Ypsilantis: Expeditionen
De kom ut ur strukturtunneln i utkanten av solsystemet. Planeten som var deras mål låg i en bana närmare sin sol än de yttre planeterna. Det var en lugn röd sol av M-typ. En stjärna som vanligtvis hade en livligare verksamhet av flare-utkast än de större stjärnorna av typ G eller F. Planeten hade en trång nästan cirkelrund bana.
Professor Ypsilantis befann sig i kontrollrummet tillsammans med piloten. Endast personalen som skötte rymdskeppet skulle vara kvar i omloppsbana under tiden Ypsilantis och hans män åkte ner för att hämta varelsen som var deras mål. Rymdskeppspersonalen på expeditionen bestod av cyborger som hade rest så mycket i rymden att de var drabbade av tvillingsyndromet många gånger om. Deras familjer hade åldrats ytterligare varje gång de återvände hem medan de själva tycktes nästan lika unga. Genom generationerna hade de tappat kontakten med sina efterkommande släktingar och hade tagit steget fullt ut till att låta hjärnan opereras in i ett metallskelett.
Ypsilantis soldater förberedde sig på landstigning i skyttlarna. Det var ingen vanlig astrobiologisk expedition. Han hade krävt ett lag bestående av de bästa mänskliga krigare som fanns i hans civilisation. Det var nödvändig att använda människor. Robotar skulle troligtvis vara så omdömeslösa att de riskerade döda målet. En cyborg kunde inte motiveras till att uppträda som en riktig soldat.
Ypsilantis gick ner till hangaren där hans män höll på att iföra sig det flexibla exoskelettet som skulle skydda dem mot angrepp från invånarna. Motståndarna hade blåsrör med giftpilar. En liten rispa av giftet kunde döda en vuxen man. Det var exoskelett med goggles för mörkerseende som gällde. De hade alla läst rapporten från de tidigare expeditionerna och visste att de kanske fick ge sig ner i mörka grottor och försvara sig mot okända varelser. Varje man var beväpnad med ett gevär som sköt en bedövningspil för att söva ner målet, kulspruta till att försvara sig med, samt eldkastare och machete för att ta sig genom djungeln. Dessutom hade de en kroppskamera som skulle dokumentera händelserna och som stod i direktkontakt med datorn ombord i skyttlarna. De bar även med sig ett nät att frakta varelsen i när de återvände till rymdskeppet.
Ypsilantis iförde sig samma dräkt som männen bar. Efter att han övat på det tillräckligt många gånger gick det numera snabbt. Han hade genomgått fysisk träning tillsammans med soldaterna innan resan och visste att han var långt ifrån någon elitsoldat och bar därför endast ett halvautomatiskt handeldvapen. Det skulle räcka för att försvara sig en kort tid i väntan på undsättning. Deras ledare Mike gjorde klart att det räckte med att han pekade ut målet och sedan höll sig i bakgrunden. Två soldater var utsedda att skydda honom.
De var tjugosex män förutom de cybernetiska piloterna, så de fick åka ner i två skyttlar. Ypsilantis satt i främre sätet tillsammans med piloten och jämförde den digitala kartan med bilderna från den senaste expeditionen medan de långsamt flög på låg höjd över planetens yta. Hans chef hade med vilja plockat bort alla metadata från bilderna. De hade därför inga koordinater att orientera sig efter. Hon menade stället var alltför farligt och ville inte att någon skulle återvända. Deras civilisation behövde skyddas mot den hybrid hon hade åstadkommit och lämnat där. Ypsilantis förbannade sin chef. Han skulle visa henne att det gick att få tag i den värdefulla varelsen. Skyttelns dator innehöll en blinkkomparator som kunde jämföra bilder.
Det var en stenplanet utan hav täckt med tät grönska. De cirklade runt planeten i en spiralbana som blev mindre för varje omlopp. Till slut hittade han en dal som kunde vara målet. Den digitala kartan i skytteln sammanföll med hans chefs bild.
”Vi försöker att gå ner här”, sa han.
”Svårt att landa en skyttel utan att förstöra några träd”, grymtade piloten. Cyborgen hade ställt talet på så låg volym att människorna knappt hörde vad den sa även om de skruvade upp volymen på hörlurarna.
”Vi landar på toppen av den breda kammen och tar oss ner till fots”, sa Ypsilantis. ”Skövla de träd som behövs.”
Båda skyttlarna kraschade ner i närheten av varandra. Träden under dem mosades till förbrända stickor. De fick vänta under tiden flammorna dog ut och landningsplatsen kyldes ner. Ypsilantis hoppade trots exoskelettet vigt ut tillsammans med sina män. Endast de cybernetiska piloterna skulle stanna kvar, redo att lyfta så snart den mänskliga gruppen fångat målet och återvänt. Ypsilantis fick medge att hans expedition inte hade så mycket med forskning att göra, det var snarare en snabb räd. De skulle bara hämta resultatet av förra expeditionens forskning. Trots att han hade försett varje man med en bild på målet, var det nödvändigt att han pekade ut det. Det hade tagit många år att få tillstånd till en ny expedition. Bilden visade ett barn. Numera måste hon vara vuxen. I värsta fall hade varelsen fortplantat sig så det fanns flera av hennes sort och det skulle bli svårt att identifiera just henne.
Soldaterna tog sig ner i dalen i en lång rad. Det fanns inga stigar. Endast smådjur pilade omkring och fåglar lättade med höga skrin. Ypsilantis höll sig mitt i truppen, så som han hade fått besked om. De som gick först, slog sig genom växtligheten med machete. Varje gren de slog av duschade dem med saft som sprutade ur såret. Eldkastarna skulle inte ha varit särskilt effektiva i den miljön. De kunde vara direkt farliga om vätskan var brännbar. Det var som om träden var levande djur som försökte dra åt sig grenarna och glida undan.
De var nästan nere i dalen då ledaren stannade. Ypsilantis lyssnade. Han var säker på att de var iakttagna av varelser som gömde sig i snåren. Enligt chefens rapport skulle där finnas massor av olika sorters halvintelligenta djur.
En bäck rann längst nere i dalen. Det rasslade i buskarna. En varelse – nej, en människa – kom fram till bäcken och kastade sig i en rund damm under ett vattenfall. Det var en ung kvinna och hon var naken. Männen var så disciplinerade att de inte sa ett ljud, inte ens en låg vissling hördes. Endast deras andning som växlade upp avslöjade deras upphetsning.
Ypsilantis lyfte armen och pekade. Målet. Mike gav en tyst signal. De var för långt från målet för att skjuta en bedövningspil. Männen rörde sig försiktigt neråt. Det fanns inga torra kvistar att trampa på. All växtlighet verkade slingra sig som ivriga tentakler. Det gick snabbt. Ypsilantis hade svårt att följa med. Han snubblade i undervegetationen och höll på att ramla flera gånger. Hans två livvakter gav tecken till att han borde dra sig tillbaka till skytteln nu när hans uppgift var genomförd.
Flickan hade fått syn på dem och tog sig snabbt upp från vattnet. Hon drog sig tillbaka in i buskarna. Soldaterna omringade buskarna där hon försvann och sökte efter henne. Plötsligt fick de syn på henne i en glänta längre bort och sprang efter henne. De brydde sig inte om att vara tysta längre. Soldaterna skrattade och tjöt. Detta var en angenäm jakt.
Ypsilantis kunde inte följa med i deras hastighet. Han blev stående tillsammans med sina väktare en bit uppe i skogen och hämtade andan. Han var inte så väl tränad som han hade trott. Han undrade hur det kunde gå till att flickan försvann på ett ställe och dök upp någon annanstans utan att de registrerat hennes flykt.
”Bedövningspil – nu!” vrålade Mike. ”Sikta på skinkorna!”
Den främste av förföljarna lyfte geväret och sköt. Flickan fortsatte framåt. Ypsilantis kunde inte se om hon var träffad.
Då kom en stor taggig boll rullande ut från skogen ovanför vattenfallet. Den närmade sig männen som förföljde flickan och mosade dem en efter en. Mike vrålade en varning och sprang uppåt bergssidan genom skogen.
Fyra av männen hade hunnit ifatt flickan och höll henne mellan sig. Hon gjorde motstånd, krängde med kroppen och bet efter dem med små spetsiga tänder, men uniformerna skyddade. Snart började bedövningen verka. Soldaterna ryckte ut pilen och kastade ett nät över henne. De drog sig bakåt upp mot stigen medan den taggiga bollen närmade sig eftertruppen. Männen sköt vilt mot den med automatvapen utan att det tycktes ha någon verkan. Den vidriga stanken från varelsen nådde Ypsilantis. Han slet en eldkastare från en av livvakternas bälte, siktade på bollen och sköt. Han drog upp verkanselden för fullt, osäker på hur man hanterade en eldkastare. Bollen sprängdes och skvätte rödlila blod på de som stod närmast, bland dem Ypsilantis, hans livvakter och de fyra männen som bar nätet med flickan. Det var ingen tvekan om att det varit något levande.
”Bra tänkt”, sa Mike och slog honom på axeln.
Ypsilantis hade inte tänkt, bara handlat, men det sa han inte. Rädslan och äckel fick maginnehållet att åka upp i halsen. Han försökte att inte titta på de fallna och fick svälja många gånger för att hålla tillbaka spyorna.
”Vi tar oss tillbaka till skyttlarna”, sa Ypsilantis. Paniken i rösten måste avslöja honom.
”Vi måste ta hand om kropparna”, sa Mike. Han visade inga känslor. Ypsilantis undrade vad han hade upplevt innan som soldat.
Minst halva truppen hade fallit. De var förvandlade till köttfärs inuti de sammanknycklade exoskeletten som var fulla av piggar. Ingen av dem hade överlevt.
”Jag har aldrig sett något liknande”, sa Mike. ”Den där saken måste ha vägt flera ton för att kunna krossa exoskeletten och mosa mina män.”
Mike gav snabba order till soldaterna. De började plocka piggar ur liken.
”Försiktigt, piggarna kan vara fulla av gift”, sa Ypsilantis. ”Varelsen måste vara ny. Den fanns inte i rapporten.”
Det prasslade i buskarna. Hastigt tittade de upp och såg att de var omringade av hotfulla varelser av olika slag.
”Vi tar oss upp till skyttlarna med professorns varelse så snabbt som möjligt”, sa Mike. ”Jag tror inte vi ska ge oss in i slagsmål med de där. De kan ha flera okända vapen.”
Soldaterna retirerade samma väg som de kommit. Kulsprutorna smattrade. Flera varelser stupade. Nya dök upp, följde efter och gjorde utfall mot de som bar nätet med flickan i. De drog sig inte tillbaka då soldaterna sköt mot dem med automatvapen. Några låg på marken och vred sig i smärtor, andra var döda. Ännu fler varelser dök upp, klättrade över sina fallna kamrater och försökte komma åt flickan.
Ypsilantis började snart flåsa i uppförsbacken. Han kunde inte hålla följe med de andra. Livvakterna grep tag i och lyfte upp honom. ”Vi får bära professorn.”
De rörde sig uppåt i en tät formation omringade av försvarare som sköt ner angriparna med automatvapnen.
Ypsilantis kastades in i manskapsrummet på den ena skytteln tillsammans med de överlevande och nätet med flickan. Både han, varelsen i nätet och flera av soldaterna var nerblodade.
Båda skyttlarna lättade med den kraftigt decimerade gruppen.
Ombord i rymdskeppet blev hondjuret flyttat över i en låg bur i ett avgränsat metallklätt rum. De spolade henne ren från blod med en slang. Vattnet var kallt. Hon väste och slet i stängerna.
Ypsilantis och soldaterna gick in i rymdskeppets ångbastu och tvättade sig rena från svett och blod.
Ingen åt speciellt mycket till middag den dagen. Besättningen satt och petade i sina matskålar. Det var ingen trevlig matsal. Utrymmet var trångt, fullt med instrument och kontroller längs med de metalliska väggarna. Bordet de satt vid var även det i metall och fastmonterat i golvet. Men de var korrekt klädda i fritidsuniformer.
Ypsilantis expedition var den första som hade lyckats ta hem ett försöksdjur från den planeten. Han hade anlitat de bästa elitsoldaterna och den senaste teknologin. Var man var sin egen krigsmaskin, iförd ett exoskelett med de nyaste vapnen inbyggda. Ändå hade de knappt klarat av uppdraget.
Ypsilantis gav instruktioner om hur hybriden skulle skötas. Hon skulle ha buljong med kött och grönsaker tre gånger om dagen. De fick vara två om att gå in i rummet varje gång, låsa efter sig och helst låta bli att öppna buren. Maten skulle serveras genom en liten lucka nere vid golvet.
Första morgonen kom de tillbaka med matskålen full, men inte med soppa.
”Hon har skitit i matskålen.”
”Då har hon alltså instinkter för att hålla omgivningen ren”, sa Ypsilantis. ”Sätt in en potta åt henne. Den ska tömmas när hon får mat.”
Han tittade till henne någon gång varje dag. För det mesta satt hon längst in i buren med armarna runt de uppdragna knäna och huvudet vilande i armarna med ansiktet neråt. Det gick inte att stå upprätt i buren.
Ypsilantis blev misstänksam då han märkte att det blev ovanligt populärt bland soldaterna att gå in till varelsen med mat, tömma pottan och spola rent. Dessutom dröjde de ovanligt länge där inne. Han smög sig efter och fick sina misstankar bekräftade. Djurskötarna utnyttjade flickan sexuellt.
Under nästa stormöte konfronterade han dem. ”Jag vet inte hur många av er som har begagnat djuret sexuellt. Jag vill inte veta. Men jag har varnat er innan, och jag gör det igen: Alla varelser från den planeten är farliga. Ni utsätter er för stor risk genom att gå till henne för att tillfredsställa era könsliga behov.”
”Men hon är så liten, hur kan hon vara farlig?”
”Dessutom ser hon ut som en läcker ung flicka, riktigt välskapt.”
”Och hon är villig, åtminstone har inte jag tvingat henne.”
”Hon har en fantastisk sugfitta.”
Det visade sig att samtliga soldater som agerat djurskötare hade haft sex med varelsen. De bedyrade alla att djuret hade givit dem mycket bättre sex än någon mänsklig kvinna.
”Mina män behöver avreagera sig”, sa Mike efteråt. ”Du kan inte stoppa oss.”
”Jag utgår ifrån att även du har varit på henne.”
Mike flinade. ”Jag är varken bättre eller sämre än mina män. Du borde försöka. Hon har en egenskap jag sällan träffat på hos någon mänsklig kvinna. Det är som om vi lyfts ut i universum och svävar fritt. Med henne sker det varje gång.”
”Jag råder dig att läsa Intis avhandling mera noga”, sa Ypsilantis. Han undrade om soldaterna överhuvudtaget hade gjort annat än skummat igenom den inför expeditionen.
En morgon vid frukostbordet strax innan de nådde strukturtunneln, la Ypsilantis märke till att Mike fattades. Han brukade alltid vara punktlig till frukosten och avstämningsmötet efteråt.
De av soldaterna som skulle sköta varelsen den morgonen kom instörtande. Kängorna klapprade metalliskt mot det grå titangolvet.
”Hon har ätit Mike!” Paniken i djurskötarnas röst fick alla att vända huvudet i samma riktning.
”Jag varnade er”, sa Ypsilantis. ”När hon blir tillräckligt upphetsad och tillfredsställd, vill hon integrera partnern i sig genom att äta upp honom.”
Han tog med flera soldater till det slutna rummet.
Luckan in till buren var öppen. Framför dem på golvet låg matskålen skötarna hade tappat och buljongen med finskurna småbitar av kött och grönsaker hade runnit ut på golvet. Längst inne i buren satt flickan och gnagde på ett stort lårben. Hon morrade åt dem. Allt kött var uppätet. Bara ben fanns kvar.
De höll på med förberedelserna inför inträdet i strukturtunneln. Det skulle hålla manskapet sysselsatta tills de kom hem. Ypsilantis ville inte ha flera incidenter. De hade förlorat tillräckligt många män. Han drömde fortfarande mardrömmar om den där rullande taggiga jättebollen som hade förföljt och krossat flera av soldaterna innan han fick tag i eldkastaren och kunde spränga den vidriga varelsen. Den hade tydligen försvarat flickan. Men nu hade han henne, och den bragden skulle ge honom direktörsposten på Magellanska Institutionen.
