Provläsning Hammerslag

Provläsning Hammerslag

Östra Hardangervidda

Augusti 1898.

Jens fattade inte varför mor hade envisats med att ta med alla sina fyra söner in på Hardangervidda. Om han skulle ge sig upp i fjället borde det finnas ett syfte, som att göra en teknisk undersökning av ett objekt, oftast en fors, som kunde exploateras till människans nytta.

Vädret var soligt och varmt. Insekterna surrade. En del av dem visade alltför stort intresse för de svettiga människokropparna och försökte ta sig in mellan skrynkliga veck och innanför kragar i deras klädsel. Myggens entoniga surrande avbröts bara av fåglars skränande varningsläten från buskaget. Här i klyftan var stigen smal och sliten så stenar stack upp. Då och då flöt bäcken i själva stigen så de fick hoppa på de hala stenarna. Det var ständig uppförsbacke. Men det var enda vägen där folk kunde passera med fä och ök. Maristigen, där de var tvungna att ge sig ut på smala bergshyllor, gick inte att passera med husdjur. Ett flinkt får kanske skulle klara den.

Mor gick främst tillsammans med sönerna Jan och Theodor. De pratade och skrattade. Jan lämnade stigen några gånger för att gräva upp en blomma som han visade de andra innan han lade den försiktigt i herbariet han hade med. Mor stannade och åt blåbär direkt från busken. Men Jens och Rolf hann aldrig ifatt förtruppen innan den drog vidare. Rolf flåsade ansträngt bakom Jens. Själv tvingade han sig att andas in genom näsan och tyst ut genom munnen. Ingen skulle få höra att han inte var bekväm med situationen. Konstigt nog fick han aldrig kramp efter en dags ansträngande vandring i ojämn terräng i naturen. Det kändes mera när han hade gått omkring på ett murat fabriksgolv, även om han tyckte det var en behaglig yta att ta sig fram på.

Till slut skymtades först ett övervuxet grästak, därefter hela den låga stugan som vilade på en grund av sten. ”Kvilestadflåtet”, konstaterade mor förnöjt. ”Här skall vi rasta och äta matsäcken. Folket är på fjället med boskapen, så ingen är hemma.”

På gården fanns ett stenbord med trästubbar runtom som stolar. Jan hade burit nästan all mat och dukade upp åt dem. Ingen av de tre som gick främst visade några tecken på trötthet. Rolf halade upp en plunta och tog en klunk innan han bjöd de andra en skvätt i kaffet. Jens damp ner på en trästubbe och kände att han var fruktansvärt hungrig. Obegripligt, buffén till frukost var riklig, och han tog för sig av både ägg, rökt lax och saltmat, samt flera skivor av det tjockskurna nybakade brödet. Doften av detta slog emot honom då han öppnade matsäcken. Han hade brett sina egna gourmétsmörrebröd innan han var helt mätt. Jens höll fram kaffekoppen och lät Rolf hälla upp en skvätt Löiten från pluntan, lutade sig bakåt mot trädstammen mitt på gården och njöt. De hade tagit av kängorna under rasten.

Alltför snabbt tyckte mor och Jan att de skulle bryta upp och gå vidare. Jens längtade redan tillbaka till Krokan Höyfjellshotell och sin lilla familj.

Rolf blev sittande med huvudet mellan knäna och tog orimligt lång tid på sig att snöra kängorna. Till slut tittade han utmanande på mor: ”Nej, nu är det nog med frisksporteri för min del. Jag vänder och går tillbaka till Krokan.”

Mor tittade på honom med ena ögonbrynet höjt. ”Ja, det gör du som du vill. Pass bara på att du inte går fel och kommer ut på Maristigen.”

Jens önskade han kunde slå följe med den yngre brodern. Men han ville inte framstå som svag gentemot mor, och så var det Theodor. Han såg för sig hur mor och Theodor i samförstånd fortsatte mot solnedgången efter att ha skakat av sig de andra. Detta kanske var ett styrkeprov.

De fortsatte uppåt mot Hardangervidda. Först gick det neråt en bit efter passet och de passerade fäbodvallen där djuren brukade beta vår och höst. Gräset stod högt och inbjudande runt de låga husen. Fäbodarna var tomma. Alla djur och människor var högre uppe på fjället. Den decimerade gruppen segade sig uppåt, men det var inte så brant som innan. Dessutom var stigen bättre, bredare och inte fullt så stenig. Snart kom de upp på kalfjället och hörde fjällpiplärkans melankoliska tjut. Bjällerklang ljöd långt borta ifrån. Leden var lättvandrad, upptrampad av åratals bruk av folk som vandrade till fjälls med boskap som skulle på saftigt sommarbete. Den slingrade sig mellan videsnår och tuvor. Vissa gånger fick de hoppa på stenar där det rann vatten eller var mossigt. Ett litet djur spratt upp på stigen framför dem och satte sig på bakbenen. Det fräste och fäktade med frambenen. Theodor retade djuret genom att låta käppen dansa på stigen framför det. Djuret blev bara mera rasande, hoppade upp och ville inte ge sig. Till slut ramlade det dött ner framför dem. Det var en lämmel. Jens hade hört att de kunde spricka av raseri, och det stämde nog. Theodor hade inte rört vid djuret med käppen.

Jan stegade omkring på tuvorna och plockade blommor till herbariet. Han hade med en liten spade som han försiktigt grävde upp rötterna med. Som alltid gnolade han på någon sång, visserligen falskt, men det motsvarade troligtvis en katts nöjda spinnande.

Mor och Theodor bredde ut en filt och verkade njuta av fjället och den rena naturupplevelsen. Deras bröstkorgar som harmoniskt åkte upp och ner visade att de djupt andades in den friska luften. Mor, som satt med händerna om uppdragna knän slöt ögonen och lyfte ansiktet uppåt. Hon drog vandrarkjolen helt upp till låren och solade benen. Theodor låg ner med händerna på mellangärdet. Båda tog av kängorna och vickade på tårna i den friska luften. Strumporna hängde till luftning i en fjällbjörk. Jens försökte intala sig att han omöjligt kunde känna odören av dem på såpass långt håll, men han var obekväm med att ta av sig kängorna innan de kom till huset och behöll sina på. Han tyckte inte om att gå barfota. Den nära kontakten med jorden och naturen gjorde honom osäker och sårbar. Helst ville han göra som Rolf och gå tillbaka till hotellet. Men han önskade inte dra på sig mors irritation. Eller rättare sagt, han ville inte låta Theodor få ha mor för sig själv.

Jens uppfattade att Theodor var mors favorit bland barnen. Han var inte säker på om han inbillade sig. Jan sade att han hade inte lagt märke till att mor favoriserade någon av dem.

Mors svarta, lockiga hår blev helt vitt på ganska kort tid efter fars död. Under vandringen struntade hon i sina fantasifulla håruppsättningar och bar håret i två silverflätor som ringlade sig ner över ryggen. Theodor hade varit bäst på att trösta henne då far dog. Han var expert på att umgås med kvinnor på deras villkor. Han körde gärna omkring med Lille-Jan i barnvagn när han var ledig på söndagarna, något inga andra män gjorde. Theodor visa stolt upp sonen för kvinnorna som kom med barnvagnar i parken vid Bredevannet och sade några uppskattande ord om deras barn. Jens var inte helt bekväm med kvinnors känslor. Som alla män tyckte han män och kvinnor helst skulle leva skilda liv, upptagna av det de var bäst på. Theodor kunde åtminstone inte amma. Det fick han överlåta åt sin hustru.

Fjällturen gjorde mor gott. Det var det som fick honom att stå ut med vandringen och alla insekter. Jens ville vara nära mor och konstatera att hon mådde bra.

Ljungen bredde ut sina lila blommor över Hardangervidda. Bären mognade. De hade hittat hjortron som nu fanns i en korg vid sidan om den tomma picknickkorgen. Mor hade ätit blåbär uppåt hela klyftan. När de tittade efter, fanns ett och annat lingon som lyste rött.

Framåt kvällen kom de fram till den fäbod som Jan och Theodor kände till. Det var inte mycket till husrum. Även småväxta män som Jens och Theodor fick böja sig för att komma in genom dörren. Jan böjde på de långa benen och steg in på krumma knän. Där inne doftade djur. Det gjorde också fäbodjäntan Ågot som tog emot dem. Hon luktade ko och get efter mjölkningen. På långt håll hade de hört hennes locksång som kallade in djuren. Hennes yngre syster Åsa knixade generat för gästerna. Hon var en femtonårig flicka som tycktes utvecklas till att bli lika vacker som den berömda skönheten Ågot. Då sällskapet nådde fram, var kvällsstället klart och djuren strosade omkring fäboden. Augustikvällen började mörkna tidigare. Nätterna var inte så ljusa som mitt i sommaren. De kunde redan observera stjärnor som tändes.

Ågot blev tydligt glad då hon fick se Jan. Hon hälsade avvaktande på Jens och Theodor, men neg för mor. Jan presenterade Theodor som representant för Den Norske Turistforening. Ågot blev genast intresserad och sade att hennes far hade inrett ett rum i fäboden åt turister. Turistföreningens marknadsföring skulle komma till nytta. Hennes syster sade inget, tittade endast skyggt på gästerna.

Efter aftonmål på römmegröt och medhavda hjortron gick de till sängs ovanpå halmmadrasser i det rum med två våningssängar som var förberett åt turister. Mor och Jens lade sig på varsin sängs nedervåning, de två andra klättrade upp på en stege monterad i sängkarmarna. Jan var så lång att hans fötter stack utanför sängen. Stugan var säkert en lopphärd. Jens kände motstånd mot att gå och lägga sig i de erbjudna environgerna. Trots att halmen kliade under de grova lakanen, somnade han snabbt.

Det kanske var ett ovanligt ljud som väckte honom. Jens var med ens klarvaken. Han hörde Theodor röra sig i halmen i överbädden. Det var alldeles tyst i sängarna på motsatta sidan rummet. Jens blinkade. En blek måne lyste in genom fönstret på gaveln och avslöjade att båda sängarna var tomma. Varken mor eller Jan syntes till. Jens tänkte att mor troligtvis var ute i ett påtryckande ärende. Och Jan, ja, han hade visat otillbörligt intresse för Ågot med det samma de anlände. Jens skakade på huvudet. Det var synd om Jan. Han hade gift sig med sin kusin i Bergen och de hade fått två handikappade flickor. Jens unnade Jan lite primitiv sundhet, även om den doftade både ko och get. Han steg upp och tänkte göra som mor, gå ut en tur.

Där ute var luften frisk. Jens drog några befriande andetag under tiden han lättade på trycket. Luften var kvav i sängkammaren och de vågade inte öppna fönstren för myggen.

Då blev han varse Ågot. Hon reste sig från den karaktäristiska sittande ställningen en bit bort och blev stående stel och stirrade. Även djuren var oroliga. Bjällror klingade när de skakade på sig i mörkret. Han vände sig om och såg i samma riktning. Långt borta på vidda syntes ett blåaktigt skarpt sken. Det var overkligt. Först undrade han om det var en stjärna som steg upp över horisonten, men det gick att se bergen bakom. Det var något på marken som lyste.

Ågot gav ifrån sig ett överraskat läte då hon såg Jens.

Vad är det där?” sade han.

Kan herren med se ljuset?” sade hon.

Svårt att inte lägga märke till ett så onaturligt ljus”, sade Jens.

Jag trodde det var ett trolljus. Det finns en ruggesten där borta där de gamle säger att trollen har en ingång till berget. När de hissar stenen upp på pelare, syns ljuset från trollens skatter. Men det sägs att bara folk med den rätta gåvan kan se det.”

Jag kanske har övernaturliga förmågor”, sade Jens och flinade. Det blå ljuset där borta var definitivt ovanligt, men något övernaturligt trodde han inte på.

Theodor hade kommit ut i samma ärende som Jens och Ågot. Han skakade på huvudet. ”Berget måste vara elektriskt”, sade han.

De blev stående och pratade en stund. Det blå ljuset fladdrade till, försvagades och tilltog åter i styrka, som om det långsamt pulserade. Det släcktes helt. Den kusliga stämningen släppte. Med ens tändes det igen och åkte snabbt uppåt och försvann.

Såg ni?” sade Theodor.

Stjärnskott”, sade Jens.

Men det gick uppåt”, sade Theodor.

Var det samma ljus eller bara såg det ut som om det åkte uppåt?” sade Jens. Ingen av dem kunde svara på frågan. Ågot sade att hon hade aldrig tidigare sett att trolljuset åkte till väders.

De gick in och lade sig igen.

Det kanske är marsianerna som rekognoserar här på jorden inför ett anfall”, sade Jens.

Theodor svarade inte. Efter en stund hördes att han sov. Men Jens blev liggande och grubblade tills han somnade av ren utmattning. Han hade aldrig gett upp tanken på att marsianerna kanske höll ögonen på jorden, landade och tog prover. Det var inte bara barnsliga fantasier. Även vetenskapsmännen diskuterade möjligheten. Några framhöll att Mars var döende och att invånarna där sökte ett nytt hem – människans bördiga planet.

Då de vaknade morgonen efter, hade Jan och mor återvänt till sina sängar. De sov, men mor vaknade då de yngre bröderna började röra på sig.

Såg ni trolljuset?” sade Theodor.

Nej, vi sov bättre utomhus än du lär ha gjort om du har haft mardrömmar”, sade mor.

Vi såg det alla tre”, sade Theodor. ”Ågot säger att trollen har ingång till berget under ruggestenen.”

Ja, vad annat kan man bruka en ruggesten till?” sade mor med ett litet leende i mungipan.

De fick bröd och getost till frukost. Jan syntes inte till. Mor gick in för att se efter honom. Hon skakade på huvudet då hon kom ut. ”Jan mår inte riktigt bra”, sade hon. ”Vi går vidare, så får han bli kvar här. Ågot har lovat att hon och systern tar hand om honom.” Mor blinkade och skakade lätt på huvudet. Det hade inte Ågot haft något emot. Hon verkade se fram emot att få rå om Jan.

Jens vandrade vidare tillsammans med mor och Theodor. De gick en annan väg tillbaka till hotellet för att titta på den berömda forsen Rjukan. Det blev brantare. Till slut gick stigen på nakna berget och små grästuvor på den smala bergshyllan. Berget störtade rakt nedanför och nästan lodrätt ovanför dem. Den stora forsen brölade så de inte längre kunde höra varandra. Jens tyckte det började bli otäckt. Han gillade inte att känna sig i underläge konfronterad med naturkrafter. Han ville ha kontroll. Mor och Theodor balanserade utan rädsla på den smala stigen som slingrade sig längsmed fjällsidan. Ångan från forsen kom helt upp till dem. Jens gick med ansiktet vänt mot bergsväggen och kände att han blev nerblött av stänket från forsen. Det var den så kallade Maristigen de hade kommit in på. Jens vände sig om och tittade ner i klyftan. Han kunde inte se forsen landa där nere, bara röken från vattnet som slog mot botten av klyftan. Han försökte följa vattenridån från toppen och neråt med ögonen, och blev yr. Maktlösheten gentemot naturens krafter överväldigade honom på det välkända vis han hatade. Samtidigt steg ilskan upp. Människan var skapelsens krona och skulle inte behöva frukta en ovettig fors. Då gled han och höll på att tappa balansen. Han hade aldrig i sitt liv varit så rädd som i det ögonblicket.

Han kände en fast hand som tog tag i honom. ”Du får inte göra som Öystein, fästmannen till Mari”, vrålade Theodor.

Du menar att du och mor agerar Juul och Hulda i Jules Vernes bok om Vestfjorddalen då de räddade stortingsman Sylvius Hog?” brölade Jens tillbaka.

De skrattade. Spänningen lättade inom Jens vid tanken på sin favoritförfattare och han kunde skratta med. Det slog honom att han ville göra som hjältarna i Jules Vernes böcker. Han skulle förverkliga sin idols framtidsdrömmar.

Då de kom in på säkrare stig vände sig Jens om och skakade sin knutna näve mot forsen: ”Dig skall jag tämja!”