Rappt tempo

En droppe i rymden av Lisa Rodebrand. 362 sidor. Fantasiförlaget.

Detta är en ungdomsbok inom vad jag skulle kalla science fiction mer än fantasy. Texten är rapp, koncentrerad och glider fram. Strukturen är klar och tydlig.

Huvudpersoner: Diez Thomas, kallad Dito, son till befälhavaren på militärbasen på planeten Kyofanis. André, flykting från jorden. Caroline, flicka från Kolonierna.

Alla dessa är tonåringar. Jag får intryck av en hård värld där barn tvingas bli vuxna tidigt, en riktig nybyggarkultur.

Miljön: Planeten Kyofanis. En ökenliknande värld där natt och dag är mycket längre än på jorden. Urinnevånarna är maskliknande djur som kallas ozriiter. De är telepatiska. Ditos syster får god kontakt med dessa varelser. Människornas koloni där vattentornen spelar stor roll är noggrant beskrivet.

Handlingen: André och Caroline nödlandar på Kyofanis och Dito skickas ut för att ta reda på vem de är. Han blir snart indragen i en konflikt som sträcker sig helt till jorden, där genmanipulerade människor kallad klykoner har tagit makten. På Kyofanis är klykonerna människornas tjänare och hjälpare. Framåtrörelsen är snabb, koncentrationen tät, vilket gör boken till en slukarhistoria. Dito och hans vänner träffar både de olagliga, kriminella som förvisats till en av Kyofanis månar, samt Mark Keyel, en skum typ med oklar agenda som är ute efter Caroline och André. De stackars tonåringarna får fly och rädda varandra hela tiden. Och de kriminella, vad har de egentligen gjort för att förvisas? Svaret är överraskande.

Perspektivet växlar mellan olika personer i olika kapitel, vilket gör det översiktligt. Vi tvivlar aldrig på vem som har perspektivet.

Dialogerna är trovärdiga på tonåringars nivå.

Detaljerna är väl valda, beskrivningarna av de olika hinder i miljön huvudpersonerna måste ta sig igenom är tillräckligt beskrivet till att vi ser utrymmena tydligt för oss.

Jag läste boken på en flygning mellan Malmö – Kiruna turochretur. Den var så spännande att jag inte kunde sluta läsa. Kan absolut rekommenderas!

En kul grej: Jag känner en man som heter Thomas Diez, måste vara den vanligaste namnet i den spansktalande världen.