Kalis dotter
De två äldsta Kalidöttrarna låg på knä på en bänk på högra galleriet och tittade ner i den stora hallen. Maria vågade endast titta över kanten och kasta ett öga då och då när hon var säker på att inte bli upptäckt. Miara, däremot, brydde sig inte. Hon lutade sig mot räcket och tittade ogenerat. Det var ritualens huvudperson som intresserade henne. Härskaren Urian föll i trance och förvandlades till Nairobistammens religiöse ledare, mästaren Svarte Nairobi.
Det var den enda natten Nairobistammen hade tillträde till den stora hallen i slottet i Cibia. Den röda mattan som vanligtvis låg mellan ingångsporten och tronen, var borttagen så stengolvet med Cibiaklanens mosaikmönster av stiliserade blommor var bart. Rökelse bars in i stora kärl som ställdes på golvet mellan pelarna under gallerierna. Röken från dem luktade starkt och hade en bedövande verkan som även försatte deltagarna i trance. Den röda färgen på väggen bakom tronen doldes av röken. Alla de religiösa soldaterna kom ut från träningshallen under vänstra galleriet eller från lägret i djungeln för att hålla sin nyårsceremoni. Kultprästinnorna strömmade ner från gemaket i vänstra galleriet för att ta del av ritualen. Alla var nakna. Till slut kom översteprästinnan på darrande ben långsamt nerför trappan för att dansa framför Mästaren. Hon såg vettskrämd ut då hon tog några osäkra danssteg på stengolvet i hallen. Mästaren hade en stor piska som han slog med längsmed golvet. Det var meningen att översteprästinnan skulle undvika piskan under dansen. Rökelsen bolmade och steg upp mot taket och omslöt Kalisystrarna. Maria nös. Larmen från trummorna kunde höras ända in till de adligas gemak i högra galleriet. Det vill säga, de som fanns kvar i slottet. De som inte hade tjänst flydde till sina stadspalats och stannade där över natten. Det var alltid Kaliklanen som hade tjänst runt nyår. Hovets första dam var Xenia Kali, och hon tog på sig ansvaret varje år.
Kalisystrarna låg på knä på bänken utanför klanens gemak, så de snabbt skulle kunna smita om någon uppmärksammade att de fanns där.
”Jag tror inte hon överlever”, sa Miara. Köld steg upp från stenbänken så hon försökte sticka fötterna in i det vida långa flanellnattlinnet.
”Var tyst, Miara, Urian kanske hör”, pep Maria. Hon skakade av rädsla.
”Genom trummorna? Ja, man vet aldrig. Han har säkert superhörsel. Det sägs att han läser tankar också.”
Miara vände ryggen mot systern och lade händerna på räcket. Skulle hon vara helt ärlig, så ville hon egentligen gå och lägga sig, men hon tvingade sig kvar i den obekväma ställningen. I kväll var hennes kropp trött på ett sätt hon aldrig känt innan.
Översteprästinnan kollapsade framför Mästaren och fick piskan om ena ankeln. Hon sparkade och försökte komma fri. Hennes mun stod vidöppen. De hörde inte hennes skrik genom larmet. De sex kultledarna församlades runt henne med en lila filt. Ritualen var redan slut. Mästaren rullade samman piskan.
”Jag gissade rätt. Hon är dödsdömd”, sa Miara.
Just i det ögonblick kastade Urian en blick upp på galleriet och låste Miaras blick i sin. Det kändes som en pisksnärt. Vibrationerna från honom omslöt henne i ett fast grepp. Hon kunde inte röra sig. Mästaren hade förbjudit åskådare från det profana hovet under nyårsceremonin. Piskan vecklades ut igen. Blandade känslor rusade genom Miara. Urians blick rörde henne på ett nytt sätt denna gång. Miara ville förstå det Urian hade inom sig som även hon fruktade. Det var som han förvandlades till någon annan under Nairobistammens ritual. Det var denna varelse kultledarna kallade Svarte Nairobi eller Mästaren.
”Urian såg mig. Kom, vi går in”, sa Miara och tog systerns hand. Den var kall. Miara strök sig över magen och höfterna. De tog sig snabbt in i Kaliklanens trygga gemak och hjälptes åt att regla dörren.
Maria stannade och pekade. ”Du blöder ju, syster!”
Miara tittade ner. Nattlinnet var blodigt på framsidan av underlivet, och blod droppade längsmed hennes ben. Hon stod i en liten pöl och såg sina blodiga fotspår från dörren in i rummet. Ett belåtet grin spred sig över hennes ansikte. ”Jaha, då kan de som slog vad om att jag skulle blöda först, kamma in en rejäl vinst.” Hon sjönk ner på huk.
”Som du pratar, folk spelar väl inte om sådant?”
”Kom ihåg vi är de två äldsta Kaliflickorna, ganska nära i ålder dessutom. Kala säger att Tishtryiornas vadslagningsbyrå verkligen har ett sådant vad liggande.”
”Kala har väl inte slagit vad om oss? Han är ju vår bror.”
”Jag hörde rykten om honom. Han lär spela om allt.”
En av matronorna från Kaliklanen kom ut till mottagningsrummet. ”Sitter ni här, olydiga små kräk. I säng med er. Det är inte hälsosamt att gå barfota på detta kalla stengolv. Res på dig, Miara.” Kvinnan drog efter andan djupt då hon upptäckte blodet under den unga flickan. ”In med er, jag ska torka upp.”
Kaliklanen hade tagit dit matronan Karolina då de återvände till Cibia efter Nairobikriget. Hon hade svårt att komma överens med sin systerdotter som var Urians sons mor. Kaliklanen hade väntat att Urians bihustru skulle återvända till Cibia. Hon trivdes i Kalidalen och blev kvar. Urian hade heller inte skickat efter henne.
Miara sa inget om att det kanske fanns blodspår även på galleriet. Hon visste inte säkert när hon började blöda, men misstänkte att det sattes i gång av blicken från Urian.
Karolina skickade efter en yngre tjänare och följde själv de två ungdomarna till Kaliklanens flickrum. ”Nu får du en lång klänning, och så ska du introduceras vid hovet under trohetsceremonin, Miara. Konstigt bara att du inte ens har börjat ändra hudfärg.” Hon småpratade medan hon gjorde en binda som hon instruerade Miara att lägga i en trosa som hon sen fick ta på. Barn brukade inte bära underkläder. Miara räknades som vuxen.
Miara log självmedvetet och tittade snett upp på matronan. ”Du kan inte kommendera mig omkring längre. Jag är en ung hovdam.”
Maria stirrade på systern med avundsjuka ögon. Miara såg medlidande på henne. Maria var en ful pubertetsflicka. Hennes hud var varken vit eller blå för tillfället. Hon hade en jämngrå färg som förhoppningsvis skulle bli en snyggare blå. Åtminstone hade hon sluppit att bli randig.
”Du kommer att få en make och barn och egen lägenhet. Då kommer din man att bestämma över dig.” Den äldre kvinnan klappade Miaras kind och blåste ut ljuset innan hon lämnade rummet.
Mörk stillhet rådde en stund.
”Sover du, Miara?”
”Nej.”
”Varför är du så tyst? Ska du inte berätta någon spännande saga innan vi somnar i kväll?”
”Nej. Låt mig vara.”
Miara lade händerna under nacken och stirrade ut i mörkret. Alla flickor vid hovet gifte sig med män av deras egen rang. Hon kom ihåg bröllopet mellan de två ungdomarna från Kaksidiklanen och Sothisklanen. De var de första i hennes generation som gifte sig. Hon hade aldrig upplevt att någon flicka blev utvisad från hovet eller hade flyttat över till kultprästinnorna i vänstra galleriet. Men hon visste att det hade hänt mormor då den förre härskaren fortfarande levde. Mormor hade varit en hovdam av högsta rang från Mazoklanen, och hennes älskare var härskarens son. Det var skandalöst att två så nobla ungdomar inte kunde tygla sina passioner. Mormor förvisades från hovet och kom tillbaka efter revolutionen då Urian tog makten i Cibia. Hans älskarinna blev aldrig drottning. Svarte Nairobi valde henne till sin första kraftfulla översteprästinna. Det gav eko under tre generationer som ett avskräckande exempel på vad en ostyrig hovdam kunde riskera utsättas för.
Under lektionerna i sömnad på förmiddagen brukade hovets första dam eller en annan vuxen adelsdam informera de unga flickorna om deras plikter och rättigheter som jungfrur och hustrur.
”Kom ihåg att er make alltid bör äras och respekteras”, avslutades lektionen. Förstadamen Xenia Kali brukade tillägga: ”Om det är helt omöjligt att framkalla någon naturlig beundran för honom, låt för all del inga andra veta det.”
Då brukade alla skratta. Det var ett väl känt faktum att Xenia var det verkliga överhuvudet för Kaliklanen. Nator Kali var en toffelhjälte. Kvinnorna pratade alltid om mannens legala överlägsenhet över kvinnan och vad hustrun kunde göra för att utnyttja situationen.
Miara lyssnade förväntansfull till sina egna hjärtslag. Ofta när hennes familj var församlad och diskuterade döttrarnas framtid, brukade hon känna samma spänning. Om hon lossnade litet på urringningen och tittade ner på klyftan mellan de små brösten, kunde hon se huden vibrera över hjärtat. Miara visste att Kaliklanen fostrade döttrarna till att bli förstklassiga hustrur åt andra klaners kommande överhuvuden. Som barn hade inte Miara eller hennes systrar någon betydelse. Därför gömdes barnen bort tills de uppnått den rätta åldern för sin uppfyllelse. Det irriterade henne. Varför hade inga barn något egenvärde? Den ende som fick henne att känna sig värdefull, var hennes morfar Urian. Han intresserade sig för hur hon mådde, vilka tankar hon hade och hennes konstnärliga talang. Samtidigt hade han något främmande inom sig som hon inte förstod. Det var det som fick henne att smygtitta på Nairobistammens nyårsritual. Hon ville veta mera.
Miara vände sig i den varma sängen och sparkade täcket av fötterna. Hallen hade varit som en ångande kittel fylld av nakna, svettiga kroppar. Fruktan och upphetsning fyllde Miara då hon kom ihåg Urians ögon, blicken han fäste på översteprästinnan. Han hade sett på henne på samma vis i kväll då han upptäckte att hon tittade på dem.
Den unga flickan gled in i en orolig dröm om att hon befann sig i översteprästinnans position, hotad av Urian i hans roll som Mästaren. Han hade redan tvingat sitt byte in i ett hörn, hela tiden stirrande hotfullt in i hennes ögon … Då väcktes hon av att Sirius A lyste in i rummet. Miara blinkade förvirrat och upptäckte mor vid dörren. Bakom henne stod Karolina.
”Åh, min kära, lilla flicka, jag fick veta att du har en glädjefylld överraskning åt oss.” Xenia kom in i rummet med utsträckta armar. Matronan bar en lång klänning på armen. Miara mottog reserverad mors omfamning. Hon hade lagt märke till de värderande ögonen. Miara visste väl vad förstadamen tänkte: Hade hon blivit så vacker och intelligent som klanen väntat sig? Miara var klar över att mor tänkte det var underligt att hon blivit vuxen medan hennes hudfärg fortfarande var ljus. Xenia tyckte dessutom att Miara var allt för kortväxt för att vara en riktig Kaliflicka.
Xenia följde personligen dottern in i det gemensamma badet som låg mellan drottningens och adelsfamiljernas gemak. Miara tyckte inte om alla nyfikna ögon som riktades mot henne då hon tog av sig och steg ner i simbassängen. Hennes blod blandades med vattnet. Med ens ville hon fly ifrån hela introduktionsceremonin och allt vid hovet.
”Du får inte lov att deltaga i hovceremonierna förrän den årliga introduktionsfesten för nya medlemmar. Och bra är det. Du är fortfarande barnslig för din ålder, kära barn. Urian sa att han tyckte du satt i galleriet i går kväll”, sa Xenia.
Miara låg på rygg och plaskade med fötterna. Kom verkligen härskaren ihåg vad som hänt då han var i trance och uppträdde som Mästaren? Hans blick förföljde henne. Hon brukade lyssna när de vuxna pratade om det. De påstod alltid att härskaren inte kom ihåg något efter den religiösa ritualen när han styrdes av parasiten inom honom.
”Spruta inte, hur många gånger måste jag säga det? Vi ska ha en privat familjefest i klanens mottagningsrum i kväll. Kom ihåg att börja uppföra dig som en vuxen dam från och med nu”, fortsatte Xenia.
Miara ville fråga vem som var inbjudna till festen, men vågade inte. Detta nya som hänt, gjorde henne mera vaksam.
Sedan satt Miara framför spegeln och provade olika hårfrisyrer. Hon hade alltid tyckt om sitt hjärtformade ansikte. Det fick henne att se mera oskuldsfull ut än hon var. Annars hade hon aldrig förr tänkt så mycket på sitt utseende. Miara delade håret i mittbena och kammade ner det längsmed bröstet. Flätor var inte speciellt spännande, men det var den frisyren som klädde henne bäst. Om hon snodde det lockiga håret i två spiraler och lade in guldkedjor, skulle det bli lite häftigare. Miara studerade sina ögon tankfullt. Konstigt. Hon hade gyllene ögon. Ingen annan av syskonen hade det. Överhuvudtaget var det inte vanligt bland svarta sirianer. Hon trodde inte det var speciellt fördelaktigt.
Miara kom ihåg en incident från barndomen: Hon följde med sin mor ner till den kvinnliga schamanen för att hämta smink.
Dörren in till kapellet stod öppen. Under tiden schamanen gjorde Xenias smink, passade Miara på att titta in i det andra rummet.
Där hängde bilden på hon.
Det var en stor gobeläng som visade en naken kvinna i full storlek mitt i en vild dans. Konstverket hängde bakom altaret. Miara stirrade förhäxad. Altaret med sina ringar och kedjor gjorde inget intryck på henne, även om alla visste att där offrades översteprästinnan under Nairobistammens nyårsceremoni.
”Var är du, unga Kali? Ut därifrån!” Schamanen rusade in och drog Miara ut från kapellet. Hon var rasande. ”Berätta aldrig för någon att du varit i det rummet. Det bringar enbart olycka. Begriper du?” Hon skakade Miara.
Xenia grep in. ”Jag tillåter inte att du bestraffar min dotter. Det klarar vi utmärkt väl själva.”
De gick tillbaka till Kaliklanens gemak.
”Vem är kvinnan på bilden där inne, mor?”
”Hon var en berömd översteprästinna. Men vi borde inte prata om sådant. Det angår inte det profana hovet”, sa Xenia.
”Var hon min mormor?”
”Nej, den andra.” Xenia viskade. Det var tabu att ta namnet i sin mun.
Miara förstod. Bara två översteprästinnor hade överlevt mera än en säsong och blivit maktfaktorer inom Nairobistammens religion sen Urian blev härskare. Det var hennes egen mormor från Mazoklanen och Fanny Robes. Sistnämnda hade deltagit i drottningens uppror.
Fanny Robes hade gula ögon.
Hon mötte sin egen blick i spegeln och reste sig för att slippa se.
Miara tillbringade resten av förmiddagen med att springa längsmed galleriet och genom lägenhetens alla rum för att känna hur den långa kjolen böljade runt benen. Ingen tillrättavisade henne. Alla unga flickor brukade göra så när de hade fått sin första långa kjol. Det var fullt normalt att de sprang av sig den sista resten barndom.
Till slut vågade hon sig nerför trappan från galleriet. Hallen var återställd åt det profana hovet. Den röda löparen var utrullad igen och rökelsekärlen borta. Ljuset som föll in genom fönstren på gaveln fick rödfärgen på väggen bakom tronen att lysa starkare.
Miaras ögon letade sig upp till galleriet ovanför bågen med Kaliklanens mosaikmönster. Var det lätt att se dem från hallen? Hon tog ett par danssteg. Här hade översteprästinnan dansat. Vad hade hon egentligen drömt föregående natt? Miara skakade på huvudet som för att skingra minnet om drömmen. Så kastade hon en snabb blick runt sig, och viskade det förbjudna obscena namnet: ”Fanny.” Därefter löpte hon snabbt mot trappan, glömde den långa kjolen och snavade.
Hon räddades av ett par starka armar. Miara sträckte ut händerna för att ta för sig i fallet, och upptäckte härskarens röda tunika. Hon släppte taget. Urian log och kramade henne. Miaras ansikte hettade av skam. ”Jag kände knappt igen dig i lång kjol, lilla vännen.” Han höll henne fortfarande fast med raka armar och studerade henne. ”Ni växer snabbt upp. Varje gång ett av Xenias barn introduceras vid hovet, påminns jag om min egen ålder.”
Härskaren Urian den Fruktansvärda var en ful man med svarta ögon under tjocka sammanväxta ögonbryn och svart lockigt hår som stod i ett vilt moln om hans hemska ansikte. Det berömda nairobiska gulddiademet gjorde ett misslyckat försök att tämja detta stora hår. Hans kropp var fortfarande ungdomlig och väl tränad under den röda härskartunikan. Då härskaren var ung, hade alla klaner kämpat för att framföra sin kandidat till ställningen som drottning eller bihustru för att stiga i makt med henne. Efter att han i rask följd hade dödat ett par bihustrur och en drottning genom att offra dem till Svarte Nairobi, var de inte så ivriga längre. När härskaren satt på tronen och stirrade uppmärksamt på hovet med musklerna darrande under kläderna, liknade han ett rovdjur på språng, klar att döda och äta upp sina fiender. I själva verket stod en del av hans älskarinnor från djungeln för kannibalismen. Urian själv var vegan, om än en militant sådan.
Miara var så förvirrad att hon blev svarslös, något som var ovanligt för henne.
”Du tycks inte ha ändrats mycket sen du var barn. Ska vi bli eniga om att du uppför dig lite värdigare från och med nu? Att springa omkring i långklänning passar inte för en förnäm ung dam. Du ska skrida fram med värdighet”, sa Urian.
”Jag kanske lär mig innan introduktionsceremonin. Förresten, mina föräldrar ska hålla en fest för mig i Kaliklanens mottagningsrum. Kommer du?”
”Det är klart. Du är mitt favoritbarnbarn, vet du.”
”Är det slut med våra musikluncher i drottningens audiensrum nu när jag är vuxen?”
”Inte nödvändigtvis. Jag fortsätter gärna om du vill.”
Det kunde ändå aldrig bli som det var förut. Allt hade ändrats då Svarte Nairobis äldste kultledare dog. Miaras musiklärare Martin kom till Kaliklanens gemak. Han öppnade den orange påsen med Mazoklanens mönster som innehöll hans stränginstrument. ”Jag vill att du ska ha mors musikinstrument”, sa han. ”Du är fullärd nu.”
”Betyder det att vi aldrig mera ska spela tillsammans?” sa Miara.
”Mästaren har givit mig tillstånd att tävla om kultledarpositionen”, sa Martin.
Xenia, som satt tillsammans med dottern i mottagningsgemaket, nickade. ”Det lär vara mycket hårda tester”, sa hon. ”Dessutom passar det sig inte att en kultledare umgås med det profana hovet.”
”Jag kanske inte överlever testen, därför vill jag att du tar hand om mitt instrument redan nu”, sa Martin.
Han överlevde, och blev även kultledare. Men han tittade aldrig på henne eller sa något när han hade vakt. En kultledare skulle vara koncentrerad på Mästaren.
Miara log osäkert mot Urian. ”Tycker du jag ser för barnslig ut? Tror du inte jag kommer att växa till mig och bli mörkare i hyn?”
”Nej, jag är rädd du kommer att fortsätta vara liten och ljushyad. Du har redan blivit kvinna.”
”Är jag ful?”
”Nej, du är söt. Speciellt när du rodnar. Du kommer att få svårt att dölja dina känslor, Miara.”
”Jag önskar jag vore lång och mörk.”
”Tyvärr är du själv orsak till att du stannade i växten. Mästaren såg dig på galleriet och framkallade din blödning. Jag råder dig att inte springa omkring i hallen. Du vet, en vuxen flicka av högsta rang vid hovet bör inte utsätta sig för faror. En ung man av lägre rang kan få för sig att vilja stiga med henne.”
Miara förstod. Våldtäkt var en godtagbar form för frieri i Cibia.
”Är inte du Mästaren?”
”Han finns som en parasit inom mig, men du ska inte förväxla oss. Mästaren är farlig för dig.”
Det hade hon redan upplevt. Om han kunde framkalla blödning hos en kvinna, kunde han säkert göra mera skada. Miara kom ihåg översteprästinnans skakande ben under dansen. Hon kanske visste att hon måste fullfölja dansen för att överleva, men Mästaren önskade döda henne under ceremonin. Därför kunde hon inte fortsätta dansa. För Miara slutade alltid ritualen med att kultledarna bar översteprästinnan in i kapellet. Vad som sen hände, visste hon inte. Hon misstänkte att Mästaren inte behövde bruka våld för att döda offret. Det gick rykten om att han sög livskraften ur sina offer så att de lämnades som torra skinn på altaret.
Urian gav henne en kram innan han såg till att hon verkligen gick tillbaka till Kaliklanens gemak.
Resten av dagen satt Miara framför spegeln och provade smink och smycken. Hon upptäckte att det mesta av sminket var för starkt för hennes bleka färger, och avstod helt. Däremot vägrade hon äta mitt på dagen för att få det intressanta hungriga utseendet kultprästinnorna i vänstra galleriet hade.
Xenia och Karolina klädde henne för festen. Miara var överraskad över att alla hennes förslag till kläder, smycken och hårfrisyr beviljades. Den barnsliga flickan Miara med flätor som snodde sig för att håret var så lockigt, ändrades till en elegant ung hovdam med diskret ringad klänning och korkskruvslockar med guldkedjor istället för flätorna.
Maria satt iförd en kort tunika på en kudde och stirrade avundsjukt på den yngre systern som så oväntat hade blivit kvinna. Maria skulle skickas i säng samtidigt med den yngsta systern Rosia.
Xenias make Nator stack huvudet in i omklädningsrummet och nickade uppmuntrande till kvinnorna innan han vågade träda in. Han öppnade ett juvelskrin han hade med och tog ut ett tungt guldhalsband med stora topaser. ”Detta är till dig, Miara, från min äldre bror Kali.”
Xenia tittade indignerat och förvånat. ”Men det är då alltför mycket. Har han blivit galen? Alla kan se att det är ett originalverk av den berömde konstnären Ziro. Varför har aldrig du gett mig ett sådant smycke?”
”Jag vet inte vad som flugit i honom. Om du önskat dig en äkta Ziro, varför har du aldrig sagt till om det?” Nator kröp ihop som en bestraffad alkolohund.
”Måste jag verkligen tala om allt för dig? Kan du aldrig själv tänka ut vad en kvinna önskar sig?” Xenia fnös. ”Typiskt män.”
Miara såg beundrande på sig själv i spegeln. Topaserna fick på något underligt vis hennes ögon att verka mera gyllene, som om det varit konstnärens mening. För första gången accepterade hon sina gula ögon.
Miara slet sig från sin spegelbild och gick till Kaliklanens mottagningsrum där festen skulle hållas. Deras klanmönster i blått, burgunderrött och gammalrosa fanns både i mosaikerna på väggarna och i alla textilier. Klanmedlemmarna som var inbjudna till sällskapet, var elegant klädda i tunga broderade tunikor och med smycken av guld och juveler. Miara tyckte deras nosringar var lite för utmanande. Det var symbolen som utmärkte mannens överlägsenhet framför kvinnan. Kaliklanens armringar var dessutom bredare än de andra klanernas. Miara var klar över att hennes klan utmärkte sig framför de andra, både på grund av dess nära släktskap med härskaren och för att den alltid hade förbundits med Cibiaklanen, även innan Eros den Evige erövrade hela planeten.
Hon studerade varje ansikte noga och visste vad de tänkte om hennes ställning vid hovet. Hon var dotter till en klanledare och kunde lyfta män av lägre rang till sin position om de gifte sig med henne. Miara plutade med munnen.
Då hon beordrades att gå ut mitt på golvet och vända sig långsamt om så alla kunde studera henne noggrant, gjorde hon det med sådan värdighet att männen applåderade.
”Hon för sig som en boren drottning”, konstaterade Nator.
Klanledaren hade redan druckit för mycket. Han brukade hälla i sig jäst alkolomjölk på fester. Elaka rykten viskade att det var ett sådant tillfälle som hade skaffat honom Xenia till hustru. Som dotter till en översteprästinna var hon inte riktigt rumsren. Hon hade tagits till nåder av moderns klan som barn, då hon annars hotades av ett öde som kultprästinna.
Nators två äldre söner försökte lugna sin far. Ville han verkligen gifta bort någon av sina döttrar till den gamle härskaren?
Precis då valde Urian av Cibia att göra sin entré. Han kom in i rummet med två kultledare som livvakter. Alla gästerna reste sig. Deras förvånade ansikten visade att ingen visste att han var inbjuden. Även Nator och Xenia såg överraskade ut.
Härskaren lyfte handen och tillät dem att sitta ner. Miara gick förtrogen upp till morfar och bjöd på ett glas jäst alkolomjölk. Han ryckte till och stirrade på hennes halsband. ”Varifrån har du fått det smycket, lilla vännen?”
Xenia vädrade sitt misshag. ”Nator säger Kali skickade det till den första vuxna flickan i hennes generation. Kan du tänka dig, en original Ziro. Kali måste vara galen. Nator har aldrig givit mig något liknande.”
Urian lyfte ögonbrynen. ”Kali tycks vara en hemlighetsfull och oberäknelig person numera.”
”Jag är säker på att han aldrig ens givit sin hustru ett sådant smycke, trots att hon fött honom två söner”, fortsatte Xenia.
”Söner är inte speciellt viktiga i den miljön han föredrar att leva i”, sa Urian.
Nator gav tecken till de unga manliga tjänarna att de kunde börja servera. Det var nakna småpojkar som inte hade kommit i puberteten än.
Miara stirrade beundrande på Urian den Allsmäktige med sina stora gyllene ögon i det barnsliga hjärtformade ansiktet. För henne var härskaren en snäll morfar som tittade välvilligt på henne när hon tillitsfullt klättrade upp i hans knä. Hon beundrade härskaren med det naiva barnets tillgivenhet. I hennes ögon var Urian utan brister, den perfekte kraftfulle härskaren. Hon ville vara så nära honom som möjligt så ofta hon kunde. Men Maria och de andra barnen var rädda för honom.
Miara satt vid sidan om Urian. Skyggheten hon känt inför sin klans manliga sällskap försvann. Hon lät sin yngste bror, som bar runt drycken, servera henne mera bakom föräldrarnas rygg. Hennes ögon började lysa och hon pratade friare. Dessutom blev hennes röst mörkare och lägre. Urian log uppmuntrande och skålade mycket. Han tyckte tydligen utvecklingen var intressant.
”Varför har du inte gift om dig?” sa Miara.
”Jag har inte behövt någon ny drottning”, sa Urian.
”Om du skulle träffa en ny flicka och bli förälskad, skulle du kunna tänka dig att ta en ny drottning?”
”Jag väljer inte drottning med känslorna.”
Kultledarna, som stod vid dörren, tittade intresserade på Miara.
Xenia tog glaset ur hennes hand. ”Du har fått nog nu.”
Urian flinade ironiskt. ”När den jästa alkolomjölken går in kommer flickans verkliga natur fram. Du behöver inte låtsas, Xenia, jag läser er alla som öppna dokument. Vi får vakta denna söta flicka noga, så hon inte råkar illa ut, eller hur?” Härskaren tittade snabbt på sina livvakter. Han reste sig, och det samma gjorde resten av sällskapet.
Miara kastade en blick på mor. Xenias hatfyllda blick gjorde henne nykter. Varför hatade mor Urian?