Månad: juni 2015

Inför biografikursen på folkhögskolan i Ljungskile har jag äntligen läst Ann-Catrin Malmlöfs romaner En kvinnlig konsult på uppdrag i Angola och En kvinnlig konsult på uppdrag i Colombia.
Jag delade lägenhet med Ann-Catrin under bokmässan i Göteborg 2014.
Så till böckerna:
Huvudpersonen Gerd jobbar med kundrelationer inom telecombranschen. Hon är van vid u-landsbefattningar, är språkkunnig och kompetent. Gerd har många drag av författaren, därför kallar jag romanerna autobiografi. Perspektivet är allvetarens och tredje person. Allvetarperspektivet är kryddat med underfundig humor. Språket flyter bra. Handlingen utspelar sig under 1990-talet. Jag upptäckte bara två tryckfel i Angola, och fyra i Colombia.
Det mest intressanta är beskrivningarna av människorna runt Gerd, samt miljön. Jag gillade hennes funderingar kring kackerlackorna i Angola, närmast i föreläsarstil.
Allvetarens perspektiv låter författaren kortfattat gå in i andra människor, som Ros i Colombia. Gerds underfundiga kommentarer till Johannes i Angola låter så här: Det verkade vara så att det mesta i hans omgivning gick sönder när han rörde vid det. Lite senare i boken låter han nyanlända medarbetare äta mat från gatukök så de blir magsjuka. Den sortens människa tycks vi alla stöta på vissa gånger. Den svenska ambassadören i Colombia säger att hans viktigaste uppdrag var att underlätta affärerna för svenska företag. Men han kallar Gerd och hennes medarbetare för turister, så han verkar inte ha riktigt koll på vem som är företagare.
Något jag la speciellt märke till, var att afrikanerna var mer villiga att ta till sig nya tankar, medan latinamerikanerna var låsta i gamla spår.
Vi får stifta noggrant bekantskap med Gerds arbete, men det blir aldrig tråkigt. Jag sträckläste båda böckerna.
Angola: ISBN 978-91-978922-0-9, 147 sidor.
Colombia: ISBN 978-91-978922-1-6, 203 sidor.

Jag har privilegiet att äga förstautgåvan av Mats Ekmans bok Growing leaves, den med alla låttexterna, innan copyrightdjävulen slog till.
Det är ingen fantastikbok. Det finns drag av det övernaturliga, som tycks gå igen i huvudpersonen Monas familj. Hennes farbror Aron minns tidigare liv, det samma gör Mona själv och så småningom hennes son Aron. Hon har låtsaskompisar som barn.  På slutet i boken antyds att hennes son är den återfödda farbrodern.
Annars är bokens målgrupp snarare alla musikintresserade och de som tycker det är spännande med artistliv. Författaren har ingående kunskap om tekniken bakom musikproducerande.
Vi lär känna artisten Mona genom allvetarens perspektiv. Språket är bra, mycket musikjargong och ovanliga metaforer. Jag upptäckte bara fem tryckfel i hela boken.
Vi får följa Mona genom flera år. Hon har talang, hon utvecklar en teknisk färdighet på många instrument och inom sång. Men hon sätter bara blad och får aldrig blommor, som kollegan Alan påpekar. Därav bokens titel. Vi kommer djupt in i Mona som person, den kreativa enstöringen. Hon är en människa som berör.
Budskapet som går som en röd tråd genom hela boken är: Följ ditt hjärta, gör det du är bestämd för, så du inte ångrar det du aldrig gjorde. Det är en underbar bok, full av livsvisdom. Även du som inte är intresserad av musikartisteri, kan hitta något om själva livet och om att aldrig förlora hoppet. Författaren själv säger att boken är tillägnad alla de begåvade och skickliga musiker och artister som aldrig blivit berömda samt alla de människor som någon gång haft en dröm.
ISBN 978-91-7517-002-2, 213 sidor.

Jag har nu arbetat mig ner i högen av böcker till Nathalie Sjögrens bok I nattens mörker.
Den ingår i en genre jag vill kalla splatterskräck. Det finns en marknad. Det bevisas av alla filmer och TV-serier i genren. Tyvärr är det inte min grej. Men jag ska försöka vara objektiv.
Som splatterskräck uppfyller boken alla kriterier suveränt: Utdragna blodiga tortyrscener är huvudsaken. Annars är beskrivningarna sparsamma. Det finns en by med en kyrka. Det finns en skog med ett slott där en demon vid namn Serando bor. Tidsåldern är förindustriell. Det är evig vinter på grund av demonens inflytande. Medborgarna är rädda för att lämna sina hus. Men jag sitter hela tiden med frågor: Varför ger inte människorna sig av? Vad lever de av? Vad äter de? Jag får inget grepp om samhället.
Handlingen: Serando måste stoppas efter århundradens terror. Uppgiften faller på Evilina och Diero. Förhållandet mellan Diero och Serando är det mest intressanta i berättelsen. Handlingen pendlar mellan Evilinas nutid och tillbakablickar till hur Serando blev demon, allt kryddat med splatterskräck.
Språket flyter bra, men en del onödiga småord och upprepningar kunde ha rensats bort. Lite sammanblandning av presens och imperfektum förekommer, och vissa gånger blir formuleringarna melodramatiska. Det finns en del tryckfel i texten. Korrekturläsaren har inte gjort sitt jobb. Om författaren har betalat för tjänsten, bör hon kräva pengarna åter.
Författaren kan det där med skräck och demoner. Jag har även läst hennes novell I stormen hon dansar i steampunkantologin I varje ångetag, och där är inget splatter. Den skräcknovellen kan även en person som jag som inte gillar splatterskräck, läsa med behållning. Därför går jag ut i från att hon gjort ett medvetet val i boken I nattens mörker.
För den som gillar skräck, kan detta bli ett intressant författarskap att följa.
ISBN 978-91-85807-97-0, 299 sidor.

Jag har läst Benjamin av Jakkin Wiss och Toby Johansson.
Ska vi kalla den en komisk skräckroman? En parodi på andra böcker och filmer med samma tema? Det som bär upp boken är alla liknelser och metaforer som är så långt från det konventionella som man kan komma. Tycker du om nonsensskildringar, ska du absolut läsa den.
Handlingen går så här: Spårvagnsföraren Benjamin kör under sista pass en kväll på en person. Han stiger ur och ser att det är en skelettliknande skepnad i svart mantel med lie som medför en chihuahua och tydligen har böjd sig ner mot spårvagnsspåret med en svart plastpåse för att plocka upp efter hunden. Läsaren fattar direkt att han har kört på Döden, men det begriper inte Benjamin. Hans handling medför en del komplikationer och en kedja av beslut för Benjamin, vilket resulterar att han kontaktas av en imp, eller demon som heter Ludwig. Impers uppgift är att jävlas med alla. De är bland annat skull till att bara en strumpa kommer ur tvättmaskinen då de lagt beslag på den andra. Impen beskyller Benjamin för att ha dödat Döden. Benjamins vän och dryckesbroder Johan blir inblandad, samt en ockultist ett par våningar under som heter Anton och bor hemma hos mamma. Jag får lite HP Lovecraft-känslor av honom. Så småningom utökas gruppen med Elina, ett trafikoffer som inte dött, för att Döden själv är död. Definitivt en del Paolo Coelho-känslor i den problematiken. Hela gänget hamnar slutligen i Helvete. Det finns några beskrivningar av Helvete som kan påminna om Caroline L. Jensens, men inte fullt så detaljerade. I Helvete finns ett monster som vill sluka människor, men det är så långsamt att man bara kan gå därifrån innan monstret kommer till skott. Det påminner mig om scenen i Indiana Jones där en sabelfäktande typ angriper hjälten och han tar upp en revolver och skjuter sabelfäktaren. Jag får samma känsla. På något vis har Benjamins satmariga flickvän Maja med hamnat i Helvete, där hon dejtar Satan, som imponeras av hennes ondska. Det är lite Ghostbusters över det faktum att Bossen i Helvete är en kvinna.  Till slut blir hon för mycket att hantera även för Satan då hon kräver att han ska stryka sina nytvättade kalsonger.  Han exporterar henne till närmsta rymdstation. Allt slutar väl, alla lösa trådar knyts ihop (bokstavligen!), och människorna återvänder till Norrköping. Benjamin och Elina får varandra, till trots för att Döden väcks till liv igen och människorna börjar dö som normalt är. De skyddas av en varelse som fäller vita fjädrar och är ”precis tvärt om” Satan.
358 sidor.