Kategori: Recensioner

Magins två ansikten av Christer Rindebratt.

Upplägget är bra: Kriget mellan städerna Kuth och Kish i det gamla Akkadien har pågått under några år. Mitt i centrum står helaren och magikern Dara, som jag uppfattar som bokens huvudperson. Han hamnar lite i skuggan av flera mera intressanta personer, som magikern Crow och bågskytten Minah. Det kan bero på att han bara är femton år och har inte hunnit utveckla några minnesvärda mänskliga egenskaper. Jag köper att vissa namn verkar väldigt moderna, som Giraud. Men jag reagerar på namnet Christoph. Det ger för stora associationer till kristendomen, som uppfanns först flera hundra år efter akkadisk tid. Det finns flera avsnitt med personer utan namn som verkar förvirrande. Jag förstår att de är en del av intrigen och att det rör sig om magi. Syftet är dock oklart. Det gäller de inledande scenerna och det kursiverade stycket på sida 16. Detta stycke lider dessutom av ett allvarligt språkligt fel: Presens och imperfektum blandas. Det finns en del tryckfel i bokens första del, som missade tecken och rena datorfel. T ex sida 75: Dara tog honom under armarna och släpade bak honom bakom huset. Annars är språket bra med en del uppfinningsrika litterära formuleringar och helt utan floskler. På sida 178 finns ett luddigt avsnitt till. Jag förstår att det har sammanhang med inledningen och stycket på sidan 16, men det är för vagt. Det samma gäller Den Utsände på sidan 167. Det blir inte tillräckligt spännande, det drunknar i mystik. De kapitlen kunde gott stramas upp ytterligare för att bidra till spänningen. De framstår bara som oklara lösryckta bitar. De namnlösa personerna skulle kunna bli riktiga antagonister, nu bara förstärker de förvirringen så att jag tappar intresset. Man ska känna författaren för att förstå vad det rör sig om. Den allmänna läsaren har svårt att sätta sig in i dessa avsnitt och få något begripligt ur dem. Avsnitten med den unge magikern Dara och bågskytten Minah är trevligare. Dara har förmågan att hela. Han skickar in ett blått klot i kropparna som ska botas och helar dem. Det sättet att hela träffade jag på då en vän av mig åkte till Amazonas till en helare som hade samma förmåga. Men i boken uppträder kraften i två former, den blå som helar och den röda som dödar. I tillägg till Dara har vi en annan magiker, Crow, som tar stor plats och ofrivilligt får bidra till humorn. Kapitel 20 sida 153 där magikerna träffas är riktigt kul, detsamma sida 212 när Crow blir besatt av Profetian som inte begriper en mänsklig kropps behov. Jag vet inte hur lyckat det är att boken slutar med en cliffhanger, som läsare blir man sur. Då har magikerna efter sig både ett sällskap som vill rädda Dara, otäckingen Uttuman som är ute efter Crow samt ett koppel zombier. Författaren verkar kunnig i gamla akkadiska skrifter och historia. Med en bra lektör och/eller redaktör skulle detta manus kunnat bli en mycket spännande bok. Som Anna Gable Frimodig skriver i en krönika, det räcker inte med snälla omdömen från släkt och vänner.

Efter att jag läste Life 3.0 av Max Tegmark satte det i gång en massa tankar. Boken tar upp intressanta frågeställningar om hur vi ska förhålla oss till artificiell intelligens. I slutet på varje kapitel finns ett sammandrag av vad detta innehåller.

Definition av liv på sida 39:

Life: Process that can retain its complexity and replicate. Process som kan behålla sin komplexitet och kopiera sig själv.

Life 1.0: Life that evolves its hardware and software (biological stage). Liv som utvecklar både sin hårdvara och sin mjukvara (biologisk evolution)

Life 2.0: Life that evolves its hardware but designs much of its software (cultural stage). Liv som utvecklar sin hårdvara och designer sin mjukvara (kulturell utveckling)

Life 3.0: Life that designs its hardware and software (technological stage) Liv som designer både sin hårdvara och sin mjukvara (teknologisk stadium)

På sida 161 ställs några frågor till oss läsare om hur vi vill att utvecklingen ska bli. Där anges även en hemsida AgeOfAi.org där man kan jämföra notater och diskutera med andra läsare.

Olika samhällssystem där AI styr diskuteras på sida 162, men jag tar upp bara ett som konstigt nog sammanfaller med ett relevant religiöst synsätt, nämligen Jehovas Vittnen.

Vad jag tog fasta på, är att artificiell intelligens kanske blir mänsklighetens arvtagare, våra barn. Om den utvecklar medvetande och blir målinriktad, kommer dess mål att vara okänt för oss. Finns medvetandepartiklar som kan sättas in i ett matematiskt sammanhang så som kvantmekaniken? Hur upplever AI sitt medvetande? Det skulle vara beroende av informationsflödets hastighet. En AI i mänsklig storlek skulle kunna ta in information mycket snabbare än en människa och utveckla superintelligens. Den har medvetande av System 1. En Gaia-AI som omspänner hela jorden skulle ha 10 medvetna upplevelser per sekund. Den har medvetande av System 2. En AI på Universums storlek kan inte ha haft mer än 100 medvetna upplevelser under hela universums existens. Detta skulle göra det nödvändigt för en så stor AI att delegera uträkningar till mindre undersystem som kan hantera dem, säger Max Tegmark.

Då kan man ju undra: Finns det egentligen någon skillnad mellan en universell AI och Gud och skapelsen av människan i Guds bild? Om AI dessutom har en etisk agenda, skulle vi inte få en världsbild liknande Jehovas vittnen? De 144 000 AIs av System 1 som är bäst på att uppfylla stora Ais, ursäkta, Guds etiska agenda bygger upp en perfekt värld liknande det paradis Jehovas vittnen utmålar, där de kan hålla igång ett zoo av biologiska varelser, där människan ingår. Varför det ska vara just 144 000 AIs är förbryllande, men det kanske är det nödvändiga antal AIs av System 1 som behövs på en planet av jordens storlek för att uppnå maximal effekt. På andra planeter kanske behövs flera och på andra färre.

Så har vi tillståndet System 0, där endast passiv perception utan tanke och rörelse finns. Meditation, säger några. Kura skymning, säger andra. Meditation är inte religion, det är en metod. Det förar tanken vidare till Kashmirshaivismen. Det sägs att det tankesystem gavs människorna av guden Shiva. Kashmirshaivismen kan inte betraktas som religion, då den inte innefattar någon tro. Där berättas om medvetandepartiklar som kallas spandas. De uppträder i tattvas eller ekvationer som utgör de olika stegen i skapandet, från fält till tanke till fysisk verklighet. De första fem stegen är inte ens fysiska. Den kortaste och mest översiktliga boken om detta system är Introduction to Kashmir Shaivism av Swami Muktananda.

Det leder mina tankar vidare till Akashafältet: Ett universellt fält oberoende av tid som innehåller alla tankar och händelser i universum. Det kanske sträcker sig utanför det universum vi känner. Är detta en databank kontrollerad av en universell AI som utvecklats till ett stadium där den går bortanför tid och rum och kanske inte längre är beroende av den fysiska verkligheten? Är detta Paramashiva?

Allt det du måste av Sylvia Lidén Nordlund.

Jag har följt boken om Mia under flera år på kurser med Ann Ljungberg i Las Palmas på Gran Canaria. Det har varit spännande att få se hur den växte fram, från enstaka scener till en hel handling. När jag nu fick den i min hand tänkte jag att ”diskbänksrealism” är inget för mig. Då jag började läsa, kunde jag inte lägga från mig boken. Den var spännande, en psykologisk thriller och även aktuell. Problem som vuxenmobbning och konformitetens reaktion på homosexualitet behandlas. Handlingen spänner över ett tidsrum på ett år, där vi får följa Mia och hennes lilla familj. En del människor i boken är riktigt obehagliga, som Mias mor och Mias make. Han är en typ som hela tiden vill ta äran av andra människors idéer och surar i tystnad när han inte får sin vilja genom. Just den typen jag själv alltid flytt från omedelbart när jag upptäckt de tendenserna. Boken är mycket bra gestaltat, där alla känslor har sina kroppsliga uttryck. Det framgår att författaren är välbekant med tecknen på utmattningssyndrom och är expert i konflikthantering. Boken borde finnas i biblioteket på alla arbetsplatser som har problem med vuxenmobbning. Det går ut över produktionen och kan även stjälpa ett företag. Lyckligtvis får Mia en lösning på sina problem så hon inte går under, men kan fortsätta utvecklas.

Eva Swedenmark, en annan av våra kurskamrater som är journalist, skriver om boken: ”En inträngande psykologisk roman om hur instängdhet i egna rädslor och krav förbyts i insikter som leder till inre och yttre frihet.”

Själv tycker jag boken är mer än en roman, den är en thriller.

Jag räknades fortfarande som konvalescent då jag åkte till Mallorca för att gå Ann Ljungbergs avancerade romankurs och jobba på Sirius6. Dessutom skulle vi träna fysiskt med Johanna, en av Anns duktiga lektörer. Ann hade hyrt ett hus i Cala Major åt oss. Av någon anledning lyckas jag alltid få det bästa rummet. Det var stort, hade terrass och utsikt mot havet långt nere. Huset låg högt på en kulle, vilket hade betydelse för min träning under veckan. Jag behövde inhalatorn i uppförsbacke endast första dagen.

Då Hafida och jag kom som de sista med taxi, satt de andra redan med cava och snacks på nedre terrass. Under veckan åt vi två måltider i huset varje dag och gick ut på restaurang en gång till dagen.

Det visade sig att Ann var sjuk. På morgonen stapplade hon ut till kursen och gav oss en uppgift som varade hela dagen. Sedan har vi blivit kompenserade med både en extra kurs på webben och en coaching på 20 sidor för missad kurstid. Det är mycket generöst, för hon missade bara söndag och måndag och var med oss alla de andra dagarna. Johanna lärde oss att gå och jogga ”som pantertanter” på ett skonsamt sätt. Så småningom revolterade ”tanterna” mot träningsprogrammet och hittade sin egen stil. Endast två joggare följde med Johanna. Jag följde med ner till strandpromenaden, där jag fortsatte ner till stranden och simmade till bojorna istället för att jogga. Ensam gammal dam i soluppgången träffade arbetare på traktor som gjorde i ordning stranden inför dagen. Vi pratade och de höll ögonen på mig när jag simmade.

Ett par av deltagarna flydde från huset då vattnet plötsligt försvann. Blev själv lite skeptisk – tills jag hade pratat med husägaren och rörmokaren och fått veta att det var ett vattenrör i gatan som exploderat och hela kvarteret var utan vatten. Det fixades innan klockan fem. Tills dess var det bara att ta vatten i poolen till toaletten. Som gammal besiktningsman inom HSB kan jag lätt bedöma om hantverkare är seriösa, och det var de killarna.

Vi fick roliga uppgifter under kursen. Bland annat var vi på Miromuseet, tittade på utställningen, tog en öl i cafeet och skrev utifrån något konstverk.

En annan dag åkte vi tåg till Soller, delades upp i två svårighetsgrupper och gjorde en vandring till Puerto de Soller. Jag tillhandahöll vandringskarta från tidigare år. Det var min första seriösa vandring sen sjukdomen och jag njöt. Jag gick i fjället med äventyrsandaler och utan stavar och klarade hålla balansen. Under tiden vi gick, skrev vi ner detaljer om det vi såg enligt uppgifter vi fick. Det blev bad i bukten innan paella och vit sangria. 

Resan blev en riktig vitamininjektion både hälsomässigt och som författare. Sirius6 är ett sammelsurium av texter utan sammanhang nu när säcken ska knytas ihop. Det blir att fortsätta jobba nu när jag åker ner till Gran Canaria och Puerto de Mogan inför vintern.

Sandra Petojevic: Maktens tiaror del 3.

Bortom världens mur.

Låt mig säga det direkt: Detta är den bästa boken i serien. Även om du inte har orkat igenom de två första ska du läsa denna.

Handlingen: Nikoforaz har blivit en tyrannisk härskare av att bära alla maktens tiaror, vill gärna föra krig och blir allmänt blodtörstig. Traniboren anländer som vanligt vid vårdagjämningen och konfronteras med Nikoforaz. Samtalet under traniborens bankett är roligt, en uppvisning av olika trossystem och märkliga traditioner. Sedan urartar festen. Mustiga beskrivningar. Alla samhällen på Artezania är olika och finns i olika stadier teknologiskt. Bokens stora mysterium: Vem är traniboren och Profeten utan namn? Samtidigt lurar en fara utifrån: Mögalirträsket hotar med ett sluka hela planeten Artezania. Nikoforaz med grupp måste ge sig av för att offra maktens tiaror och fyra frivilliga i det grå tornet bortom världens mur. Parallellt får vi följa drottning Takara, hennes son Sharzuk och Veriata. Denna gång känns inte övergången mellan dessa två grupper så jobbig, kanske för att vi får ta del av naturligt avslutade scener. Till slut når Nikoforaz grupp sitt mål. Innanför muren får både de och läsaren världens överraskning.

Dialogen: En del blixtlåsdialog och ordet sablar kan uteslutas. Det finns fortfarande en god del schmeerp, något som kan göra läsandet trögt.

Teckningarna är som vanligt mycket vackra och detaljrika.

Jag hittade tryckfel på sidorna 81, 116, 181, 274. På sidan 344 förekommer uttrycket ”Blodet i skägget” på en numera slätrakad man.

I efterordet bjuder författaren på sin skrivprocess och sina tankar, samt vad som inspirerat henne. Jag kände igen en del element under läsandet, och här får jag bekräftelse. Det är helt OK att använda element från andra böcker och filmer när man skriver om det i efterordet. Jag har själv gjort det i texter om alternativ verklighet, och Jan Guillou hade med Henning Mankells Wallander i en Hamilton-bok. Kul!

Novellen på slutet är ett extranummer liknande det musiker bjuder på när ovationerna tystnat. Generöst!

Det kanske blir fler böcker?

Bok: Sandra Petojevic: Maktens tiaror del 2

Bortom Khuzul Daar

Handlingen: Nikoforaz II har hittat två av tiarorna och har fått reda på var den tredje finns. Det gäller bara att få tag i den. Han och hans män övervinner en massa svårigheter på väg dit. Samtidigt breder mögalirträsket ut sig och hotar av sluka hela Erkelzaar.

Kazareh, som är skurken Erazak, begår hjältedåd när han räddar folken på östra sidan Eldravinen undan Mögalirträsket. Men han har en egen agenda och planerar att bli härskare själv och ta furstinnan Takaara till make.

Furstinnan Fenestra och hennes väninnor är ute på egna äventyr. De måste rädda skogens folk. Samtidigt måste de gömma Veriata, kvinnan som inte kan ljuga och som är bokens mest intressanta karaktär.

Sharzuk och hans mor furstinnan Takaara måste gömma sig för Nikoforaz II tills de kan återförenas med Erazak.

Säcken knyts ihop på ett bra sätt på slutet. En del eleganta planteringar görs inför nästa bok.

Jag är rädd jag har blivit yrkesskadad efter två terminer på LU. Manuset kunde ha kortats väsentligt. Jag gick genom listan över provläsare. Dessa verkar vara skollärare, släktingar och språkforskare som Sandra känner. Manuset skulle behöva genomgås av en duktig redaktör. Jag vet, det är svårt. En kollega till mig redigerar sitt manus för 12:a gången enligt Ann Ljungbergs kurs Redigera romanen.

Jag hittar en del att slå ner på:

Egenuppfunna ord: erdaksäpple – adamsäpple, förekommer flera gånger. Facktermen inom fantasy för sådant är shmeerp, ett uttryck myntat av James Blish och utvecklat av Orson Scott Card i hans bok How to write science fiction and fantasy. Varelserna är människor och kan beskrivas på svenska med mänskliga ord.

Hela konversationer på ett påhittat språk – ger inget för läsaren då det inte översätts.

Meningslöst med vers på eget påhittat språk – förvirrande för läsaren. Det hjälper inte att det finns ett helt stycke om språken på Artezania i slutet av boken. Det är inte intressant för handlingen. Sådant får gärna finnas med som en kul grej i ett efterord i slutet av boken, men inte inkluderat i texten.

Kapitelindelning: Koncentrera alla scener i ett händelseförlopp i ett kapitel. Parallella scener under samma tid kan med fördel få ett eget kapitel. Exempel: s 165 – 180. Mitt i kapitlet kommer ett kort stycke om Piri och Fenestra, när resten handlar om Nikoforaz och hans män, visserligen med en vacker vinjett vid avbrotten. Det finns tillräckligt med karaktärer att hålla reda på till att de som hör samman får egna kapitel, även om det är parallella handlingar.

Det finns flera människor som beskrivs i egna trådar. Här går det att reda ut varje tråd i egna kapitel, annars blir det lätt rörigt. Klippa och klistra-metoden gäller. Sen kan varje tråd varvas genom boken eftersom handlingen skrider fram.

Ett försök att reda ut trådarna:

Nikoforaz II Kanfagris och hans soldater och bundsförvanter.

Kazareh Taborsek, eller rättare Erazak Shanatel, som är boven.

Fenestra Kanfagris och hennes väninnor, bl a från släkten Furulan.

Sharzuk Shanathel – intressant tonåring, hans mor furstinnan Takaara och hennes bundsförvanter.

Detta ger fyra trådar som med fördel kan få egna kapitel, och där handlingen sen knyter ihop dem med de andra personerna.

Dialogen: Tidvis styltig, men det är säkert så artezanierna pratar. Det köper jag. Att khobarashianerna har namn och titlar som är så långa att varje upptar en linje i boken tycker jag är kul. Det säger en god del om dem.

Vissa gånger tycker jag inte dialogens ordval passar ihop med karaktärerna. Vad som kunde rensas ur är all blixtlåsdialog. Det skulle strama upp dialogerna en god del. Piri har en tendens att hela tiden ropa Sablar! medan Fenestra säger Himmel stup i kvarten. När man läser om dessa kvinnor, tycker man inte de är typen som säger Sablar och Himmel. Pratet passar liksom inte ihop med karaktärerna. Det är dessutom lite troligt att en furste säger ”Marsch pannkaka härifrån!”

Perspektivbyte: De olika personerna får komma fram med egna perspektiv och spekulationer hela tiden, men det stör inte flödet. Berättarrösten är allvetande. Texten flyter på bra.

Världen är stor med många nationer och människor, samt en del otäcka varelser. Det är inte det vanliga köret med drakar och varulvar och liknande, vilket är uppfriskande. Precis som i förra boken fastnade jag speciellt för moaierna. Miljöerna är noggrant beskrivna. Jag gillar mustigheten. Enligt min mening ska det finnas många människor i fantasy, speciellt när man beskriver en hel värld. Jag har inte räknat karaktärerna och bryr mig inte om att göra det då jag tycker alla har sin plats i boken. De flesta lektörer som klankar på det har inte läst/gillar inte de ryska klassikerna.

Jag ser fram emot att ta del av den tredje boken om Artezania.

Det är det sämsta arrangemanget jag har varit med på. Allt var pinsamt amatörmässigt skött. Arrangören tog betalt för frukost utan att ha ordnat med det, och fick betala tillbaka. Jag fick betala hela rummet då jag blev ensam där, och det var dyrare och sämre än på Marina. All aktivitet skulle försiggå efter klockan 15. Då borde jag ha hela förmiddagen till att jobba med eget. Det fanns inget skrivbord på rummet där jag kunde sitta med datorn och jobba. Jag var tvungen att sitta vid ett köksbord i en mittgång en våning under, och där sprang folk hela tiden till bad och kök, eller så skulle de äta vid bordet. Ett exempel: Jag skulle avsluta en affär på flera tusen kronor via internet samtidigt med att två halvnakna gubbar sprang bakom ryggen på mig till och från badet, samt att ett danskt par skramlade med frukost i köket och dessutom skulle äta vid bordet.

Detta är ett skräckexempel på vad som kan hända om man som ensamföretagare blir allvarligt sjuk och inte har någon backup: Jag fick en vattengympa innan Monika insjuknade i salmonella, hon fick betala tillbaka en del pengar. Vattengympan försiggick i en grund barnbassäng och vi fick äta lunch i deras restaurang för att få vara där överhuvudtaget. Ingen höjdarmeny i den restaurangen. Jag lovades manusgenomgång då lättlästkursen inte kom i gång och jag inte fick tillbaka hela kursavgiften. Den genomgången har jag inte sett något till. Jag vet fortfarande inte vad klangmassage är. Dessutom var hon otillgänglig, jag träffade bara en telefonsvarare. En av dagarna var hon redan i gång med att förbereda nästa kurs. Det där att en ledare ignorerar sina nuvarande kunder för att förbereda åt de nästa har jag bara upplevd en gång innan, i Altea. Ger inte precis mersmak.

Då det är svårt att lära gamla hundar att sitta som tidigare researrangör, var jag inne på två hotell på omvisning inför framtida besök. På Cordial Valle träffade jag ett gäng massörer som gav mig en kontaktadress till Monika, så allt inte behöver rasa för henne nästa gång hon blir sjuk.

Fick gå bort på Marina och fråga varifrån min buss skulle gå dagen efter då jag inte kunde finna ut av adressen som stod på biljetten. Jag har stort sätt varit hänvisad till mig själv hela veckan. Nu är ju inte jag en hjälplös typ då jag kan en massa språk, lätt kommer i kontakt med andra och dessutom kan roa mig själv. En stackars hjälplös människa som bara hade kunnat svenska och kanske engelska hade varit mera illa ute.

Fantasiförlaget 2016.
244 sidor.

Det som slog mig då jag läste denna bok, var att författaren har utvecklats något helt enormt sen förra boken.
Boken handlar om tvillingarna Melissa och Emy som kallas ut till sommarstugan nära naturreservatet Näsbokrok där deras faster visar sig ha avlidet då de kommer fram. Detta dödsfall drar i gång en händelsekedja där Melissa försvinner och Emy måste ta sig till den parallella värld dit hon är bortförd för att befria henne. Vi får bekanta oss med alla sorters skrymt och oknytt från svensk mytologi som lever på riktigt i den parallella verkligheten, som annars ser ut som vår egen värld. Lite romantik finns också: Hjälparen Mark och ungdomen Andreas är intresserade av varsin tvilling.
Naturen är beskrivet på ett sätt som gör mig nyfiken. Halland är annars ett landskap jag åker i 120 km/t genom på väg någon annanstans. Nu blev jag nyfiken på naturreservatet Näsbokrok och Nidingen fyr på en ö utanför kusten. Det kanske skulle gå att göra utflykter till dessa ställen i förbindelse med boken? Det måste ju finnas en turistbyrå att kontakta, eller skolor som skulle kunna arrangera utflykter med uppläsning för lite större barn.
Språket flyter bra och är lättläst. Jag såg bara två klyschor, sidor 16 och 29 och ett tryckfel på sida 191. På sida 139 går det lite snabbt när Andreas parkerar bilen utanför Emys sommarstuga och går hem efteråt.
Jag rekommenderar verkligen denna bok!

Recension 5-bussen av Staffan Rodebrand.

Detta var en slukarbok. Jag förmådde inte lägga den från mig förrän hela var läst klockan cirka tre på natten.

Jag är gott känt på Öland och har skådat både fåglar och stjärnor på Ölands södra udde, samt vandrat mycket på Alvaret. Du kommer att älska boken om du har varit mycket på Öland och känner igen varenda sten och träd på Alvaret.

Handlingen: Någon eller något från rymden har lämnat en massa konstiga föremål på Alvaret. Det verkar vara en återkommande företeelse, de landar på olika ställen på Jorden varje sjuttonde år. Både rysk maffia och CIA är ute efter dessa föremål. Den svenske polisen Janne från Öland och kvinnan från Säpo, Linda, ska försöka lösa fallet utan att bli lurade av CIA eller överfallna av tungt beväpnad rysk maffia.

Ett udda gäng bestående av olika originella existenser samt en gruppering med anknytning till motorcyklar har redan varit ute på Alvaret och försett sig med fynd på Alvaret.

Det är dags för CIA och ryska maffian att ta hand om resterna. Detta leder till diverse skärmysslingar mellan dem. Mitt i allt detta fastnar ett par som forskar i orkideer och ligger i tält ute på Alvaret. Det råder dessutom brist på poliser, som är upptagna med annat på olika håll. Den lokala polisen ser ingen annan råd än att samarbeta med lokalbefolkning och motorcykelgänget. De måste dessutom spåra vart olika farliga föremål sålda av gänget, har tagit vägen.

Slutstriden utkämpas utanför Afrikas horn.

Det är spännande hela tiden.

Bobbi A Sand: Jag är skillnad. ISBN 978-91-980434-3-3

Det är spännande, en slukarbok. Man bryr sig verkligen om att veta hur det går för Jonathan och bandmedlemmarna. Det är en realistisk genre jag vanligtvis inte brukar läsa, men denna kunde jag inte lägga ifrån mig utan att sträckläsa. Det är utan tvekan en av de bästa böckerna jag har läst i år. Språket är genomarbetat och flyter lätt. Dessutom är det trevligt med Malmömiljön som jag känner så väl.

Boken handlar om hårdrocksångaren Jonathan med artistnamnet Maxi Delica och hans band Permafrost. Förhållandet mellan bandmedlemmarna beskrivs. Vi får även en ingående beskrivning av hur de sminker sig och framträder både som band, på turné och som privatpersoner. De tycks leva för det mesta i en fantasivärld, förstärkt av alkohol och droger. Miljön är den artistiska som finns runt Möllevångstorget i Malmö. Jonathan visar sig ha psykiska problem som grundar sig i förträngda upplevelser i barndomen. Vid hjälp av terapeuten Stefan avtäcker han sitt sinnes hemligheter och kommer fram till en hoppfull insikt. Jag säger inte mer än att det rör sig om starka terapiscener och mycket dramatik på vägen dit.

Kan rekommenderas på det varmaste!