Angelägen bok

Allt det du måste av Sylvia Lidén Nordlund.

Jag har följt boken om Mia under flera år på kurser med Ann Ljungberg i Las Palmas på Gran Canaria. Det har varit spännande att få se hur den växte fram, från enstaka scener till en hel handling. När jag nu fick den i min hand tänkte jag att ”diskbänksrealism” är inget för mig. Då jag började läsa, kunde jag inte lägga från mig boken. Den var spännande, en psykologisk thriller och även aktuell. Problem som vuxenmobbning och konformitetens reaktion på homosexualitet behandlas. Handlingen spänner över ett tidsrum på ett år, där vi får följa Mia och hennes lilla familj. En del människor i boken är riktigt obehagliga, som Mias mor och Mias make. Han är en typ som hela tiden vill ta äran av andra människors idéer och surar i tystnad när han inte får sin vilja genom. Just den typen jag själv alltid flytt från omedelbart när jag upptäckt de tendenserna. Boken är mycket bra gestaltat, där alla känslor har sina kroppsliga uttryck. Det framgår att författaren är välbekant med tecknen på utmattningssyndrom och är expert i konflikthantering. Boken borde finnas i biblioteket på alla arbetsplatser som har problem med vuxenmobbning. Det går ut över produktionen och kan även stjälpa ett företag. Lyckligtvis får Mia en lösning på sina problem så hon inte går under, men kan fortsätta utvecklas.

Eva Swedenmark, en annan av våra kurskamrater som är journalist, skriver om boken: ”En inträngande psykologisk roman om hur instängdhet i egna rädslor och krav förbyts i insikter som leder till inre och yttre frihet.”

Själv tycker jag boken är mer än en roman, den är en thriller.

Skrivarkurs Mallorca

Jag räknades fortfarande som konvalescent då jag åkte till Mallorca för att gå Ann Ljungbergs avancerade romankurs och jobba på Sirius6. Dessutom skulle vi träna fysiskt med Johanna, en av Anns duktiga lektörer. Ann hade hyrt ett hus i Cala Major åt oss. Av någon anledning lyckas jag alltid få det bästa rummet. Det var stort, hade terrass och utsikt mot havet långt nere. Huset låg högt på en kulle, vilket hade betydelse för min träning under veckan. Jag behövde inhalatorn i uppförsbacke endast första dagen.

Utsikt från rummet.

Då Hafida och jag kom som de sista med taxi, satt de andra redan med cava och snacks på nedre terrass. Under veckan åt vi två måltider i huset varje dag och gick ut på restaurang en gång till dagen.

Frukost på min terrass efter att halva gruppen flytt huset.

Det visade sig att Ann var sjuk. På morgonen stapplade hon ut till kursen och gav oss en uppgift som varade hela dagen. Sedan har vi blivit kompenserade med både en extra kurs på webben och en coaching på 20 sidor för missad kurstid. Det är mycket generöst, för hon missade bara söndag och måndag och var med oss alla de andra dagarna. Johanna lärde oss att gå och jogga ”som pantertanter” på ett skonsamt sätt. Så småningom revolterade ”tanterna” mot träningsprogrammet och hittade sin egen stil. Endast två joggare följde med Johanna. Jag följde med ner till strandpromenaden, där jag fortsatte ner till stranden och simmade till bojorna istället för att jogga. Ensam gammal dam i soluppgången träffade arbetare på traktor som gjorde i ordning stranden inför dagen. Vi pratade och de höll ögonen på mig när jag simmade.

Morgonbad i soluppgången.

Ett par av deltagarna flydde från huset då vattnet plötsligt försvann. Blev själv lite skeptisk – tills jag hade pratat med husägaren och rörmokaren och fått veta att det var ett vattenrör i gatan som exploderat och hela kvarteret var utan vatten. Det fixades innan klockan fem. Tills dess var det bara att ta vatten i poolen till toaletten. Som gammal besiktningsman inom HSB kan jag lätt bedöma om hantverkare är seriösa, och det var de killarna.

Miromuseet med Mirokatten.

Vi fick roliga uppgifter under kursen. Bland annat var vi på Miromuseet, tittade på utställningen, tog en öl i cafeet och skrev utifrån något konstverk.

Tåget till Soller. Palma station.

En annan dag åkte vi tåg till Soller, delades upp i två svårighetsgrupper och gjorde en vandring till Puerto de Soller. Jag tillhandahöll vandringskarta från tidigare år. Det var min första seriösa vandring sen sjukdomen och jag njöt. Jag gick i fjället med äventyrsandaler och utan stavar och klarade hålla balansen. Under tiden vi gick, skrev vi ner detaljer om det vi såg enligt uppgifter vi fick. Det blev bad i bukten innan paella och vit sangria. 

Första långvandring efter sjukdom.

Resan blev en riktig vitamininjektion både hälsomässigt och som författare. Sirius6 är ett sammelsurium av texter utan sammanhang nu när säcken ska knytas ihop. Det blir att fortsätta jobba nu när jag åker ner till Gran Canaria och Puerto de Mogan inför vintern.

Referat Bokmässan 2017

eller: Då Urian skulle marschera med rasisterna.

Det var mycket färre människor på Bokmässan i år än förra året. Jag hade fått två extra kvadratmeter pga ett tomrum mellan två montrar. Det blev för stort. Inte för att vi inte kunde fylla dessa, men för att det blev för långt avstånd till kunderna, så vi fick springa fram och tillbaka. Det gick bra med avlösningen för mat och vila i Utställarcentrum. Det blev inga uppläsningar i montern då vi var omgivna av högljudda talare med mikrofon på alla kanter.

Monter A01:52

Torsdag kväll hade vi vinfest i montern med Ulrika Fjellborgs praliner och Siriusvin från familjen Sichel i Bordeaux, rött denna gången. Peter Sichel är stor Siriusanhängare och läser Voltaires berättelser om Sirius.

Siriusvin

Jag träffade flera kolleger och kurskamrater och lyssnade på ett par framföranden på Litteraturscenen, Sofie Berthet om lättläst för dyslektiker och Göran Greider som intervjuade Tomas Lappalainen om världens första medborgare. På andra våningen besökte jag Ann Ljungbergs monter på fredagen och hälsade på de nyutbildade lektörerna, samt gick genom en första kapitel analys med lektören Kris Kite Stenmark.

Sofie Berthet på besök i vår monter

Jag höll föredrag med bildvisning på Litteraturscenen söndag morgon kl. 10. Föredraget hade titeln ”Siriuskrönikan. Tora Greve läser och berättar om fantasy, astronomi och konst.” Istället för att läsa förordet som jag hade tänkt, berättade jag fritt om astronomin bakom Sirius solsystem. Orsaken till att jag blev konstnär istället för författare var att jag reste mycket omkring och bodde i olika länder. Då är det lättare att uttrycka sig med bilder istället för ord. Det satt några enstaka åhörare och lyssnade i början. Författarförbundet sa att det var tidigt på dagen, men jag tänkte: ”Hur många är intresserade av att höra om Sirius?” Så jag drog en historia som hade en viss aktualitet. Dagen innan hade polisen kämpat med att hålla rasister och antirasister isär. Därför berättade jag att jag hade föreslagit för Urian, den rasistiska huvudpersonen i Siriuskrönikan, att han skulle mingla med rasisterna och marschera med dem. Urian gav sig i väg och kom tillbaka ut på eftermiddagen, glad och nöjd. Här är hans referat: ”Jag uppsökte rasisterna och blev mycket besviken. Det var några blekansikten varav många hade rakade huvuden, så jag misstänkte de var blandras som ville dölja sin identitet. När jag drog i gång mitt röntgenseende, upptäckte jag att deras genetiska kod var samma som hos alla människor på jorden. Jag blev riktigt förbannad, och gick ut på staden för att lugna ner mig. Där träffade jag en annan grupp och några snygga tjejer med riktig färg så som de människorna vi skickade till jorden för länge sedan. Jag hängde med dem istället.”

Dogonorkestern i Västafrika 2013

”Det var antirasisterna”, sa jag. Under tiden jag berättade om Urians äventyr i Göteborg, visade jag bilder. Då jag tittade ut över stolsraderna, var det fullt i salen och folk lyssnade intresserad. Jag fortsatte med att berätta om bilderna och sirianernas samhällssystem. Ingen kom till signeringen i Författarförbundets monter, men sedan kom de till vår monter precis bakom scenen och fick signering där.

Så här ser Urian ut

Min korrekturläsare Erik Johansson besökte vår monter och hjälpte till med packningen efteråt. Två av boklådorna blev aldrig uppackade, så jag tänker påfyllningen får bli kvar i bilen som står i låst garage nästa år, och så hämtar vi efter som det behövs. De senaste åren har vi bott på Gothia Towers och hyrt in oss i deras garage, mycket bekvämt.

Till nästa år har vi beställt två bord, golvmatta, lagerhylla, el.

Viskningar från Fantastikgränd

Viskningar från Fantastikgränd 2017.

Besök Fantastikgränden på bokmässan och få ditt egna exemplar av Viskningar från Fantastikgränd som är en unik möjlighet att möta aktuella sf–, fantasy och skräckförfattare. Antologin innehåller smakprov från författarna som ställer ut i Fantastikgränd under bokmässan och kan hämtas gratis i någon av montrarna.

 

Monterprogram Bokmässan i Göteborg 2017

Framträdanden i monter A01:52:

Torsdag kl. 17: Releasefest för böcker utkomna under 2017 med vin och tilltugg. Mingel och informellt prat om böckerna.

Monterframträdanden: Vi har 7 releaser i monter A01:52. De som ställer ut 4 dagar, får ett framträdande varje dag. Monterframträdanden är 10 minuter pr pass.

Torsdag:

Kl. 11: Monic Arvidson W: Vattenhästens öga

Kl. 11.10: Tora Greve: Hammerslag

Kl. 11.20: Sandra Petojevic: Maktens tiaror

Kl. 15: Bertil Falk: Lönnerstrands noveller

Kl. 15.10: Ulrika Fjellborg: Krönika över Yggdrasil

Kl. 15.20: Tora Greve: Siriuskrönikan

Fredag:

Kl. 11: Lönnerstrands noveller

Kl. 11.10: Krönika över Yggdrasil

Kl. 11.20: Siriuskrönikan

Kl. 15: Millinimbus: Riddare av gummistövlar

Kl. 15.10: Hammerslag

Kl. 15.20: Maktens tiaror

Lördag:

Kl. 11: Siriuskrönikan

Kl. 11.10: Krönika över Yggdrasil

Kl. 11.20: Hammerslag

Kl. 11.30: Vesuvius: Maktens tiaror eller Havsprinsen

Kl. 15: Sara Dalengren: Flockenserien

Kl. 15.10: Lönnerstrands noveller

Kl. 15.20: AR Yngve (han får en kvart, då han har två releaser): Maskernas stad.

Söndag:

Kl. 11: Flockenserien

Kl. 11.10: Lönnerstrands noveller

Kl. 11.20: AR Yngve (en kvart): KG Johansson: Staden under jorden.

Kl. 15: Hammerslag

Kl. 15.10: Krönika över Yggdrasil

Kl. 15.20: Siriuskrönikan

Kl. 15.30: Vesuvius: Maktens tiaror eller Havsprinsen

Tidsmaskinen möter Stargate

Sandra Petojevic: Maktens tiaror del 3.

Bortom världens mur.

Låt mig säga det direkt: Detta är den bästa boken i serien. Även om du inte har orkat igenom de två första ska du läsa denna.

Handlingen: Nikoforaz har blivit en tyrannisk härskare av att bära alla maktens tiaror, vill gärna föra krig och blir allmänt blodtörstig. Traniboren anländer som vanligt vid vårdagjämningen och konfronteras med Nikoforaz. Samtalet under traniborens bankett är roligt, en uppvisning av olika trossystem och märkliga traditioner. Sedan urartar festen. Mustiga beskrivningar. Alla samhällen på Artezania är olika och finns i olika stadier teknologiskt. Bokens stora mysterium: Vem är traniboren och Profeten utan namn? Samtidigt lurar en fara utifrån: Mögalirträsket hotar med ett sluka hela planeten Artezania. Nikoforaz med grupp måste ge sig av för att offra maktens tiaror och fyra frivilliga i det grå tornet bortom världens mur. Parallellt får vi följa drottning Takara, hennes son Sharzuk och Veriata. Denna gång känns inte övergången mellan dessa två grupper så jobbig, kanske för att vi får ta del av naturligt avslutade scener. Till slut når Nikoforaz grupp sitt mål. Innanför muren får både de och läsaren världens överraskning.

Dialogen: En del blixtlåsdialog och ordet sablar kan uteslutas. Det finns fortfarande en god del schmeerp, något som kan göra läsandet trögt.

Teckningarna är som vanligt mycket vackra och detaljrika.

Jag hittade tryckfel på sidorna 81, 116, 181, 274. På sidan 344 förekommer uttrycket ”Blodet i skägget” på en numera slätrakad man.

I efterordet bjuder författaren på sin skrivprocess och sina tankar, samt vad som inspirerat henne. Jag kände igen en del element under läsandet, och här får jag bekräftelse. Det är helt OK att använda element från andra böcker och filmer när man skriver om det i efterordet. Jag har själv gjort det i texter om alternativ verklighet, och Jan Guillou hade med Henning Mankells Wallander i en Hamilton-bok. Kul!

Novellen på slutet är ett extranummer liknande det musiker bjuder på när ovationerna tystnat. Generöst!

Det kanske blir fler böcker?

Provläsning Mästaren

Janus kvinnohandlaren

Det började skymma då Janus kom med sina varor in i huvudstaden Cibia från djungeln. Egentligen borde skogens mörker vara farligt med alla vilddjur som smög omkring efter byte, men Janus visste inte om ett ställe där husen stod så tätt inpå varandra kanske var otryggare ändå. En ensam man med en flock kvinnor kunde inte försvara dessa mot soldater från den religiösa armén om de fick för sig att överfalla dem. Därför gick han in i Cibia via den breda Paradgatan som ledde upp till Paradplatsen framför slottet. Han inbillade sig att ljudet från hans egna och kvinnornas mjuka mockasiner ekade mellan de tysta stenhusen på den tomma gatan. Sirianernas nöjesliv fanns på helt andra ställen i staden.

På Paradplatsen konstaterade han att slottets kopparportar var stängda. Banketten var säkert i full gång där inne. Han gick in i förlängningen av Marknadsgatan till vänster om slottet och lyfte piskan i hälsning upp mot de bågformade fönstren på andra våningen. Här, på gränsen mellan de svarthårigas och de brunhårigas stadsdel, ändrade byggnaderna karaktär från bastanta kubiska stenhus med takterrasser till mörka timmerhus med gräsbevuxna snedtak. Där fanns hans mål, en ovanligt stor byggnad utan fönster mot gatan. Kvinnohandlarnas marknad var ett bastant hus byggt av grovt timmer från Nairobidalen. Alla öppningar låg in mot gården i mitten. Janus föste varorna in genom den trånga porten. En mörk gång, svagt upplyst av en gul smidesjärnslykta under taket, ledde ut till den öppna gården mitt i byggnaden. De svarthåriga kvinnorna kastade en förstulen blick på podiet som ruvade bakom den släckta eldstaden mitt på gården. De visste vad som väntade. Flera dagar tidigare hade de stått på ett liknande podium i Robesdalen.

Janus gick direkt till sitt rum. Han var en framgångsrik kvinnohandlare med eget rum i kvinnohandlarnas marknad. Inte ens hans morfar och läromästare hade uppnått den statusen.

Rummet var ombonat med flera våningssängar med mjuka madrasser längsmed tre väggar och ett litet kök under fönstret ut mot gården. Kvinnorna sjönk ner på sängarna. Janus rotade i ryggsäcken och tog fram frukt och grönsaker de hade plockat i djungeln under dagen. I sidfickan på ryggsäcken hade han en plunta med jäst alkolomjölk som han bjöd laget runt. De slappnade av. Därefter fick en av kvinnorna i uppdrag att göra sallad, en annan skar upp den hårda vita frukten som kunde användas istället för bröd och smakade sött, den tredje sattes till att göra grönsaksstuvning och den fjärde gjorde fruktsallad. Den femte var bara en ung flicka som inte hade bytt hudfärg än. Ingen förväntade sig att hon skulle arbeta. De andra undvek henne. Hon såg hela tiden ner i golvet. När hon råkade titta på dem, såg de att hon hade gyllene ögon.

Då det började dofta mat, hade kvinnorna slappnat av så mycket att de vågade samtala. Alla undrade hur deras liv i Cibia skulle bli, om de skulle få en snäll make eller hamna på en bordell. Janus höll sig utanför samtalet. Det samma gjorde den halvvuxna flickan. Hon åt snabbt och tittade vaksamt runt sig, som om hon var van vid att försvara maten eller sig själv.

De fyra kvinnorna ställde disken till tork på en handduk efter avslutat arbete. De hade ätit upp salladen och fruktsalladen, som inte skulle hålla sig till dagen efter. Resten av stuvningen skulle de äta till frukost. Den fick stå i lerkärlet under lock. Det som var kvar av den vita brödfrukten sattes på en djup tallrik med en annan över som lock, annars skulle den bli angripen av insekter. Det var svårt att spara mat till dagen efter. Den ruttnade snabbt.

Våningssängarna var byggda som dubbelsängar på nedervåningen med en enkelsäng ovanför. De fyra vuxna kvinnorna fick plats i två sängar. Janus lade sig i sängen närmast dörren och lät den halvvuxna flickan klättra upp i sängen ovanför.

Då de steg upp dagen efter, fick alla äta sig mätta innan auktionen. Det gjorde dem belåtna och positiva inför det som skulle hända. De tvättade sig och kammade håret noga. Sen fick de ta på en specialblandad parfym som skulle göra männen intresserade.

Janus gick ut på gården. Han studerade varorna som varje kvinnohandlare framförde. Inga var så fina som hans kvinnor och såldes inte för det pris han tänkte kräva.

Till slut var det hans tur att presentera sina varor. Janus kvinnor fördes fram. Det var ett livfullt sällskap som föstes nakna upp på podiet. Auktionisten ropade upp dem: ”Friskt blod från Robesdalen! Garanterat diversifierat framavlade!”

Spekulanterna samlades runt dem. De var inte tillåtna att nypa eller tillfoga flickorna blåmärken, bara känna försiktigt på hullet och granska tänderna. Den unga flickan som inte hade ändrat hudfärg än försökte gömma sig bakom de andra. Hon tittade ner i golvet. Kunderna var mest intresserade av de vuxna kvinnorna. Bara en kund visade intresse för flickan. Han tvingade flickan att se honom in i ögonen och stack handen mellan benen på henne. Hon gnällde och försökte trycka ihop låren. Janus studerade spekulanten. Det var en adelsman klädd i svart ylletunika och med dyrbara smycken i vitt guld, platina och titan. Tishtryiaklanen, gissade Janus. Han kände igen de olika klanmönstren efter att ha åkt planeten runt med morfar. Kunden var småväxt och hade ljusblå hud. Den mannen visste vad han var ute efter.

Budgivningen började. En och en hämtades kvinnorna av nya ägare. Guldklimparna rasslade ner på auktionistens bricka.

Till slut fanns bara den unga flickan kvar. Ingen annan än adelsmannen var intresserad av henne.

Vad ska du ha för denna udda produkt?” sa han direkt till Janus.

Fyra stora guldstycken. Hon är jungfru.”

Hon går alltså för ordinarie jungfrupris? Det tycks inte vara något större intresse för henne.”

Det räcker med en kund.”

Adelsmannen skrattade. ”Jag tar henne.” Guldklimparna landade på brickan. Auktionisten tog sin provision och lämnade resten till Janus, som stoppade guldet i sin midjepåse.

Adelsmannen lade handflatorna samman framför hjärtat och bugade. ”Jag är Damion Tishtryia. Glad att få göra affärer med dig, Janus Robes.”

Janus hälsade på samma vis. Tishtryiaklanens ledare hade alltså visat såpass stort intresse för kvinnoauktionen att han kom själv. Janus var inte förvånad över att Tishtryia visste vem han var. Klanledare brukade hålla sig med informatörer.

Tishtryia överlät flickan till sina följeslagare. ”För henne till Den Jublande Horan.”

Janus försökte att inte visa sitt ogillande med att en så ung flicka skulle till en bordell.

Tishtryia genomskådade honom. ”Hon kommer att få det bra där. Bordellmamman är snäll. Jag utgår ifrån att hon har fått adekvat upplärning av sin mor?”

Det vet jag inget om.”

Tishtryia lyfte ögonbrynen. Han studerade Janus med de genomträngande svarta ögonen i det bleka ansiktet. ”Du intresserar mig. Jag vill bli bekant med dig och bjuder på en måltid på en taverna på Paradplatsen.”

Janus accepterade. Han undrade vad Tishtryia egentligen ville honom. Det var inte något som andra skulle höra.

De passerade genom övre delen av Marknadsgatan, den som gick längsmed slottsmurens vänstra sida. Janus hälsade omärkligt i riktning mot de bågformade fönstren på andra våningen, ovanför muren. Tishtryia lade märke till den svaga gesten.

Tavernan var en av Tishtryiaklanens ägor. De två männen satte sig vid ett bord utomhus, så de kunde se slottets ingång. De stora kopparportarna stod öppna. Alltså var härskaren Urian av Cibia hemma.

Tishtryia beställde in flera rätter. Janus visste att Tishtryiaklanen brukade äta starkt kryddad mat, men kryddningen visade sig vara anpassad efter vad cibianerna stod ut med. Först serverades morotstänger och blekselleri i stavar som skulle dippas i en sås gjord på alkoloyoghurt med vitlök och en diskret antydan till stark pepparfrukt. Till det drack de blekrosa vin från Tishtryiadalen. Janus hade hört att det vinet kallades ”snackevin” för att det gjorde folk pratsamma. Han försökte låta bli dricka för mycket, men Tishtryia hällde glaset fullt åt honom. Nästa rätt kom in. Det var en grönsaksstuvning, och den var starkare, så Janus var tvungen att dricka mera vin. Han erbjöds inget vatten.

Översteprästinnan är din mor, är hon inte?” sa Tishtryia.

Janus hade aldrig berättat om sin mor för någon utanför familjen. De visste bara att han var son till värdshusvärden och bergsföraren Faja Robes, och att hans morfar var kvinnohandlaren Nairu Robes. Robesklanens män pratade ogärna om sina mäktiga kvinnor. Janus visste inte hur släktskapet med den ökända Fanny Robes skulle mottagas av affärskontakterna.

Översteprästinnan lär vara kannibal”, fortsatte Tishtryia.

Jag känner inte till den delen av hennes liv”, sa Janus. Han försökte inte förneka sitt påbrå, som han trodde var en hemlighet. ”Jag är hennes son. Söner är inte betydelsefulla i Robesklanens kultur.”

Du bär Robesklanens pärlväv runt halsen under tunikan.”

Även det hade Tishtryia lagt märke till.

Den fick jag av min farmor. Hon sade att den skyddar mot netromiter”, sa Janus.

Det kom in flera rätter, baserade på olika frukter som plockades i Cibiadjungeln under livsfara. En rätt med färska fikon, dadlar och ingefära föll Janus väl i smaken.

Tishtryia nickade. ”Jag är intresserad av halvblod som den jag köpte av dig i dag, men inte den vilda sorten, som din mor lär vara, om du förstår vad jag menar.”

Jag kan skaffa flera. Fanny är en anomali. De flesta är som den du köpte.”

Får jag fråga varifrån du får dem? Eller är det en affärshemlighet?”

De kommer från Robesdalen. Den gula drottningen Laila Robes skaffar fram dem. Hon vet allt om netromiterna och är glad hon kan rädda några försvarslösa halvblod.”

Jag är bara intresserad av de svarthåriga.”

Starkt kaffe i små koppar kom in efter vinet och de kryddiga rätterna. Båda slök den starka drycken i ett drag.

Nästa gång du har varor av den sorten jag vill ha, kan du leverera dem direkt till mitt kontor i Tishtryiaklanens cirkus”, sa Tishtryia.

Det lovade Janus.

Provläsning Hammerslag

Provläsning Hammerslag

Östra Hardangervidda

Augusti 1898.

Jens fattade inte varför mor hade envisats med att ta med alla sina fyra söner in på Hardangervidda. Om han skulle ge sig upp i fjället borde det finnas ett syfte, som att göra en teknisk undersökning av ett objekt, oftast en fors, som kunde exploateras till människans nytta.

Vädret var soligt och varmt. Insekterna surrade. En del av dem visade alltför stort intresse för de svettiga människokropparna och försökte ta sig in mellan skrynkliga veck och innanför kragar i deras klädsel. Myggens entoniga surrande avbröts bara av fåglars skränande varningsläten från buskaget. Här i klyftan var stigen smal och sliten så stenar stack upp. Då och då flöt bäcken i själva stigen så de fick hoppa på de hala stenarna. Det var ständig uppförsbacke. Men det var enda vägen där folk kunde passera med fä och ök. Maristigen, där de var tvungna att ge sig ut på smala bergshyllor, gick inte att passera med husdjur. Ett flinkt får kanske skulle klara den.

Mor gick främst tillsammans med sönerna Jan och Theodor. De pratade och skrattade. Jan lämnade stigen några gånger för att gräva upp en blomma som han visade de andra innan han lade den försiktigt i herbariet han hade med. Mor stannade och åt blåbär direkt från busken. Men Jens och Rolf hann aldrig ifatt förtruppen innan den drog vidare. Rolf flåsade ansträngt bakom Jens. Själv tvingade han sig att andas in genom näsan och tyst ut genom munnen. Ingen skulle få höra att han inte var bekväm med situationen. Konstigt nog fick han aldrig kramp efter en dags ansträngande vandring i ojämn terräng i naturen. Det kändes mera när han hade gått omkring på ett murat fabriksgolv, även om han tyckte det var en behaglig yta att ta sig fram på.

Till slut skymtades först ett övervuxet grästak, därefter hela den låga stugan som vilade på en grund av sten. ”Kvilestadflåtet”, konstaterade mor förnöjt. ”Här skall vi rasta och äta matsäcken. Folket är på fjället med boskapen, så ingen är hemma.”

På gården fanns ett stenbord med trästubbar runtom som stolar. Jan hade burit nästan all mat och dukade upp åt dem. Ingen av de tre som gick främst visade några tecken på trötthet. Rolf halade upp en plunta och tog en klunk innan han bjöd de andra en skvätt i kaffet. Jens damp ner på en trästubbe och kände att han var fruktansvärt hungrig. Obegripligt, buffén till frukost var riklig, och han tog för sig av både ägg, rökt lax och saltmat, samt flera skivor av det tjockskurna nybakade brödet. Doften av detta slog emot honom då han öppnade matsäcken. Han hade brett sina egna gourmétsmörrebröd innan han var helt mätt. Jens höll fram kaffekoppen och lät Rolf hälla upp en skvätt Löiten från pluntan, lutade sig bakåt mot trädstammen mitt på gården och njöt. De hade tagit av kängorna under rasten.

Alltför snabbt tyckte mor och Jan att de skulle bryta upp och gå vidare. Jens längtade redan tillbaka till Krokan Höyfjellshotell och sin lilla familj.

Rolf blev sittande med huvudet mellan knäna och tog orimligt lång tid på sig att snöra kängorna. Till slut tittade han utmanande på mor: ”Nej, nu är det nog med frisksporteri för min del. Jag vänder och går tillbaka till Krokan.”

Mor tittade på honom med ena ögonbrynet höjt. ”Ja, det gör du som du vill. Pass bara på att du inte går fel och kommer ut på Maristigen.”

Jens önskade han kunde slå följe med den yngre brodern. Men han ville inte framstå som svag gentemot mor, och så var det Theodor. Han såg för sig hur mor och Theodor i samförstånd fortsatte mot solnedgången efter att ha skakat av sig de andra. Detta kanske var ett styrkeprov.

De fortsatte uppåt mot Hardangervidda. Först gick det neråt en bit efter passet och de passerade fäbodvallen där djuren brukade beta vår och höst. Gräset stod högt och inbjudande runt de låga husen. Fäbodarna var tomma. Alla djur och människor var högre uppe på fjället. Den decimerade gruppen segade sig uppåt, men det var inte så brant som innan. Dessutom var stigen bättre, bredare och inte fullt så stenig. Snart kom de upp på kalfjället och hörde fjällpiplärkans melankoliska tjut. Bjällerklang ljöd långt borta ifrån. Leden var lättvandrad, upptrampad av åratals bruk av folk som vandrade till fjälls med boskap som skulle på saftigt sommarbete. Den slingrade sig mellan videsnår och tuvor. Vissa gånger fick de hoppa på stenar där det rann vatten eller var mossigt. Ett litet djur spratt upp på stigen framför dem och satte sig på bakbenen. Det fräste och fäktade med frambenen. Theodor retade djuret genom att låta käppen dansa på stigen framför det. Djuret blev bara mera rasande, hoppade upp och ville inte ge sig. Till slut ramlade det dött ner framför dem. Det var en lämmel. Jens hade hört att de kunde spricka av raseri, och det stämde nog. Theodor hade inte rört vid djuret med käppen.

Jan stegade omkring på tuvorna och plockade blommor till herbariet. Han hade med en liten spade som han försiktigt grävde upp rötterna med. Som alltid gnolade han på någon sång, visserligen falskt, men det motsvarade troligtvis en katts nöjda spinnande.

Mor och Theodor bredde ut en filt och verkade njuta av fjället och den rena naturupplevelsen. Deras bröstkorgar som harmoniskt åkte upp och ner visade att de djupt andades in den friska luften. Mor, som satt med händerna om uppdragna knän slöt ögonen och lyfte ansiktet uppåt. Hon drog vandrarkjolen helt upp till låren och solade benen. Theodor låg ner med händerna på mellangärdet. Båda tog av kängorna och vickade på tårna i den friska luften. Strumporna hängde till luftning i en fjällbjörk. Jens försökte intala sig att han omöjligt kunde känna odören av dem på såpass långt håll, men han var obekväm med att ta av sig kängorna innan de kom till huset och behöll sina på. Han tyckte inte om att gå barfota. Den nära kontakten med jorden och naturen gjorde honom osäker och sårbar. Helst ville han göra som Rolf och gå tillbaka till hotellet. Men han önskade inte dra på sig mors irritation. Eller rättare sagt, han ville inte låta Theodor få ha mor för sig själv.

Jens uppfattade att Theodor var mors favorit bland barnen. Han var inte säker på om han inbillade sig. Jan sade att han hade inte lagt märke till att mor favoriserade någon av dem.

Mors svarta, lockiga hår blev helt vitt på ganska kort tid efter fars död. Under vandringen struntade hon i sina fantasifulla håruppsättningar och bar håret i två silverflätor som ringlade sig ner över ryggen. Theodor hade varit bäst på att trösta henne då far dog. Han var expert på att umgås med kvinnor på deras villkor. Han körde gärna omkring med Lille-Jan i barnvagn när han var ledig på söndagarna, något inga andra män gjorde. Theodor visa stolt upp sonen för kvinnorna som kom med barnvagnar i parken vid Bredevannet och sade några uppskattande ord om deras barn. Jens var inte helt bekväm med kvinnors känslor. Som alla män tyckte han män och kvinnor helst skulle leva skilda liv, upptagna av det de var bäst på. Theodor kunde åtminstone inte amma. Det fick han överlåta åt sin hustru.

Fjällturen gjorde mor gott. Det var det som fick honom att stå ut med vandringen och alla insekter. Jens ville vara nära mor och konstatera att hon mådde bra.

Ljungen bredde ut sina lila blommor över Hardangervidda. Bären mognade. De hade hittat hjortron som nu fanns i en korg vid sidan om den tomma picknickkorgen. Mor hade ätit blåbär uppåt hela klyftan. När de tittade efter, fanns ett och annat lingon som lyste rött.

Framåt kvällen kom de fram till den fäbod som Jan och Theodor kände till. Det var inte mycket till husrum. Även småväxta män som Jens och Theodor fick böja sig för att komma in genom dörren. Jan böjde på de långa benen och steg in på krumma knän. Där inne doftade djur. Det gjorde också fäbodjäntan Ågot som tog emot dem. Hon luktade ko och get efter mjölkningen. På långt håll hade de hört hennes locksång som kallade in djuren. Hennes yngre syster Åsa knixade generat för gästerna. Hon var en femtonårig flicka som tycktes utvecklas till att bli lika vacker som den berömda skönheten Ågot. Då sällskapet nådde fram, var kvällsstället klart och djuren strosade omkring fäboden. Augustikvällen började mörkna tidigare. Nätterna var inte så ljusa som mitt i sommaren. De kunde redan observera stjärnor som tändes.

Ågot blev tydligt glad då hon fick se Jan. Hon hälsade avvaktande på Jens och Theodor, men neg för mor. Jan presenterade Theodor som representant för Den Norske Turistforening. Ågot blev genast intresserad och sade att hennes far hade inrett ett rum i fäboden åt turister. Turistföreningens marknadsföring skulle komma till nytta. Hennes syster sade inget, tittade endast skyggt på gästerna.

Efter aftonmål på römmegröt och medhavda hjortron gick de till sängs ovanpå halmmadrasser i det rum med två våningssängar som var förberett åt turister. Mor och Jens lade sig på varsin sängs nedervåning, de två andra klättrade upp på en stege monterad i sängkarmarna. Jan var så lång att hans fötter stack utanför sängen. Stugan var säkert en lopphärd. Jens kände motstånd mot att gå och lägga sig i de erbjudna environgerna. Trots att halmen kliade under de grova lakanen, somnade han snabbt.

Det kanske var ett ovanligt ljud som väckte honom. Jens var med ens klarvaken. Han hörde Theodor röra sig i halmen i överbädden. Det var alldeles tyst i sängarna på motsatta sidan rummet. Jens blinkade. En blek måne lyste in genom fönstret på gaveln och avslöjade att båda sängarna var tomma. Varken mor eller Jan syntes till. Jens tänkte att mor troligtvis var ute i ett påtryckande ärende. Och Jan, ja, han hade visat otillbörligt intresse för Ågot med det samma de anlände. Jens skakade på huvudet. Det var synd om Jan. Han hade gift sig med sin kusin i Bergen och de hade fått två handikappade flickor. Jens unnade Jan lite primitiv sundhet, även om den doftade både ko och get. Han steg upp och tänkte göra som mor, gå ut en tur.

Där ute var luften frisk. Jens drog några befriande andetag under tiden han lättade på trycket. Luften var kvav i sängkammaren och de vågade inte öppna fönstren för myggen.

Då blev han varse Ågot. Hon reste sig från den karaktäristiska sittande ställningen en bit bort och blev stående stel och stirrade. Även djuren var oroliga. Bjällror klingade när de skakade på sig i mörkret. Han vände sig om och såg i samma riktning. Långt borta på vidda syntes ett blåaktigt skarpt sken. Det var overkligt. Först undrade han om det var en stjärna som steg upp över horisonten, men det gick att se bergen bakom. Det var något på marken som lyste.

Ågot gav ifrån sig ett överraskat läte då hon såg Jens.

Vad är det där?” sade han.

Kan herren med se ljuset?” sade hon.

Svårt att inte lägga märke till ett så onaturligt ljus”, sade Jens.

Jag trodde det var ett trolljus. Det finns en ruggesten där borta där de gamle säger att trollen har en ingång till berget. När de hissar stenen upp på pelare, syns ljuset från trollens skatter. Men det sägs att bara folk med den rätta gåvan kan se det.”

Jag kanske har övernaturliga förmågor”, sade Jens och flinade. Det blå ljuset där borta var definitivt ovanligt, men något övernaturligt trodde han inte på.

Theodor hade kommit ut i samma ärende som Jens och Ågot. Han skakade på huvudet. ”Berget måste vara elektriskt”, sade han.

De blev stående och pratade en stund. Det blå ljuset fladdrade till, försvagades och tilltog åter i styrka, som om det långsamt pulserade. Det släcktes helt. Den kusliga stämningen släppte. Med ens tändes det igen och åkte snabbt uppåt och försvann.

Såg ni?” sade Theodor.

Stjärnskott”, sade Jens.

Men det gick uppåt”, sade Theodor.

Var det samma ljus eller bara såg det ut som om det åkte uppåt?” sade Jens. Ingen av dem kunde svara på frågan. Ågot sade att hon hade aldrig tidigare sett att trolljuset åkte till väders.

De gick in och lade sig igen.

Det kanske är marsianerna som rekognoserar här på jorden inför ett anfall”, sade Jens.

Theodor svarade inte. Efter en stund hördes att han sov. Men Jens blev liggande och grubblade tills han somnade av ren utmattning. Han hade aldrig gett upp tanken på att marsianerna kanske höll ögonen på jorden, landade och tog prover. Det var inte bara barnsliga fantasier. Även vetenskapsmännen diskuterade möjligheten. Några framhöll att Mars var döende och att invånarna där sökte ett nytt hem – människans bördiga planet.

Då de vaknade morgonen efter, hade Jan och mor återvänt till sina sängar. De sov, men mor vaknade då de yngre bröderna började röra på sig.

Såg ni trolljuset?” sade Theodor.

Nej, vi sov bättre utomhus än du lär ha gjort om du har haft mardrömmar”, sade mor.

Vi såg det alla tre”, sade Theodor. ”Ågot säger att trollen har ingång till berget under ruggestenen.”

Ja, vad annat kan man bruka en ruggesten till?” sade mor med ett litet leende i mungipan.

De fick bröd och getost till frukost. Jan syntes inte till. Mor gick in för att se efter honom. Hon skakade på huvudet då hon kom ut. ”Jan mår inte riktigt bra”, sade hon. ”Vi går vidare, så får han bli kvar här. Ågot har lovat att hon och systern tar hand om honom.” Mor blinkade och skakade lätt på huvudet. Det hade inte Ågot haft något emot. Hon verkade se fram emot att få rå om Jan.

Jens vandrade vidare tillsammans med mor och Theodor. De gick en annan väg tillbaka till hotellet för att titta på den berömda forsen Rjukan. Det blev brantare. Till slut gick stigen på nakna berget och små grästuvor på den smala bergshyllan. Berget störtade rakt nedanför och nästan lodrätt ovanför dem. Den stora forsen brölade så de inte längre kunde höra varandra. Jens tyckte det började bli otäckt. Han gillade inte att känna sig i underläge konfronterad med naturkrafter. Han ville ha kontroll. Mor och Theodor balanserade utan rädsla på den smala stigen som slingrade sig längsmed fjällsidan. Ångan från forsen kom helt upp till dem. Jens gick med ansiktet vänt mot bergsväggen och kände att han blev nerblött av stänket från forsen. Det var den så kallade Maristigen de hade kommit in på. Jens vände sig om och tittade ner i klyftan. Han kunde inte se forsen landa där nere, bara röken från vattnet som slog mot botten av klyftan. Han försökte följa vattenridån från toppen och neråt med ögonen, och blev yr. Maktlösheten gentemot naturens krafter överväldigade honom på det välkända vis han hatade. Samtidigt steg ilskan upp. Människan var skapelsens krona och skulle inte behöva frukta en ovettig fors. Då gled han och höll på att tappa balansen. Han hade aldrig i sitt liv varit så rädd som i det ögonblicket.

Han kände en fast hand som tog tag i honom. ”Du får inte göra som Öystein, fästmannen till Mari”, vrålade Theodor.

Du menar att du och mor agerar Juul och Hulda i Jules Vernes bok om Vestfjorddalen då de räddade stortingsman Sylvius Hog?” brölade Jens tillbaka.

De skrattade. Spänningen lättade inom Jens vid tanken på sin favoritförfattare och han kunde skratta med. Det slog honom att han ville göra som hjältarna i Jules Vernes böcker. Han skulle förverkliga sin idols framtidsdrömmar.

Då de kom in på säkrare stig vände sig Jens om och skakade sin knutna näve mot forsen: ”Dig skall jag tämja!”

Provläsning Drottningen

Provläsning Siriuskrönikan 3: Drottningen.

Cirkusclownen

Damion Tishtryia ångrade att han bestämt att ta sig till Cibia ensam. Hans äldste kusin följde honom över Tishtryiapasset. Damion insisterade på att resa vidare utan sällskap. Han tänkte det kunde vara en god övning för ett blivande klanöverhuvud med netromittämjarkunskap att ensam ta sig genom netromitland till huvudstaden Cibia. Damion var trött på familjens daltande. Han bar en ryggsäck med alla sina tillhörigheter samt ett lätt tält av netromittyp med bara en mittstång.

De fem Tishtryiadalarna låg i en högre terräng än den större och djupare Cibiadalen. Dalarna var karga och steniga. Den förtvinade vegetationen, som bestod av låga buskar, klamrade sig fast runt stora klippblock. Då Damion stod högst uppe i bergspasset, kunde han inte längre skilja byn från de stora stenarna som låg utslängda i dalen. Därefter gick stigen sakta neråt mot Cibiadalens lummiga djungel. Det var där Tishtryiaklanens män samlade mat och även fångade in alkolodjur för att borsta av dem lös ull. Det hände de fick tag i en ung netromit med. Deras söner behövde träna till netromittämjare, som var tradition i Tishtryiaklanen.

Damion visste att deras planet liknade de tärningar soldaterna spelade med, och att Cibiadalen var den största. Härskaren där dominerade över de andra. Han krävde att klanledarna i de andra dalarna bosatte sig i Cibia och bildade hov.

Cibiadalen var en överraskning för en sirian som var uppväxt i en dal som huvudsakligen bestod av stenblock och knappt hade någon vegetation.

Stigen var väl upptrampad i början. Damion var inte så modig längre då han kom in i djungelns lummiga kvalmighet och fick söka efter den nästan igengrodda stigen. Det blev att orientera sig efter de två solarna. Träden var alltför höga med skuggande kronor så han knappt kunde observera Sirius B. Den täta undervegetationen gömde säkert vilda blodtörstiga netromiter som var mycket farligare än de halvtama exemplaren han brukade träna med. Damion försökte gömma sitt tält i buskaget och låg halva natten och lyssnade till främmande fågelläten och prasslande från okända djur innan han somnade av ren utmattning.

Vandringen till huvudstaden Cibia tog flera dagar. Mat var inget problem. Det var bara att sträcka ut handen och plocka de frukter Tishtryiaklanen fick importera till sina fem karga dalar.

Då stigen blev tydligare igen och strålade samman med stigarna från flera dalar, visste Damion att han var nära Cibia. Dessutom nåddes hans nos av en doft han identifierade som samhälle.

Det första huset han såg, var den runda stenbyggnaden som utgjorde Tishtryiaklanens cirkus. Porten stod öppen. Det var illavarslande. Farbror Belal sade alltid att det var viktigt att hålla portarna låsta, ifall netromiterna kom loss och försökte ta sig ut. Damion gick in, och upptäckte att stället befann sig i ett tillstånd av förfall. Halmen i burarna var inte utbytt, det luktade illa av otvättade netromiter och deras avföring, samt en doft som han identifierade som gammalt fylleri. En halvfull netromittämjare stod inbegripen i en ljudutväxling med en netromit som inte befann sig i sin bur. Damion såg flera netromiter som gick lösa omkring. Dessa verkade vildare och farligare än de han var van vid från Tishtryiadalen. Deras kvinnlighet var mera uttalad, med bröstvårtor som pekade uppåt och uttalade muskler under den turkosa hyn som verkade vara insmord med någon sorts olja. Att de uppträdde som honor kunde bero på att de hela tiden var omgivna av sirianska män. Det var en aspekt av deras taktik som jägare. Några netromiter bar höftkjol, andra var nakna. Samtliga visade upp sitt röda hårsvall. Damion kunde inte se något manligt könsorgan sticka ut från det håriga underlivet. Alltså var de hela tiden beredda på att jaga. Många unga män i puberteten hade gått i den fällan. Netromiterna var köttätande vilddjur kamouflerade som vackra kvinnor.

Söker du någon, unge man?”

Damion snodde runt. En äldre man stod och svajade bakom honom. ”Jag söker Darius Tishtryia. Jag är Damion.”

Den äldre mannen tittade misstänksamt och medgav att han var Darius. Han verkade inte glad åt att träffa Damion, rapade och skickade ut ett moln alkoholdunster.

Jag vill att du visar mig Tishtryiaklanens stadspalats och gemaket i slottet.”

Inte mycket att se, är jag rädd. Vi håller till i cirkus för det mesta.” Men han följde vingligt med Damion genom trånga gator omgivna av bastanta hus av både sten och trä till den bredare Paradgatan som ledde till slottet och berättade om allt de såg. Fönstren ut mot gatorna i samtliga hus var små och avvisande. Vissa gånger smalnade gatan av till en trång stig för att husen var byggda för nära varandra. Trots släktingens onyktra tillstånd var Damion glad han fick en ledsagare. Han hade aldrig hittat genom en så stor stad ensam, med alla vindlande gränder och återvändsgator.

Tishtryiaklanens stadspalats låg mitt på den stora raka Paradgatan, det bästa läget i staden, berättade Darius. Byggnaden var ett stenhus indragen från gatan i förhållande till de andra husen. Framför fanns en liten trädgård bakom ett lågt staket. De gick in. Huset var i bruk, men ingen tycktes ta ansvar för städningen. Damion rynkade på nosen vid stanken. Stadspalatset innehöll många rum. Det var byggt för att hysa ett stort hushåll.

Vi lider brist på kvinnfolk”, sa Darius och skrattade ursäktande åt Damions min innan de gick ut och han stängde dörren. De fortsatte vidare uppåt Paradgatan. Alltså brukade hans släktingar inte ta dit netromiterna.

Gatan slutade i ett öppet torg framför slottet. Även det var en stor stenbyggnad, byggd av samma grå sten som annars i staden. Men slottet var gigantiskt, två våningar högt och hade en hög stenmur på sidorna. Damion gissade att slottet var omgivet av en trädgård. Den höga dubbla kopparporten var stängd. Det betydde att härskaren inte var i Cibia, berättade Darius. De kom in i en hall som sträckte sig över två våningar med ett galleri runtom på andra våningen. Galleriet hölls uppe av bågformiga valv med färgrika mosaiker. Damion förstod det var de olika klanmönstren då han kände igen Tishtryiaklanens svartvita symboler på en av bågarna. Facklorna i hallen var inte tända under dagtid, så det stora utrymmet låg i halvmörker, endast upplyst av dagsljuset som kom in genom de bågformade fönstren i galleriet som vätte ut mot Paradplatsen. Dörren ut till balkongen över ingången ut mot Paradplatsen var öppen.

I andra ändan av hallen, mittemot ingången stod härskarparets tron på ett podium. Mjuka sidenkuddar och varma alkoloskinn låg på tronen.

Natten dessförinnan hade Nairobistammen hållit sin nyårsceremoni i den stora hallen. Då brukade Cibias hov lämna gemaken i slottet och fly till sina stadspalats ute i Cibia för att slippa ljudet från alla trummor, sa Darius. ”Vänstra sidan av slottet tillhör Nairobistammen och det religiösa hovet”, förklarade han. ”Tishtryiaklanens gemak finns till höger ovanför bågen med vårt klanmönster. Vi tar oss upp till svalgången via båda trapporna på högra sidan.”

Damion förstod inte varför Nairobistammen bodde i slottet. De var nomader. Han hade sett deras cylindriska tält av alkoloull när de besökte Tishtryiadalen. Nairobierna hade samma levnadsstil som netromiter, reste omkring och slog läger där det passade. Nairobistammen var luggslitna sirianer med ovanligt mörk blå hudfärg, svart hår och snedställda ögon.

Darius öppnade dörren till Tishtryiagemaket och gav Damion nyckeln. ”Det har stått tomt sen din farbror stack till Tishtryiadalen.”

En rå lukt av sten och damm och instängdhet kom emot dem. Där fanns inte många möbler, inga textiler och endast ett par tunna slitna madrasser som stod lutade mot väggen. Även köket var tomt på redskap. Damion öppnade ett fönster mot parken runtom slottet.

Jag ska visa dig soldaternas träningshall”, sa Darius. Han tog med Damion till en sal innanför de bågformade valven under högra galleriet. Olika vapen stod i ställ eller hängde på väggen. Det började skymma utanför de höga bågformade fönstren på ena långsidan. ”Jag tror du klarar dig själv nu. Det brukar vara vapenträning på förmiddagen.”

Damion gick ensam tillbaka till Tishtryiaklanens gemak. Det var anmärkningsvärt att Tishtryiaklanen var i total avsaknad av manliga tjänare eller kvinnliga matronor som tog hand om gemaken. Han åt resten av den torra vita frukten han hade plockat i djungeln innan han kom till Cibia. Damion hade ingen aning om var allt linne fanns. Slottet verkade öde. Det måste ha med ceremonin kvällen innan att göra. Klanerna tryckte i sina stadspalats.

Damion var totalt utmattad, dels av flera dagars strapatser och dålig sömn, dels av alla nya intryck i Cibia. Han lade båda madrasserna ovanpå varandra och använde tältet som lakan, bredde ut sovsäcken och somnade omedelbart.

Innan han gick ner till soldaternas träningshall morgonen efter, inventerade han sina ägodelar. Den svarta tunikan han rest i, var smutsig och söndersliten av taggiga buskar. Han iförde sig en träningstunika och hängde upp den vita festtunikan på väggen. Damion strök handen belåten över alla broderier i silke, silvertrådar och flodpärlor från Tishtryiadalens kalla floder.

Då han öppnade dörren till träningssalen, hörde han skratt och vapenskrammel. Damion blev stående. Ett kaos av färgrika tunikor, män och pojkar i olika åldrar som viftade med vapen uppenbarade sig.

En medelålders man kom bort och presenterade sig som Nator Kali och erbjöd sig att vara hans mentor. Han drog Damion in i salen och klappade i händerna. Kaoset upphörde och upplöstes i nyfikna individer. Nator presenterade var och en av dem. Damion koncentrerade sig på att komma ihåg vem de var. Några vände ryggen åt honom och viskade kommentarer till varandra. Han uppfattade ordet ”cirkusclown”.

Till slut blev han stående framför en ung pojke i hans egen ålder. Den andre var liten och smal som han själv, hade samma snedställda ögon och breda leende med mellanrum mellan tänderna. Men hans hy var mörkare blå än Damions.

Jag är Marius Mazo och ska ta över Mazoklanen efter invigningen”, sa han. ”Vi är kusiner. Farmor säger hon är din mormor. Vi är bjudna på lunch hos henne.”

Mazita Mazo var en medellång, smal kvinna av obestämbar ålder. En ung flicka satt tillsammans med henne. Hon presenterades som Xenia, deras kusin och härskarens dotter med översteprästinnan Felia, som var Mazitas dotter. Xenia hade ett utmanande sätt och vickade med höfterna inför Damion. Inte var hon vidare snygg heller, med sammanväxta ögonbryn och smala läppar.

Damion högg in på maten direkt. Medan han fortfarande tuggade, ursäktade han sig med att han knappt hade ätit sen han kom till Cibia.

Efter att ha stillat den värsta hungern lutade sig Damion tillbaka. ”Marius sa att du är min mormor. Berätta om mina föräldrar.”

Det visade sig att Mazita inte visste så mycket, eller så dolde hon sanningen. Hennes dotter upptogs i Tishtryiaklanen då hon gifte sig. De stod varandra inte nära, så dottern pratade aldrig om sitt förhållande till maken. Damion hade överlevt ”vattentestet” som alla Tishtryior fick genomgå. Det vill säga, de slängde alla nyfödda barn i en kall strid flod och lät dem ta sig i land själva. De som inte klarade det, drunknade eller dog i lunginflammation. För tidigt födda barn som inte reste sig självmant efter födseln, dog alltid under vattentestet. Alla Damions äldre bröder var döda. Då han blev föräldralös, tog hans farbror med honom till Tishtryiadalen där han växte upp. Vid den tidpunkten förlorade Mazita kontakten helt med sin dotterson.

Mazita försäkrade honom om att det skulle bli bättre med en klanledare som startade utan sina föräldrars belastning. Med ens bar inte rösten. Damion lade handen på hennes axel. ”Jag är mycket tacksam över att få ta del av dina minnen. Jag begär inte att få veta de känsligaste hemligheterna.”

Mazita drog djupt efter andan. ”Jag vill inte påverka er unga i någon riktning. Ni ska koncentrera er på ert eget klanledarskap och inte bry er om era företrädares felsteg.”

Damion skulle gärna ha stannat kvar i det ombonade Mazogemaket, men han fick återvända till sina egna kala rum för att klä sig till banketten samma kväll.

Ingen kunde se på härskaren Urian av Cibia att han nyligen tagit del av en livsfarlig ceremoni. Härskarparet satt på tronen ett steg ovanför resten av hovet.

Urian var en medelålders man med viril ungdomlig kropp och lockigt svart hår. Han kunde sett bra ut om det inte varit för de fanatiska svarta ögonen som gav hans ansikte ett uttryck av grymhet. Han var dessutom lite vindögd, vilket gjorde honom än mera skräckinjagande. Hans mörkblå hudfärg som nästan föreföll svart underlättade inte. Tvärtom, det vita i ögonen syntes bättre.

Drottningen satt orörlig vid sidan om honom. Hon ändrade inte ens ansiktsuttryck. Damion blev illa berörd av konfrontationen. Han visste att hon hade varit inblandad i hans fars död.

Först att introduceras var Marius Mazo, därefter Damion Tishtryia. De tog emot klanledarsymbolerna från härskarens hand och svor eden ödmjukt. Då Urian reste sig, upptäckte Damion att han var minst huvudet längre än den längste av sina män. Ställd ansikte mot ansikte mot härskaren, kändes det som om Urians ena öga stirrade bakom dem medan det andra borrade sig in i deras inre. Farbror Belal påstod att han läste tankar. Dessutom skulle han ha en förmåga att överlagra sig i flera kroppar om han ville. Damion trodde det bara var rykten.

De unga pojkarnas mentor Nator Kali hjälpte till med att fästa nosringen i deras nosar.

Medan de unga pojkarna fick gå fram en och en och svära trohetseden till härskaren och ta emot de smycken som fria män bar, blev kvinnorna uppradade vid sidan om varandra och svor en unison ed. Flickorna hade redan fått sina långklänningar och smycken under en liten privat ceremoni inom klanen.

Damions intresse drogs mot de unga kvinnorna som skulle introduceras. Bland dem fanns Xenia. Hon var lik sin far. Vem skulle föra denna högborna kvinna i brudsäng?

De två unga männen satte sig vid ett bord i baren tillsammans med Nator Kali.

Varför bor Nairobistammen i slottet?” sa Damion. ”Hemma bor de i tält.”

Det är Urian som har tagit hit dem”, sa Nator. ”Han har valt ut en del av dem till livvakt och dessutom var översteprästinnan Felia en adelsdam av Mazoklanen. Därför bor hon här med sina kultprästinnor. Men tro mig, största delen av stammen finns i djungeln. Ingen vet hur många de är, och det håller upprorsmakare lugna.”

Finns några sådana?” sa Damion.

Robesklanen. Drottningen är Urians gisslan. Annars hade väl Cibia varit översvämmade av hennes netromitkrigare vid det här laget”, sa Nator.

Det bor netromiter i vårt cirkus.”

De är av den farligaste sorten. Det sägs att Zinlaloklubben är allierade med Robesklanen. Du får räkna med närgånget intresse från härskaren och Nairobistammen framöver”, sa Nator.

Damion nickade. Han förstod varför de andra krigarna i träningssalen undvek honom. Att hålla netromiter var inte riktigt rumsrent för en adelsman.

Han lät blicken vandra över de ogifta flickorna som stod i en klunga.

Du Marius, nu har jag upptäckt vad som är vår viktigaste åtgärd som klanledare.”

Och vad är det?” sa Marius.

Att fortplanta oss. Och allra helst med döttrar från högadeln, det vill säga en klanledardotter.”

Det spelar ingen roll med vem, barnen får ändå din rang”, förklarade Marius.

En hustru av samma rang från en annan klan är en fördel.”

Tänker du satsa på Xenia?” sa Marius.

Damion uppfattade en nyfiken blick från Nator då han nämnde Xenia. Han undrade varför den äldre mannen var så intresserad av unga pojkars pladder.

Hon är ju vår kusin. Det genererar dåliga gener, enligt Tishtryiatraditionen.”

Marius tittade överraskad. I Cibia var det tvärtom vanligt att nära släktingar gifte sig med varandra, förklarade han.

Nator visade tecken på att han var uttråkad av deras prat efter Damions sista uttalande.

Damion spanade in Kaksididöttrarna. Han kände igen dem på klanfärgerna, den jordfärgade sidenklänningen med bruna mönsterkanter. Den yngsta Kaksididottern var av deras egen kull. Hon var av medellängd och hade ett sött ansikte med regelbundna drag. Nosen pekade käckt uppåt. Hennes hår var löst flätat med guldtrådar. Höfterna var breda och tydde på att hon lätt kunde föda barn. Flickan slog förvirrad ner blicken vid Damions inträngande inspektion.

Jag vet vem jag vill ha”, sa han.

Jag har inte tänkt så långt än”, sa Marius.

Du Marius, kalla på din kusin Xenia och be henne ta med de andra flickorna hit så ni kan bekanta er”, sa Nator.

Flickorna var inte alls ovilliga att göra dem sällskap. Under fnitter och snedblickar satte de sig vid det runda bordet. Alla fick tränga ihop sig för att få plats. Endast Natalie Kaksidi stod handfallen och tittade. Damion reste sig och drog ut stolen åt henne då han såg hur Nator Kali gjorde. Men Natalie satt hela tiden stel som en pinne ytterst på sitsen med nedslagen blick och svarade blygt endast på direkta frågor.

Marius, som inte hade visat några preferenser, fick känna på hur det var att vara ung ogift klanledare. Flickorna trängdes runt honom, tafsade nyfiket och gjorde honom nästan lika blyg som Natalie Kaksidi.

Xenia satt inbegripen i ett viskande samtal med Nator, där båda stirrade varandra djupt in i ögonen, han ivrigt, hon retfullt. Hon satt avslappnat tillbakalutad och sträckte fram en fot mot Nators ben. Marius skakade på huvudet. Han anförtrodde Damion att Nator hade blivit bortgift till en kvinna som aldrig visade sig vid hovet, och att han brukade ta med pojkarna han var mentor för till bordeller.

Nators äldre bror var klanledare för Kaliklanen och borde vara det självklara valet för en flicka som Xenia.

Damion försökte fånga Natalies uppmärksamhet, men hon drog sig skyggt undan. Han visste inte om det var en form för koketteri. Det kanske skulle vara nödvändigt att gå på henne mera burdust. Farbror Belal berättade att våldtäkt var en godtagbar form för frieri i Cibia. Han antydde med en fräck blick att det var så Damions föräldrar hade blivit gifta.

I så fall måste Damion först bevisa för hennes klan att han kunde erbjuda henne ett lika förmöget och förnämt hem som det hon kom ifrån. Men han var beredd att gå långt utanför Tishtryiornas konventioner för att få som han ville.

Provläsning Härskaren

Provläsning Siriuskrönikan 2: Härskaren.

Krig i Robesdalen

Det var njutbart att låta kroppen sjunka ner i skumbadet, tvåla in håret och dyka ner under ytan. Sirius A hade kommit upp och värmde gott. Kaya njöt med slutna ögon och ansiktet vänt mot solen. Motvilligt steg hon upp ur baljan för att torka kropp och hår efteråt. Hon kammade ur de långa lockarna. Håret föll som en tjock tunika nästan ner till knäna. Kaya blundade mot det skarpa solljuset.

Med ens kände hon som en vibration i luften som fick hennes hud att knottras. Den stora solen Sirius As ljus var så intensivt att det trängde genom ögonlocken, och plötsligt märkte hon att något skuggade. Eller var det en instinkt om att bli iakttagen?

Kaya öppnade ögonen.

Demonen stirrade på henne.

Kaya hade från och till mardrömmar om honom. Han var längre än någon man hon hade sett, och så mörkt blå i hyn att han nästan var lika svart som sitt hår. Han stirrade på Kaya med det onda ögat under sammanväxta ögonbryn. Det andra ögat tycktes stirra rakt genom henne och ut mot en punkt långt borta. Det vita i ögonen verkade självlysande. Han exponerade en rad spetsiga tänder i ett osympatiskt närgånget leende medan blicken löpte över hennes kropp. Kaya gömde sig instinktivt bakom hår och händer och kröp samman, förlamad av skräck.

Vad trevligt att träffa dig igen, sötnos”, sa han.

Det var det han kallade henne i mardrömmarna, men då sa han: ”Vi ses, sötnos”, och klappade henne på huvudet. Han pratade så som hennes far gjort, lite i nosen och läspade, vilket även Faja gjorde.

Då vaknade Kayas överlevnadsinstinkt och hon flydde i panik mot skogen. Flickan uppfattade att Demonen skrek några order, och att en stor flock svarta män plötsligt dök fram ur buskarna för att uppta förföljelsen. De vrålade obsceniteter efter henne. Kaya hade bara en tanke i huvudet: Hon måste till Zinlalo. Soldaterna höll på att springa ifatt henne. De stackars idioterna, de visste inte vad som väntade i djungeln. Nu var hon verkligen netromiternas lockfågel, vare sig hon ville det eller ej.

Bägge grupperingarna blev överraskade. Då de tycktes ha tränat för just detta mötet ganska länge, hittade de snabbt den rätta tonen. Kaya gömde sig med netromitvalparna medan de vuxna slogs.

Det hade aldrig fallit Kaya in att hennes familj var annorlunda än de andra i byn. Visserligen var hennes mor Laila Robes den gula rasens drottning i Robesdalen, men det kunde inte vara den enda orsak till befolkningens reservation gentemot dem.

Vanligtvis höll Kaya till på fältet bakom huset. Numera var det ett ovårdat stycke mark med myriader nyttiga örter där fåglar bodde. Det gick bra att gömma sig i det långa gräset både för folk och djur.

Alla växter bar vittnesbörd om vad som odlats på fältet genom tiderna.

Gula blommor stack fortfarande huvudena upp mot Sirius A och berättade om en period då Robesklanen tycktes ha fått dåligt blod och det föddes för få barn. Laila sa att det i själva verket var varje ormbos tendens till inavel som var orsak till barnlösheten som då och då uppstod och därmed tvingade ormboets kvinnor att hitta en make utanför den egna familjen. Inaveln höll befolkningen på en rimlig nivå. Kaya visste inte vad som var värst, att Robesdalen fylldes av alltför många sirianer som skulle slåss för födan, eller att några familjer periodvis blev sterila. Djungelns vilda djur kunde annars hjälpa till att hålla folkmängden nere.

Vita och rosa blommor tillhörde en växt vars rot Laila ofta använde på byns invånare, och fick Kaya att tänka på den vanligaste hälsningen i Robesdalen: ”Må din matsmältning alltid fungera tillfredsställande.”

De stora röda blommorna med svullen bägare och hårig stjälk hade varit hennes morfars favorit. Han utvann ett extrakt från dem som han brukade för att komma i bättre kontakt med andevärlden. Kontakten fullbordades då han föll offer för sin efterträdares kniv. Kaya saknade honom. Hon kunde fortfarande göra en god vattenpipa om hon så önskade. Men det var inte roligt längre, nu morfadern var borta.

De blå blommorna vittnade om generationers isolering från andra dalar. Den försåg dem med fiber till tunna skira tyger som de virade om sina blå kroppar. Men med Kayas far kom bomullsodlarna från Cibiadalen och blev linnetillverkarnas värsta konkurrenter.

Kaya var den enda som lekte i fältet. Även om hennes morfar brukade säga att hon var det värsta som drabbat honom, en svarthårig dotter i en gul familj, så stod de mycket nära varandra. Han lärde henne att binda blommor till kransar och göra yviga blomsterarrangemang.

Kaya satt djupt försjunken i sina minnen då brodern Faja kom krypande genom gräset mot henne. Han älskade att smyga på de andra barnen och skrämma dem. Men Kaya hade redan sett honom. Han lade sig till rätta vid sidan om henne, och tuggade på ett strå. Kaya tittade på honom. Hon tyckte han var den vackraste av dem alla med sina gröna ögon och det gula håret med svarta slingor. Han tyckte om att ligga med huvudet i hennes famn medan hon arrangerade de vackra lockarna i fantastiska frisyrer och prydde dem med blommor. Kaya utgick från att han skulle bli hennes make när de växte upp. De tillhörde samma klan och ormbo. Det var nog därför Laila inte valt någon ny make. Hon väntade på att sonen skulle växa upp, och ville inte ha någon konflikt inom ormboet.

Robesdalens klimat var subtropiskt. Där fanns inga obehagliga insekter eller plötsliga hopp i temperaturen. Men den stora solen Sirius A skickade sina skoningslösa strålar ner på invånarnas stackars huvuden hela dagen, och skrämde dem inomhus under den hetaste perioden.

Folket i byn bodde i hus gjorda av halm och soltorkad lera. Husen var byggda runt en kvadratisk gård i mitten, dit de flesta fönster vette. Egentligen behövdes inte hus. Det hade räckt med soltak på pålar om det endast var den ultravioletta strålningen från Sirius A de skulle skydda sig mot. Men under natten låstes alla dörrar och fönster som vette utåt. Den frodiga djungeln i Robesdalen hyste vilda djur av ett vidrigt slag. Netromiterna jagade på natten och föredrog sirianer som föda.

Lailas hus var annorlunda än de andras. Det var ett enkelt hus byggd på gränsen mellan skogen och det ovårdade fältet. Till skillnad mot husen i byn hade det ingen inbyggd gård, men däremot två våningar. Familjen levde för det mesta utomhus på den stora terrassen som skuggades av en pergola där det växte vindruvor. Köket var delat i två, den ena delen inomhus och den andra vägg i vägg utomhus, så bägge köken hade samma skorsten.

Laila var inte enbart drottning. Hon kunde bota sjuka, spå vädret i bergen och var en kunnig bergsförare för folk som skulle till Cibiadalen. Stigen upp till Cibiabergen gick förbi Lailas hus. Kaya visste inte att folk i byn brukade referera till Lailas hus som ”en cibiansk bastard av samma slag som barnen som växer upp där.” Huset byggdes ursprungligen av Lailas far då han levde ensam, så som de flesta män gjorde som inte var utvalda att betäcka sin klans kvinnor. Sedan blev han drottningens klanbetäckare och huset byggdes om för att kunna hysa alla dess olika invånare. Då han dödades och Kayas far flyttade in, företogs en ny ombyggnad för att passa hans exotiska smak. Därför såg det ut som en cibiansk variant av ett nairobiskt timmerhus med skorsten på ena sidan, samt den gamla soltorkade delen och terrassen på den andra. Därtill fanns en andra våning i flätad bambu ovanpå timmerhusdelen. Detta fula palats där stilarna från olika dalar skamlöst slingrade sig i varandra, förorsakade en del oanständiga kommentarer bland Lailas undersåtar. Men det var Kayas älskade hem, och hon hade aldrig upplevt det annorlunda.

En svart kvinna från byn kom för att anlita Lailas läkekonster. Den gula drottningen ropade in sin äldsta dotter för att hon skulle passa småsyskonen medan hon var borta. Kaya hörde samtalet mellan de två kvinnorna genom den öppna dörren. Ett barn var skadat. Enligt vad som kom fram, hade barnets far själv förorsakat det. Han hade gått ut och smällt igen dörren efter sig sent på kvällen efteråt, och lyckligtvis inte kommit tillbaka än.

Då de gick, såg Kaya att även kvinnan hade fått stryk.

Det var inte svårt att vara barnvakt hos Laila. Kaya intog en ledarställning bland de andra barnen, och de fogade sig i det. Hon lät Faja krypa omkring utomhus eller inomhus för att smyga på djur och människor. Han kunde passa sig själv. Endast när han behövdes, kallade Kaya på honom. Deras yngre syster Cara var rädd för allting och höll sig nära Kaya, som närde moderliga känslor för dem båda. En sak var säker: Kaya önskade många barn när hon själv blev vuxen. Det hände att hon lät Cara suga på hennes bröst bara för att känna hur det var. Senaste gången hade hon upptäckt att det verkligen kom mjölk ur dem och Cara sög girigt.

Är det någon hemma?” Där stod moster Zinlalo tillsammans med båda flickorna.

Kaya blev glad och kastade sig om halsen på henne. ”Varför är du här så sällan? Jag har längtat efter dig.”

Laila tycker inte om att jag hänger omkring här för ofta. Hon säger jag skrämmer bort kunderna.”

Laila är i byn.”

Jag såg att hon gick.” Det var alltså därför Zinlalo vågade sig fram. Då måste hon alltid finnas i närheten. ”Jag har med kött. Ska vi grilla?”

Det tyckte Kaya var en god ide. Hon hade lärt sig att det alltid var roligast när Laila inte var hemma. Både Zinlalo och den framlidne morfadern visade helt andra sidor då.

Kaya och Zinlalo arbetade snabbt. De fick fram gallret som stod gömt bakom skorstenen och tände eld i spisen utomhus. De andra barnen lekte. Det var en tyst lek, som gick ut på att smyga och kasta sig över bytet.

Awaba var nästan vuxen. Hon var lite äldre än Kaya. Zinlalo höll ögonen på henne. ”Du måste vara snäll mot de små barnen, Awaba. Inga våldsamma angrepp, vet du.” Zinlalo blinkade till Kaya, med en åtbörd åt köttbiten. ”Hon fick vara med på jakten i går kväll.”

Kaya nickade. Hon påmindes om att netromiterna betraktade byborna som fritt villebråd, mat.

Det var inte så svårt att välja ett gott byte. En del av de där immigranterna från Cibia uppför sig som svin. De har bara en hustru, och henne behandlar de som skit. Det händer även att de slår sina barn”, sa Zinlalo.

Jag vet. Laila är hos en av dessa familjer just nu”, sa Kaya.

Vi gömde oss i det höga gräset vid sidan om ett av bomullsfälten då han kom ursinnigt störtande. Jag skickade fram Awaba för att hon skulle locka honom. I mörkret är det svårt att se det röda håret, och hon är ljushyad fortfarande. Men han fattade misstanke, för han lät sig inte lockas. Awaba skötte sig bra, tog tag i honom och tryckte kroppen mot hans, och då kom vi fram och avslutade jakten.”

Kaya satt en stund och stirrade på Zinlalo innan sanningen gick upp för henne. ”Så ni dödade en av de cibianska bomullsfarmarna?”

Zinlalo pekade på köttbitarna på grillgallret. ”Han finns där.”

Det är hans familj Laila besöker.”

Hon kommer att bli där länge. Nu finns ingen man som kan kasta ut henne. Det var därför jag tänkte vi skulle hinna grilla.”

Kaya tyckte inte om att köttet plötsligt hade fått en identitet, så att säga. Hon hade varit med om ritualmåltider tillsammans med netromiterna innan, under den kaotiska perioden efter det cibianska inbördeskriget. Men det här var något helt annat. De kanske borde förklara krig gentemot Cibia innan Zinlalos stam åt upp Robesdalens befolkning.

All kommunikation med Cibiadalen hade upphört efter inbördeskriget. Stigen till Cibiadalen höll på att växa igen. De satt isolerade i Robesdalen. Den nye härskaren i Cibia var deras fiende och de kanske behövde försvara sig. Laila höll sig med en armé för säkerhets skull. Lailas soldater tillhörde Zinlalos rödhåriga netromitstam. De passade utmärkt som krigare, då de var kannibaler och inte vegetarianer som sirianerna. Det var en praktisk lösning på problemet med krigsfångar och dödade soldater. Att samma krigare var en plåga för Robesdalens befolkning i fredstid, föll inte Laila in. Det pratades inte så mycket om unga pojkar som aldrig kom hem om de stannade ute för länge på kvällen. Det var ändå ett överskott på män i Robesdalen.

Kayas far brukade berätta om de olika krigen han förde som ung, och hur han erövrat alla dalar på planeten. Kaya hade aldrig begripit varför svarta klaner skulle döda varandra när de inte behövde köttet som mat. Dessutom gick väl alla hans erövringar om intet nu han var död. De svarta klanerna kanske åter hade skingrats och satt i varsin dal.

Kaya begrep att de små kontroverserna som redan fanns mellan hennes mor och henne själv, troligtvis skulle utvecklas till en större oenighet och ett möjligt maktbyte i Robesdalen. Hon hade skjutit problemen framför sig. Det riskerade blomma ut direkt när hon blev vuxen. Det varade inte så länge tills dess. Hennes kropp signalerade att den höll på att ändras i allt snabbare takt. Hon och Laila borde talas vid. Det var inte bra att kvinnorna i ett ormbo slogs.

Cibianen smakade gott. Hans kött var jämnt marmorerat och mört. Han hade varit en lat typ som satt i skuggan under ett stort träd medan hans kvinna och barn fick slita på fältet.

Zinlalo yttrade en tillfredsställd rap. Kaya mumlade något om att hon önskade henne en bra matsmältning. Hon lyfte det tunga svarta håret från nacken och torkade svetten ur pannan. Det var en mycket varm dag. Kaya sträckte på sig och gäspade. Hon blev alltid trött efter att ha ätit kött. Awaba rullade sig samman och somnade på en av madrasserna på terrassen.

De andra barnen satt fortfarande och tuggade på sin första köttbit. Faja svalde tappert, men svetten rann neröver hans ansikte. Cara gnällde om att det smakade illa. Indaro stirrade hålögd på sin mor medan hon kämpade med maten.

Ska vi gå in eller stanna här ute?” sa Kaya.

Vi går in på mitt rum så vi får vara i fred för barnen”, sa Zinlalo.

De klädde snabbt av varandra och hoppade i säng. Zinlalo omfamnade Kaya. Hon märkte att netromitens bröst hade blivit flatare, men bröstvårtorna stod upp. Kaya kände med handen mellan Zinlalos ben. Netromiten hade kraftig erektion. Dess stenar hade fallit ned, och det kvinnliga könsorganet slutit sig. Kaya kände sig smickrad. Att Zinlalo ansåg henne tillräckligt likvärdig till att bli man åt henne, var en ära. De började slicka varandra. Kaya ryste av välbehag då hon kände Zinlalos sträva tunga mot kroppen. Zinlalo arbetade sig neröver Kayas kropp, från bröstvårtorna ner mot magen och vidare till underlivet. Kaya kunde inte längre hålla tyst då hon kände tungan dra längsmed könsorganet. Hennes klitoris växte. De hade intagit den vanligaste netromitställningen, så hon kunde ge Zinlalo samma service. Till slut slöt hon munnen om netromitens ollon och började bearbeta det med tungan.

Sluta, Kaya, det går för mig. Jag vill knulla.”

De ändrade ställning. Kaya låg fortfarande överst. Hon satte sig över Zinlalos stånd och kände att netromitens hårda penis gled in i henne. Då började hon rotera höfterna medan hennes eget könsorgan sög på den. Hon passade på att anpassa ställningen så även hennes erigerade klitoris blev stimulerad. Till slut kastade hon sig ner över Zinlalo och det gick för båda. De var gott samspelta.

Kaya och Zinlalo låg tätt omslingrade och vilade efteråt.

Jag har saknat dig på träningen den senaste tiden”, sa Zinlalo.

Laila tycker inte om att jag tillbringar så mycket tid hos din stam”, sa Kaya.

Varför flyttar du inte till mitt läger som fullvärdig medlem av stammen?”

Jag har alltid utgått från att jag tillhör Lailas ormbo.”

Jag är rädd för att konflikten mellan dig och Laila enbart växer, så som den mellan henne och mig. Varken du eller jag vill skada Laila, för hon är underlägsen oss. Därför är bästa lösningen att flytta från henne.”

Du kanske har rätt.”

Lova att du kommer regelbundet på träningen framöver.”

Ja, jag lovar. Jag inser själv att det inte är bra för mig att låta Laila styra mitt liv.”

Under tiden hade de tre yngsta barnen börjat få problem. Cara var den första som spydde.

Då Laila kom hem, hittade hon Awaba sovande på terrassen, medan Indaro, Faja och Cara låg i kramp på gräsmattan och kräktes. Det pyrde svagt från grillen. En äcklig stank som av bränt kött steg upp från den.

Vad har hänt här?” sa Laila.

Vi grillade med Zinlalo”, sa Indaro.

Har ni ätit kött?” sa Laila.

Faja tittade sjukt upp och nickade.

Laila suckade. Hennes avlidne make hade haft rätt: Zinlalo var inte bara olämplig som barnmorska, men även som barnvakt. ”Var är Kaya?” sa hon.

Hon gick in med Zinlalo”, sa Indaro.

Laila tyckte inte om det. Hon kände ett visst motstånd mot att gå in och störa de två. Deras förhållande följde regler hon helst inte ville veta för mycket om. Men hon måste tala allvar med Kaya. Flickan var trots allt inte vuxen än, och hon var hennes dotter. Awaba vaknade och smet in i huset.

De två andra kom ut då de hörde Lailas röst. Blicken de utväxlade, fick Laila att rysa. Zinlalo verkade mätt och belåten. Även Kaya tycktes styrkt av netromitens närvaro. ”Jag tänker ta upp träningen med Zinlalo igen, mor.”

Laila ville inte diskutera någon träning med dottern i Zinlalos närvaro. ”Varför har du inte passat barnen som du fick besked om, Kaya? De är sjuka allihopa.”

Lailas röda general Zinlalo ryckte på axlarna. ”Det är beklagligt att ungarna inte tål kött. Jag älskar båda mina barn, men jag inser att Indaro måste skyddas från resten av stammen. Ska vi byta, kanske? Jag tar Kaya och du behåller Indaro i ormboet.”

Men Indaro har rött hår”, sa Laila.

Spelar det någon roll? Hon äter inte kött. Kaya har svart hår, henne får du ändå inte bortgift i denna dalen, och om du planerar att behålla henne i ormboet, kommer du att få problem, det lovar jag”, sa Zinlalo.

Kaya är inte vuxen än, hon kan ändra sig”, sa Laila.

Det är bra din tro är stark, kära syster”, sa Zinlalo.

Med ens hördes ett skrik genom hela huset. Strax efter kom Kayas lilla svarthåriga syster rusande ut medan hon pekade anklagande på Awaba, som följde tätt efter. ”Hon bet mig då vi lekte!”

Den röda flickan skrattade med blod runt munnen.

Kaya tyckte att det fick Cara tåla. Hon hade själv blivit biten när hon lekte med netromiter och hade också bitit tillbaka när leken blev för intensiv. Men Laila blev rasande. ”Ut med dig, ditt avskum, och kom aldrig tillbaka till detta hus. Du är för gammal för att leka med mina barn. Och du, Cara, får välja en yngre netromit att leka med i framtiden.”

Zinlalo lovade att ta med Awaba till soldatlägret omedelbart. Kaya tog med sin syster till köket för att tvätta och lägga om hennes sår. Deras bror Faja stannade under soltaket med de andra. Hans ögon hade fått ett uttryck av lusta vid synen av blod.

Sedan stod Laila i fönstret på andra våningen och såg hur Zinlalo försvann in i skogen med sina två döttrar. Alla tre bar turbaner för att dölja sitt röda hår, enligt reglerna den gula drottningen ålagt dem när de besökte civilisationen.

Då hon gick in på småflickornas rum för att se till Cara, upptäckte hon Indaro där. ”Vad gör du här? Jag såg att du lämnade huset med din mor och din syster.”

Det var inte jag, det var Kaya”, sa Indaro.

Menar du att Kaya följde med Zinlalo till netromitlägret?” Det löpte kallt neröver Lailas rygg.

Ja, vi bytte plats, så som vi sa”, förklarade Indaro.

Den gula drottningen sov inte på hela natten. Först då det ljusnade och den lilla solen Sirius B kom upp, somnade hon.

Då Laila vaknade, hörde hon skratt och röster utanför fönstret. Kaya var tillbaka. Raseriet vällde fram inom den gula drottningen. Här hade hon knappt sovit av ångest, och där stod Kaya nedanför hennes fönster och underhöll de andra med hur natten i netromitlägret varit. De hade grillat och dansat kring brasan och övat med blåsrören. Laila slängde klänningen över huvudet samtidigt med att hon sprang nerför trappan, och höll på att snava. ”Kaya, din busunge, här sticker du iväg utan lov och får mig att ligga vaken av rädsla för vad som kan ha hänt dig.”

Men det var väl aldrig någon fara. Zinlalo passar på mig. Dessutom sa vi att Indaro och jag skulle byta plats.”

Laila gav henne en örfil. ”Du stinker netromit. Gå och bada!”

Kaya lydde. Hon tog tvålen och handduken och gjorde sig redo att gå ner till bäcken.

Nej, det duger inte med kallt vatten. Du får värma vattnet och bada i baljan här utanför”, sa Laila.

Kaya kastade en snabb blick på sin mor. Laila hade legat sömnlös och ville förödmjuka henne. Men Kaya lydde. Laila stod på samma ställe i köket och höll ögonen på henne under tiden dottern rullade ut badbaljan och värmde vattnet. I vanliga fall hade Laila för vana att börja dagen med att titta uppåt bergssidan mot Cibiabergen. I dag var hon så upprörd att hon glömde det.

Därför missade hon angreppet.

Då de svarta krigarna var sysselsatta med att slåss mot netromiterna, återvände Kaya till den gula drottningens hem. Hon mötte Faja och Indaro i skogskanten. Från huset hördes trummor. Höll Laila på att förbereda en fest för att lösa konflikten med diplomati? Och var fanns Cara?

De tre barnen blev eniga om att närma sig försiktigt och försöka finna ut vad som hände innan de gav sig till känna. De ålade sig genom det höga gräset på fältet bakom huset och tittade in genom det fönstret där trumljudet var starkast. Kaya uppfattade att ljudet från dessa trummor var av en annan karaktär än de hon var van vid. Dunkandet var hotfullt, inte lekfullt.

Rummet innanför var fyllt av svarta soldater med målade ansikten. Några hade vapen, andra trummor. Stackars lilla Cara vred sig som en orm mellan två vuxna män som höll hennes armar. Caras mun spydde ut svordomar. Kaya visste inte att hennes oskyldiga lilla syster kunde så många fula ord. Två andra soldater höll Laila och hade tvingat ner henne på knä, medan Demonen slog henne med en bred piska som inte lämnade märken, men tycktes svida desto mera. Efteråt var de fyra om att lyfta den gula drottningen upp på soffan, sära på hennes ben och låta Demonen tränga in i henne med ett ofantligt stort könsorgan. Laila skrek hela tiden.

Kaya kände ett djupt raseri tränga upp. Hur kunde de låta den lilla flickan Cara titta på?

Indaro låg nedanför fönstret och spydde. Fajas ögon hade fått det där speciella glansiga uttrycket igen. Kaya ville slå honom på käften, men de fick vara tysta och inte börja slåss sig emellan.

Efter våldtäkten rullades Laila ner på golvet. Hon verkade medvetslös, och blödde från mungipan. Det nästa som hände, var helt otroligt. Krigarna lyfte upp Cara på den nersolkade soffan. Hon kämpade tappert emot och skällde ut dem, men kunde inte göra så mycket mot flera vuxna män. Det föll Kaya in att det kunde varit hon som låg där. Då Demonen genomborrade även Cara, svimmade Kaya.

De andra två måste ha släpat henne genom det höga gräset till lekhyddan i skogsbrynet. Kaya kom till sina sinnen av att de tvättade hennes ansikte med en våt trasa. Indaro lade handen över kusinens mun för att hon skulle hålla tyst.

Demonen stod utanför huset, och höll ett tal till sina män. En inte helt fulltalig armé hade återvänt från djungeln och lyssnade medan de slickade sina sår. ”Det är hög tid att vi rensar upp i denna dalen, organiserar oss och dödar alla bastarder. Vi kan inte tillåta att halvnetromiter med svart eller gult hår existerar. Även de oestetiska blandrasindividerna av andra slag bör utrotas.” Demonens röst var hotfullt djup och samtidigt genomträngande. Läspningen och den nasala prägeln fick den att låta som en morrning. Han höll sitt tal på cibianska, som barnen hade lärt av sin far.

Faja såg föraktfullt på honom. ”Fladdertungan”, sa han. Det var Fajas eget öknamn bland ungarna i byn.

Indaro pekade finger mot Faja och härmade läspningen. ”Blandrasindivid.”

Tyst med er, detta är inte roligt. Både Laila och Cara kanske är döda, och vi är fortfarande i fara”, sa Kaya. ”Jag föreslår att vi ger oss in i skogen och söker skydd hos Zinlalo.”

De drog sig långsamt in i skogen, tre ensamma, hemlösa barn utan annat ställe att söka trygghet än ett netromitläger.

Båda arméerna hade dragit sig tillbaka tillfälligt för att förbereda nästa attack.

Netromiterna höll på att tillreda en smaklig måltid av de fallna krigarna, både sina egna tappra soldater och motståndarna. Långa spett med köttbitar omväxlande med frukt och grönsaker gjordes i ordning för grillen. Större köttbitar gneds in med starka kryddor för att grillas hela. En del av de svarta krigarna levde fortfarande, men var bundna och svårt skadade. De som var vid medvetande, tittade intresserade på ödet som väntade dem. En av dem fick syn på Kaya, och visslade uppskattande. De avslöjade ingen rädsla.

Zinlalo kom bort till barnen. ”Är endast ni tre kvar av Lailas ormbo?”

Vi är rädda för det”, sa Kaya.

Vad hände med de två andra?”

Han våldtog dem. Mer vet vi inte. Vi flydde”, sa Kaya.

Zinlalo skakade på huvudet. ”Ni är verkligen i svårigheter. De krigarna är inte cibianer, de tillhör Nairobistammen. Cibianska soldater hade inte varit så farliga, de kan man prata med. Men nairobierna är fanatiskt rasistiska. Urian tycks ha behållit makten i Cibia och samtidigt samarbetar han med Nairobistammen. Det är en fruktansvärd allians. Ingen av er går säkra på planeten.” Zinlalo pratade snabbt netromitiska. ”Du har endast en möjlighet, Kaya. Du måste ansluta dig till stammen.”

Kaya förstod. Hon var Urians huvudfiende. Därför drömde hon mardrömmar om honom. ”Hur ska vi skydda Faja och Indaro?”

Indaro stannar här, under mitt beskydd. Men Faja tolererar jag inte. Han får söka sig någon annanstans. Har han inte lärt något hantverk?” sa Zinlalo.

Jag är bergsförare, dessutom kan jag bota sjuka och känner alla örter på fjället”, sa Faja. Han såg ynklig och övergiven ut.

Det är utmärkt, stick iväg och utöva dina yrken. Men det är bäst du färgar håret i en färg, annars kommer Nairobikrigarna att döda dig, din bastard”, sa Zinlalo.

Faja pressade samman läpparna och försökte se modig ut. Kaya tyckte synd om honom. Hon förstod det inte skulle hjälpa att be Zinlalo skydda honom. Han skulle bli mat åt netromitstammen. ”Jag tror du kommer att vara tryggare på egen hand, Faja”, sa hon.

De omfamnade varandra snabbt, så försvann Faja in i skogen.

Vad händer nu?” sa Kaya.

Jag är rädd Urian inte kommer att ge sig innan han oskadliggjort dig, Kaya. Först får vi försöka att driva ut honom ur Robesdalen”, sa Zinlalo. ”Därefter måste vi planera åtgärder gentemot honom så vi kan trygga oss själva.”