Provläsning Megaomega
Vattnet var fantastiskt. Precis lagom varmt, svalt mot huden men ändå inte kallt. Dessutom var det rent, klart som luft, genomskinligt som frisk och sval luft en dag med strålande sol när hela världen hade skarpa konturer och miljontals lysande färger, allting levande och glödande som i HyperHD.
Solen lyste ned i vattnet och gav bländande tydliga konturer åt sandsten, slamsten och skiffrar som om några miljoner år skulle ha blivit lagerstätte, geologiska skikt där märkliga fossil låg i hundratal och tusental.
Än så länge var de blivande fossilen levande. De rörde sig runt henne, slingrade till och vek åt sidan, eller stannade upp och riktade märkliga ögon på stjälkar mot henne.
Ana befann sig i kambrium, urhavet där den kambriska explosionen av liv hade fött fram miljontals levande arter för ungefär fyrahundrafemtio år sedan. Längre bort såg hon sin partner Chris nyfiket undersöka en trilobit som måste ha varit bortåt en och en halv meter lång. Trilobiten, en walliserops att döma av den långa treudden, verkade inte lika nyfiken utan viftade lojt med sitt vapen medan Chris spelade in.
Ana hade samma utrustning som Chris: bikini, simfötter, cyklopöga och lufttuber, inspelare. Ingenting utom inspelaren var egentligen nödvändigt men ingen ville vara helt naken nere hos de säregna djuren och alla tillbehören gav en känsla av trygghet, av vardag.
Chris slutade spela in, vände ett nyfiket cyklopöga mot henne och kom simmande. Hon pekade uppåt. Ana nickade och steg upp genom det ljuvliga vattnet. När hon bröt ytan fick världen normala ljud: vind och vågor, och vattnet kluckade när Chris kom upp bredvid henne.
Chris tog munstycket ur munnen och andades. ”Vi borde gå djupare.”
”Varför det? Det är väl här vid kusten livet finns?”
”Troligen. Men vi borde kolla saken.”
”Som du vill.” Ana ryckte på axlarna. Det gick lite trögt med lufttuberna på ryggen: tuberna kändes flera gånger tyngre ovanför vattnet. Kvinnorna satte munstyckena i munnen igen och dök ned.
Ana hade känt Chris i åratal och varit tillsammans med henne nästan lika länge. De hade arbetat åt NASA, Ana i markkontrollen och Chris i besättningen på skeppet Hope 6 när det sändes mot asteroidbältet. Färden hade oväntat avbrutits när en liten asteroid närmade sig jorden i hög hastighet – och sedan, mot alla kända naturlagar, saktade in och ändrade kurs för att möta Hope 6.
Asteroiden visade sig vara ett obegripligt avancerat rymdskepp. Ombord på den fanns Beatrice.
Eller kanske rättare sagt: Beatrice var en del av skeppet; eller faktiskt: Skeppet var en del av Beatrice.
Beatrice var en artificiell intelligens, ett konstgjort medvetande med processorkraft och förmågor som för jordens människor tycktes vara nästan övernaturliga. Hon anlände under 2060-talet, just när klimatkrisen var på väg att verkligen tippa över kanten. När Chris och Ana lämnade jorden hade krisen blivit ännu värre. Och ändå ägnades alldeles för mycket energi åt att diskutera om jorden borde ha försökt förinta Beatrice.
Sådana försök skulle ha varit meningslösa. Så mycket förstod varje människa som var tillräckligt begåvad för att kunna läsa och förstå vanliga nyhetstexter om allt som hände. Den första människa Beatrice hade mött var Chris, det var Chris som föreslog ”hennes” namn och Beatrice hade förtjust valt att se sig som kvinna. Sedan hade Beatrice berättat att livet på jorden hotades av en anhopning mörk materia som var på väg att komma så nära att den kunde påverka solen och att hon, Beatrice, kunde lösa problemet.
Om hon ville.
Hon berättade också att ett av syftena med hennes besök vid jorden var att undersöka hur farliga den lilla blå planetens invånare kunde bli för sina grannar. Även om Beatrice själv hävdade att hon kom från ett solsystem trehundra ljusår bort, och att sådana långa resor bara kunde utföras genom att hon körde sina processorer långsammare, så att hon upplevde ett av jordens år som några månader – och även om jordens folk av allt att döma inte skulle kunna utföra stjärnresor på hundratals år – så kunde jorden så småningom bli ett hot mot andra världar. Aggressioner visade sig redan medan Beatrice var kvar vid planeten, när terrorister ödelade Finlands huvudstad med hjälp av ett primitivt kärnvapen, och att hon till slut avvärjde anhopningen av mörk materia och lät jorden leva vidare hade varit ett svårt beslut. Så svårt att hon själv liknade det vid att uppgivet kasta lott.
Sedan hade hon lämnat jorden åt sitt öde. ”Om ni förstör er jord”, hade hon på sitt underligt ironiska sätt sagt till Ana och Chris innan hon lämnade solsystemet, ”så kan det kanske vara en tröst att veta att ni inte kommer att förstöra fler världar.” Hon hade lämnat kvar paret i en värld av växande demonstrationer, upplopp och terror; hot, truppansamlingar och krig; vädjanden, nödrop och förtvivlan.
Men sedan hade hon kommit tillbaka för att hämta dem. De gick till sängs en kväll och vaknade mycket oväntat fullt påklädda i ett slags salong i skeppet som var Beatrice. Hon hade använt sina krafter för att hämta dem. ”Beam me up, Scotty?” hade Ana sagt, och Beatrice kände till jordens historia så väl att hon svarade ”Aye”.
Varken Ana eller Chris hade några nära släktingar eller relationer kvar på jorden. Beatrice sade att hon först hade kontrollerat den saken när hon närmade sig planeten och kunde komma åt nät och noisy. De hade inget som höll dem kvar i en mer och mer kaotisk värld. Och hon behövde dem. De skulle delta i ett projekt som var så stort att de inte ens skulle förstå om hon berättade allt på en gång. Hon måste berätta gradvis, ett steg i taget, hade hon förklarat, och hon skulle göra det så snart de hade vant sig vid sitt nya liv.i
Resan skulle bli flera hundra år lång. Ana och Chris hade inga processorer som kunde saktas in eller snabbas upp efter behag. Därför skulle Beatrice under flera decennier försätta dem i ett slags halvliv, något som liknade björnars vinterdvala, där deras kroppstemperatur sänktes och alla livsuppehållande processer saktades in till ”nästan noll”. När de vaknade ur sin första dvala fick de veta att de hade färdats i femtio år och att deras kroppar, och medvetanden, behövde en tids normal vakenhet. Och i det syftet hade Beatrice under flera år av deras dvala arbetat med en simulering av det kambriska havet.ii
”Ni ska undersöka livsformerna”, hade hon talat om för dem. ”Jag har mina databanker och min kunskap om liv i allmänhet. Ni är liv och ni har er kunskap om livet på jorden i allmänhet. Det finns flera teorier om varför livet på jorden plötsligt ’exploderade’ under den perioden. Jag simulerar havet vid olika tidpunkter, före explosionen, några gånger under den och så vidare.”
”Du använder oss som gratis arbetskraft”, sade Chris.
”Absolut.” Beatrice log glatt. Hon hade sin vanliga persona: en kvinna som inte var olik Chris – som ju var den första människa hon hade relaterat till – med blont hår och blå ögon, någon som både män och kvinnor skulle ha vänt sig om efter. ”Det är klart att jag använder er. Men ni behöver det också. Ni skulle inte överleva trehundra års dvala utan avbrott, era sovande medvetanden skulle flyta ihop med det undermedvetna och det omedvetna till en gröt där ni aldrig skulle kunna skilja på verklighet och fantasier. Era muskler skulle förtvina och er matsmältningsapparat stelna fullständigt. Och om jag lät er vara vakna en månad utan någonting meningsfullt att göra skulle ni snart klättra på väggarna. Jag utnyttjar er men jag gör det för er egen skull.”
Chris sade: ”Fast mest för att du behöver oss.”
Beatrice log stillsamt. ”Tro mig. Ni vill hellre vara här än på jorden.”
De hade vistats i urhavet i två veckor nu. Ana måste medge att det var nyttigt. De simmade dagarna i ända och hon kände redan att hon var i bättre form än på länge. Dessutom blev arbetet mer och mer intressant ju mer de lärde sig. Och efter en lång arbetsdag var det skönt att sitta i kvällssolen, visserligen simulerad men ändå, och slappna av tillsammans med Chris och med en Beatrice som inte bara kunde berätta om historiska händelser utan även spela upp dem, som film eller i tredimensionella simuleringar. Till och med vilan var lärorik.
”Livet på land då?” sade Chris nästa dag, när de på nytt svävade i det varma vattnet. Ana letade snabbt i sitt nät – numera något som förenade henne och Chris med varandra, och med de delar av Beatrices gigantiska kunskapsbank som de hade tillgång till – och sade, säkert samtidigt som Chris fann samma uppgifter: ”Inget liv alls. Allt som finns på land ser ut som klipporna här vid stranden. Stenöknar, unga och vilda bergsformationer, vulkaner, enorma livlösa öknar, och de enda växterna finns vid havsstränderna och är ett slags … ett slags glorifierade alger, ser det ut som.” Hon tystnade för ett ögonblick. ”Men det finns i alla fall syre i luften.”
”Ja”, sade Chris en aning torrt. ”Jag har faktiskt märkt det.”
”Jag också.” Ana simmade upp till ytan, drog luftmunstycket åt sidan och andades djupt. ”Och luften är ljuvligt ren och klar.”
En gestalt dök upp framför henne, stående på vattnet. Beatrice, klädd i något slags antik mantel, vacker som en grekisk staty i det bländande solskenet. Hennes leende var lika bländande. ”Hur går det för er?”
”Sakta men säkert”, sade Ana samtidigt som Chris huvud och axlar sköt upp över ytan. ”Vi har hittat fem nya arter av tagghudingar, en som ser ut – inte för att jag är någon expert – men den ser ut att kunna bli en sjöstjärna. Om några miljoner år.”
”Å, ni är snart experter. Vill ni ta en paus?”
”Visst”, sade Chris. ”Eftersom du vill det.”
De gick upp på stranden. Beatrice trollade fram ett bord och tre stolar ur luften, och sedan en tillbringare med något som liknade fruktjuice och två glas. ”Mango”, sade hon, ”hoppas det går bra?”
Chris hällde genast upp vätskan i glasen och smakade innan Ana ens hade hunnit ta sitt glas. ”Utmärkt”, sade Chris. Hon vände sig mot Beatrice och sade på sitt rättframma sätt: ”Och vad vill du?”
Beatrice blundade och sade: ”Nu vet ni.”
Stöten kom.
Ana hade fortfarande lite svårt för den ögonblickliga överföring av kunskap som Beatrice ofta föredrog framför tal. Processen påminde om Anas eget nät men var på ett sätt obegriplig: oavsett om det handlade om ett historiskt skeende, en bok, ett musikstycke eller vad som helst, så fanns hela kunskapen med ens där, i hennes eget jag. Den var ett minne som hon på något sätt måste ha glömt, för hon visste ju att hon alltid hade vetat det här, att hon hade läst boken, att hon kunde musikstycket utan och innan. Hon hade varit med om saken tiotals gånger vid det här laget. Ändå var det lika överraskande varje gång. Det gav henne fortfarande den där lilla stöten av yrsel eller illamående.
Den här gången handlade kunskapen om noisyn.
Fram till precis nu hade Ana bara haft allmän kunskap om noisy. Hon var en av de få människor på jorden under 2060-talet som inte hade haft det delade medvetandet i huvudet. Alla hade nät, det internet som ett par decennier tidigare hade förflyttats från smartphones och datorer till små implantat vid ena örat och som användes för att leta och dela fakta, åsikter, skämt eller vad nu användaren kunde ha lust med.
Noisyn gick ett steg längre. Efter att parametrarna hade ställts in var noisyn i princip autonom och delade tankar, känslor och reaktioner i lika hög grad som fakta och åsikter. Den avsedda effekten fungerade utmärkt och innebar att användarna aldrig behövde känna sig ensamma, att de alltid var sedda, alltid inbäddade i en omgivning av värme och sympati. På samma sätt som Facebook och Twitter hade gjort ett halvt århundrade tidigare fick noisyn åsiktsgrupper att växa snabbt – och snabbt följa med i åsiktssvängarna – men skaparna hade lagt in filter som skulle hindra alltför våldsamma stormar och utbrott.
Ana var mycket diskret och försiktig när det gällde att visa upp sitt känsloliv offentligt. De få som var sådana nöjde sig med ett gammaldags nät. För Ana kändes det betydligt bättre att näta Chris ett meddelande som sade Jag är så glad än att bara låta sina känslor spilla över till henne, eller att få Chris känslor rakt in i huvudet. Möjligen hade den saken att göra med den otäcka upplevelsen Ana hade haft som mycket ung – ett annat slags intrång – men längre än så ville hon sällan tänka.
Nu visste hon, utan övergång och så hemvant som om hon alltid hade vetat det, att det var år 2124 på jorden och att noisyn fortfarande var i bruk. Den värsta klimatkrisen var över och många uppfattade noisyn som en tröst. Andra var betydligt mer skeptiska och det fanns en rörelse för att förbjuda appen. Samtidigt stod det klart för Ana, fast det hade hon möjligen vetat länge – det var omöjligt att avgöra – att Beatrice kände till deras tankar och känslor minst lika väl som om Ana och Chris hade haft noisy.
Det gjorde ingenting.
”Var det allt?” sade Ana efter några ögonblick. Och en ny stöt kom genast.
”Jag lär mig gärna mer”, sade Chris. ”Menar du nu genast?”
Beatrice skakade på sina gyllene lockar. ”I morgon kanske. Jag ville bara förbereda er. Vi ses.”
Hon var borta.
Chris sade: ”Vi stannar här en stund. Jag gillar solen.”
Ana instämde, som alltid. Hon visste sedan länge att Chris var den dominanta i deras förhållande. Det störde henne inte alls.
”Saknar du dem någonsin? Suzy och Fitz? Covey? Nadia?”
Ana såg dem genast framför sig. Alla kamraterna från Houston, och från rymdfärden dit Chris hade blivit uttagen. Ana själv hade inte kommit med, bara Chris och fem andra. ”Saknar”, sa hon – ”jag vet inte. Så där. Jag kan tänka på dem då och då. Nadia mest, kanske.”
”Drömmer du om dem?”
Ana tänkte efter. ”Kanske. Inget viktigt, jag menar, du vet. Inga återkommande drömmar eller starka känslor.” Hon rynkade pannan. ”Fitz har jag väl drömt om någon gång, jag vet inte riktigt. Men –”
Hon avbröt sig, tog sitt glas och drack. Juicen var redan solvarm. Chris sade: ”Men vad då?”
”Jag drömmer om Mars.” Hon ställde ned glaset och såg på Chris. ”Vi skulle väl aldrig till Mars?”
”Nej.” Chris iakttog henne. ”Men vi använde Mars Three, du minns. Katastrofen? Vi använde den som övning. Fick i uppgift att försöka lösa situationen och överleva?”
Ana skrynklade ihop ansiktet igen. ”Kanske …”
Beatrice var plötsligt tillbaka. Inte ens lufttrycket förändrades när hon stod där framför dem, högrest i solen. Hon sade: ”Chris har rätt. Jag gick igenom inspelningar från Houston. Du, Ana, och Mia och John Covey. Och så Tom Chang, den nye. Er övning var inte Mars Three, det handlade om en expedition för att undersöka Mars Three.” Hon log. ”Och när ni närmade er Mars i ert nya skepp, sade uppgiften, fick ni ett anrop från landaren på marken. Där alla borde vara döda. Minns du?”
”Ja …”
”Du vet att jag kan se dina drömmar. Jag såg på en nu. Den var inte traumatisk, bara en vanlig dröm. Hjärnan ältar.” Beatrice såg ut över det glittrande kambrium och en vindstöt, säkert avsiktlig, fick hennes hår att fladdra. Hon sade: ”Det kommer att gå över. Drömmarna, menar jag. Ni anpassar er för varje dag.”
Den natten drömde Ana samma dröm igen. Även i drömmen kom hon ihåg förutsättningarna: Mars Three, med sex astronauter ombord, skulle mycket snart landa på den röda planeten. Strax före landningen hände något och allt gick så fel det kunde ha gått: en del av besättningen tog sig ned på ytan, men hade knappast några möjligheter att överleva där. De andra studsade mot Mars tunna atmosfär och kastades ut i rymden, utan bränsle och med mycket lite syre kvar. Vad som sedan hände visste ingen, bara att all kommunikation tystnade. Det var därför tanken på ett anrop från ytan var både spännande och skrämmande. Som ett telefonsamtal från en död, hade John Covey sagt.
Drömmen gled bort. Ana vände på sig i sängen och lade en arm över Chris. Chris suckade belåtet. Ingen av dem hade vaknat till.
Beatrice vakade över dem.
Vattnet var fantastiskt. Precis lagom varmt, svalt mot huden men ändå inte kallt. Dessutom var det rent, klart som luft, genomskinligt som frisk och sval luft en dag med strålande sol när hela världen hade skarpa konturer och miljontals lysande färger, allting levande och glödande som i HyperHD.
De befann sig i kambrium, mitt bland explosionens tusentals djurarter, och Ana tänkte: Det här stämmer inte.
Det här är – fel.
Hon anropade: Beatrice.
”Jag vet”, sade Beatrice. ”Jag kommer. Nej, ni kommer till mig.”
Havet var borta. De befann sig i en av Beas omväxlande salonger, den här gången mycket sparsamt möblerad med skandinaviskt trä och stålrör. Beatrice satt i en soffa med ett oanständigt antal kuddar, sminkad och med håret uppsatt, klädd i en elegant svart herrkostym med svart slips, vit skjorta och vita klackskor. Ana och Chris satt mittemot henne i varsin fåtölj, uppklädda i samma stil.
”Ni känner att det här är fel”, sade Beatrice. ”Och ni har rätt. Ana, känner du igen det här citatet?” Hon höjde handen. ”Ni är de döda.”
Fotnoter. Jag, Beatrice, nämner mig själv i tredje person, men det är jag som skriver ned de här anteckningarna över händelsekedjan som inleddes på det här sättet, och som av många olika skäl kräver en detaljerad redogörelse. Ett av syftena med boken är att dokumentera mina försök att förstå människor och deras tänkande, samt händelserna under den tid de ägde rum. (Jag vill här påpeka att det allra mesta jag vet om människor handlar om den så kallade västvärlden, och om tiden kring den klimatkris som utvecklades till en katastrof kring år 2100.) I vilken mån jag lyckas kan egentligen bara Chris och Ana avgöra. Jag hoppas hur som helst att boken kastar ett visst ljus över skeendet.
För att inte betunga den löpande texten för mycket använder jag fotnoter när diverse begrepp eller företeelser kan behöva förklaras närmare.
Det är inte nödvändigt att läsa fotnoterna för att förstå händelseförloppet.
ii Den kambriska explosionen. Livet på jorden hade traditionellt delats in i tre domäner: bakterier, arkéer och eukaryoter. Arkéer hade mycket gemensamt med bakterier men cellväggarnas uppbyggnad var annorlunda; eukaryoter bestod av en eller flera celler, hade en cellkärna som avgränsades av ett membran och utgjorde i stort allt liv som vardagligt syntes på planeten – djur, växter, svampar och så vidare. Före den kambriska explosionen bestod livet på jorden av bakterier, arkéer, plankton och flercelliga alger. För 600 miljoner år sedan snabbades utvecklingen upp i och med ediacarafaunan, där flercelliga organismer dök upp. Ediacarafaunan dog ut vid kambriums början. Under kambrium, med början för 541 miljoner år sedan, inträdde en oerhört snabb och diversifierad utveckling där evolutionen – som på så många andra världar – uppfann ryggsträngar, skelett, exoskelett, ögon med mera. Resultatet blev trilobiter, mollusker, svampdjur, tagghudingar, snäckor, bläckfiskar och så vidare. Det var fascinerande att se Chris och Ana simma omkring i det märkligt klara vattnet, peka på någon av kambriums urfiskar och konstatera att den kunde vara en avlägsen förfader. En mycket grov skattning kunde vara att generationer för levande varelser genomsnittligt är mellan ett och två år långa (starkt varierande mellan olika arter) och att kanske 250 miljoner generationer låg mellan de simmande fiskarna och de simmande människorna – fiskar, amfibier, landdjur, däggdjur, primater och sent omsider den så kallade ”skapelsens krona”.