Återkomsten.
Ishtar anlände till planeten Dilmun och såg att det var tidig morgon. Hon hade med vilje spänt upp geonporten i öknen, en bit utanför Staden, som rymde 20 miljarder människor.
Solen steg upp över öknen och färgade sanddynorna gyllene. Morgonljuset gav de smala, obeliskformade skyskraporna i väster ett rosa skimmer. Ishtar begrundade den vackra synen. Detta var hennes hem och födelseplats. Minnen från barndomen strömmade genom henne. Hon fick blinka bort tårar. Alla människor hon älskade skulle hon nu komma att såra. Innan hennes uppdrag var slut, skulle inte bara Staden, utan hela planeten vara pulveriserad och materialet utnyttjas till strukturen i den nya Dysonsfären. Hon visste att det var nödvändigt. Deras planet var inte lämpad att ingå intakt i systemet. Den hade för hög gravitation. Atmosfären var sedan länge så radioaktivt förorenad att ingen kunde gå utomhus utan att ta sina radiakpiller. Dilmunerna måste vara ett härdigt folk som hade klarat sig under dessa förhållanden i 600 år med bara enstaka sjukdomsfall och missbildningar.
Ishtar la tunnelgeneratorn i axelväskan och började gå mot staden. Hon hade valt att gå till fots, som ett sista farväl av planeten. Hennes mål var den högsta skyskrapan, där regeringen hade sitt säte.
Väl framme vid stadsgränsen valde hon att åka i ett markfordon fram till byggnaden.
Då hon steg ur, slog det henne hur stor basen på den obeliskformade skyskrapan i själva verket var. Det gick knappt att se att byggnaden smalnade av uppåt, här nerifrån. Nu när hon stod så nära, syntes all växtlighet på balkonger och terrasser tydligt. Färgrika klängväxter hängde ner till grannarna under på flera ställen. Det var som om någon försökt trycka en djungel in i en låda och bara delvis lyckats. De dilmunska husen var minst en kilometer höga. På toppen fanns en landningsplatta för svävare. Med tanke på hur högt upp hon skulle, hade svävaren varit ett mera praktiskt sätt att ta sig dit. Men hon hade valt att starta i markplan av personliga skäl. Detta måste hon ta etappvis. Det var troligtvis sista gången hon beträdde planeten Dilmuns mark.
Ishtar tog sig in i byggnaden med sin gamla kod och gick bort till den mittersta hissen, den man kunde åka helt upp med. Hon skulle inte helt upp – än.
Alla bostäder låg längs yttersidorna i byggnaden, men de andra lokalerna låg innanför, närmare kärnan. Ishtar skulle till ett laboratorium ganska högt uppe.
Då hon kom ut ur hissen, behövde hon gå på toaletten. Det var inte ovanligt. Därför fanns toaletter i anslutning till hissarna. Hon gick in i det tilltalande utrymmet med flera bås, gjorde vad hon skulle och duschade efteråt. Sand och damm från öknen hade fastnat på henne. Hon skakade den korta klänningen. Det fick räcka.
Kvinnan hon såg i spegeln under tiden hon borstade det nytvättade håret, var vacker på det lite utmanande dilmunska sättet. Ögonfärgen var ovanlig för dilmuner – turkos, vilket avslöjade blandat ursprung. Var det därför hon var så angelägen om att utveckla den dilmunska civilisationen? Hon rätade till den röda kortärmade klänningen som lät de toppiga brösten med mörka bröstvårtor komma till sin rätt ovanför urringningen. Egentligen var hon för gammal för det ungflicksmodet, men hon såg fortfarande bra ut. Kjolen var så kort att den såvitt täckte stjärten, och lät en glimt av hennes svarta trosor synas. Ishtar hade en anledning till att göra sig extra läcker i dag. Hon sprutade på lite av en av parfymerna som stod på hyllan och la den begagnade handduken i korgen.
Hennes kod in i laboratoriet fungerade fortfarande. Den Gamle var alltså alltid förberedd på att hon skulle komma. Varje gång hon kom in dit, slog det henne att miljön var kal och torftig, utan fönster eller växter. Väggar, golv och tak var blanka som ogenomskinligt glas. Endast elektronik fanns i rummet, inga soffor eller fåtöljer. Det var som om Den Gamle hade lagt av all mänsklighet då han blev en cyborg.
Han kom emot henne och hälsade översvallande. De röda ögonen i guldskallen kunde inte visa några känslor, men han försökte anpassa sitt kroppsspråk. I laboratoriet var han alltid naken när han var ensam. Guldskallen satt på ett skelett som såg ut som en skorpion, den dilmunska formen för robot. Det var en praktisk form, då skorpionen kunde resa sig på de två bakbenen och bruka de sex frambenen som arbetsredskap. Den långa stjärten med gadden hjälpte då till att hålla balansen. En skorpion kunde också pila fram på alla åtta benen med tung last på ryggen och stjärten höll lasten på plats. Skorpionernas bakgrund var dock mindre sympatisk: De var utvecklade från rena krigsmaskiner som brukades i kolonierna. Vapnen satt i gadden.
Ishtar visste att Den Gamle var trött på sitt liv som cyborg. ”Det är ordnat”, sa hon. ”Snart ska du få slippa cyborgskalet.”
”Jag har längtat efter döden i 600 år”, sa cyborgen.
”Jag hade inte tänkt låta dig dö så lätt. Min plan lyder så här: När vi demonterar dig, tar jag hand om din hjärna. Sedan transplanterar jag neuroner från den in i biotronen som ska övervaka vår nya civilisation.”
”Kommer den att minnas något från mitt liv?”
”Det är meningen. Jag har planerat en ny geonfysisk biotron som är bättre än den i Doraduscivilisationen. Den kommer att ha civilisationsexponenten inom sig och utsträckt i Akashafältet, utan en massa elektroniska system.”
”Kan det bli problem, tror du? Biotronen är av kvinnligt kön. Och vem av dem tänker du välja? De är ju två.”
”Jag tar båda. Blir det krig mot Doradus, kan vi behöva en reserv.”
”Du får informera vår regeringschef direkt. Jag är rädd vi har ont om tid.”
”Jag har planerat frånkopplingen tills i morgon.”
Ishtar lämnade laboratoriet och tog hissen en våning upp. Hon kupade händerna under brösten och gned bröstvårtorna tills de styvnade, drog ur hårspännet och lät det lockiga håret falla ner över axlarna och ryggen. Hon visste att solljuset som föll in i hans kontor skulle framhäva det ovanliga rödskäret i hennes mörka hår. Det var lättare att samarbeta med Enki JHVH när hon var till sin fördel utseendemässigt. Hon ringde på dörren och släpptes in av en vaktskorpion.
Enki JHVH satt bakom skrivbordet och höjde överraskad ena ögonbrynet då han såg henne. Han bjöd henne att sitta på den djupa soffan i sitt kontor. Bägge var införstådda med vad detta innebar. Ishtar hade inget emot honom.
”Chefsteknologen på Geonfysiska Institutet har skrivit kontrakt på att de tillhandahåller expertis för vår civilisationsutveckling”, sa hon.
”Förhandlade du med professor Kumara?” Tonfallet var lite insinuant. Enki JHVH tittade menande på henne.
”Nej, med hans mor. Men han skrev under. Betingelsen var att hans lärjunge här på planeten ska leda arbetet.”
”Min svärson leder reningsarbetet i havet för tillfället.”
”Det kan han avbryta direkt. Vi måste agera snabbt, innan civilisationsexponenten i Doradus får reda på vad vi planerar. Jag har avtalat med Den Gamle att vi demonterar cyborgen i morgon. Jag tar hand om hans hjärna och transplanterar neuroner från den in i vår egen biotron.”
”Vår egen biotron? Var finns den – på Geonfysiska Institutet?”
”Bry dig inte om de astrobiologiska detaljerna. Du är statsman. Men du börjar komma till åren nu. Inom 20 år kan du ta pension och börja ägna dig åt dina intressen på heltid. Det kommer att ta så lång tid innan vi kan börja flytta in i den nya Dysonsfären.”
”Jag tycker inte om att du och Den Gamle lägger planer vi andra inte får ta del av.”
”Du får helt enkelt lita på oss. Professor Kumara kommer att informera din svärson om detaljerna. Då är det upp till honom att berätta.”
Enki JHVH reste sig från kontorsstolen och satte sig vid sidan om henne. Hon överraskades varje gång av att han var så småväxt. Hans yviga lockiga hår ner på axlarna och den kraftiga kroppen bakom skrivbordet gav ett intryck av en mycket större man. Han la armen om henne, kupade handen om hennes bröst och viskade: ”Sen du och Den Gamle började ha hemligheter för mig, har jag känt mig lite utanför helhetsplaneringen av vårt samhälle. Men det förhindrar inte att jag alltid blir lika förtjust varje gång du dyker upp på mitt kontor.”
Ishtar blev våt i trosorna. Ingen kvinna kunde motstå honom.
Han följde henne med lystna blickar då hon gick ut på den frikostiga toaletten i anslutning till kontoret. Hon borde inte behöva duscha en gång till, men det var nog bäst att skölja av brunsten med tanke på hennes nästa besök.
Ishtar åkte upp till översta våningen. Hon ringde på en av de fyra dörrarna. Det var hennes gamla hem, men dit hade hon inte längre någon behörig kod. Hon märkte att kameran i tittögat i en av de andra lägenheterna aktiverades. Apollonia, JHVH-klanens skvallertant. Ishtar skakade på huvudet.
Lägenheten hon släpptes in i, var helt annorlunda inredd än på hennes tid. Allt gick i högrött numera. Hon visste inte om det var hennes dotters smak eller makens. Överhuvudtaget visste hon inte så mycket om dotterns liv numera. Det var länge sen de sågs.
Kvinnan som öppnade var elegant klädd i en gul, åtsittande silkesklänning med ståkrage och utan ärmar. Det raka svarta håret föll ner över hennes axlar och rygg. Ishtar lät stoltheten uppfylla henne vid synen av den vackra uppenbarelsen. Men det var mera forskarens stolthet över en lyckad produkt än förälderns glädje över ett vackert barn.
”Mor?” Dotterns mandelformade svarta ögon i det bleka ansiktet tittade osäkert.
Ishtar klev in och stängde dörren bakom sig. ”Jag har kommit för att hämta tvillingarna.”
”Hämta? Varthän?”
”Jag tar dem med till Geonfysiska Institutet. Vi kommer att koppla bort din far i morgon.”
Ishtar väntade. Hade hon inte varit tillräckligt tydlig? Eller var dottern bara dum i huvudet? Eller var det så att hon inte ville förstå? Skulle hon vara tvungen att uttala det underförstådda, det alla i familjen redan visste?
”Jag förstår inte vad du menar…” Dotterns späda röst var så tyst att hon knappt hörde.
”Det gör du visst, det.”
Ashera försökte säga något, men nu sviktade rösten. Hon kunde inte tro vad hennes mor sa. Det kunde inte vara mammans mening att ta barnen från henne. De var för unga för att börja i skolan. Eller ville mamman något annat med dem?
”Det här har vi planerat sen innan du föddes. Vi hade ett syfte med din tillblivelse. Du och din make skulle bli föräldrar till biotronen vi behöver när vår civilisation går över till Typ 3-stadiet.”
De två små flickorna kom tultande bort till dem. Ishtar lyfte upp båda och drog in doften av deras röda lockiga hår. Hennes barnbarn – kärleken vällde upp i henne. Men de var resultat av noggrann genetisk planering.
”Du får inte ta dem.” Dotterns späda röst lät desperat.
”Du får dem snart tillbaka – en smula förbättrade”, sa Ishtar. Hon kysste båda barnen och satte ner dem på golvet. ”Jag ska tillbringa sista natten med din far. Sedan räknar jag med att vi alla samlas och bevittnar urkopplingen.”
Dottern gick ner på knä och omfamnade tvillingarna. Det var en skyddande gest. Men Ishtar visste att hon var klar över att JHVH-klanens uppgift som beskyddare av alla dilmuners liv bestämde över deras personliga drömmar och önskemål.
Regeringschefen.
Då Ishtar hade gått, skruvade Enki JHVH upp airconditionen för att vädra ut doften efter hennes besök. Hon var fortfarande oemotståndligt tilldragande. I vanliga fall brukade han låta hennes doft stanna kvar på kontoret. Men i dag ville han bara bli av med den för att slippa påminnas om deras samtal. Enki bestämde sig för att ta ett samtal med Den Gamle för att få reda på mera. Om cyborgen skulle demonteras dagen efter, var det inte rimligt att civilisationens utveckling skulle vila helt på Ishtar. Enki hade ett ansvar gentemot sitt folk. Han tvivlade inte på att Ishtar utnyttjade sin dragning på män för att få som hon ville. Hon hade varit allt för läckert klädd enligt hans smak då hon kom upp på kontoret. Trodde hon att han skulle låta sig lugnas av lite intimitet? Dessutom hade hon referat till hans yrke som invigare som hans hobby. Att vara invigare var ett privilegium och ett viktigt arbete. Det var en medfödd talang som upptäcktes i templet när en ung man gick sin första tempelgång. Den potentielle invigaren rapporterades till översteprästinnan som sedan testade honom ytterligare innan han fick sin licens. Deras arbete bestod huvudsakligen i att inviga unga jungfrur i kärlekens mysterium, så de skulle få ett tillfredsställande sexualliv som vuxna. De flesta invigare hade inte något annat yrke. Själv var han född in i ställningen som JHVH-klanens överhuvud och därmed regeringschef. Men på grund av sin medfödda talang jobbade han även som invigare.
Hittills hade han haft god hjälp av Den Gamle i sitt arbete som regeringschef. Nu var det tydligen slut med det.
Enki tog hissen ner till Den Gamles laboratorium. Vaktskorpionen frågade om hans ärende, och han svarade att det gällde regeringsangelägenheter. Han lät kanske bryskare än han tänkt, för skorpionen sa: ”Ett ögonblick” och öppnade inte omedelbart.
Den Gamle skylde sitt skorpionskelett med den svarta kappan och kapuschongen uppdragen över guldskallen. Det var så han brukade framträda offentligt, de få gångerna han visade sig för dilmunerna. Han stod avvaktande. Det var ett tydligt avståndstagande.
”Jag har precis pratat med Ishtar”, började Enki.
Cyborgen sa inget.
Den där strategin hade Enki varit utsatt för innan. Den brukade göra folk nervösa. Men denna gången tänkte han inte ge sig förrän han visste vad Den Gamle och Ishtar planerade.
”Hon berättade om kontraktet med Geonfysiska Institutet och att du ska demonteras imorgon”, fortsatte Enki. ”Men hon avslöjade inga detaljer. Nu vill jag att du berättar allt för mig. Jag tycker inte om att du ska demonteras och låta Ishtar vara ensam om hemligheterna.”
”Kan jag lita på att du uppför dig som en statsman utan att låta personliga hänsyn gå framför civilisationens bästa?” sa Den Gamle.
”Varför frågar du om det?”
”För att det jag berättar kommer att beröra dig och din familj. Om du motsätter dig våra planer, kan vi lika gärna låta bli att bilda en Typ 3-civilisation.”
”Jag vill veta.”
Den Gamle satte sig i en fåtölj och bjöd Enki plats i en annan mitt emot. Mellan dem fanns ett litet datorbord. Cyborgen hade fortfarande huven uppdragen, men Enki fick se hans guldansikte och de röda laserögonen.
”Som du vet, börjar situationen på Dilmun att bli ohållbar. Vi har praktiserat ettbarnspolitiken i 600 år och inte helt friktionsfritt. Det dyker upp fler och fler organisationer som tycker det räcker nu. Men Dilmuns ekologi bygger på en känslig Typ 2-teknologi som inte kan försörja mer än 20 miljarder människor. Brakar systemet ihop blir det som då jag kom hit – dilmunerna får svälta. Planeten Dilmun har ingen egen ekologi och dessutom för hög gravitation. Alternativet är att bygga en Typ 3-Dysonsfär, och där har Ishtar lyckats få ett kontrakt med Geonfysiska Institutet. Vi blev eniga om att ju färre som vet alla detaljer, ju mindre är risken att civilisationsexponenten i Doradus får veta vad vi planerar.”
Den Gamle pluggade en kassett in i datorbordet, och en projektion kom upp på väggen. Enki tryckte sig bakåt i stolen ett ögonblick innan han återvann behärskningen.
De tre personerna på bilden var helt olika.
En blond människoliknande figur klädd i en blå silkig tunika som inte kunde dölja hans muskulösa kropp stod längst bak. Han bar ett guldpannband med ädla stenar. Han såg ganska trevlig ut, men verkade lite frånvarande i blicken.
Varelsen vid sidan om, även han med mycket muskler, var mörkhyad och klädd i en åtsittande läderartad svart dräkt. Han hade en stor bröstpanel i guld med ädla stenar, tjocka guldarmband och ett kraftigt guldpannband som höll det svarta, lockiga håret på plats. Hans ansiktsuttryck var obehagligt, överlägset och ironiskt.
Dessa två personer stod med armarna korsade över bröstet och bildade fond bakom den tredje. Han var mycket mindre till växten, hade blekt ansikte med sneda violblå ögon inramat av blåsvarta rastafariflätor och en guldhjälm med fem horn utan några dekorationer. Hans gröna fransförsedda tunika dolde inga muskler, bara nästan barnsligt spinkiga lemmar.
”Triaden”, sa Den Gamle. ”Våra fiender från Doradus, Andromeda och Orion II ZW. De två muskelbergen är ganska gammalmodiga biotroner numera. Men den där lilla är en modern geonfysisk biotron. Vi behöver en som kan matcha honom. Befolkningen på Orion II ZW har speciella förmågor. De sträcker sig in i något de kallar Akashafältet, som, såvitt jag förstått, rör sig om flera dimensioner. Min mor kom från Orion II ZW. Men ingen av mina ättlingar har ärvt hennes anlag. Ishtar forskade på det, och hittade de recessiva generna som skulle kunna framkalla en sådan individ. Det är där din familj har blivit involverad. Din son Enlil och min dotter Ashera kan tillsammans frambringa ett barn med dessa egenskaper.”
Enki förstod. Tvillingarna, hans egna barnbarn. ”Vem av dem?”
”Båda två.”
”Tänker du och Ishtar göra biotroner av båda mina sondöttrar?”
”Vi var rädda för att du skulle reagera negativt, därför ville vi hålla det hemligt.”
”Måste vi offra båda?”
”Det är inte snack om något offer. De kommer att växa upp till fullt normala människor, bara en smula förbättrade.”
”Men det där snacket om att transplantera neuroner från dig in i dem, vad betyder det?”
”Det lär inte ha någon betydelse, enligt Ishtar, det ska bara säkra kontinuiteten i civilisationen.”
”Enligt Ishtar – och det litar du på?”
”De är hennes barnbarn också. Jag kan inte tro att hon vill göra dem illa.”
Enki drog ett djupt andetag. Han visste han kom att foga sig, det var alldeles nödvändigt för civilisationens framtid. Men han behövde smälta informationen.
”Jag ser du begriper situationens allvar. Kom ihåg att det vi pratat om här är sekretessbelagt. Inte ens din närmaste familj måste få reda på något.”
Enki visste att han aldrig skulle få en lugn stund mera. Han skulle hädanefter alltid studera barnbarnen, på ständig jakt efter abnormiteter. Han reste sig tyst och gick tillbaka till kontoret.
