Ahrvid Engholm representerade TiraTiger Förlag på SFFs möte.
Vi lever i en science fiction-värld. Först en världsvid pest som fick halva planeten att stänga ned, alla gränser stängdes och miljarder människor sattes i husarrest! Alternativhistoria à la Tom Clancy kan man gott kalla det när en rysk diktator överfaller ett grannland och 200+ års (!) neutralitet förbyts hemmavid. Och robotiken får plötsligt ett artificiellt intelligenslyft som hade gjort Dr Asimov stolt. Och ovanför våra huvuden svävar tusentals internetsatelliter, James Webb-superteleskop, en ny kinesisk rymdstation, recyclingsbara Starship, NASAs månlandningsplaner, jupitersonder, marsrovers och snart en svensk Esrange-satellit. Rymden har alltid varit science fiction!
Så det var icke utan visst intresse att Författarförbundet utlyst en sf-kväll, måndagen 11 dec – sf-fandoms födelsedag f ö. Sf-genren skulle dryftas av författarna (som alla begått, med angivna böcker), Stefano Foconi (Tre dystopier), Eva Lejonsommar (Traumatransit), Gunnar Strandberg (Chikima och jakten på snäckan) tillsammans med långtida sf-kännaren, översättaren m m John-Henri Holmberg, skyldig till bl a Drömmen om evigheten, Inre landskap yttre rymd, Fantasy, antologier, tidskriften Nova och annat.
Innan coronapesten gick undertecknad ofta på föredrag, bokreleaser o dyl som dock stoppades av C-buggen. När virusets verkan började blekna blev jag dock för upptagen – skrivkurs, dubbla skrivtävlingssarrangemang, SFJ, SKRIVA-listan, PDFzine, skrivprojekt, etc – för att riktigt ha tid med att ränna runt. Men en sf-kväll måste bevistas! Skiffyn har ju varit ens specialvirus sedan barnsben. (Tack till Tora och TiraTiger Förlag för connections!)
När jag vid pass 19 stegat upp för Författarnas hus vindlande trappor, där vid Drottninggatan, erfors att det var 35 anmälda, men ”bara” litet drygt 25 var tillstädes, inkl panelisterna. På plats var även julmust, vinbox, pepparkakor och grönmögelost – sådant appliceras med fördel på pepparkakor, faktiskt. Inget kaffe att värma i den tidiga vintern.
Slog mig ned, och tog fram en löjligt liten pappersbit som jag alltid antecknat på. Efter några rader började pennan få tabberas på bläck, så stödorden blev mindre lättolkade fördjupningar i pappret. Detta påpekas som ursäkt i mån av någon missuppfattning och om rapporterade blir mindre komplett. Totalt pratades det i ca 1h15m, inkl en del publikinlägg.
De tre förstnämnda panelisterna introducerade sig, sitt skrivande och hur de såg på sf-genren. Spridda visdomar: Sf är bra för det kan testa gränser. Genom att skriva om en framtid kan man påverka ens samtid. Mycket av tekniken inom sf finns redan. Någon tyckte genren var bra för att kunna koppla ihop fysik, Virtual Reality, AI m m. Sedan tog JHH vid och gav en allmän bakgrund.
Sf-genren, menade han, vilade på den naturvetenskap och rationalism som växte fram på 1800-talet. Det skapade såväl science fiction som kriminallitteraturen. Sf vilar på en rationell syn på världen, att man kan ta kunskap och dra ut slutsatser – spekulationer. Detta i motsats till fantasyn som vilar på magi, konstiga myter och hittepå. Kriminallitteraturen – i alla fall i form av whodunnits, att lösa brott – bygger också på rationalitet. Att såsom Sherlock Holmes görs observationer, inhämta fakta, tänka och så dra en logisk slutsats om att t ex Butlern var den skyldige. (Att en viss EA Poe blev förgrundsfigur för BÅDE sf och krim är typiskt.)
I ”modern” form – såsom en marknadskategori brukar det sägas – uppstod sf-genren i de förhatliga kolorerade populärmagasinen, i USA i de s k pulpmagasinen. Jules Vernes omfattande Voyages Extraordinaires nämndes inte men hör ju också till genremyllan. I Sverige var denne så poppis att hans blotta namn angav genre, som med Jules Verne Magasinet!
Amerikanska sf spreds efter WWII, av amerikanska soldater som hade med sig de populära magasinen med de fantasifulla omslagen. Här bör infogas viss inspiration från britterna också. Tack vare HG Wells fanns en icke obetydlig brittisk sf-scen, och amerikansk pulp nådde de brittiska öarna som bulklast i fartygstrafiken. Amerikanska pulpförlag – eller kanske distributörerna snarare? – var tacksamma att få några cent per kg för returex som sedan skyfflades över Atlantes ut till remainder-butiker där britter svältfödda på rymdhistorier kunde gräva fram Amazing, Astounding, Wonder m m. (Rob Hansen har skildrat det i sina historieverk. Pulp i bulk-distributionen försvann under kriget, då all transport måste prioritera vapen och ammunition. Efter kriget framtvingade valutarestriktioner de ökända British Reprint Editions av USA-magasin.)
Men detta var delvis extrainfo som JHH inte förmedlade. Däremot kunde han berätta hur sf slog igenom på 1950-talet. Mottagandet var t o m försiktigt positivt! Harry Martinson skrev som bekant om rymdskeppet Aniara och fick god kritik. (Den som följt mitt Historiska Hörn i Intermission vet att det exakta ”genombrottsåret” VAR 1953 – just då sköt pressens artiklar om sf-genren i höjden som en raket.) Det dök upp flera sf-bokserier, sf-kioskserier, magasinet Häpna!, dito svenska Galaxy där en viss Pär Rådström var i redaktionen! Men efter ett tag falnade entusiasmen. Alla förlagens sf-satsningar varade i ungefär två år, ”den tid det tar för att se om satsningen håller” enligt JHH – dvs normalt höll det inte. Häpna! kunde leva dussinet åt ”för att det drevs av entusiaster som tjänade pengar på annat”.
Varför sf-utbrottet på 1950-talet avstannade ville JHH förklara med att det särskilda kulturella klimatet i Sverige. Svenskar är väldigt enhetliga, tycker likadant, och litteraturen som föredrogs vara sociala berättelser, litet psykologi, det inåtskådande. Inga flammande rymdskepp mot sprakande stjärnhimlar här inte!
1970-talet och en bit in på 1980-talet kom en andra, något mindre sf-våg. Återigen startade förlagen några sf-bokserier och sf-kioskserier. JHH nämnde det inte men, utöver hypen kring Apollo-projektet förstås, måste en viktig bidragande orsak vara den sf-serie vid TV nyanställde Sam J Lundwall prackade på oss 1969. I min historiehörn-bevakning har jag kunnat notera att den var litet mer än man kunde anta. Det var uppemot tiotalet olika inslag, både våren 1969 och under hösten vid en tid då TV var en riktig lägereld: prat om sf-genren (bl a med besök på en brittisk sf-kongress), novellfilmer, tecknad film, experimentfilm och t o m det specialgjorda dramat ”Jaktsäsong”´med kända skådisar.
Lundwall anfäktade därefter Askild & Kärnekull som både startade en sf-bokserie och tog över det Jules Verne Magasin som Bertil Falk nystartat 1969: Det blev i sin tur basen för det Delta-förlag Sam J startade då han drog från A&K (vilka JHH hoppade in efter Sam J och fick sf-bokserien att tugga vidare ett tag)och som nästan ensamt fightades för genren när andra gav upp.
Trots en hel del 70-tals-”buzz” kring genren dök det upp få svenska sf-författare. Det var Sam J själv, Bertil Mårtensson, Dénis Lindbohm, Börje Crona med sin twist-end-noveller, Sven Christer Swahn som dock mest skrev för barn/ungdom. (Icke nämnt, men nog bör påpekas, att en viss Steve Sem-Sandberg utgav inte mindre än tre små sf-romaner vid denna tid!)
Andra som skrev sf, som PC Jersild, vågade inte riktigt erkänna det – fast jag har hört PC senare i SF-Bokhandeln medge att nog skrev han sf – med Lars Gustafsson som ett undantag. Litet av undantag är också Jan Myrdal som t o m gjorde en fyllig antologi om sin ungdoms Jules Verne Magasinet, fast de som läst hans barndomsskildringar vet att den meccanobyggande lille Janne var mycket förtjust i dessa tekniska sagor. En annan som skrev sf redan på 1960-talet var Per Wahlöö, innan han tillsammas med Maj Sjöwall blev berömd för krimböcker. Ett tyngre namn som tillkom på 1980-talket var Peter Nilson, som skrev rymdinriktat, mer filosofiskt. Bland senare svenska sf-författare framhölls exempelvis Lars Jakobson (sorry, men jag finner honom rätt tråkig!) och någon som ofta nämns är Karin Tidbeck.
Inom det bredare fältet gemenligen kallat fantastik har annars svensk skräck nått rätt långt. Vi har John Ajvide Lindqvist, Mats Strandberg, Anders Fager m fl. Men om jag inte hörde fel – JHH tenderar att prata för tyst – finns indikationer på att svensk sf börjar gå om svensk skräck.
I sammanhanget framhöll JHH även att den svenska deckarvågen nu passerat sin zenit och såsom medlem av Deckarakademien borde han ha viss koll. 2023 väntas uppemot 500 deckare komma på svenska varav bara 120 är översatta. Att utge lokala förmågor blir billigare, då man slipper översättningskostnaden, men det kan rimligen inte fortsätta komma nära 400 svenska deckare per år. Publiken räcker inte. Det går att chansa på att utge en okänd svensk deckarförfattare, då ”break even” inte är mer än 1 000-1 500 sålda ex. Panelen nämnde men diskuterade inte att mycket sf idag kommer från de otaliga småförlagen som dykt upp, och med Print on Demand o dyl kan riktigt små upplagor ändå gå ihop. Ett bra sätt att hålla koll på småförlaget är Ordspiras nyhetsbrev Aktuell Svensk Fantastik: https://www.evaholmquist.se/aktuell-fantastik/
Går man och kollar i hyllorna står kvinnliga deckarförfattare för så där 2/3-delar av utbudet, fast att damerna bär på betydande mordlystnad har ju gällt sedan e SH (efter Sherlock Holmes) så det är ingen överraskning. Missa förresten inte SVTs nya dokumentär om Maria Lang: https://www.svtplay.se/video/KroVBkZ/maria-lang-sveriges-forsta-deckardrottning
Apropå deckare framhölls att störst inverkan på Nordic Noirs internationella framgångar kommer från en viss Stieg Larsson. När hans siffror sköt i höjden började utländska förlag leta efter andra svenska krimförfattare. T o m Henning Mankell hade nytta av det. ”Han kom från början ut på ett litet amerikanskt socialistförlag och sålde inte mer än 3-4000 ex”, fick vi veta, ”Men efter Millennium togs han över av större förlag.” Sjöwall/Wahlöö då? Deras framgång låg nog för långt bak i tiden för att Läckberg m fl kunde få draghjälp.
Vad mer avhandlades?
Jonas Ellerström anförde från publikplats att vi kanske borde dra ett streck över genreskillnader. ”Låt en roman vara en roman”, tyckte han, oavsett om det var sf eller ej. (Själv vill jag gärn behålla genrebeteckningar så man vet vad man får!) Eva L i panelen menade att när hon skrev sf fick hon en helt annan sorts läsare, och det tror jag kan stämma. Just nu är harmageddonsk sf poppis. Våra prövande tider är nog grogrund för undergångstankar och det dystopiska.
AI togs förstås upp och att Isaac Asimov skrev om sina robotar på redan på 1940-talet, maskiner som följer hans ”robotlagar” och i princip är AIs som kan vandra omkring. Arthur C Clarke’s HAL 9000 i ”2001” borde ha nämnts som ännu mer relevant. Elon Musk m fl varnar ju för att vi riskerar att AIs säger ”Sorry Dave, I can’t do that” medan de förvandlar oss till gem… Hannes Alfvens Sagan om den stora datamaskinen blev även omnämnd.
S k cli-fi nämndes, dvs ”climate fiction”, vilket förstås är fiktion inspirerad av en viss fröken Greta. Det hävdades att sf passat dåligt för ljudböcker, något som annars knakväxer just nu. (Det lär växa ännu mer när ljudboksförlagen programmerar AIs att läsa och slipper betala Stefan Sauk…) Anledningen angavs vara att sf kräver att man kan tänka efter och reflektera, och det går inte lika bra när boken kommer in i örat.
Sf som ingång till att uppfinna ord och spekulera om framtida språkutveckling nämndes även. Jag räckte upp labben och exemplifierade med slangspråket i Anthony Burgess’ En apelsin med urverk. Nils Håkansons Ödmården angavs, med sin blandning av slang och antikverat språk (en riktigt intressant bok f ö, litet svårläst men skojig). I Robert Heinleins The Moon Is a Harsh Mistress pratar månkolonisterna en engelska med ryska inslag. Fast man kan undra hur mycket ryskt vi tål i den verkliga framtiden, med tanke på deras beteende i Ukraina… Att sia är svårt, särskilt om framtiden!
Och annat som avhandlades var nog för svårläst i mina kråkfötter.
De flesta stannade kvar för att småprata ett tag, slurka litet vin och must och bli snälla (det blir man av att äta pepparkakor, vilket ju erbjöds…med ost!). Jag pratade med finlandssvenske Ole, en annan jag tror heter Peter och så förstås Jörgen Jörälv, Delta-bibliografisten som var där.
Jörgen berättade om sitt senaste projekt, en återutgivning av samtliga avsnitt av Lars ”LON” Olssons klassiska Blixt-Grodon, såsom de gått i Stockholms universitets studenttidning Gaudeamus! Kommer i vår. En fin kulturgärning, och LON är närmast ”staff artist” i mitt Intermission. Jag har för mig att det var Blixt-Grodon som uppfann begreppet ”dumska”.
Men den här sf-kvällen var inte så dum.
–Ahrvid
