Gamla inlägg flyttade från den gamla hemsidan:
Tora Greve: Jag lovade att skriva om andra författares böcker.
2013-11-07.
Eva Holmquist: Förlora för att vinna. 310 sidor.
I undertiteln står det att boken är ett rymdäventyr med fantasykänsla. För unga läsare, skulle jag vilja tillägga. Det finns både spänning och romantik som inte är otäck eller obehaglig. Första intrycket av boken när jag öppnar den: För litet avstånd mellan textens kant och bokens kant. Det ända stavfel jag hittade, finns på sidan 55. Imponerande! I början är handlingen lite trevande, antagligen för att vi ska lära känna världen och varelserna som bebor den. Man tappar aldrig intresset, även om startsträckan är lång. Själva världen och varelserna i den är tillräckligt fängslande. Det är en värld mycket annorlunda än vår. Varelserna kallar sig själva för vailaner, och de genomgår en livscykel i tre led. De verkar stamma från blommorna snarare än däggdjuren, men troligtvis är de något helt annat. Det är intressant att vailanerna finner upp teknologi bara vid att få en apparats funktion beskrivet för sig. Jag hade gärna hört mera om hur vailanerna avgör hur det finns liv på andra planeter. Det står bara att diskussionen var detaljerad och intressant. Jag skulle vilja ta del av den.
Boken är tydligt delat i två delar. Först handlar det om jordens ambassadör Sophie och vailanfamiljen hon ger sig i väg med. Därefter byter berättelsen spår och prisjägaren Dreomal och hjälten Vael dyker upp. Här får vi bevis för att kärleken lika gärna kan falla på en lort som på en lilja, då Sophie bildar par med sistnämnda. Här tar berättelsen fart och inbjuder till sträckläsning.
Boken berör två intressanta problem, dels tankar om hur överbefolkning föder krig, dels genomskådandet av invanda mönster som att resultatet av parbildande måste bli barn.
Jag gillar denna världen.
2013-08-24.
Aengeln Englund: Gainea. 282 sidor. Fantasy.
Boken börjar med att skapargudinnan Un vaknar och skapar sig en kropp. Hon har en dröm om att skapa en värld där omtänksamhet, värme och lycka finns. Därefter följer en mycket detaljerad beskrivning av hennes skapande. Under de 35 första sidorna finns bara hon och naturen hon skapar. Då skapas hennes första människa, In, som blir en av sju odödliga hjälpare. Härefter uppfattar jag In som bokens huvudperson. Un skapar människor och troll direkt av sand. Det finns ingen barnalstring. Ändå känner människorna sexuell lust och ligger med varandra. Magi är en naturlig egenskap hos människorna. Det händer inte så mycket i början. Först på sidan 58 börjar handlingen ta fart. Svårigheterna börjar när människorna inte kan leva Uns dröm och tar med sitt lidande tillbaka till Uns medvetande när de dör.
Till slut råkar de sju hjälparna i konflikt med varandra. Det blir intressant på sidan 202.
Vad jag kan sakna är tempo i berättelsen. Det finns inga planteringar som antyder framtida konflikter. Människorna förblir på något vis inte helt mänskliga. Språket är neutralt, utan andra störningar än ordet ”så” som återkommer ofta. En lixanalys skulle kunna uppmärksamma detta. Det finns en del magiska ord som uttalas, och dessa får sin förklaring direkt i den smula händelseförlopp som finns.
I förordet skriver författaren att det kanske blir en fortsättning om 10 böcker. Vi får hoppas Un skapar lite intressantare varelser i nästa bok.
2013-08-21.
Nellie C Lind: Dödens gåva. 353 sidor. Fantasy.
Berättarstilen är modern, med en del ålderdomliga vändningar och många adjektiv. Handlingen utspelar sig någonstans i ett Europaliknande land i ett samhälle som påminner om den förkristna vikingatiden. Jag får känslan av en parallell värld, inte riktigt vad vi förknippar med de historiska vikingarna. Gudavärlden är helt annorlunda. Huvudpersonerna är systrarna och völvorna Istrid och Dagnie. Sistnämnda inleder ett kärleksförhållande med dödens gud Arodim. Den unge mannen Jorulv vill också ha Dagnie, och Istrid vill ha honom. Flickornas farmor, gamla völvan Åshild, skickar en förbannelse över Döden under dödsögonblicket. Det är bäddat för konflikt, då Döden kan förgöra allt. Gudar och människor umgås förhållandevis naturligt, dock med en del förvecklingar beroende på deras artskillnader. Slutet är lyckligt.
Boken är del ett i en berättelse om völvornas gudar. Jag har svårt att föreställa mig fortsättningen, då vi får ett lyckligt avslut här. Det kanske blir en helt ny berättelse.
2013-08-20.
Maria Bielke von Sydow: Ingmar Bergman kände aldrig skuld. 203 sidor. Diskbänkrealism.
Detta är en riktig feelgood-bok. Trevliga människor med normala problem föses tillfälligtvis samman. Det är synd om hon som miste sin son och känner skuld för detta. Det visar sig sedan röra sig om ett mord, inte en olycka. Den sexuellt utåtagerande författaren med såret på benet – är det klamydia eller något värre? Storstadslärarinnan och mannen från landet är också ett spännande par. Det känns som att jag skulle vilja läsa mera om dessa människor. Jag streckläste boken. Jag kunde inte upptäcka några tryckfel, ens. Det är oerhört proffsigt skrivet. Jag känner igen miljöerna både i Malmö och på Gran Canaria. Men finns verkligen så otäcka människor som romanen beskriver på Malmö Högskola?
Eva Holmquist: Kedjor känns bara när du rör dig. 224 sidor. Science fiction.
Boken var spännande, läste i ett streck. Trovärdig miljö ombord på rymdkolonin. På 350 år kan mycket hända. Folk verkar ha degenererat. Inte så konstigt, när de startade med 50 personer. Intressant det där med rymdkolonin som religiöst föremål. Roligt med dörrarna som säger psch. Påminner om Startrek. Författaren lär vara en stor fan av denna serie. Men – i och med att jag läste allt i ett, upptäckte jag en fras som hela tiden återkom – Sjutton också. Därför rekommenderar jag alla att köra sin bok i Lix-analys, så återkommande fraser och ord kan plockas bort.
