Kategorier
Förlagsaktiviteter

Livet på Venus

Kortnovell av Tora Greve.

Afrodite stack den ena foten ner i sanden. Den var så varm att hon nästan brände sig. Hon drog upp den under det tunna tyget som skyddade mot det direkta solljuset och trevade efter sandalerna, som hon ställt i skuggan under liggsängen. Denna tid på året blev alltid sanden brinnande varm. Hon hade fått ställa liggsängen i halvskuggan under en palm. Solen hade långsamt klättrat upp mot zenit. De flesta höll sig inomhus under den hetaste tiden. Men Afrodite njöt. Hon lyssnade till vågornas sövande skvalp mot stranden. Det kanske var dags att ta ett bad? Solen hade värmt upp vattnet i bukten till en temperatur hon vanligtvis endast upplevde i ett spa på vintern. Afrodite avskydde den kalla årstiden. Helst ville hon följa efter solens vandring över himlavalvet, möta den där den gick upp och låta den svepa över ytan med sin värme. När den gick ner ville hon följa efter till en soluppgång någon annanstans. Hon blundade och sträckte ut sig under det tunna tyget.

”Jag tänkte nog jag skulle hitta dig här.”

Afrodite öppnade ögonen och satte sig upp. ”Nindaranna! Jag trodde du var på stjärnobservatoriet.”

”Nej, jag är förflyttad till solobservatoriet.”

”Var det frivilligt? Du skulle ju studera den där dubbelplaneten du pratade om.”

”Ja, det är frivilligt. Den vildsinta dubbelplaneten har gått bakom solen och står ogynnsamt till just nu. Det händer intressanta saker på solen.”

”Jag tycker alltid solen är intressant, men jag kan inte bedöma vad som händer på den.”

”Vår sol är en ung stjärna. Den kommer att bli varmare när kärnan utvecklar sig.”

”Är det farligt?”

”Vi är trygga de närmaste årmiljonerna. Men sedan kanske vi får förflytta oss utåt i solsystemet. Vår planet kommer att värmas upp så kanske även havet förångas. Den håller sig dessutom med mängder aktiva vulkaner som hela tiden skickar ut växthusgaser.”

”Jaja, det är de framtida rymdforskarnas problem – jag menar, att bygga de rymdskepp som behövs för att evakuera oss. Hoppas bara inte de tänker skicka oss till vår hetsiga granne dubbelplaneten.”

”Där lär inte uppkomma något liv på årmiljoner. De två himlakropparna dansar tätt runt varandra och drar i varandra med tidvattenkrafter som gör att ytan inte kommer att stelna förrän de har migrerat en bit från varandra. Jag tror snarare på planeten utanför den. Visserligen en liten planet med en gravitation bara en tredjedel av vår, men den har en trevlig yta med växtlighet som bidrar med syrgas i atmosfären. Det verkar vara en lugn och harmonisk värld.”

”Om den ligger så långt ute i solsystemet måste den väl vara kall?”

”Du lär inte bli tvungen att flytta dit.” Nindaranna log. ”Min chef Bamurbijr är sugen på att åka dit, men det lär inte hända på årtionden än. Vi har såvitt fått upp några forskningssatelliter strax ovanför atmosfären. Det är svårt att motivera makthavarna om att det kan bli nödvändigt med bemannade rymdfärder. Vår närmaste granne i rymden har sin bana för nära solen.”

”Nu äter vi lunch. Jag bjuder på små friterade bläckfiskar och sallad.” Afrodite spände sandalerna noggrant fast på fötterna. Hon ville inte trampa på den varma sanden igen. Tillsammans gick de mot det luftiga tältet längre inne på stranden. Sidorna var borttagna för att släppa in havsbrisen. Afrodites hushållerska Frigg höll på att duka.

”Vi bor i ett paradis”, sa Afrodite och satte sig på stolen Frigg drog ut åt henne. ”Jag begriper mig inte på er planetforskare. Detta är det bästa stället i solsystemet.”

Nindaranna höll med. Men det kanske inte alltid skulle vara så.

Planetvantar Venus

Forskarna har upptäckt liv på Venus. Det var den minst troliga platsen att upptäcka liv. Vi har bättre kandidater i solsystemet, som Jupitermånen Europa, Saturnusmånen Enceladus och även Mars. Att livet först upptäcktes på Venus, får mig att tänka att universum måste vara fyllt med liv, att det rakt av är norm att just vårt universums slutliga utveckling genererar liv.

Livet forskarna hittade producerar fosfin. Det kan bara uppkomma när det finns liv. Vad är detta fosfin? Bajs. Bakterier som lever i Venus atmosfär bajsar. Endast levande varelser bajsar.

Det påminner om ett uttalande Carl Sagan gjorde: Flatulenser från stora däggdjur kan mätas på trettiofem ljusårs avstånd. Och vad är dessa flatulenser? Fisar. När livet vräker ur sig sitt avfall, så avslöjar det sin existens. Så länge du behöver fisa och bajsa, så kan du inte gömma dig från forskarnas spektrometrar, även på flera ljusårs håll.

Känn dig avslöjad.

Av forlag

Tora Greve startade förlaget för att det skulle ta för lång tid att publicera hos någon annan. Dessutom har böckerna lång livstid. Det har även de andra samarbetande författarna insett.