SciFi World i Malmö 2019

Helgen 30-31 mars 2019 kl. 10-18 är vi fem som ska uppträda på Scifi World i Malmö. Mässan ska vara på Stadiongatan, på den just nu inhägnade Stadionmässan.

De fem som är med, är Sofi Poulsen, Lisa Rodebrand, Tora Greve, Jerker Hulten och Linus Löfgren. Jag säger uppträda, då en del av dessa personer brukar klä sig på ett sätt där de är närmast oigenkännliga.



Sofi och Tora från en kurs på Författarcentrum Syd när vi fortfarande är igenkännliga. Bild från Sofis telefon.

Lisa Rodebrand är ägare till Fantasiförlaget där hon nyligen publicerat Serandos förbannelse av Natalie Sjögren. Själv skriver hon rymdopera.

Sofi Poulsen är kanske mest känd som redaktör för antologierna Grimm, Grimm Darker och Grimm Special Edition, som är vuxenböcker. Har annars skrivit barnböcker.

Jerker Hulten skriver fantasy om Hamnskiftare. Hur har han tänkt se ut på Scifi World? Eller ska han skifta hamn under mässan?

Linus Löfgren delade monter med Tora Greve på Bokmässan i Göteborg 2018. Under mässan förvandlades både han och hans familj till hemska vidunder från Resan mot de röda öarna och de antastade alla besökare som passerade förbi i huvudstråket. Monstren avvek inte förrän alla böcker var sålda.

Allas böcker kommer att vara med under Scifi World.

Tora Greve kommer att ha med alla titlar från TiraTiger Förlag och dessutom två titlar från förlaget ZenZat.

Provläsning REX OMEGA

PROLOG

-Pappa, är det sant att du var kung av Sverige en gång?

-Äsch… är det din mamma som har berättat den där gamla historien igen?

-Hon sa att du kallades “Hans Majestät Jean Filip den förste,” och att hon var drottningen av Sverige.

-Mmm…

-Så det är sant, då?

-Mja, jo.

-Du har aldrig berättat det för oss!

-Jag ville inte… att det skulle stiga er åt huvudet.

-Men berätta då! Om slottet i Stockholm, om den där skurken som försökte ha ihjäl er, och hur ni räddade landet från katastrof…

-Jag tror din mamma har överdrivit detaljerna litegrann. Och det var inte alls spännande den där gången när mina föräldrar dog. Skulle du tycka det var spännande om jag och din mamma dog?

-Förlåt. Snälla pappa…

-Okej då. För länge sedan bodde jag och min familj i staden Stockholm, i ett litet land långt borta. Din mamma bodde i landet Nederländerna. Drivhuseffekten fick havsytan att stiga och Nederländerna översvämmades helt av Nordsjön. Min familj hade världens ovanligaste yrke. Vi kallades kungafamiljen…

Kapitel 1

Det var en gång i det 21:a århundradet…


6 JUNI

Annons i den tolvspråkiga webbkanalen Euro-Sun:

Marc La Patrie, EUs nye president säger: “Monarkin är på väg att dö och försvinna in i historiens dimmor. En ny tid, en ny enhet väntar. Kungen är död. Länge leve Europa!”

Denna annons sponsras av EPRU, Europapartiet Förnyad Enhet.


Den tjänstgörande ordonnansen på Stockholms Slott gick ut på taket och vecklade ut flaggan. Omsorgsfullt knöt han fast flaggan vid linan och hissade den sakta mot den gråblå morgonhimlen. Upp steg den tretungade flaggan med det gula korset mot blå botten, med Stora riksvapnet i mitten, lätt fladdrande i brisen från Östersjön.

Flaggceremonin var den gamla tradition som signalerade att rikets kung eller drottning befann sig inom rikets gränser.


Någon timme senare gled drottningens marklimousin in över Norrbro. Den körde in på Slottets borggård flankerad av fyra motorcykelpoliser, samt åtföljd av en flygande ambulans. Drottningens dagliga ankomst från Drottningholm hade försenats, och staben på Stockholms slott tjattrade oupphörligt om hennes hälsa över den interna kommunikationslinjen. Den åldrade staben kom ut för att möta henne på slottstrappan, iklädda sina vanliga mörka kostymer: riksmarskalken, överintendenten vid hovförvaltningen, hovmarskalken, samt stabschefen i sin uniform.

De var alla gamla män och kvinnor, med ryggar böjda av årtionden – men drottningen var äldre än någon av dem. När de såg henne lyftas ur limousinen och placeras i en elektrisk rullstol, gick en svag flämtning genom staben. Hennes kinder var insjunkna och ögonen såg mycket trötta ut. Endast sminket gav en smula färg åt hennes kinder, och håret var färgat mörkbrunt – exakt som det varit de sista fyrtio åren.

“Hon skulle ha stannat hemma”, viskade hovmarskalken. “Och kronprinsen som är försenad…”

Drottningens rullstol gled uppför rampen, eskorterad av livläkaren och hennes assistent som styrde stolen.

“God morgon, Ers Majestät”, hälsade hovmarskalken och gjorde en lätt bugning. Drottningen nickade tillbaka. Hennes högra hand darrade i hennes knä, som om den inte kunde bestämma sig för att lyftas eller stanna nere.

Livläkaren, en mörkhyad kvinna i femtioårsåldern – flera årtionden yngre än sin patient – tittade menande åt hovmarskalken, som kom närmare.

“Hennes majestät har valt att komma till Slottet trots min rekommendation att hon stannar hemma. Jag måste varna att Hennes majestäts blodvärden -“

“Mina blodvärden är mina!” svarade drottningen gällt, i ett plötsligt energiutbrott. Hon såg intensivt upp mot dem båda. “Aldrig att jag stannar hemma på nationaldagen!” Hon drog en djup suck, och tillade i en nästan utmattad ton: “Jag mår bättre om min son är med mig på balkongen idag. Har han kommit? Och barnbarnen?”

Hovmarskalken höll handen mot sitt högra öra och lyssnade på kommunikationscentralens rapporter. Han skakade på huvudet.

“Ers Majestät, kronprinsparet landade precis i Stockholm. Och barnbarnen… ja, Margareta Louise är i huvudstaden och hon kanske kommer… men Jean Filip är fortfarande på statsbesök på månbasen.”

Drottningens rullstol kom in i själva entréhallen, där presschefen stod och pratade med sina medarbetare. Hovmarskalken kallade henne till sig via handsfree.

“Vad säger gamarna?” frågade han när presschefen stod helt nära, och drottningen var utom hörhåll. “Gamarna”, det vill säga media, hade små fjärrstyrda kameror planterade på strategiska positioner runtom slottet.

Hon pratade mycket fort, som alltid. “Bara det vanliga snacket: drottningen är sjukare än hovet medger, kronprinsen skämmer ut nationen med sina dumma uttalanden mot EU, kronprinsens son intrigerar för att bli astronaut och försummar sina plikter, gamarna cirklar runt Margareta Louises “nära vän” i hopp om att hon ska säga något till dem… och som vanligt hävdas det att monarkin är död, att inga människor kommer för att se kungafamiljen vinka från balkongen.”

“Drottningen är inte sjuk. Hon är bara nästan nittio år gammal. Om kronprinsen inte kommer i tid, måste jag uppehålla henne tills han kommit. Du vet hur envis drottningen är när det gäller nationaldagen.”

“Mina barn och barnbarn ska vinka åt henne när hon står på balkongen.”

“Och mina barnbarn”, sa hovmarskalken. Båda log. “Då så. Det ordnar sig. Har du hört något nytt om Jean Filip?”

“Han stortrivs på månbasen och vill förlänga ‘goodwilluppdraget’ med ytterligare en vecka. Vi dementerar förstås alla påståenden om att han vill bosätta sig där permanent.”

“Vi kan inte ha en framtida kronprins boende på en annan planet. Hur skulle det se ut?”

Presschefen rynkade pannan.

“Den framtida kronprinsessan är mitt främsta bekymmer”, sa hon. “Kan regentparet bestå av tvådrottningar?”
“Jamen herregud, tala inte ens om det där. Jag måste gå.”

Hovmarskalken gick bort till hissen; drottningen hade redan åkt upp till balkongen. Han öppnade sin pocket-PC och kollade bevakningskamerorna från gatan. En folkmassa hade redan samlat sig utanför, i väntan på att kungafamiljen skulle visa sig.

Jean Filip, son till kronprinsen och hertig av Gotland med kaptens grad i flygvapnet, klev upp i cykeln och tryckte på gaskontrollen. Han kunde känna den lätta vibrationen genom rymddräktens flera lager av spindelsilkefibrer.

“Cykeln” – inte stort mer än en aluminiumram med en tryckluftstank, åtta gasmunstycken spretande i alla riktningar, plus ett förarsäte – steg ljudlöst upp över månytan i en brant båge. Jean Filip gjorde små justerande manövrer med kontrollpanelen, precis som han tränat i simulatorn nere på månbasen. Han tittade ned på det gråbruna, sterila landskapet och tyckte att byggnaderna såg ut som plastmodeller i det skarpa, vita solskenet. Bara några dagar till, tänkte han. Och kanske en gång Mars… kanske.
Han hörde kommandocentralen tjattra i hans hjälmradio och stängde av den. Knappt ens på Månen får man vara ifred. Bara vara en människa, inte en levande meningslös symbol. Cykeln gled sakta över månlandskapet; den blåa och vita kristallkulan som var Jorden hängde orörlig mot den bläcksvarta skyn. Stjärnorna syntes knappt i det kombinerade skenet från Solen, Jorden och månytan. Han kunde bara höra sig själv andas, och det svaga väsandet från rymddräktens luftförsörjning. Han glömde alla tankar på det han försökte fly ifrån, alla problem borta på Jorden. Så liten och bräcklig den verkade härifrån…

Hans blick föll på den behandskade handen som styrde cykeln, och såg datumet på digitaluret: 6 JUNI SVENSK TID. Det hjälpte inte hur mycket han än försökte låtsas glömma datumet. Farmor, gammeldrottningen, satt säkert på balkongen nu, med hans föräldrar… och hovmarskalken hade skickat honom talet han skulle hålla som videopoddcast från Månen.

Jean Filip suckade och ändrade kurs tillbaka mot landningsplattformen.


Protokollofficeraren på den internationella månbasen stod och väntade på andra sidan luftslussen när Jean Filip kom in. Mannen var en tunnhårig ryss i trettioårsåldern, kapten Sasja Talininov, och bar en orange overall som var närmast identisk med den Jean Filip bar under sin rymddräkt. Han hjälpte svensken ut ur rymddräkten, men stirrade förargat på honom hela tiden.

“Stäng aldrig av radion när du är i dräkten!” sa Sasja. “Aldrig!”

“Okej.” Jean Filip lät och kände sig lite skamsen.

“Dom väntar på på ditt direktsända tal. Tar du det i kommandocentralen?”

“Okej. Tack.”

De två vandrade så raskt den svaga tyngdkraften tillät genom de två meter höga, tre meter breda tunnlarna. Under sina första dagar på basen hade Jean Filip tvingats bära skyddshjälm för att inte skada sig – det hände att nykomlingar tog i för kraftigt och slog huvudet i taket när de sprang eller reste sig upp, till stor förnöjelse för erfarna kolonister.

De kom ut ur tunneln från landningsområdet, och in i en av de enorma kupolerna som reste sig upp ur månytan. Det mesta av månbasen låg under marken, för att skydda kolonisterna från kosmisk strålning, men kupolerna var täckta av flera skikt aluminiumfolie. Hälften av de över två hundra människorna på Månen arbetade i de existerande fem kupolerna. Den som Jean Filip och hans “värd” Sasja gick in i var kommando- och kommunikationscentral för hela månbasen.

På jorden blev kungafamiljen varmt välkomnad vid statsbesök. På Månen betraktades han som slöseri med syre, så länge han inte uträttade nyttigt arbete. Jean Filip talade fyra språk och erbjöd att hjälpa till, men efter två veckor fick han fortfarande nöja sig med att följa med och se på. Han misstänkte att det egentliga skälet var order från Jorden att han inte skulle utsättas för några risker. Det var delvis därför han insisterat på att lära sig köra en jetcykel – för att testa sitt oberoende.

Herregud, tänkte Jean Filip när han kom in den stora kommandocentralen, där overallklädda män och kvinnor snabbt korsade tunna repbroar i kupolens tak från en plattform till en annan. Jag är nästan trettio år gammal. Hur länge ska jag behöva behandlas med silkesvantar? I armén fick jag iallafall pröva på några riktiga risker och strapatser. Och min pappa har det inte mycket bättre… det är ett hån mot en vuxen man att kalla honom “kronprinsen”. Jag hoppas de inte ber mig kalla honom det i TV-talet…

Han kände personalens ögon på sig, stramade automatiskt upp sin hållning, och sände dem vänliga blickar och nickar. Liksom sin syster hade han tidigt lärt sig att visa upp en korrekt fasad.


Befälhavaren för den internationella månbasen, den femtioårige kinesen Li Dong, såg upp från sina monitorer när Jean Filip klättrade upp i hans kontor. Språket som talades på månbasen var huvudsakligen engelska, och tonen informell.

“Jag hörde att du prövade en cykeltur på utsidan idag?”

Kinesen och ryssen gav varandra menande, allvarliga blickar.

“Ja, det var… väldigt kul.” Han log impulsivt vid tanken, men visste att de var missnöjda med hans uppförande. “Jag tränade med jetcykel i armén också, men det är så mycket friare i den låga tyngdkraften här. Jag kommer att sakna den här platsen när jag återvänder med nästa raket.”

“Tack. Kanalen till Sverige är öppen på monitor två. Texten i talet är på monitor ett. Svenska kungliga hovet kan tala med dig på monitor tre. Monitor fyra visar kanalen där ceremonin direktsänds. Ska vi sätta igång?”

“Ja tack.”

Kommendören erbjöd Jean Filip en stol och en mikrofon med brytare, så han kunde byta kanal snabbt. Han kopplade på kanal tre och kallade på hovmarskalken. Den gamle mannens välbekanta, milda ansikte kom in på skärmen. De nickade åt varandra; Jean Filip måste ha hälsat på honom tusentals gånger tidigare.

“Är alla på Slottet nu?” frågade Jean Filip.

“Majestätet är på balkongen och väntar på era föräldrar. De är nästan framme vid Slottet nu. Enligt protokollet ska ni inleda med hälsningstalet till Sveriges folk om en minut. Är ni redo?”
“Jag har talet ni skickade här på monitorn. Ge tecken när det är dags.”

Hovmarskalken höll handen över sin handsfree och väntade på signalen. Jean Filip justerade sitt hår medan han sneglade på monitorn med svenska mediakanaler; kameran hängde på en mekanisk arm precis ovanför monitor ett. Talet var en ren formalitet; det skulle vara över på högst några minuter. Plötsligt genomfors han av stark oro; varför hade han inte hört av sina föräldrar under de senaste tio minuterna? Var höll de hus? Någonting var fel…


Hovmarskalken på monitor tre gav tecken åt honom att börja, sekunden innan monitor fyra bytte till kamerabilden av Jean Filip på Månen. Hans långa träning tog överhanden: ansiktet på videosändningen formade sig till den formella, värdiga min som anstod en representant för kungafamiljen och nationen. Jean Filip läste med stadig, avmätt röst från talet, utan att tänka på ordens innebörd. Allt han kunde tänka på var: Var är de? Något har hänt.

När han kom till den tredje meningen i sitt tal, nästan halvvägs i texten, kom en e-post märkt “Högsta prioritet” upp på monitor tre, addresserat till hela Slottets personal. Jean Filips röst började vackla och staka sig när han läste brevet:

Kronprinsparets kortege har råkat ut för en trafikolycka på Norrbro. Omständigheterna är oklara; en omkullvält lastbil står på bron och blockerar framfarten. Föraren har inte funnits. Markbilen med paret har kört av bron och ned i vattnet. Dykare har skickats till platsen. Drottningen är underrättad och befinner sig i säkerhet på Slottet. Margareta Louise är på väg till Slottet under eskort från Stockholms polisen och Svea Livgarde. Bevara lugnet och svara inte på frågor utifrån. Mer information kommer.

Admiral Erik Silfverskiöld

Stabschef Kgl. Slottet

Jean Filip kände strupen snöras åt och hur det hettade i ögonen. Ändå fortsatte han läsa upp talet till sista meningen, och kämpade för att bevara fattningen. På något vis – eller kanske tack vare den livslånga träningen, den innötta skräcken för att tappa masken offentligt – lyckades han avsluta talet utan att börja gråta.

När han var färdig sjönk han framåt i stolen; månbasens kommendör stängde av kameran med sin fjärrkontroll. Sasja lade en hand på den hulkande svenskens axel.

“De klarar sig nog”, försökte ryssen. “Med allt folk på platsen måste det ordna sig…”

Hovmarskalkens ansikte blev synligt på monitor tre; det var blekt som vax.

“Kan jag få tala med Jean Filip?” bad han. Li Dong slog på kameran och frågade mjukt om det var i sin ordning. Jean Filip nickade och torkade ögonen mot ärmen.

“Ers Höghet…” började hovmarskalken, och skakade på huvudet som om han var i chock. Jean Filip förstod. Han trodde inte på det övernaturliga, men redan när e-posten kom upp visste han.

“Det är förfärligt… kronprinsen och kronprinsessan har blivit funna i bilvraket. De måste ha dött redan i kollisionen. Jag beklagar å det djupaste…”

Han sa “Ers Höghet.”

“Kan jag få tala med min syster… och min farmor?”

“Er syster har anlänt till Slottet i en annan bil. Hon är hos Drottningen nu. Livläkaren ser till Drottningen. Majestätet har svimmat, verkar det som. Hur snart kan ni komma tillbaka?”

Jean Filip vände sig om och såg tomt mot Li Dong, som hade läst den engelska translatortexten på skärmen.

“Vi kan få dig på skytteln i morgon. Du kan byta plats med någon som inte har så bråttom.”

Den nye kronprinsen av Sverige nickade.

“Om en tre, fyra dagar”, sa han till kameran.

“Då så. Vi ska ta hand om er familj. Måtte resan bli trygg. Adjö, Ers Höghet.”

“Adjö.”

Jean Filip stängde av monitorn och stirrade på monitor fyra, där svenska nyhetsmedia meddelade folket att kronprinsparet nyss hade omkommit, bara ett hundratal meter från Stockholms Slott. Drottningen hade inte synts till sedan dess. Folkmassorna växte runt den avspärrade Norrbro, och runt Slottets väggar. Barnen stod där med små flaggor och blomsterkransar. Ingen viftade med flaggor nu, men många blågula flaggor fladdrade i brisen runtom i Stockholm – och från Slottet, och på Norrbro.

Sakta började slottsstaben se till att Slottets flaggor halades ned på halv stång. Kort därpå gjorde staden likadant, och landet följde efter.

Kanarieöarnas gåtfulla historia

Kanarieöarnas gåtfulla historia av Yvonne Wærn. Fabelfarmor förlag 2019. ISBN 978-91-984431-4

Detta är en faktabok om Kanarieöarnas historia och passar som uppslagsbok för de som vill tränga djupare in i öarnas historia än till solsängens yta.

Texten är djupgående och ger många historikers synpunkter på öarna. En välmatad litteraturlista finns bakerst. Boken är uppdelad i olika ämnen med underrubriker, till exempel Tidiga skrifter, Geologi, Öarnas yttre karaktär, Olika studier av människorna, Olika benämningar på öarna, Namn på de tidiga öborna, Livsvillkor för de tidiga öborna, Bostäder och andra byggnader, Samhällsliv, Familjeliv, Lagar, Fester och sporter, Sjukdomar och botemedel, Andligt liv, Erövringen (eller rovet) av Kanarieöarna. Varje kapitel är indelade i underrubriker. I eboken kan man klicka sig direkt in i önskat kapitel.

Yvonne skriver fängslande om hur Hesiodos och Platon kanske redan som barn hört om de lyckliga öarna, samt sagan om Atlantis. Hon går därefter in på öarnas geologi. Kanarieöarna steg upp ur havet som vulkaner från en så kallad hotspot och är förhållandevis unga, geologiskt sett.

I den översiktliga historian nämns att Fenicier kommer 5000 före Kristus och Cromagnon 3000 år före Kristus. Vad menas? Fanns Fenicier som begrepp för så länge sedan? Och är vi inte alla ättlingar till Cromagnon, även Fenicierna? Jag vet inte om det är helt rätt att dra in rasbiologernas forskning i detta sammanhang. Det är bra att Yvonne beskriver rasbiologerna med ett skeptiskt tonfall ”tyckte han sig se”… Jag köper inte att vissa forskare påstår att visselspråket uppstod för att romarna skar tungorna av folk de senare forslade till Kanarieöarna för att bli av med dem. Just tungan är väsentlig för att framkalla det karaktäristiska visselljudet som numera lärs ut på skolor på La Gomera. Yvonne ställer frågan om inte Kanarieöarna befolkades från olika håll, en spännande tanke. Det bringar mig vidare till nästa fråga: Yvonne nämner inte med ett ord det stora pyramidfältet på Tenerife, som Heyerdahl nosade på och som jag själv besökt två gånger. Det har varit lite hysch-hysch runt pyramiderna, och det görs ingen reklam för dem. Jag köpte en souvenir där, en liten grå värdeväska med en numera knappt tydbar text Piramides de Guiy…a samt en bild på sol, pyramid och segelskepp.

Det finns bilder i den tryckta boken. Köp den. En del tangentbordsfel förekommer i eboksversionen.

Ny recension av KG Johanssons bok

Började se mini-serien Childhood’s End vid samma tid då den här boken lästes och kunde inte undgå att till vissa delar se några likheter, bara i positiva bemärkelser, ett gångbart grundtema som funkar fantastiskt bra! Beatrice är en sådan science fiction-roman som håller internationell klass, borde rimligtvis bli översatt och läst förbi landets gränser, precis såsom författarens Googolplex tycks ha blivit.
Så förutom mina små personliga anmärkningar ovan, som bara kan vara utifrån eget perspektiv och egna åsikter, helt suveränt, igen. Nope! Tycks aldrig få nog av att läsa den här författarens romaner, och rekommenderar dem såklart alltid till alla andra bokläsare, gång på gång… så även nu ännu en gång.😊

Ännu en höjdarbok från KG Johanssons sida

Varje ras i universum som når så högt att de kan kontrollera sin omgivning, först genom eld, kläder och hyddor eller grottor, så småningom med datorer och konstgjorda intelligenser, kommer åtminstone under en period att använda en stor del av sina framsteg som vapen. Ni minns hur hackerattacker förstörde kärnkraftverk och släckte ned storstäder eller fick trafikflygplan att flyga rakt in i varandra? Tror ni att den första yxan skapades för att hugga ner träd? Hur som helst dröjde det inte länge förrän någon högg sin granne i huvudet med den.”

Vid 2000-talets slut är världen ett knappt kontrollerbart kaos. Israel är sedan länge borta, tredje världen bortkopplad och resterna av västvärlden är förändrad. I Förenta Staterna styr tre presidenter, men inte efter meritokratiska principer utan kvoterade efter ras och kön. Stora delar av mänskligheten är sammankopplad digitalt genom vad som kallas Noisy, ett slags internetsystem i hjärnan. Tanken var att genom sammanlänka folk så skulle förståelsen för varandra öka och mängden kravaller och terrordåd minska. Det stämmer bara delvis, istället fungerar Noisy ibland som rena raketbränslet i konflikthärdar då känslostormar ännu lättare än förut överförs från en individ till nästa. 
För att skänka hopp om samarbete och framtidstro sänds ett rymdskepp med internationellt blandad besättning ut på uppdrag. Vi får i synnerhet följa Ana och Chris, ett par som skiljs åt av expeditionen där den ena får stanna och den andra får åka. Rymdskeppet kontaktas under sin färd av något som kallar sig Beatrice, en utomjordisk hyperintelligens som säger sig vara på väg att rädda mänskligheten. Men talar hon sanning?

Stewe Sundin.

Provläsning Beatrice

Smakprov från KG Johanssons bok Beatrice.

1. Ökenvandraren

Okej, ja, ni är i alla fall välkomna hit, så att säga. Även om jag är er gäst och ni är … hur som helst vet jag att ni lyssnar uppmärksamt på mig, och jag ska försöka vara så tydlig det bara går, även om jag medger att jag är rätt spänd. Jag tror ni förstår.

Jag önskar verkligen att jag såg er bättre. Det här vassa ljuset … jag skymtar bara några huvuden och axlar. Jag vet att ni inte är mina vänner men jag skulle ändå vilja se era ansikten.

Å, ursäkta, det där kanske inte var en idealisk början? Eller hur? Men ni ser ju hur jag ligger fastspänd här, helt hjälplös, och jag vill bara be er om att lyssna på mig innan ni gör något. Överilade handlingar blir ofta ångrade, brukade min pappa säga.

Så att.

Jag gick genom öknen, en natt och en dag fast jag sov lite under dagen, och sedan en natt till. Jag sov igen och den tredje natten gick jag över bergen och gränsen, ni vet säkert att jag hade betalat två lokalbor för att följa med mig, fina killar tyckte jag och jag vet att de gillade mig, inte bara för vad jag gjorde utan bara för att jag var jag. Jag gillar att bli omtyckt, gör inte ni det? Även om det bara skulle vara för min – nåja. Hur som helst.

Sedan navigerade jag efter stjärnorna, när killarna vände om, jag kunde ju inte använda någon GPS eller något som gick att pejla in, så i morse klockan två och tre och fyra var jag helt ensam under stjärnorna, jag hade gått över bergen då och traskade i mer öken. Bara jag och stjärnorna och månen och den där långa raden av fotspår när jag såg mig om, och stjärnorna i öknen är så underligt klara och månen var full, ni vet, det är nästan omöjligt att inte tänka på livet och döden och stora frågor för den som känner sig så ensam och liten. Jag tänkte mig att jag var en stjärna, hundra ljusår bort, alldeles ensam i det stora mörkret, men sedan kunde jag inte låta bli att tänka på hur ni bombade den där byn, och vi bombade den, men ändå arbetar de åt oss. Det är som en pojkvän jag hade, han bedrog mig gång på gång och sedan kom han tillbaka igen och jag fixade efterrätter åt honom – har ni hört den där urgamla låten, “I know I’m dumb but I’m not a dweeb?” – förlåt. Svamlar. Ni vet inte, eller hur? Men det var därför jag inte riktigt kunde lita på de där killarna, jag gav dem pengar men de kunde bara ha lämnat mig i sanden, de kunde ha våldtagit mig, jag såg nog vad de tänkte på när vinden slet i mina kläder, men de var bra killar, de lät mig vara. Och hade jag fastnat för mycket i att tänka så kunde jag ha blivit rädd. Och jag vet att mina chefer hellre skulle ha skickat, ni vet … i stället för mig skulle de hellre ha skickat någon liten grå mus om ni ursäktar uttrycket, jag vet ju att jag är attraktiv, men de valde mig ändå därför att jag helt enkelt var bäst. Nej jag skryter inte, det är bara fakta, jag vet att det var därför de valde mig eftersom de talade om det för mig. Så när de här killarna såg på mig, särskilt den yngre, han kan inte ha varit över tjugo, en pojke, han var bara en pojke, så visste jag exakt vad han tänkte och jag såg honom i ögonen och jag visste att han visste att jag visste. Inbillade jag mig. Ni vet.

Ursäkta mig om jag babblar. Tjejer måste ta för sig, eller hur, och jag är rädd för att jag misslyckades så nu kommer ni att göra saker med mig och jag kommer aldrig att gå under stjärnorna igen, aldrig gå alls antar jag, och jag är så hemskt rädd för smärta. Han var lite söt, den där pojken …

Ni har tagit två av oss förr. Tredje gången gillt fungerade inte. Jag antar att ni tror att ni har koll på oss nu, men jag vet att mina kollegor inte ger upp, de jobbar dygnet runt för att hitta nya knep. En dag kommer en av oss att ta sig hela vägen, inga helikoptrar som klapprar ovanför, inga skarpa skuggor eller metalliska megafonröster, ni kommer att ha en inkräktare ibland er och sedan är det för sent.

Nu babblar jag igen, jag försöker väl hålla tankarna borta från vad som händer och vad som kommer att hända. Jag har den här teorin, förstår ni – var snälla och gör mig inte illa –

Ursäkta. Tappade kontrollen. Förlåt. Låt mig berätta om min teori. Jag vet inte hur mycket ni känner till om olika teorier om medvetandet, som att barn i ettårsåldern upptäcker att de inte utgör hela världen utan att de är en enda separat varelse – de kan känna igen sig i speglar och så vidare, och de lär sig snart ordet ”Nej!” för att visa att de är oberoende. De inser att de inte är världen, men att de kan förändra världen … de börjar förstå sådana saker, och när de växer upp blir några av dem som Buddha eller Jesus eller Hitler.

Ni kanske vet att det finns olika teorier om medvetandet? En är hermeneutiken, som säger att vi ständigt tolkar världen eftersom allt vi kan uppleva kommer genom våra sinnen och om – ni vet – om varseblivningens dörrar kunde rensas skulle vi se att allting är oändligt, och så vidare. En annan teori är fenomenologin, som säger att medvetandet alltid sysslar med något, ett fenomen. Och så vidare.

Nu råkar jag ha min egen lilla teori – tråkar jag ut er? Jag vet att jag babblar men kan ni vara snälla och låta mig prata, bara lite till snälla? Jag har alltså min egen teori om hur medvetandet fungerar och jag vet inte hur många som har tänkt på det här:

Medvetandet är som en himmel med moln. Ibland är medvetandet nästan tomt, det är nästan bara blå himmel, bara någon enda liten molnstrimma, som en surrande fluga ungefär. Ni förstår det här, det är jag säker på. En annan gång kanske vi har stora saker att tänka på, en separation, ett nytt jobb eller att flytta någon annanstans, och vi tänker på fördelar och nackdelar och vad mamma ska säga och att det är synd att lämna sina vänner men lönen blir mycket högre, eller vad det nu är, och alla de där tankarna är som stora vita eller mörka moln som glider ut och in i och mellan varann, en del är jättenära och andra längre bort, och eftersom våra medvetanden är så underliga kanske vi plötsligt kommer ihåg någon gammal film eller någon som log mot oss för flera år sedan – ibland är medvetandet som en stor hop med folk som skriker och skrattar och gråter och bråkar eller vad som helst. Så medvetandet är fullt av oro och glädje och minnen, hopp och begrepp och idéer, och när jag gick över gränsen blev ett moln jättestort i mig. Gränser.

Ni vet?

Hör ni mig?

Försöker ni knäcka mig? Jag känner att ni lyssnar.

Säg något.

Jaha. Okej, jag pratar på då. Det gör mig mindre rädd.

En del av alla de där idéerna eller begreppen är jättelika, saker som Krig eller Kärlek eller Jag eller Min Vän eller något. En sådan idé är Gränser.

Jag tror att den idén är på väg ut nu. Tror inte ni det? Ni och jag och många andra håller på med att korsa, eller kränka eller flytta, något som … som inte kommer att finnas så länge till.

Förlåt igen. Jag försöker föreställa mig en gräns men ett av molnen i mitt medvetande är stort och hemskt svart och det bara pressar sig på mig. Ja, det är skräcken. Det är svårt att kontrollera skräck – jag vet ju att ni till exempel skulle kunna köra ett par tusen volt genom alla de här elektroderna på mitt huvud och allt som är jag skulle sluta existera. Och varför skulle ni göra något sådant? Därför att det finns gränser mellan oss. Jag är inte ni. Ingen är någon annan. Det där uttrycket ”ingen människa är en ö” är ju en sympatisk tanke men ursäkta, den stämmer inte. Hur skulle folk annars kunna hålla på och ha ihjäl varann, fiender, rivaler, ibland syskon eller föräldrar eller partners, om det inte fanns gränser mellan oss?

Ni är inte jag. Ni kan hålla koll på min puls och mitt EEG och annat men allt det där är bara data för er. Jag befinner mig bortom er medkänsla och det är det som skrämmer livet ur mig.

Har ni någonsin tänkt på hur nästan alla gränser är mänskliga skapelser? Kanske gränserna mellan våra medvetanden är de enda gränser som verkligen finns. Okej, jag vet att det finns saker i naturen som kan användas eller ses som gränser – floder, bergskedjor, en öken eller en skog. Och det går att tänka sig gränser mellan natt och dag, vinter och sommar, sömn och vaka, liv och död. Men ingen sådan gräns är egentligen tydlig. Hjärtdöd eller hjärndöd? Sömnig, halvsovande? När är egentligen den första vårdagen? Exakt var börjar skogen?

Numera märks gränser mellan länder ut med GPS och satellitdata. Men hur kom de där gränserna till? För att människor uppfann dem. Och de uppfanns på grund av de där enda verkliga gränserna, de som finns mellan mig och er och mellan oss alla. Gränserna mellan människor. Och för tusentals år sedan bestämde folk att deras eget språk, eller deras hudfärg eller religion, skilde dem från andra, och än i dag dras gränser längs floder och berg för att skilja folk åt. Och sedan dras gränserna om, gång på gång, beroende på vilken härskare eller gud eller vilket politiskt system som är starkast.

Håller ni inte med? Jag tror att ni gör det. Jag tror ni inser att alla gränser skapas eller åtminstone definieras av människor. Och vet ni varför? På grund av våra gener. Våra gener vill leva vidare och därför uppfann de sexuell fortplantning, som innebär att de djärvaste och mest envisa och aggressiva hannarna hittar de synligaste och tappraste och starkaste honorna – ni kanske vill nämna andra egenskaper, eller flytta dem mellan könen, men jag vet att ni förstår vad jag menar. Eftersom synlighet och självförtroende gör det lättare att fortplanta sig, och eftersom samma egenskaper gör människor till ledare, får vi starka ledare som alltid vill få sin religion eller sitt politiska system, och sin makt, att växa. Djingis Khan, vet ni hur många barn han fick? Googla honom.

Å vad jag babblar. Tack för att ni inte har haft ihjäl mig än. Tror ni att jag skulle kunna få lite vatten, jag har pratat mig torr?

Tack. Håll det så där, jag ska försöka att inte spilla.

Var var jag? Ja. Okej.

Så den enda verkliga gräsen mellan oss, skälet till alla kinesiska murar och Berlinmurar och järnridåer, finns i våra medvetanden. Kanske har det funnits någon enstaka trollkarl eller häxa eller telepat eller något medium som verkligen kunde läsa tankar och korsa den där enda gränsen. Men jag tror att forskningen har visat att de bara var bra på att läsa av folk. Som astrologer ni vet, som läser folks ansiktsuttryck och röstläge och så, i stället för verkliga tankar eller medvetanden. De säger ”Du är orolig för din ekonomi?” lite frågande liksom, och kollar in hur vi reagerar, och anpassar sig skickligt så att vi får höra vad vi vill.

Känner ni till historien om den tyska hästen, Kloke Hans, som kunde räkna? Det var kring år 1900 och hästens ägare fick frågor av publiken och ställde dem till Kloke Hans, som till exempel ”Hur mycket är tre gånger tre?” Kloke Hans började då knacka med ena hoven, och han slutade alltid efter rätt antal knackningar – i det här fallet nio stycken. En forskare undersökte saken och förstod att Hans i själva verket läste av ägarens kroppsspråk – någon liten spänning i rösten, en huvudrörelse eller något – och slutade knacka. Och gissa: ägaren hade ingen aning om hur det gick till. Till och med efteråt var han säker på att forskaren hade helt fel och att Hans verkligen kunde räkna.

Utvikning. Men hur som helst: ingen kunde läsa tankar – då. Alltsammans var bluff. Men det var innan uppfinningen som får er att höra mina förvirrade tankar just nu. BCI. Brain Computer Interface.

Är det inte vanvettigt hur teknologin exploderar? Känner ni till den här stora gamla boken av Ray Kurzweil, The Singularity is Near? Klart ni gör. En dag blir datorerna smartare än vi. Och det närmar sig. Ni kanske har hört sådana här saker: 2008 kunde hjärnforskare förutsäga om försökspersoner skulle trycka på en knapp med höger eller vänster hand. Samma år kunde Yukiyasi Kamitani fotografera bilder av tankar i folks hjärnor. 2011 kunde inspelningar från hjärnor visa vad folk såg och 2013 blev det möjligt att använda hjärnvågor i stället för lösenord. Det är många år sedan. Och ni vet lika väl som jag att spjutspetsarna inom det här området aldrig blir offentliga: hemlig militär forskning.

Ja, nu är ni intresserade. Lyssna.

Så här är jag nu, med det här implantatet, inte riktigt elektroniskt. Era sensorer kände inte att jag kom och ärligt talat tycker ni att det var en märklig slump att ni fann mig. Och sedan ni spände fast mig i den här anordningen kan ni läsa mina tankar. Och jag kan uppfatta en del av era reaktioner, inte tankar men känslor, genom mitt implantat.

Så grattis. Antar jag. När ni tog mig fick ni all teknologi i mitt huvud. Jag ska berätta.

Har ni hört talas om Poul Anderson?

Okej. Nåja, det är inte många som har det. Han var amerikan och skrev science fiction. Rätt stor för sjuttio-åttio år sedan eller så. En hel del av det han skrev är liksom interplanetariska äventyr, eller intergalaktiska. Våghalsiga hjältar. Men han skrev den här lilla novellen om en telepat. Den killen hade levt hela sitt liv med andras tankar ständigt babblande i huvudet. Mummel mummel prat, röster som tjatade om Var är min bil jag lämnade den ju här – fin dag jag skulle ha tagit sommarkappan – var det där Jenny nej måste ta och ringa Jenny länge sen vi sågs – akta dig tjockis du äger inte gatan – gud jag behöver en toalett … som att höra tjugo Molly Bloom-monologer på en gång. Läser ni Joyce? – I alla fall… i allt det där, under alla år, hade han en enda gång råkat höra tankar från en annan telepat. En enda gång. Ni förstår att telepatin i den här historien fungerade bara på nära håll, kanske högst hundra meter eller något, jag vet inte. Han bara råkade uppfatta någon tanke från den här kvinnan – ja, självklart var det en kvinna! – och sedan var hon borta. Så efter det letade han efter henne i åratal och kan ni tänka er, till slut fann han henne igen, och deras medvetanden förenades eller något, och de gick djupare och djupare ned i varandras undermedvetna, eller åtminstone varandras hemliga tankar, de mest hemska ohyggliga minnen av förlust och svek och utan tvivel också, ni vet, pinsamma grälla minnen av låt oss säga kroppsfunktioner … vad ni vill, jag känner att ni vet vad jag menar, och liksom jag har ni också sådana hemska minnen. Så den här telepaten och den kvinnliga telepaten som han hade drömt om, de ser rakt in i varandras innersta och de drar sig genast bort från varandra, som om de släppte en glödhet eldgaffel, och bägge tänker samma sista tanke åt den andra:

Jag hatar dig.

Ni förstår. Jag är säker på att ni förstår vad Poul Anderson menade med den novellen: människor behöver gränser mellan varandra. Mycket sällan eller aldrig berättar vi våra mest hemliga minnen eller fantasier, ens för livslånga vänner eller partners.

Minns ni liknelsen med medvetandet som stora och små moln som glider omkring eller genom varandra? Tänk på den igen. Anta att ni är sådana tankspridda människor vars tankar telepaten inte kunde låta bli att höra? Då skulle allihop känna typ hundraelva moln som rördes ihop. Att läsa av en sådan hjärna skulle bli, låt oss säga, kaotiskt. Men anta i stället att ni koncentrerar er på en enda sak – ni kanske har hört det dr Johnson sa, ungefär: ”Tanken på att jag kommer att bli hängd om en halvtimme kan göra underverk med koncentrationsförmågan”? Och med den nivån av koncentration knuffas alla de små molnen undan och en enda tanke fyller hela medvetandet, ofta upprepad i outtalade ord. Som Hur i helvete ska jag ta mig ur det här levande?

Ja, den tanken är ganska högljudd i mig just nu. Jag har inte gett upp.

Det BCI ni använder på mig just nu är rätt avancerat. Jag ligger fastspänd här och ni kan läsa mina medvetna tankar, formulerade som ord eller i bilder. Ett par gånger har saker liksom bubblat upp från mitt undermedvetna eller så. Jag är fortfarande rädd. Men ni har inte riktigt nått ner till det undermedvetna eller det omedvetna. Ni vet inte mycket om min sexualitet eller vad jag drömmer om eller vad som skrämmer mig. Teknologin har inte kommit så långt än, och som ni vet anser många forskare att det vore klokt att ta en paus: anta att Poul Anderson hade rätt? Anta att de där gränserna mellan människors hjärnor, de som har gett upphov till alla andra gränser, faktiskt är nödvändiga? Vad skulle hända om något slags medvetandevirus spreds från människa till människa, via nätet eller till exempel via kyssar, och förstörde alla murar mellan oss?

Skulle vi kunna leva med det?

Jag ber om ursäkt. Ja, jag ber om ursäkt igen. Förlåt att jag har fått er att följa mina tankar genom mitt och ert BCI så här länge. Men ni förstår, våra tekniker bestämde att det måste göras på det sättet.

Alla frågor kan vändas upp och ned. Så – kan vi verkligen leva utan det här?

Ni har sett alla krig i det här landet. Hundratusentals döda, miljoner på flykt. Luftanfall, drönare, gas, terror från alla sidor. Och ingen kan avsluta det. Hatet sprids i familjer och religioner och släkter och det blir starkare för varje människa som dör.

Det måste få ett slut.

Det BCI jag har i huvudet bygger på elektrokemi som är nästan biologisk. Det är flera storleksordningar snabbare och mer effektivt än elektroderna ni satte på mig. Ändå läser det egentligen inte era tankar, och definitivt inte era dolda undermedvetna nivåer.

För mitt BCI är inte en extremt känslig mottagare. Bara tillräckligt för att jag ska känna hur ni reagerar.

Ni förstår, mitt BCI är i första hand en sändare. Det sänder via elektroderna på mitt huvud till elektroderna på era, och vidare rakt in i era sinnen, på undermedvetna nivåer. Det är vårt stora genombrott. Att kunna sända, och snart också läsa av, undermedvetna tankar och känslor. Det fungerar och det är effektivt. Elektrokemi.

Det här kan bli framtiden. Din partner lämnade dig? Din vän dog? Du vann inte det där priset? Sådana sorger botas lätt. Kanske kommer mediciner att säljas, eller något i stil med den där andra gamla science fiction-idén, stämningsorgeln, där det räcker med att vrida på en knapp för att bli mindre trött, sorgsen, olycklig. Eller vad som helst.

Det jag har är bara en betaversion. Ett fältexperiment. Men vid det här laget vet jag att det fungerar. Och ni också: allt mitt babblande, noggrant förberett och inövat för att ge er ett intryck av en rädd och ganska vimsig liten flicka, har arbetat tillsammans med min elektrokemiska sändare. Ni, alla ni, är nu mycket nära att bli förälskade i mig. Det kommer inte att hända – men ni kommer att känna en djup respekt för vad jag har sagt. Och trots att ni intellektuellt vet att era medvetanden har blivit påverkade – som att känna den där glädjen komma fastän vi vet att den beror på vinet – kan ni inte låta bli att veta, djupt inom er, att jag har rätt.

Ja, jag känner det. Ni vet att det här kriget måste få ett slut.

Ni vet att ni måste kyssa era chefer och underordnade, er familj och era vänner, se dem i ögonen och förklara för dem: det här kriget måste sluta. Ni måste sprida det här viruset, via elektroder, via ord, via alla tänkbara sätt, nu genast. Den vetskapen är en del av er nu, lika viktig som ert behov av vatten och föda och andra människors närhet: även om en del av ert intellekt skulle komma ihåg vem ni var förr och vagt protestera mot att jag våldförde mig på er, så kommer ni inte att lyssna. Det här är en del av er nu, en del av er kärna. Det är bortom gott och ont – liksom metoden som jag använde.

Ja, bra, det är dags att spänna loss mig. Nu kan vi ta det där glaset vin. Nej nej, allt är bra, ni behöver inte skämmas, jag har bara visat er hur det måste vara. Tack, men jag kan gå själv. Vi har gjort världen bättre, förstår ni det? Vi har korsat, eller snarare krossat, några gränser. Det här är slutet på början.

Vad tror ni kommer att hända nu?

Fångad i lyxvilla

Utvärdering av två kurser i Sitges med Ann Ljungberg.

Jag åkte till författarkursen för att byta miljö och försöka komma i gång igen med ett manus som blivit liggande i fem år. Jag fick fart på skrivandet. Manuset tog en oväntad vändning i riktning det humoristiska, och jag vet fortfarande inte om jag ska hålla den stilen eller göra det mera dramatiskt.

Grannen hade bilen på balkongen.
Samtidigt ville jag slicka lite högre sol under oktober och gärna ta några extra bad. Vi fick en släng av den fruktansvärda stormen på Mallorca som dödade så många människor. För oss blev det en del vackra blixtar och en formidabel regnbåge dagen efter. Att jaccuzin blåste sönder och en del andra saker hände fick vi ta. Ingen direkt katastrof hos oss. Tyvärr blev jag fånge i lyxvillan pga min skadade höft. Försökte ta mig ner till staden första dagen, med fruktansvärda smärtor som resultat. Det var trappor överallt, även ner till byn utan räcken dessutom, just det jag hade fått förbud mot. Lyckligtvis hade jag det bästa enkelrummet, med utgång direkt till terrassen och badrummet i anslutning till rummet. Så en trapp slapp jag.

Utsikt mot Sitges.
Torsdagen hade vi vilodag, och jag följde med på en vinprovning på Pares Balta. Gården var ekologisk och drevs enligt Rudolf Steiners principer, vilket innebar homeopatisk gödsling under nemåne, får som gick mellan raderna och åt löven efter skörden och gödslade, samt pollinerande bin som även producerade honung. Vinet var gott.

Vinkällare 12 meter under jorden.
Andra veckan var det kurs om marknadsföring på internet för företagare. Innan jag reste, visste jag exakt vad jag ville lära, nämligen hur man använder Facebook för företagare och Instagram för företagare. Det var en intensiv kurs och jag lärde mig mycket nytt. Vi hade vilodag fredag, då jag skulle praktisera vad jag lärt på egen hand. På kvällen tänkte jag att detta var hopplöst, jag tyckte jag kunde mindre än innan och begrep inget av varken Facebook för företagare eller Instagram dito. Så sov jag 11 timmar, blev coachad under förmiddagen och lärde allt jag ville. Det var även undervisning i hur man skriver pressrelease, vilket jag har gjort med framgång redan, och hur man skriver nyhetsbrev. Nu var min hjärna så full att jag brydde mig inte om nyhetsbrevet. Det får vara till en annan gång. De flesta av mina kurskamrater ska hålla föredrag eller kurser, vilket jag inte ska. De som inte hade hemsidor fick skaffa egna domäner. Hemsidan är klar för min del. Jag lärde mig skapa rullningslistor i wordpress, vilket gör översikten bättre.

Vi fick alltid god mat.
Jag vill bara tacka de två Ann – Ljungberg och Tavelin för en fantastisk kurs, samt våra värdar Connie och Gunilla som gjorde allt bra för oss, skjutsade, lagade mat och såg till att vi hade det bra på alla vis.

Jag har ett gott råd inför en kurs där man behöver vara uppkopplat nästan hela tiden: Skaffa extra surf på telefonen och använd den som internetuppkoppling med delning till datorn. Sitter vi en hel kurs med tunga filer uppkopplade till samma wifi på ett litet hotell så brakar internet ihop.

För stort för att prata om

För stort för att prata om. Novellsamling av Anna-Carin Svanå.

Brage Böcker. 110 sidor.

Förutom titelnovellen finns sex noveller till. Den röda tråden är tillkortakommanden, en känsla av otillräcklighet, stress och hämningar. Alla historierna är rappt skrivna med en extra knorr. Många borde känna igen sig under läsandet

I En liten tromb skulle sitta fint möter vi den undertryckta medelålders Marina och hennes dominerande mor som hon känner sig tvungen att ta sig an. De ska fira midsommar i sommarstugan och bestämmer sig för att vara med på ett knytkalas. I ett möte med en gammal vän öppnas Marinas ögon och hon inser att hon skulle kunna ha ett helt annat liv.

I Knäppgöken och hans syster firar den medelålders nyskilda Veronica nyår med sin udda granne och hans syster istället för att gå på en raggningsfest med sin bästa väninna. Hon lär sig att man inte behöver gå över bäcken efter vatten.

I Egentid tar Sandras omtänksamme man hand om barnen en förmiddag för att hon ska få lite egentid. Men denne kokar bort i en massa sysslor som hon tycker att hon måste göra först innan hon setter sig med den efterlängtade romanen och en kopp kaffe. Då hon äntligen tycker att hon kan sitta ner, kommer familjen hem och tror att hon suttit ner och haft det bra hela tiden de varit borta.

För stort för att prata om beskriver manlig vänskap. Två grannar, Arman och Petter, möts i sitt ointresse för fotboll. Arman är hemmaman och passar barnet. Så småningom framkommer att Petter och hans fru har drabbats av en tragedi. Samtidigt känner Arman en viss dragning till Petter. Samspelet mellan de två familjerna är fint skildrat.

Knips handlar om en man som går runt i trädgården och klipper mördarsniglar. Förhållandet till grannarna är spänt och komplicerat. Så småningom får vi veta varför, och en tragedi spelas upp. Han kan inte göra mera än att hämnas på mördarsniglarna.

I Ett främmande barn hamnar en äldre barnlös kvinna ofrivilligt mitt i en demonstration och får panikångest. Samtidigt tvingas hon ta hand om ett okänt barn för att det inte ska råka illa ut.

I Vända sitt ansikte till sitter den stressade Karolin vid sin mors sjukbädd och minns alla gånger modern inte hade tid med henne som barn. Det går upp för henne att hon själv beter sig likadant mot sina egna barn då karriären krockar med familjelivet.

Bokmässan Göteborg 2018

Jag hade glömt beställa rum på Gothia Towers, och då jag äntligen kom loss, fanns inga kvar. Jag kunde få ett i Upper House. Dubbelt så dyrt, men äventyraren vann över snålheten. Det var en helt sluten avdelning i Gothia Towers, med egen glashiss som åkte utanpå hotellet. Vi fick ett rum på tjugofjärde våningen som hade ett badrum med både dusch och badkar, bra för en duschfantast. Dessutom hade vi som bodde där uppe eget frukostrum på tjugofemte våningen. Men frukosten bestod av konstiga smårätter som påminde mer om middagsrätter och de hade varken pannkakor eller bananer. Där fanns även receptionen och en bar med soffgrupper. Vi hade tillgång till spa med uppvärmd utomhuspool på tjugonde våningen. Spaet var en upplevelse. Det fanns flera bassänger med och utan bubblor, en fantastisk hamam, och uppvärmda liggsängar. Jag testade allt. Hade tänkt vara där i en timme, men det räckte inte, så jag missade ett TV-program jag kan se på Play senare om jag gitter. Vi fick badtofflor och en necessär med olika peelingcremer och tvålar. På rummet fanns morgonrockar, och det var meningen att vi skulle åka glashissen mellan rummet och spaet iförd morgonrock och tofflor. Det var lyxigt värre.

AR Yngve fotograferar monterkolleger.

På Bokmässan hade jag min vanliga monter A01:52 på hörnan mellan Fantastikgränd och ett av huvudstråken. I år hyrde jag två bord, ett på 120 cm och ett på 180 cm, som bildade en hörna mellan Fantastikgränd och huvudstråket. Vi investerade även i en golvmatta. Som alltid beställde jag el. Det blev den perfekta inredningen med kartongerna som bildade pidestal täckt av en tjock västafrikansk duk med datorn med video ovanpå. Montern delade jag med Sandra Petojevic och Anders Blomström torsdag-fredag. Lördag-söndag kom AR Yngve och Linus Löfgren. Söndag besöktes vi av författaren Anna Runhage, som signerade de sista exemplaren av sin bok Havsprinsen. Sandra undrade om det skulle bli någon kvar till söndag, men det gick ihop precis. Linus sålde slut på sin debutroman Sagan om Vattenfolket innan mässan var slut, och försvann med sin flock berlocker.

 

AR Yngve anfalls av berlocker.

De två sista böckerna i Siriuskrönikan kom i år, Översteprästinnan och Arvingen. Det känns märkligt att krönikan är färdig. Fortsättningen är de äventyr jag skrev som tolvåring. Det kan bli lösrivna noveller, men mer har jag inte planerat när det gäller Sirius. Jag presenterade hela projektet på Sveroks scen i monter A04:49.

Presentation Siriuskrönikan på Sverokscenen.
Jag hade beställt fina handgjorda Siriuspraliner av Ulrika Fjellborg och delade ut dessa endast till kunder som köpte böcker.

Ulrika Fjellborg med monterkolleger.
Som alltid hade boklagret krympt med ett par kartonger då jag kom hem och röjde i böckerna. Hammerslag, Sirius1 och Sirius6 hotade med att ta slut, men de klarade sig.

Alla framsidor Siriuskrönikan.
Jag har beställt monter igen till nästa år, och passade på att beställa rum med dusch på Gothia Towers.