Ahrvid Engholm är en udda fågel på den svenska parnassen. I science fiction- och fandomkretsar har han blivit något av en legend.
Men varför inte börja från början. Den 6 januari 1959 kom han till världen och uppfostrades tillsammans med familjens katter i Hässelby Villastad av pappa Elmar, skogsmästare, bördig från Kungsberg i Gästrikland, och mamma Evy, personalkonsulent,med ursprung i lappländska Bellvik. Fadern dog i blodförgiftning när Ahrvid var sex år. Sin mor fick han behålla till 1999. Hans lillebror Johan är sportig och har sprungit medeldistans i landslaget,bland annat i Finnkampen. Ahrvid är mer måttligt sportig, TV-tittar någon gång på landslagen i hockey, fotboll eller skidor, men gräver desto djupare i till exempel historia, rymden, populärvetenskap, sunkedelisk kultmusik och poesi.
Han växte upp i den ”växthusstad” Hässelby då var, den största i sitt slag norr om Skåne. Av de många kvarteren glaskatedraler finns i dag knappt några kvar.
Intresset för science fiction började tidigt Han lärde sig läsa innan det var dags för skolan och kastade sig snartöver Stålmannen-serietidningen (”Avsnitten som tecknades av Curt Swan efter manus av Otto Binder var bäst”), Enid Blyton och pseudonymen Sivar Ahlrud. Från skolbiblioteket kunde han i senare stadier plöja igenom Jules Verne, H. G. Wells, Arthur Conan Doyle, och för att därefter gå över till djupisar som Karin Boye, vars bok Kallocain bör räknas somsf. I högstadiet hade han tyska som B-språk vilket gjorde att han förstod pratbubblorna ”Achtung, Engländer!” och ”Donnerwetter!” i en annan yngre dagarsseriefavorit, tidningen Pilot där den engelske stridsflygaren Battler Britton sköt ner tyska Messerschmitt-plan i parti och minut. Dessa berättelser och böckerna om Biggles av W. E. Johns styrde över en del av pojkens intresse mot historia, i synnerhet andra världskriget och teknikhistoria.
Den tidiga läskunnigheten var praktisk. Den mycket unge Ahrvid studerade TV–tablåerna, som inte var så omfattande på 1960-talet, för att inte missa något avsnitt av sf-komedin ”Min vän från Mars”, ”Mannen från U.N.C.L.E.” eller den tyska, något underskattade ”Rymdpatrullen”.
Skolgången fortsatte i Nya Elementars gymnasium i Bromma. Det säger en del om honom att det han minns bäst från den tiden var skolbibliotekets utmärkta sf-sortiment, vårdat av biblioteksassistenten Bengt-Olov(känd i Edmond ”Kapten Frank” Hamilton-kretsar). När unge herr Engholm avverkat vad som fanns där började han söka sig till biblioteken längs tunnelbanans gröna linje. Vid Sveavägen inne i storstaden kunde han ibland kliva av och ge Stockholms stadsbibliotek en rundlig inspektion.En av modernsväninnor gav honom Isaac Asimovs Stiftelsetrilogi i present och den blev snabbt en favorit.
I den vevan började han också läsa böcker på engelska. Den första han tragglade sig igenom i 15-årsåldern var Robert Heinleins The Space Cadet. Engelskan blev allt bättre, inte minst efter att han under tidigt 70-tal under somrarna skickades på ferieskola för att bo hos en engelsk familj.
Behovet att uttrycka sig i skrift själv blev allt starkare. I gymnasiet skulle eleverna producera ett specialarbete och Ahrvid skrev en lång essä – naturligtvis om science fiction – som mor fick skriva ut på maskin. Men snart hade han konfiskerat mammans grå Facit och börjat skriva egna noveller. Sam J Lundwall på Jules Verne Magasínet refuserade dem regelbundet med vändande post, alltid med en uppmuntrande kommentar om att ”trots många goda enskildheter” slet det i hans hjärta att tvingas tacka nej. Det dröjde till 1984 innan Sam J godtog pseudonovellen ”Bruksanvisning för en atombomb”, en berättelse om hur man apterar och använderen nukleär bomb i ryggsäcksstorlek. Lite senare publicerade JVM hans ”Skeende i tretton scener”, om det populära och lärorikaämnet atomkrig.
Det fortsatte att rulla på. Tillsammans med Erik Andersson (författare och översättare av bland andra James Joyce och J. R. R. Tolkien) fick han under 1980-talsdecennietta hand om tidskriftens fandomspalt, fram till 1989.
Den illustra sammanslutningen känd som sf-fandom anmälde sig för hans del vårvintern 1976, då han hittade boken Framtidens kartläggare av Donald Wollheim på reahyllan i en bokhandel på Götgatan. I den låg ett visitkort från Skandinavisk Förening för Science Fiction, SFSF. Den som skickad in namn och adress skulle få deras medlemsblad. Fanac nummer 78 kom i Ahrvids brevlåda några veckor senare och fanzinet gjorde reklam för den stora sf-kongressen Scancon 76. Han anmälde sig genast och var en av de 475 deltagare som gjorde kongressen till genrens största i Sverige, fram till Eurocon 2011, 35 år senare.
Med en rejäl bunt där upplockade gratisfanzines i Europeiska Ferieskolans bag åkte den nye kongressdeltagaren hem, med minen hos en katt som haft ett kulinariskt möte med en kanariefågel. Strax började han frekventera SFSFs filmkvällar, som bjöd på svartvita monsterinvasioner på 16 mm-film, och var en flitig deltagare på klubbens bokcirklar. På mötena träffade han ofta Stieg Larsson (Millenniumseriens skapare) som kom tillsammans med sin fästmö Eva Gabrielsson. Stiegs namne Trenter var för övrigt en av Ahrvids deckarfavoriter. Herr Larsson blev senare ordförande i SFSF och 1978 skaffade man egen lokal på Pontonjärgatan 45, där man bland annat arrangerade Minicons och grundade SF-Bokhandeln, den som nu ligger i Gamla Stan. SFSF tvingades dock lämna Pontonjärgatan efter tre år, då värden fördubblade hyran.
Ahrvid tankar började röra sig kring egna fanzines. På moderns expropierade skrivmaskin och några spritstenciler knyckta i gymnasiet, knackade han i juni 1978 fram fyrsidiga Fanarkistisk Skrivelse Nr 1. Nu måste den mångfaldigas. Det var sommarlov men det gick att komma in i skolan, så han smet helt fräckt in i vaktmästeriet och tjuvtryckte sitt alster på deras spritstencilapparat. Men det var ur längre perspektiv en något skakig publicistisk plattform, så från pojkbibeln Hobbexkatalogen beställde han en hektograf. Detta är en enkel tryckmetod med anilinbläck på papper som appliceras på en gelébädd. Det blir inte djuptryck precis, men han lyckades producera några sladdriga papper som något påminde om trycksaker på detta sätt. Mot alla odds tycktes mödorna uppmärksammas och den nyblivne redaktören belönades med Alvar Appeltoffts Minnespris samma år, ansett som svensk sf-fandoms främsta utmärkelse. Tre decennier senare vann hans sf-nyhetsblad även ett Eurocon-pris, och just innan detta går i tryck erfars att han även tilldelats Novellmästarnas förnämligen Oliver Twist-pris!
Utgivningsimperiet skulle dock få förstärkning. En grabb som hette Matts rusade en dag in på SFSF och förkunnade att han skulle flytta och undrade om någon ville ha hans dupliceringsapparat. Ahrvid räckte snabbt upp armen och blev därmed ägare till en Rex Rotary D490, som snart togs i bruk för sf-nyhetsbladet Vheckans Ävfentyr. (En parodisk namnvariant på Veckans Äventyr som på 1940-talet var det alternativa namnet på Jules Verne Magasinet, där Kapten Frank för övrigt kunde ses rädda solosystemet.)
Nyhetsfanzinet bytte senare namn till Fanytt och 1987 till SF-Journalen då det började tryckas i offset. Efter 211 nummer på papper flyttades nyhetsrapporterandet till Twitter år 2011 och kontot @SFJournalen. Redaktör Engholm uppskattar sig ha givit ut över 500 fanzinenummer genom åren, av den mest skiftande typ och ambitionsnivå. Noteras bör det tidiga, kortlivade Fanskap, med ett par av hans tidigaste novellförsök, och Virkbilagan tidigt 1990-tal omstöpt till Sveriges möjligen första E-mailfanzine. På engelska har kommit två utgåvor av Swede Ishes med historiskt material om sf-fandom samt över 100 nummer av PDF-zinet Intermission.
I början av 80-talet rekryterades Ahrvid Engholm som redaktionssekreterare till Teknikmagasinet av journalisten Anders Palm. Tidningen gavs ut av Åhlén & Åkerlunds förlag åren 1984-85 och flyttade sedan till Baltic Press, där han fortsatte att medverka som frilans. Bland annat översatte och redigerade han den sf–novell som publicerades i varje nummer.
Till Teknikmagasinet engagerades också skribenten Bertil Falk vilken senare startade förlaget Zen Zat som 2006 gav ut Ahrvids novellsamling Mord på månen. Den fick starthjälp av en novelltävling utlyst av Sveriges Radio, då månnovellsamlingens tidigaste novell förärades plats i tävlingens prisantologi. Titelnovellen publicerades också som följetong i Computer Sweden sommaren 2006. Genom åren har Bertil Falk precis som Ahrvid forskat grundligt om sf. Under fjolåret gav Falk ut trilogin Faktasin som handlar om svensk sf genom århundradena. Ahrvids forskning berör sf-fandomhistorien, exempelvis klubben Atom-Noak från 1945 som inspirerade Harry Martinson till Aniara. Hans fandomforskarrön finns samlade i den elektroniskt utgivna Fandboken.
Tillsammans med författaren och rymdtecknaren Eugen Semitjov, som då var kolumnist i Teknikmagasinet, engagerade sig Ahrvid på 1980-talet i Svenska Rymdrörelsen, som dock upplöstes i kosmiskt kaos några år senare. Han kom att redigera sf-magasinet Nova SF ungefär samtidigt och blev med dator. Som nybakad datorexpert började han skriva för förlaget IDG som bland annat gav ut tidningen Svenska PC World, vars redaktörsfåtölj han sedemera sjönk ned i under en tid. Från IDG kom också hans första bok, Shareware, där han beskriver 201 gratisprogram för PC. Han översatte manualer om dessa elektronhjärnor och berg av datorartiklar. Sedan blev det fler böcker, bland annat om Internet som han befrändat redan från 1990 – han skickade sitt första E-mail 6 mars det året.
Under 1990-talet började han skriva fler noveller, för datortidningar, kulturtidskrifter, fanzines och så småningom Per Olaisens CDM. Några av novellerna finns översatta till engelska, de nordiska språken, serbokroatiska och litauiska.
Trots allt författande av kortare historier har Ahrvid egentligen aldrig skrivit någon roman. Möjligt undantag är när han tillsammans med serietecknaren David Nessle 1982 fick för sig att snabbskriva en kioskdeckare. Under bara ett par intensiva dygn fick de ihop den hejdundrande drapan Blodets brödraskap där persongalleriet bestod av författarparets bekanta i lätt maskering. Boken refuserades av kioskförlagen men publicerades slutligen i sin helhet, i fanzineform i Göteborgs Faanvheckliga nr 21.
2004 grundades en förening med det lätt ironiskt menade namnet Novellmästarna av undertecknad, Bertil Falk, Olov Svedelid och Ulf Durling. Namnet spikades hemma hos Helena Sigander som också valdes till ordförande. Bertil Falk hade tagit med sig Ahrvid, som jag träffat några gånger tidigare, och han blev på stående fot invald. För att försörja föreningen sålde vi kortnoveller i paket två gånger per år till landsortstidningarna. Det gick bra i ungefär fem år men sedan började tidningarna slås samman och vår försäljningsbas krympte. Ekonomin räddades av Wela Förlag som började ge ut våra novellsamlingar som E-böcker, även nu två gånger per år. 2008 utkom Crime the Swedish Way speciellt för det årets amerikanska deckarkongress och 2017 också Alla tiders brott hos Apec Förlag, bägge i pappersbokform. Häromåret ville det stora dansk-svenska förlaget Saga Egmont ta över oss, vilket skedde och gav novellerna allt större räckvidd. Hittills har det kommit ut ut över 30 samlingar från Novellmästarna och Ahrvid har deltagit i nästan alla.
1997 grundade han den elektroniska maillinglistan SKRIVA (uppsök freelists.org/list/skriva) som år 2000 startade en årlig novelltävling med sponsorer och över 100 tävlingsbidrag varje gång. Fram till i fjol blev de tre främsta pristagarna publicerade i Novellmästarnas höstutgåva, men framöver blir DAST Magazine hemsökt.
Att läsa Ahrvid Engholms noveller är nöjsamt och man märker snart två saker – han gillar att skriva satiriska parodier på kända författares verk och dessutom att författa alternativ historia (”Så vill jag att det ska heta, jag gillar inte ordet kontrafaktiskt”). Oavsett vad han skriver om sker det med bedräglig enkelhet och med bitsk och ofta samhällskritisk undertext.
Ännu håller han ställningarna vid tangentbordet, men men han fruktar att endera dagen lär robo01001110tarna ta över…
Kjell E Genberg