Bok: Sandra Petojevic: Maktens tiaror del 2
Bortom Khuzul Daar
Handlingen: Nikoforaz II har hittat två av tiarorna och har fått reda på var den tredje finns. Det gäller bara att få tag i den. Han och hans män övervinner en massa svårigheter på väg dit. Samtidigt breder mögalirträsket ut sig och hotar av sluka hela Erkelzaar.
Kazareh, som är skurken Erazak, begår hjältedåd när han räddar folken på östra sidan Eldravinen undan Mögalirträsket. Men han har en egen agenda och planerar att bli härskare själv och ta furstinnan Takaara till make.
Furstinnan Fenestra och hennes väninnor är ute på egna äventyr. De måste rädda skogens folk. Samtidigt måste de gömma Veriata, kvinnan som inte kan ljuga och som är bokens mest intressanta karaktär.
Sharzuk och hans mor furstinnan Takaara måste gömma sig för Nikoforaz II tills de kan återförenas med Erazak.
Säcken knyts ihop på ett bra sätt på slutet. En del eleganta planteringar görs inför nästa bok.
Jag är rädd jag har blivit yrkesskadad efter två terminer på LU. Manuset kunde ha kortats väsentligt. Jag gick genom listan över provläsare. Dessa verkar vara skollärare, släktingar och språkforskare som Sandra känner. Manuset skulle behöva genomgås av en duktig redaktör. Jag vet, det är svårt. En kollega till mig redigerar sitt manus för 12:a gången enligt Ann Ljungbergs kurs Redigera romanen.
Jag hittar en del att slå ner på:
Egenuppfunna ord: erdaksäpple – adamsäpple, förekommer flera gånger. Facktermen inom fantasy för sådant är shmeerp, ett uttryck myntat av James Blish och utvecklat av Orson Scott Card i hans bok How to write science fiction and fantasy. Varelserna är människor och kan beskrivas på svenska med mänskliga ord.
Hela konversationer på ett påhittat språk – ger inget för läsaren då det inte översätts.
Meningslöst med vers på eget påhittat språk – förvirrande för läsaren. Det hjälper inte att det finns ett helt stycke om språken på Artezania i slutet av boken. Det är inte intressant för handlingen. Sådant får gärna finnas med som en kul grej i ett efterord i slutet av boken, men inte inkluderat i texten.
Kapitelindelning: Koncentrera alla scener i ett händelseförlopp i ett kapitel. Parallella scener under samma tid kan med fördel få ett eget kapitel. Exempel: s 165 – 180. Mitt i kapitlet kommer ett kort stycke om Piri och Fenestra, när resten handlar om Nikoforaz och hans män, visserligen med en vacker vinjett vid avbrotten. Det finns tillräckligt med karaktärer att hålla reda på till att de som hör samman får egna kapitel, även om det är parallella handlingar.
Det finns flera människor som beskrivs i egna trådar. Här går det att reda ut varje tråd i egna kapitel, annars blir det lätt rörigt. Klippa och klistra-metoden gäller. Sen kan varje tråd varvas genom boken eftersom handlingen skrider fram.
Ett försök att reda ut trådarna:
Nikoforaz II Kanfagris och hans soldater och bundsförvanter.
Kazareh Taborsek, eller rättare Erazak Shanatel, som är boven.
Fenestra Kanfagris och hennes väninnor, bl a från släkten Furulan.
Sharzuk Shanathel – intressant tonåring, hans mor furstinnan Takaara och hennes bundsförvanter.
Detta ger fyra trådar som med fördel kan få egna kapitel, och där handlingen sen knyter ihop dem med de andra personerna.
Dialogen: Tidvis styltig, men det är säkert så artezanierna pratar. Det köper jag. Att khobarashianerna har namn och titlar som är så långa att varje upptar en linje i boken tycker jag är kul. Det säger en god del om dem.
Vissa gånger tycker jag inte dialogens ordval passar ihop med karaktärerna. Vad som kunde rensas ur är all blixtlåsdialog. Det skulle strama upp dialogerna en god del. Piri har en tendens att hela tiden ropa Sablar! medan Fenestra säger Himmel stup i kvarten. När man läser om dessa kvinnor, tycker man inte de är typen som säger Sablar och Himmel. Pratet passar liksom inte ihop med karaktärerna. Det är dessutom lite troligt att en furste säger ”Marsch pannkaka härifrån!”
Perspektivbyte: De olika personerna får komma fram med egna perspektiv och spekulationer hela tiden, men det stör inte flödet. Berättarrösten är allvetande. Texten flyter på bra.
Världen är stor med många nationer och människor, samt en del otäcka varelser. Det är inte det vanliga köret med drakar och varulvar och liknande, vilket är uppfriskande. Precis som i förra boken fastnade jag speciellt för moaierna. Miljöerna är noggrant beskrivna. Jag gillar mustigheten. Enligt min mening ska det finnas många människor i fantasy, speciellt när man beskriver en hel värld. Jag har inte räknat karaktärerna och bryr mig inte om att göra det då jag tycker alla har sin plats i boken. De flesta lektörer som klankar på det har inte läst/gillar inte de ryska klassikerna.
Jag ser fram emot att ta del av den tredje boken om Artezania.