Provläsning Alpha

Provläsning Alpha av KG Johansson

Solen var het på gränsen till smärtsam. Den brände på hennes nakna rygg och Coral visste att varje liten vattendroppe på hennes kropp fungerade som en lins och gjorde strålningen ännu hårdare. Hade jag inte vuxit upp här, tänkte hon, och dessutom fått min mammas och pappas modifierade gener, skulle jag aldrig ha vågat göra så här: mitt på dagen, med solen nästan exakt mitt på himlen som en ljudlöst dånande kärnreaktor. Hon mindes mycket väl alla historier om Hanauma Bay, ett par mil åt öster, fortfarande ett naturreservat med mängder av imponerande vackra och färggranna tropiska fiskar, så orädda att de verkade tama. Ända från 1900-talet hade turister och oförsiktiga lokalbor snorklat där, kanske i timtal under den obarmhärtiga solen, och efteråt fått dra loss kvadratdecimeterstora hudbitar – Coral kände en liten rysning när hon tänkte på alla melanom som måste ha börjat så.

Men för henne var det ingen fara. Infödd på ön, hade bott här i nästan hela sitt liv förutom några månader under jinnkriget, och med modifierade gener. Hon kunde njuta utan oro och hon gjorde det.

Just nu var hon ungefär hundra meter ut. Dyningarna kom mjukt och rytmiskt in söderifrån och hon kunde se ända bort till Waikiki, där kryssningsfartyg och lustjakter var små vita fläckar framför hotellen. Coral lade sig platt på sin boogieboard, paddlade upp lite fart och lät vågorna ta över.

Total frihet, tänkte hon med den lilla del av hjärnan som inte ägnade sig helt åt njutning. En vecka kvar innan terminen börjar, bara några sammanträden. Bara paddla ut hit och låta mig föras iland.

Något glimmade till inne vid hennes hem. Hon höjde huvudet en aning för att se bättre. En solbil, svart mot allt det vita, som just stannade på gården. Coral undrade vem det kunde vara. Hon kände ingen som ägde någon solbil. Nya biologiska drivmedel hade kommit i ropet för flera decennier sedan och de bilarna var både billigare och bättre.

En man klev ur bilen och hennes föräldrar – hon såg Avas svarta hårburr, Holmes ljusare kortklippta – kom från pation för att möta honom. Coral var fortfarande över sextio meter från stranden och undrade vem han var. Någonting med honom … Han väckte en underlig känsla som hon inte kunde identifiera.

Tjugo meter från stranden såg hon. Uniformen avslöjade allt. Coral vinkade förvirrat. Främlingen och hennes föräldrar vinkade tillbaka. Hon tog sig i land, slängde vårdslöst brädan på marken och halvsprang upp till gruppen.

”Dreas!”

”Coral!”

Hon var andfådd efter språngmarschen uppför stranden. Dreas såg henne oavvänt i ögonen och hon undrade varför. Hon borde i alla fall ta bort ett av de tänkbara skälen för stirrandet.

”Mamma! Pappa! Vi har faktiskt gäster! Klä på er någonting!”

”Du är inte så välklädd själv”, sade hennes pappa.

”Å.” Hennes arm flög automatiskt upp. Sedan tänkte hon på att det faktiskt inte spelade någon roll och tog ned armen. ”Ta med en topp åt mig.”

Hennes föräldrar gick nästan alltid nakna här hemma. Tomten var stor och grannarna i trakten följde samma trend. Coral själv var lite mer försiktig och hade för det mesta åtminstone en nederdel på sig, särskilt i havet.

”Coral.” Hon kände hans blick och vågade se på honom igen.

Vad var det, sju år sedan? Åtta? Han var sig lik: mörkblont hår, blå ögon, en nordisk kontrast mot hennes egna kolsvarta hår och mörka hy. Dreas hy hade bleknat lite efter hans tid här och möjligen var han ännu mer vältränad nu än när de studerade på Mānoa.

Han gjorde en osäkert tafatt rörelse med händerna. Corals kropp förstod innan hennes hjärna gjorde det och hon kastade sig automatiskt i famnen på honom. Han kramade tillbaka och de stod så en stund. Känslan och lukten av hans kropp förde henne tillbaka i tiden. Hon blundade, som om hon ville att ögonblicket skulle vara för alltid.

”Sju år”, sade Dreas.

Hon kände hans grepp slappna av och gjorde sig genast fri. De stod där, på bara några decimeters håll, och såg på varandra.

”Sju år”, upprepade Coral – ”jag trodde det var åtta.”

”Nej. Sju år sedan jag tog skytteln upp till Lani-porten.” Han log. ”Så vad har du haft för dig?”

Hon öppnade munnen men hennes föräldrar räddade henne. Holmes och Ava Ramsay kom ut från sin vita bungalow, påklädda i shorts och T-tröjor, bärande på varsin överlastad bricka.

Dreas verkade lite blyg först, kanske hade han fått tunghäfta av all naken hud, men tinade upp efter en kopp te och ett glas Old Pali. Han svarade artigt på Avas och Holmes frågor om vad som hade hänt efter studierna här: efter kriget mot jinnerna hade Dreas, i stort sett utkastad från sin egen hemvärld, följt med Corals familj hem till Hawai’i. Han hade doktorerat vid Mānoauniversitetet samma år som den fem år yngre Coral. Efter sin examen hade han återvänt till flottan, var nu kommendör inom underrättelsetjänsten där och trivdes utmärkt.

”Så flottan kämpar på”, sade Holmes, ”fastän det är fred?” Holmes kunde själv vara en sinnebild för fred och avspänning – nästan lika blond som Dreas, och exakt lika lång, men sedan de kom hem efter kriget hade Holmes likt många människor med hawai’ianska gener börjat lägga på sig och bar nu på kanske femton kilos övervikt. Det bekymrade varken honom eller Ava – den enda som tyckte att han kunde motionera lite och ta bättre hand om sig var Coral. Som Holmes gärna lyssnade på men aldrig lydde.

”För militärer är det aldrig fred”, sade Dreas. ”Särskilt inte för underrättelsetjänsten. Utan att gå in på detaljer kan jag säga att vi aldrig vilar och att, ursäkta om jag låter skrytsam, det i hög grad är vi som ser till att freden hålls.”

”Samväldet är ganska lugnt nu, enligt vad jag förstår”, sade Ava. ”Är ni oroliga för jinnerna?”

”Inte direkt”, sade Dreas efter ett ögonblick, och någonting i den lilla pausen fick Coral att tänka: han ljuger.

En främmande intelligens som fick namnet jinner hade dykt upp, av allt att döma från ingenstans, för elva standardår sedan. Coral hade varit tolv år gammal då och hela familjen var på väg till Ceti Alpha när de kidnappades av jinner. Corals föräldrar sövdes ned. Jinnerna var formskiftare och två av dem tog Holmes och Avas gestalter. De simulerade föräldrarna placerade sin intet ont anande dotter i ett underligt spel, en värld med svävande gräsbevuxna öar och märkliga djur. Jinnen som föreställde hennes mamma sade till henne att resan skulle ta flera dagar och att hon kunde roa sig med spelet. Coral blev mer och mer mystifierad men fick till slut kontakt med Dreas, som då var ung sambandsofficer på ett stridsskepp. Tillsammans löste de spelets gåta och avslöjade jinnerna, som visade sig vara avancerade stridsmaskiner. Deras okända skapare hade inte utrustat de dödliga maskinerna med jagmedvetande och när ett virus gav dem sådant lade de förvirrat ned sina vapen.

Under sina första år i fångenskap hade jinnerna verkat acceptera sin situation. De hade betett sig fredligt och samarbetat om allt. Men sedan hade ett stort antal jinner försvunnit. Ingen visste vart – och de få som fanns kvar ville inte svara på frågor. Efter ett par dagar spärrades de kvarvarande in och bevakades hårt.

Inga nya angrepp hade kommit. Men Coral vaknade fortfarande kallsvettig vissa nätter efter att ha drömt att hon var tillbaka i spelet. I drömmen anade hon något med djuren på de där öarna, något som hon aldrig riktigt kunde sätta fingret på, och det slutade med att hon hoppade mellan svävande öar, fram och tillbaka, hit och dit, jagande efter djur som ständigt flydde undan.

Numera pratade Coral sällan med Ava och Holmes om saken. Hon visste att det var orättvist men eftersom jinnerna hade tagit hennes föräldrars gestalter ville något i hennes undermedvetna skylla drömmarna på dem. Hon ville inte älta den saken, eller få sina föräldrar att älta den. De hade varit hjälplösa och ingen rådde för någonting.

Utom jinnerna förstås.

”Men du har väl nytta av din doktorsexamen?” frågade Holmes för att bryta tystnaden.

”Det är klart han har”, sade Ava.

Dreas nickade två gånger. ”Absolut.” Det var lättare för honom att se på Ava nu. ”Jag läste ju informationsteori och jag har kunnat utveckla en hel del algoritmer som kan avslöja … ja, olika saker”, avbröt han sig. ”Det är bäst att jag inte säger för mycket.”

”Är vi avlyssnade?” sa Holmes, kröp ihop och såg med låtsad oro upp mot himlen.

”Självklart är vi det. Våra nät, datorer när vi använder sådana – allting kan plocka upp ljud och oftast bild också. Men det är bara datorer som analyserar, inga människor kommer åt materialet. Och är ni inte agenter för jinnerna behöver ni inte oroa er.”

Ava spärrade upp ögonen. ”Finns det människor som vill vara agenter åt jinnerna?”

”Det finns”, sade Dreas, ”alla sorter. Ni vet.” Han vände sig till Coral. ”Och där fick jag gratis en övergång till varför jag är här.”

”Jag trodde att du bara ville träffa mig”, sade hon, överdrivet kokett så att han skulle förstå skämtet.

Han log snabbt, höjde på ögonbrynen och gjorde en sned ”kanske det”-axelryckning. ”Visst. Det är inte obehagligt att se dig. Men jag är faktiskt här i jobbet. Jag vill anställa dig.”

”Du?” Coral var överraskad. ”Anställa mig?”

”Ja. Formellt är det förstås mina chefer men jag har varit med och gått igenom dina meriter. Du ligger bäst till bland många.”

Hon blev nyfiken. ”Vad handlar det om? Jag har inte sökt något jobb?”

”Det här är inte ett jobb som annonseras ut. Det gäller i princip samma saker som du gör nu. Du studerar ju existerande och tänkbara livsformer. Den där sydafrikanska bakterien, den heter …” Han rynkade pannan när han inte mindes.

Coral visste genast och kunde inte låta bli att briljera. ”Candidatus Desulforudis audaxviator?”

”Den som existerar utan syre och lever på reducerat sulfat från radioaktiv strålning?”

”Det är den, ja. Sådana livsformer, och diverse organismer från andra världar. Exobiologi, om du så vill. Men”, tillade hon genast, ”efter jinnerna vet vi ju att exobiologi kan vara väldigt … exotisk … och jag sysslar också med kvantfenomen och sådant. Begreppet exobiologi har vidgats.”

Corals föräldrar satt tysta. Spända.

”Vi tillfångatog jinner när kriget slutade”, sade Dreas. ”Fyra stycken finns på universitetet i Libitum på Ceti Alpha. Vi försöker förstå dem men det är svårt. Det här är inte de som höll dig fången, de här fyra lyckades undvika att få jagmedvetande. Nu har vi dem i burar och försöker bli kloka på dem. Ingen har lyckats än, så vi letade bland unga och djärva forskare och ditt namn var ett av de första som kom upp.”

Ava harklade sig försiktigt. ”Vad skulle det här … innebära?”

”Några månader på Ceti Alpha. Tre eller sex, på sin höjd. Jag kommer att vara medhjälpare. En dansk kvinna, Karen Freuchen, blir din närmaste medarbetare, och dessutom John Guines från Alpha och Anton Schroeder från Schweiz. Det borde bli ett bra team. Lönen är – oss emellan, sprid inte det här på Mānoa – lönen är tre gånger högre än vad du tjänar nu.”

Coral tänkte säga något men var förvirrad och Ava hann före. ”Tre månader till ett halvår?”

”Ja. Det borde räcka, projektet är begränsat. Om inte Coral och de andra kan lösa det här på den tiden måste vi ha en ny grupp. Det är lätt att fastna i hjulspår när sådana här problem ska lösas.”

Coral mindes vad hon ville säga. ”Måste jag säga upp mig från Mānoa?”

Dreas satte handen för munnen och hostade teatraliskt. ”Nej”, sade han och såg henne i ögonen. ”Jag har pratat med dem och du får en vikarie som blir införstådd med att du kan komma tillbaka när som helst. Coral, jag vill verkligen att du gör det här. Det är viktigt för hela samväldet. Jinnerna kan komma tillbaka vilken dag som helst och det är inte alls säkert att vi skulle kunna vinna igen.”

”Tänker ni ge dem medvetande?” sade Holmes. ”Fångarna?”

”Knappast.” Dreas skakade på huvudet. ”Vem vet vilka motmedel de kan ha uppfunnit på elva standardår? Coral, vi behöver verkligen det här. Och vi tror verkligen på dig.”

Hans blick var faktiskt bedjande och Coral visste redan att hon skulle säga ja. Men inte genast. Hon viftade med en horisontell handflata. ”Ge mig ett dygn. Jag vill sova på saken och prata med universitetet.”

”Du sover väl över här?” sade Ava till Dreas. ”Holmes röjer gärna ur gårdshuset där du bodde förr.”

Dreas kastade en snabb blick på Coral. ”Tyvärr. Jag har annat att göra medan jag är här. Men vi kanske ses i morgon igen?”

”Självklart”, sade Holmes.

”Och Coral, om du bestämmer dig för att ta jobbet – packa det du måste ha med dig. Du behöver inte ta med så mycket, vi kan köpa mer kläder och sådant på Alpha, men om du har favoritplagg, filer, smycken …” Han gestikulerade osäkert och slutade: ”Vad det nu kan vara.”

”Du vet vad vi tycker”, sade Ava.

Det var som när Coral var liten: båda föräldrarna hade kommit in i hennes rum efter att hon hade gått och lagt sig. Jinnerna som föreställde Holmes och Ava hade gjort samma sak och efter det var Coral lite skeptisk till sådana besök.

”Ja”, sade hon, ”jag vet. Pojkvän. Bröllop medan ni fortfarande ser bra ut. Barnbarn. Jag vet.”

”Det är bra att du brinner för din forskning”, tog Holmes över. ”Men du vet hur många som hamnar på forskningsberget. Plötsligt är du femtio år gammal och då är det inte så roligt att vara ensam.”

”Vi kommer inte alltid att finnas”, sade Ava tyst.

Coral lade tre kuddar bakom sig och satte sig upp. ”Jag vet allt det där. Har hört det förr. Men jag vill ta den här chansen. Jag är tjugotre och har aldrig bott för mig själv. Efter kriget har jag aldrig varit borta från jorden, knappt utanför Hawai’i.” Hon andades in, länge, och släppte ut luften som en suck. ”Jag tror att jag kommer att åka om universitetet inte krånglar, och Dreas sade att de inte kommer att göra det. Låt mig resa – jag menar, jag tänker göra det här och ni kan inte stoppa mig, men försök inte tigga och övertala mig att stanna kvar, då blir det bara fel. Bättre att jag åker, kommer hem om några månader, och då kanske jag känner att jag vill … stadga mig.”

”Men –”

”Inga men.” Coral avbröt Ava och höll upp ett förmanande pekfinger. ”Jag behöver varken höra något om killarna på Mānoa eller om Dreas. Jag känner dem bättre än du, det är inget fel på dem, det är bara det att jag inte vill just nu. God natt. Och stäng dörren.” Hon föste undan kuddarna och lade sig ned med ryggen mot sina föräldrar.

Det klickade till när dörren stängdes.

Coral ältade sina föräldrar en stund. Innan jinnkriget hade de varit lugna och tillåtande. Ingen hade fått sova hos kompisar eller ge sig ut på långa utfärder lika lätt som Coral. Men upplevelserna i jinnernas lilla skepp – först en nedsövning, som varken Holmes eller Ava sade sig minnas någonting av, och sedan uppgörelsen i slutet när stridsskeppet Kerimov hade varit mycket nära att förvandla familjen Ramsays lilla skepp till joner – de upplevelserna hade gjort Holmes och Ava försiktiga. Mycket försiktiga. Det var faktiskt konstigt att de vågade gå nakna så mycket, tänkte hon. Och av någon anledning fick den tanken henne att tänka på Dreas och lite senare somnade hon.

Mānoa-universitetet låg bara tre kilometer inåt landet från Corals hem öster om Honolulu. Hon valde att ta cykeln den här dagen – att åka med Holmes och Ava skulle ha medfört diskussioner som hon redan kunde utantill. Hon åkte i god tid, cyklade utan stress och kom fram mer än tio minuter innan hon borde befinna sig i labbet. Hon nätade till Pupuka, den unge mannen som var hennes assistent, och sade att hon skulle bli sen. Pupuka hade en tvillingsyster och hette därför egentligen Māhoe, men eftersom han var så smärtsamt tilldragande hade han fått smeknamnet som helt enkelt betydde ”ful”. Det hade hänt, på två eller tre fester, att Coral hade funderat på att lära känna honom närmare. Men än så länge hade hon lyckats hålla sig.

Hon nätade sin prefekt och undrade om hon kunde komma en stund. Rosa Epekema sade ”Jag har redan bokat in dig”.

Några minuter senare satt Coral mitt emot kvinnan. Epekema hade gjort en av de ungdomsbehandlingar som blev mer och mer vanliga i amerikanska stater och såg ut som en trettioåring fastän hon egentligen var dubbelt så gammal. Lyckligtvis var hon inte en av dem som försökte bete sig ”ungdomligt” genom att använda slanguttryck och förkortningar. Vilket innebar att hon framtonade som en mycket mogen och eftertänksam trettioåring.

Epekema var också mycket klarsynt och kunde genomskåda det mesta. Nu såg hon på Coral i några sekunder innan hon lade ifrån sig en liten pad och rättade till kragen på sin stärkta vita skjorta.

Hon sade: ”Så du lämnar oss?”

”För en tid.” Coral hade mer eller mindre väntat sig att samtalet skulle börja så. ”När förstod du?”

”Så fort Dreas pratade med mig. Jag har väntat länge på att du skulle vilja testa vingarna. Jag vet ju att du gillar Dreas och det här låter ju som en bra chans. Ta den.”

”Ja”, sade Coral, ”det tänker jag göra.”

Rosa Epekema studerade henne. ”Mamma och pappa?”

”Mamma och pappa”, instämde Coral. ”De vill ha mig kvar här. Jag kan ju inte stanna i evighet men när det blev verklighet så här fort … jag känner mig nästan lite skurkaktig.”

Prefekten skakade på huvudet. ”Glöm det. Finns ingen anledning. Du kan skicka sonder till dem varje dag om du så vill.” Aningen av ett leende. ”Och du kommer att jobba med Dreas. Och skaffa förnämliga meriter.”

”Ja, jag vet. Jag har bestämt mig.”

Epekema sköt fram den lilla paden. ”Här är din ansökan. Jag har beviljat ledigt hela året. Kommer du tillbaka ordnar vi något åt din vikarie. Skriv på så är det klart.”

Coral ögnade dokumentet, utan att riktigt förstå vad som stod där, och lät paden läsa av hennes näthinna.

”Så”, sade Rosa Epekema. ”Till fiket nu. Jag har beställt tårta.”

Resten av dagen blev ett virrvarr av kramar, lyckönskningar, försäkringar om att hålla kontakten och mer kramar. På något sätt som Coral inte riktigt hann förstå förflyttades firandet till en bar och blev en riktig fest. Hennes föräldrar var där och sade inte ett ord om att hon borde stanna hemma – de hade till och med packat en väska åt henne. När hon snabbt tittade igenom dem såg hon exakt de kläder och andra föremål som hon själv skulle ha valt, och de omfamningar hon gav Holmes och Ava då var säkert de ömmaste under hela dagen. Framåt kvällen blev allting mer och mer suddigt och hon visste inte riktigt säkert hur hon hade hamnat ombord på en skyttel. Men på något sätt måste det ha hänt.

”Här”, sade Dreas och gav henne ett glas vatten. Coral drack och kände en bitter bismak.

”Vad är det?”

”Tillnyktring. Det här är en direktskyttel, den nya varianten du vet, vi flyger genom den första porten om några minuter.”

”Å. Hur många portar?”

”Tre eller fyra, jag minns inte säkert. Vi borde vara på Alpha inom tio minuter.”

Coral drack resten av vattnet. Den bittra bismaken lade sig snart och hon kände berusningen blekna bort. ”Gjorde jag bort mig mycket?” frågade hon.

”Inte farligt. Du tungkysste prefekten ­–”

”Vad!”

”– nej, jag skojar bara. Alla hade trevligt och du var ditt vanliga förtrollande jag. De kommer att sakna dig.”

”Nu får jag dåligt samvete.” Kände hon sig möjligen en liten aning bakfull?

”Det går över.” Hon undrade vilket han svarade på. En klocka klingade mjukt. ”Port alldeles strax. Ingen yrsel eller så?”

”Lugnt.”

”Bra.”

Hon såg den omöjligt slingrande porten på en skärm och några ögonblick senare kändes det som om hon föll ut ur och in i sig själv samtidigt. Hon svalde och kände efter men nej, varken yrsel eller illamående. Resorna mellan de återstående portarna tog inte så många sekunder och efter ett par minuter såg hon Ceti Alphas glittrande städer på skärmen.

”Vad är klockan här?”

Dreas blundade kort och sade sedan: ”Strax tre på eftermiddagen. Perfekt. Vi åker till din lägenhet och lämnar av dina saker och sedan ska vi äta middag med dina kollegor.”

”Karen Freuchen”, sade Coral. ”John … Guines? och …”

”Schroeder. Anton Schroeder.”

Hon funderade på att fråga mer men lät det vara. Hon skulle snart träffa dem. Det var roligare att se Alphas glitter lösas upp i enskilda ljus, som i sin tur löstes upp och bildade kvarter eller enorma byggnader, en bländande storstad under henne. Ceti Alpha, tänkte hon. Gästforskare i Libitum. Specialist.

Det var faktiskt inte så illa.

Livet på Venus

Kortnovell av Tora Greve.

Afrodite stack den ena foten ner i sanden. Den var så varm att hon nästan brände sig. Hon drog upp den under det tunna tyget som skyddade mot det direkta solljuset och trevade efter sandalerna, som hon ställt i skuggan under liggsängen. Denna tid på året blev alltid sanden brinnande varm. Hon hade fått ställa liggsängen i halvskuggan under en palm. Solen hade långsamt klättrat upp mot zenit. De flesta höll sig inomhus under den hetaste tiden. Men Afrodite njöt. Hon lyssnade till vågornas sövande skvalp mot stranden. Det kanske var dags att ta ett bad? Solen hade värmt upp vattnet i bukten till en temperatur hon vanligtvis endast upplevde i ett spa på vintern. Afrodite avskydde den kalla årstiden. Helst ville hon följa efter solens vandring över himlavalvet, möta den där den gick upp och låta den svepa över ytan med sin värme. När den gick ner ville hon följa efter till en soluppgång någon annanstans. Hon blundade och sträckte ut sig under det tunna tyget.

”Jag tänkte nog jag skulle hitta dig här.”

Afrodite öppnade ögonen och satte sig upp. ”Nindaranna! Jag trodde du var på stjärnobservatoriet.”

”Nej, jag är förflyttad till solobservatoriet.”

”Var det frivilligt? Du skulle ju studera den där dubbelplaneten du pratade om.”

”Ja, det är frivilligt. Den vildsinta dubbelplaneten har gått bakom solen och står ogynnsamt till just nu. Det händer intressanta saker på solen.”

”Jag tycker alltid solen är intressant, men jag kan inte bedöma vad som händer på den.”

”Vår sol är en ung stjärna. Den kommer att bli varmare när kärnan utvecklar sig.”

”Är det farligt?”

”Vi är trygga de närmaste årmiljonerna. Men sedan kanske vi får förflytta oss utåt i solsystemet. Vår planet kommer att värmas upp så kanske även havet förångas. Den håller sig dessutom med mängder aktiva vulkaner som hela tiden skickar ut växthusgaser.”

”Jaja, det är de framtida rymdforskarnas problem – jag menar, att bygga de rymdskepp som behövs för att evakuera oss. Hoppas bara inte de tänker skicka oss till vår hetsiga granne dubbelplaneten.”

”Där lär inte uppkomma något liv på årmiljoner. De två himlakropparna dansar tätt runt varandra och drar i varandra med tidvattenkrafter som gör att ytan inte kommer att stelna förrän de har migrerat en bit från varandra. Jag tror snarare på planeten utanför den. Visserligen en liten planet med en gravitation bara en tredjedel av vår, men den har en trevlig yta med växtlighet som bidrar med syrgas i atmosfären. Det verkar vara en lugn och harmonisk värld.”

”Om den ligger så långt ute i solsystemet måste den väl vara kall?”

”Du lär inte bli tvungen att flytta dit.” Nindaranna log. ”Min chef Bamurbijr är sugen på att åka dit, men det lär inte hända på årtionden än. Vi har såvitt fått upp några forskningssatelliter strax ovanför atmosfären. Det är svårt att motivera makthavarna om att det kan bli nödvändigt med bemannade rymdfärder. Vår närmaste granne i rymden har sin bana för nära solen.”

”Nu äter vi lunch. Jag bjuder på små friterade bläckfiskar och sallad.” Afrodite spände sandalerna noggrant fast på fötterna. Hon ville inte trampa på den varma sanden igen. Tillsammans gick de mot det luftiga tältet längre inne på stranden. Sidorna var borttagna för att släppa in havsbrisen. Afrodites hushållerska Frigg höll på att duka.

”Vi bor i ett paradis”, sa Afrodite och satte sig på stolen Frigg drog ut åt henne. ”Jag begriper mig inte på er planetforskare. Detta är det bästa stället i solsystemet.”

Nindaranna höll med. Men det kanske inte alltid skulle vara så.

Planetvantar Venus

Forskarna har upptäckt liv på Venus. Det var den minst troliga platsen att upptäcka liv. Vi har bättre kandidater i solsystemet, som Jupitermånen Europa, Saturnusmånen Enceladus och även Mars. Att livet först upptäcktes på Venus, får mig att tänka att universum måste vara fyllt med liv, att det rakt av är norm att just vårt universums slutliga utveckling genererar liv.

Livet forskarna hittade producerar fosfin. Det kan bara uppkomma när det finns liv. Vad är detta fosfin? Bajs. Bakterier som lever i Venus atmosfär bajsar. Endast levande varelser bajsar.

Det påminner om ett uttalande Carl Sagan gjorde: Flatulenser från stora däggdjur kan mätas på trettiofem ljusårs avstånd. Och vad är dessa flatulenser? Fisar. När livet vräker ur sig sitt avfall, så avslöjar det sin existens. Så länge du behöver fisa och bajsa, så kan du inte gömma dig från forskarnas spektrometrar, även på flera ljusårs håll.

Känn dig avslöjad.

Provläsning Jinn

Kerimov

Säkert en halv sekund innan han reagerade. Kanske närmare en hel. Så oförberedd var han när det verkligen hände. Casimir hade haft blicken fixerad på den slingrande porten – även om det fanns vakthavande och datorerna alltid bevakade vad som hände så ville han själv vara beredd – men det var som om hans ögon inte ville tro på vad de såg. Flera tiondels sekunder gick innan han förstod: han hann inte blinka igång larmet innan någon annan gjorde det.

Han koncentrerade sig på ett enda ord och projicerade det: Jinn!

Larmet svajade till inför den nya impulsen. Han hörde ljud från människor som sprang. Ropade. Föll omkull.

Varifrån hade fiendernas skepp kommit?

Casimir hade sett de fula formerna på skärmar förr. Mest liknade jinnskeppet ett stenblock. En ojämn klump som hade fallit ned, krossat och vuxit ihop med något slags ställning. Snett och vint och ologiskt. Något från en annan värld, något som hans ögon aldrig ville se. Precis som jinnerna själva, de gånger de visade sig: de tycktes vara designade för att vara vidriga och motbjudande.

Han kämpade för att sitta rakt när Kerimov gjorde en manöver som var så brutal att skeppets egen gravitation inte hann med. Han var fastspänd. Ändå grabbade hans händer tag i stolskarmarna medan hans kropp ville lyfta ur sätet –

– och sedan en blixt. Bländande. Plasma, hetare än ytan på en sol, över femton tusen Celsiusgrader. Casimir blinkade för att få bort efterbilderna.

En partikelaccelerator. Så de hade den teknologin.

Det fula skeppet roterade kring två axlar samtidigt. Bakom det som liknade böjda och knäckta rör glittrade porten oberört. Han hörde Savannah i huvudet – Ge eld, ge eld! – samtidigt som han märkte hur hela hans kropp spände sig. Händerna grep krampaktigt kring armstöden. Och sedan nästa bländande plasmablixt.

Och en tung stöt. Ett ljud som en åskskräll medan han kastades bakåt och uppåt igen. De var träffade. Han höll ofrivilligt andan medan Savannahs nät fyllde hans huvud igen. Rapportera! Rapportera skador!

Planeten hade det prosaiska namnet Trappist-1d – den fjärde upptäckta planeten vid stjärnan Trappist-1. Den var inte helt olik jorden, bortsett från att den saknade atmosfär och låg över trettionio ljusår bort: fem portars resa. Det fanns tre portar i Trappist-1-systemet, vid olika planeter som kretsade kring den svala röda dvärgen. Liksom planet d hade e och g också små kolonier för gruvdrift, med varsin port. De få som skötte gruvornas teknik hade osannolika löner men levde ett hårt liv: Trappist-1 gav av någon anledning ifrån sig täta flares. Elektromagnetiskt kaos stoppade allt arbete i sex till åtta timmar ungefär vart sjätte standarddygn och det ingick i arbetet att utrustning förstördes och måste repareras.

Men det var trappisternas problem. Casimir hade ett annat.

Var hade skeppet kommit ifrån?

Ett jinnskepp. Ingen tvekan om den saken – det gick inte att ta fel på de böjda och sneda formerna. Jinnerna hade kommit ut genom porten utan förvarning, bara åttio sekunder efter en sond från portens andra sida, vid Ceti Alpha. Radio fungerade inte genom portarna och sonden hade skickats från Ceti för att meddela att allt var som det skulle: inga okända skepp så långt sensorerna nådde. Vilket var som det skulle och vad alla hade förväntat sig. Några fiendeskepp skulle inte finnas vare sig här eller vid Ceti.

Någon, han visste inte vem, skrek hans egna tankar i högtalaren. Var i helvete kom dom ifrån? Och sedan Savannahs frågande nät inne i hans huvud: Casimir, jag stänger skotten?

Stäng –

Samtidigt som lufttrycket förändrades när dörrar slog igen krängde Kerimov våldsamt och accelererade för tredje gången. I nästa ögonblick vällde vitglödande plasma förbi och slet med sig tunga partiklar i sitt kölvatten, accelererade till relativistiska hastigheter.

Nej. Allt vällde inte förbi. En ny tung stöt och krängning. En av skärmarna visade små gestalter, viftande, flaxande, som om de grep efter något eller försökte simma. I vakuum.

Utan tryckdräkter. Han såg dem bli stilla.

Kerimovs skrov bestod av ett tjockt lager lonsdaleit, hårdare än diamant, sedan sjuttio centimeter av omväxlande nanokevlar och buckypapper, sedan ytterligare ett lager lonsdaleit. Ändå skar fiendens plasmavapen genom alla lagren som heta knivar genom smör så att människor från Kerimov förångades. Eller kastades ut i tomheten.

En ström av svordomar ville glida förbi i Casimirs huvud. Han avbröt dem och hoppades att de inte hade gått ut på nätet. Fördömda svinaktiga –

Hur många människor?

Mer än tjugo. Det dubbla kanske. Fler svordomar fyllde hans huvud innan han koncentrerade sig för att sända till Savannah igen.

Han hann inte. En partikelstråle från Kerimov tycktes snudda vid fiendeskeppets vänstra sida. Skeppet accelererade inte. I stället sköt det en stråle till, ovanför hans eget krängande skepp. Alldeles för nära.

Savannah –

Ja

Vi klarar det inte.

Jag håller med.

Mary!

Här?

Bort härifrån. Genom porten. Nu! Inga frågor. Nu –

Längre hann han inte. Kerimov sparkade honom i ryggen. Pressade honom brutalt mot sätet – två eller tre G var illa nog men nu accelererade skeppet i 8 G. Porten närmade sig, ett fladdrande gnistrande möbiusband rakt framför honom som tänjdes ut omöjligt åt alla håll när krigsskeppetnärmade sig. Casimir spände alla muskler i kroppen och sedan –

föll han –

– inte som när hans skepp krängde utan som om hans kropp plötsligt vidgades för att fylla hela den svällande porten.

Hisnande, värre än accelerationen.

Själva ögonblicket när Casimir och hans medvetande färdades utanför världen var oändligt och på samma gång ofattbart kort. För någon obegriplig bråkdel av en sekund fyllde Casimir hela universum och universum fyllde honom – han såg alla sina drömmar, lockande och skrämmande, visioner som han skulle ha gett åratal av sitt liv för att få uppleva, längtan som han förträngde för att kunna leva, mardrömmar som skrämde livet ur honom, fantasier som han aldrig skulle erkänna för sig själv, allt i ett enda svindlande ögonblick, och han visste att han hade sett dem förr och att han aldrig mindes dem.

Han skakade kort på huvudet, lika bedövad som vanligt, och knappade in koden för att skicka en sond till Wellesley.

Han hann inte.

De följde efter –

Savannahs röst. Upphetsad.

Mary! Hundratjugo grader vänster. Lägg oss i triangel med Wellesley.

Svänger –

Han spände sig igen.

Och sedan slappnade han av när kamerorna på skeppets vänstra sida visade honom det motbjudande jinnskeppet i samma ögonblick som en partikelstråle från Wellesley bländande sköt in bland de trassliga rören och sprängde skeppet i bitar. Wellesley nöjde sig inte med det utan lät genast ytterligare två strålar spränga sönder resterna.

Kerimov?” sade högtalaren. ”Kommendör Mechta?”

”Här.” Casimir andades ut. ”Tack.”

”Nöjet”, sade Wellesleys befälhavare, ”var helt på min sida.”

Befälhavaren hette Michelle Bernardini. Casimir hade aldrig träffat henne. Däremot kände han hennes andraofficer, Louis Durtal. Casimir och Durtal hade studerat tillsammans innan de valde flottan. De hade alltid kommit bra överens: en tillit som var bra att ha nu.

”Så ni såg aldrig något?” sade Casimir.

”Ingenting alls.” Bernardini var i femtioårsåldern, med kortklippt gråsprängt hår och kvicka ögon vars ljusblå färg lyste till och med på skärmen. Hon skakade bestämt på huvudet.

”Vi hade fått en sond från er”, sade Savannah, nästan femton år yngre men rätt lik Bernardini. Glittrande blå ögon och mörkbrunt hår, höga kindknotor, bestämd haka. ”Den kom hundra sekunder innan skeppet kom genom porten. Sedan var det bara där.”

”Oförklarligt.” Bernardini gjorde en grimas.

Casimir sköt in: ”Ingen som har hört talas om något sådant förr?”

Tystnad.

”Finns det någon möjlighet”, sade Durtal, en liten smidig man, inte olik Casimir förutom att han saknade dennes stolta örnnäsa – ”att de kom från en annan port?”

Casimir sade tonlöst: ”I så fall vet de mer än vi vet.”

Och Bernardini: ”I så fall är vi illa ute.”

En ny tystnad, betydligt längre än den förra.

Flera hundra år hade gått sedan portarna skapades. Enligt den mest gångbara versionen av strängteorin fanns tio rumsliga dimensioner och en tidsdimension. I vårt universum lever vi i längd, bredd, höjd och tid. De andra rumsliga dimensionerna ligger hoprullade, vilket är något att vara tacksam över – om enbart den femte dimensionen så att säga rullades ut skulle vi kunna se allting från alla håll samtidigt, precis som vi tredimensionella varelser kan se allting på en tvådimensionell yta samtidigt. Den saken är vi vana med men att se hela vår tredimensionella varelse samtidigt, både utsidan och innanmätet, skulle vara ytterst påfrestande för våra sinnen.

Det som hände i ögonblicket när ett skepp passerade en port utnyttjade teknologi som på något sätt byggde på strängteorin, men bara galningar eller professorer i fysik kunde förstå vad som egentligen hände – och ingen kunde förklara saken för vanliga människor. Det viktiga var att den vanliga rymdens dimensioner under ett kort ögonblick betydde något helt annat för människorna i porten. Alla resenärer var med om något som liknade Casimirs bortglömda upplevelse och många hade försökt sätta ord på saken. Ingen hade lyckats beskriva känslan.

Portar kunde ställas om. I viss mån: porten som de nyss hade kommit igenom kunde vara kopplad till Trappist-1, med Jupiters månar eller med Proxima och ett par världar till. Vilka portar som kunde nå vilka, och vad den underliga geometrin berodde på, visste också bara galningar och möjligen ett par professorer. Men inga data från den här porten visade att den hade ställts om.

”Vi har rapporterat vad som hände”, sade Bernardini. ”Berätta om era förluster.”

Casimir sade: ”Savannah?”

Hon nickade. ”Fyrtiotvå döda. En sektion träffades när en partikelstråle snuddade vid oss och fyrtiotvå personer kastades ut – ingen av dem hade ens krage på sig. Två andra skadades, den ena lätt och den andra bröt ett ben, när vi manövrerade. De hann aldrig spänna fast sig.”

”Beklagar.” Bernardini nickade. ”Jag kontaktar en av portarna till jorden och låter dem skicka en sond med rapporten.”

”Tack. Vi flyger till porten ovanför Freetown och återvänder till jorden. God jakt.”

”God jakt”, instämde Bernardini.

Freetown låg inte längre bort än på Ceti Alphas andra sida. Kerimov var där inom tio minuter, väntade dubbelt så länge vid porten, och kom sedan ut nära en av jordens och månens Lagrangepunkter. Marina som kallades Mary förde skeppet mot en av stationerna där de kunde få skadorna reparerade. Casimir åt en snabb och torftig måltid i sitt arbetsrum, smaklös självvärmande fiskpasta nedsköljd med vatten, innan han höll en kort minnesstund över de förlorade kamraterna: nu nästan fyrtio ljusår avlägsna, glidande bort från porten och från varandra i banor där de kunde komma att fortsätta i tiotusentals år.

Frystorkade.

Det kunde ha varit jag, tänkte Casimir när han hade läst upp de föreskrivna orden. Det kunde ha varit jag som kände vakuumet slita ut mig ur skeppet som en vante, kände mina lungor och blodkärl sprängas, försökte andas in men inte hittade någon luft. Som fäktade hjälplöst i några sekunder.

Det kunde ha varit jag.

De som hade dött under slaget fick aldrig någon chans att ladda upp sig. Möjligen hade någon av dem gjort det tidigare, men det kunde vara för flera år sedan.

Dessutom var Casimir inte helt övertygad om uppladdning.

Hans mamma var död. Åtminstone hennes kropp. Hennes sinne var uppladdat. Casimir pratade med henne då och då, när han befann sig nära jorden, och skickade meddelanden via sonder när han var långt borta. Mammans uppladdade sinne svarade och hon var … precis som vanligt. Precis sig lik.

Ändå undrade han.

Bokmässan i Göteborg 2020

Omslag av Andreas Raninger

Fantastikgränd är Bokmässans satsning för att samla alla drakuppfödare, rymdäventyrare, monster och andra fantastikälskare i ett och samma hörn. Du hittar vanligtvis gränden i A-hallen och känner igen den på att du omges av folk i coola t-shirts, nedtyngda av SF-bokhandelns gröna påsar.

Året 2020 ser dock annorlunda ut. Du läser Ekon från Fantastikgränd i din läsplatta, mobil eller surfplatta. Det här är våra samlade lockrop i form av noveller och smakprov från de böcker som skulle ha väntat på dig i vårt hörn av Bokmässan.

Tretton författare och småförlag medverkar.

TiraTiger Förlag medverkar med prologen från Astrobiologerna.

Boken kan bland annat laddas ner gratis från Anna Gables widgetshop på Publit.

Litteraturrundan på Tycho Brahe Observatoriet

Litteraturrundan genomfördes inomhus på Astronomiska Sällskapet Tycho Brahe.

5 september: Alla anmälningar kom in till den dagen.

Fredagen stod en liten artikel om oss i Skånska Dagbladet, samt, fick jag höra, i någon lokal Lundatidning. Ströbesökare ringde och frågade om det gick bra att komma. Vi var aldrig mera än ca 10 i lokalen, vilket var bra, då det fanns 26 stolar och vi spärrade av första raden pga trubaduren. Sång sprider mera ånga än prat. Arrangemanget var populärt och lyckat. Under pauserna plockade vi björnbär.

Deltagare i Litteraturrundan: Lars Laholm, Dennis Renfors, Tora Greve, Ragnar A Söderling.

6 september: Dennis Renfors och Lars Laholm hade redan sagt att de inte skulle komma då de hade långt att köra och ingen var anmälda. 1 besökare kom efter telefonsamtal. Ragnar och Tora underhöll varandra och pratade.

Vi hade Karl Palm från styrelsen i Astronomiska Sällskapet som hjälpreda båda dagarna.

Litteraturrundan

Litteraturrundan 5 – 6 september 2020

Lokal: Tycho Brahe Observatoriet, Galgebacken, baksidan av vattentornet i Oxie.

När: klockan 12 – 17 båda dagar.

Programmet presenteras i tvåtimmars pass, det första kl. 12-14, det andra kl. 15-17.

Anmälan krävs, kontakta tora.greve(at)siriussolarsystem.se

Tycho Brahe Observatoriets gårdsplan.

Program:

Tora Greve berättar om en Typ 3-civilisation i sina science fiction-böcker. De som kan visa upp att de äger ett signerat exemplar av böckerna Geonfysiker och Orionsektorn, får ett gratis ex av den senaste, Astrobiologerna.

Dennis Renfors: Veteran i Spoken Word/Poetry Slam-sammanhang. Han har i Sverige på eget förlag givit ut boken “Botemedel mot hästkurer”. I USA har Hollywoodförlaget International Word Bank givit ut hans poesi i två diktsamlingar: ‘Kiss Lara Anytime’ och ‘Fried Egg Philosophy’. Dennis skriver även sånger. Han har med trubaduren Lars Laholm som sjunger och spelar för oss.

Gäster:

Möt Ragnar A Söderling som debuterade som romanförfattare i september 2019 med den historiska romanen Flickebarnet Signe, Boken är den första delen i en trilogi som är inspirerad av ett sant levnadsöde som utspelade sig från 1881 till 1945. I trilogins första del får följer vi Signes tjugofyra första levnadsår som börjar med att hon vid två månades ålder lämnas till ett barnlöst kyrkoherdepar. Hos dem hon får en strikt religiös uppfostran. Hennes fortsatta liv gestaltar sig dock inte som fosterföräldrarna tänkt sig. Hon söker sig till olika yrkesroller och attraheras av kvinnorörelsen och påbörjar en klassresa. Boken är resultat av flera års forskning i ett digert källmaterial eller som Ragnar uttrycker det: ”Jag har under flera år tillbringat stor del av min vakna tid tillsammans med en död kvinna.”

Dessutom får vi kanske hemliga gäster från Lunds akademiska astronomivärld.

Författarna säljer och signerar böcker under mötet.


Provläsning Astrobiologerna

Prolog: Klonen

Det borde ha varit hennes bästa dag. Hon fyllde arton och var numera vuxen. Ungdomarna i hennes kull firades med tårtkalas vid simbassängen på eftermiddagen. Det var meningen att de skulle flytta från administrationskomplexet och börja på universitetet dagen efter. Athena hade aldrig känt sig utanför, även om de andra hade mammor och hon inte hade någon. Hela gruppen var tätt sammansvetsad och räknades som syskon.

I bankettsalen på kvällen satt alla artonåringar vid ett eget bord och uppmärksammades av Huvudcentralens biotron S. Doradus. Athena var alltid osäker på biotronen. Det var inte så ofta den kom ut i parken. Alla tystnade och följde den med blicken.

Ungdomarna hade övat in varsitt litet tal om vad de hoppades av framtiden och vad de tänkte studera. De hade fått tio minuter var till sitt framförande. Den ena efter den andra reste sig. Några berättade utantill, andra läste sin text från ett manuskript. Mammorna applåderade.

Athena skulle tala sist. Hon misstänkte att det berodde på att hon inte hade någon mor. Athena hade övat in sitt tal så hon kunde det utantill. Likväl hade hon tagit med manuskriptet som stöd. Athena reste sig och började med darrande röst: ”Jag vill bli astronaut och färdas bland stjärnorna.” Hon fullföljde det korta talet utan att behöva titta i manuskriptet. Till slut bugade hon sig mot den applåderande publiken.

Precis innan de skulle bryta upp och gå hem, kom S. Doradus ner från podiet han satt på och la handen på hennes axel. Athena hade aldrig varit så nära biotronen. Det mörka ansiktet var helt mänskligt och de svarta ögonen utstrålade värme. Hon kunde inte avgöra om handen på axeln var mänsklig.

”Jag vill tala enskilt med dig”, sa han.

Athena svalde och slog ner blicken. De andra stirrade på henne. Biotronen uppträdde så egendomligt, nästan som hennes äldre bröder som hade blivit män och flyttat ut från administrationskomplexet. Handen på axeln hårdnade i ett grepp hon inte kunde undvika. Athena lät sig föras ut från bankettsalen, genom parken mot stenhuset där de alla hade fötts. Hon höll sitt manuskript hårt i handen som var våt av svett. Biotronen öppnade dörren och ett grällt ljus tändes i rummet innanför.

Där fanns en läkarmottagning med en brits mitt på golvet. En genomskinlig spädbarnskrubba på hjul stod vid sidan om en gynekologstol innerst i rummet. Längsmed väggarna fanns skåp med glasdörrar som innehöll mediciner, samt underskåp med okänt innehåll. Olika möbler som gick på hjul var utspridda i lokalen. Fortfarande med handen på axeln förde biotronen Athena genom bakdörren på motsatta väggen.

De kom in i ett litet rum som knappt var upplyst.

”Här blev du till”, sa biotronen och släppte henne. Han pekade på en apparat som det hängde slangar från.

Athena nickade. Hon förstod det var en konstgjord livmoder och ville ställa frågor, men de fastnade i halsen. Det var obehagligt att stå så nära biotronen, även om den inte hade någon doft.

”Jag är biotron, men även man”, fortsatte han. ”Då vår civilisation var ung, älskade jag en kvinna som hette Elsebeth. Du är hennes klon.”

Athena tittade snabbt upp på honom. Det var som om han hade gått igenom en förvandling. Han var verkligen mera man än biotron.

”Du är inte hennes kopia, men ni har samma genuppsättning. Jag trodde du skulle bli Elsebeth, men det blev du inte.”

Athena uppfattade besvikelsen i hans röst. Samtidigt visste hon att hon borde vara chockad över nyheten om sin identitet, men kände inget. I skolan hade de läst om kloner och hon hade redan misstänkt att hon kunde vara en sådan när hon inte hade någon mor.

S. Doradus grep henne om överarmen och förde ut henne i parken igen, mot Huvudcentralen, centret som styrde deras civilisation.

Athena hade aldrig varit därinne. Både golv, tak och väggar bestod av grå metall. Luften var torr. Trots den metalliska ytan var temperaturen behaglig. Det var mörkt. Endast blinkande ljus i alla färger samt en del teveskärmar syntes. Mitt i rummet stod en svart metallisk tron fastnitad i golvet. Den var försedd med kopplingspunkter på båda sidor och uppe på huvudstödet.

S. Doradus släppte henne och dök ner bakom tronen. Då han reste sig igen, hade han en guldkrona i handen. Längsmed nedre randen hade den något som såg ut som ett pannband med ädelstenar. Det var samma sorts pannband som han själv bar.

”Jag vill att du ska vara min assistent här i Huvudcentralen”, sa han. ”När jag kröner dig, blir du en eviglevande biotron, precis som jag, bunden till Huvudcentralen.”

Hon drog sig bakåt mot utgången. Manuskriptet i hennes hand var numera också kladdigt av svett.

”Tar du inte hänsyn till vad jag önskar göra?” sa hon.

”Jag klonade dig för att du skulle bli min assistent.”

Skulle hon bli tvungen att stanna i det dystra rummet resten av livet – ja, inte enbart resten av ett människoliv, men för evigt?

”Nej”, sa Athena och tog ytterligare ett steg bakåt. ”Jag vill inte stängas in i Huvudcentralen.”

S. Doradus hängde guldkronan på sidan av tronen och slog ut med armarna.

”Du är visst mera lik Elsebeth än jag förstod. Även hon vägrade gåvan om evigt liv.” Han satte sig på tronen med armbågarna på knäna och gömde ansiktet i händerna. ”Jag älskade henne så högt och ville ha henne hos mig för evigt. Men jag var tvungen att uppleva att hon åldrades och dog. Vi älskade varandra till slutet.”

Athena gick närmare och strök honom försiktig på armen. Nu var han helt mänsklig och behövde tröst. Hon trodde inte att han skulle trä kronan på henne med tvång. Elsebeth hade fått välja.

”Elsebeth ville alltid att vi skulle besöka biotopen utanför parken minst en gång varje dag. Jag har inte varit där sen hon dog.”

S. Doradus la armarna om Athena och drog henne upp i famnen. Hon blev så överraskad att hon inte kom sig för att göra något motstånd. Hennes skrynkliga manuskript singlade ner på golvet. S. Doradus reste sig från tronen med henne i armarna och gick ut från Huvudcentralen. Hon höll blicken fäst på honom och såg inte vart de var på väg förrän hon kände doften av rosorna som växte uppåt väggen på stenhuset. Men denna gången kom de inte in i någon sjukstuga. Det var ett dunkelt rum med madrasserat golv och speglar på alla väggar och i taket. Athena såg förvånad att de var återspeglade så många gånger att hon tappade räkningen.

S. Doradus la henne försiktigt ner och började pilla med hennes kläder. Athena var klädd i en löstsittande kort tunika som alla unga flickor i administrationskomplexet bar. Hon gjorde motstånd.

”Jag har sett dig naken på en monitor i Huvudcentralen, du behöver inte skämmas.” Han började flåsa.

Athena slappnade av och lät honom klä av henne. Hon undrade varför han ville att hon skulle vara naken. Hans händer var torra och varma när han smekte hela hennes kropp, som om han ville utforska den. Hon var både rädd och nyfiken. Men det blev bara för mycket. Hennes kropp reagerade på hans smekningar och var bortom all kontroll. Det var skönt, njutbart. Den rörde sig mot hans händers smekningar. Hennes underliv slöt sig om det finger han förde in i henne. Athena hörde ett gnällande och upptäckte att ljudet kom från henne själv. Med ens drog han ut fingret, la sig över henne och stack in ett föremål i underlivet. Athena skrek till av överraskning och den skarpa smärtan. Han började pumpa i henne och hennes kropp svarade. Hon följde med hela tiden när han ökade takten och kände att föremålet blev varmare. Till slut var det glödande hett. Men hon följde fortfarande med tills hon åkte över en gräns och njutningen slök henne helt. Hon behövde inte röra sig mot honom längre, kroppen krampade och underlivet drog ihop sig tills hon slungades ut i universum och rymden fylldes av njutning.

De blev liggande tätt omslingrade en stund efteråt.

”Du har en underbar kraftkälla inom dig”, viskade han.

Athena låg vaken. Underlivet bultade. Efter en stund ville han in i henne igen. Hennes kropp visste att den var skapad till detta. Till slut var hon så uttröttad att hon somnade intill honom.

Dagen efter var hon alldeles vimmelkantig och snubblade omkring i sina drömmar om njutning. Underlivet smärtade så hon knappt kunde sitta. De yngre flickorna tittade på henne när de trodde hon inte såg och viskade fnittrande med varandra. Hennes kullkamrater packade sina tillhörigheter för att flytta till universitetet och märkte inte att Athena hade ändrats.

Hon var ensam kvar i sin åldersgrupp. En ny kull ungdomar satt vid hennes bord under banketten. Athena trodde S. Doradus skulle ta henne till stenhuset, men han ignorerade dem alla och gick snabbt till Huvudcentralen.

Det gick flera dagar. Athena kunde inte sova förrän hon hade smekt sig själv till utlösning i mörkret i sovrummet.

Femte kvällen stannade S. Doradus vid hennes plats efter middagen.

”Jag vill tala enskilt med dig”, sa han.

Hennes ben darrade så hon knappt kunde gå. Han skrattade lågt och lyfte upp henne. Athena slöt ögonen och visste de skulle till stenhuset då rosendoften blev överväldigande.

Återigen upplevde hon en natt full av njutning och ville bara ha mera.

”Du vet att du kan få uppleva detta så ofta du vill om du blir min assistent. När jag kröner dig, aktiveras palatset över Huvudcentralen och där kan du bo för alltid. Kom in i Huvudcentralen när du är redo.”

S. Doradus lämnade henne i parken. Athena gick på darrande ben till frukosten i baren vid simbassängen. Han hade lurat henne in i en fälla. Om hon stannade kvar, skulle hon till slut ge efter och bli Huvudcentralens fånge. Hennes dröm om att bli astronaut höll på att krossas. Varför skulle hon ge sig ut i rymden i ett rymdskepp när S. Doradus skickade henne ut i universum i våg efter våg av njutning? Hon stirrade på simbassängens lugna vatten medan hon tuggade i sig frukosten och visste att hon måste bestämma sig snabbt.

Senare på dagen rafsade Athena ihop några tillhörigheter i en ryggsäck och gav sig av mot administrationskomplexets utgång där hon endast för få dagar sedan tagit farväl av sin årskull. Om hon skulle följa sin dröm om att bli astronaut, fick hon själv leta upp var den utbildningen fanns. Hon hade aldrig varit utanför administrationskomplexet. Om inte hennes dröm hade varit så stark, skulle hon aldrig ha begett sig utanför trygghetszonen. Hon visste att kriminaliteten i civilisationen var obefintlig. Inget undvek övervakarens uppmärksamhet. Athena hade klätt upp sig så som hjältinnorna i de underhållningsfilmer hon brukade titta på med sina kullkamrater, i en kort sidenklänning med vid kjol som daskade mot låren när hon gick.

Porten var inte låst.

Hon kom ut på en gata omgiven av höga byggnader. Den var full med människor och olika markfordon, några stora med flera människor i och några mindre med bara en person. Hon krockade nästan med en tvåhjuling som tyst smög sig förbi henne. Föraren stod på en bräda mellan hjulen och gjorde ett tecken åt henne med långfingret. Athena log och besvarade tecknet. Detta var en miljö hon sett många gånger på film. Men nu när hon stod mitt i filmen blev hon förvirrad och tyckte att allt såg likadant ut. Människorna runt henne doftade starkt av olika parfymer som nästan fick henne att må illa. Hon tog några osäkra steg mot en sidogata och upptäckte att den var lika rörig. Till slut hade hon gått vilse och visste inte hur hon skulle ta sig tillbaka till administrationskomplexet även om hon skulle vilja återvända.

Athena frågade flera förbipasserande om vägen till universitetet, men ingen brydde sig om henne. Till slut stannade en mörkklädd vänlig äldre dam som bar en huvudbonad med en färgglad uppstoppad fågel och pekade mot en dörröppning nederst under ett högt hus.

”Du måste ta tunnelbanan”, förklarade hon.

Athena gick in och stod vid toppen av en lång trappa som rörde sig neråt. Hon försökte koncentrera sig på hur de andra gjorde, och vågade till slut ställa sig på översta steg och låta trappan ta henne ner i en stor hall. Där stod hon en stund och såg hur de andra gjorde innan hon gick bort till en av automaterna och försökte hålla sitt armband mot kontrollen, precis som de gjorde. En röd lampa blinkade. ”Inga pengar på kortet”, sa en robotröst samtidigt som budskapet kom upp på en skärm under lampan. Athena begrep inte vad pengar var och varför inte grinden öppnades. En lång kö hade samlat sig bakom henne. Några yngre män började skrika upphetsat. ”Försiktigt med språket”, sa en äldre herre och hyttade åt dem med knytnäven. En våldsam diskussion uppstod. Athena tog sats och hoppade över grinden. Hon följde med folkmassan genom långa tunnlar som delade sig i flera, lyssnade till samtalen och anslöt sig till de som skulle till universitetet.

De gick in i en vagn utan fönster men med konst på väggarna. Bilderna visade olika sorters yrken. Athena satte sig under bilder på astronauter och rymdskepp.

Hon visste inte hur länge hon hade suttit då en robot med mat rullade genom mittgången. Athena var hungrig och tog för sig, precis som de andra passagerarna. Ingen krävde att hon skulle visa armbandet, så hon antog maten ingick i resan. Matlådan innehöll två småbröd och något som smakade räkomelett.

De fick en måltid till innan tåget stannade och alla rörde sig mot utgången. Athena följde med de andra passagerarna.

Hon kom ut i en park liknande den hon hade växt upp i. Där fanns olika skyltar som visade vägen till universitetets fakultet. Men det fanns ingen som visade till någon astronaututbildning. Athena följde en som det stod astrofysik på. Det var åtminstone ett ord som innehöll astro.

Det började mörkna då hon såg en stor byggnad med en kupol ovanför. Det måste vara där, antog hon. Dörren gled upp och hon kom in i en stor halvcirkelformad hall med dörrar runtom. Hon försökte öppna den närmaste, men den var stängd. Efter att ha ryckt i de andra dörrarna förstod hon att inga människor fanns där. De hade väl gått någon annanstans för att sova. Själv var hon trött, rullade ut sitt liggunderlag och sovsäck. Lyckligtvis hade hon tagit med utrustningen hon använde när hon övernattade i skogen i biotopen utanför parken tillsammans med de äventyrliga av sin årskull.

Athena vaknade av röster och visste först inte var hon befann sig. Hon såg rakt upp i ansiktet på kullkamraten Nike.

”Athena – vilken överraskning. När kom du? Tänkte du besöka mig?”

”Jag lämnade administrationskomplexet.”

”Har du rymt? Övervakaren håller säkert koll på dig och tar dig tillbaka om S. Doradus beordrar det.”

Athena befriade sig från sovsäcken. Tårarna rann under tiden hon rullade samman liggunderlägget.

”Jag vill bli astronaut.”

”Det finns inga astronauter här. Jag tror de är i rymddromen.”

”Vet du var det är? Kan du hjälpa mig att hitta dit?”

”Nu går vi och äter, så får du berätta”, sa Nike.

Athena var hungrig. Mellan tuggorna berättade hon om allt som hänt sedan hon lämnade administrationskomplexet. Nike skrattade då Athena sa att hon hade hoppat över staketet på tunnelbanestationen.

”Jag betalar biljetten till svävaren som tar dig till rymddromen”, sa Nike. ”Men jag vågar inte överföra några pengar till dig. Övervakaren kommer ändå att utplåna ditt konto.”

Hon höll upp klockan och visade Athena en annons. En man som kallade sig Herr Kueles Junior sökte efter folk som kunde tänka sig åka ut i en rymdkoloni. Längst nere i annonsen stod att han ville komma i kontakt med alla som räknade honom som sin förfader innan han gav sig av.

”Jag sökte på honom och fick upp att hans riktiga namn är Herkules Magellan. Han är gammal astronaut och söker nya aspiranter. Han finns någonstans i rymddromen.” Nike klickade fram en bild. ”Han ser bra ut.” Hon skrattade. ”Han ser ut som om han kunde ha varit din far.”

Herr Kueles hade sammanväxta ögonbryn. Just det draget var inte speciellt vanligt, men även Athena hade det.

Då hon satt i svävaren, tänkte hon att Nike hade velat bli av med henne snabbt. Var hon eftersökt?

En måltid efteråt landade svävaren på taket till hallen som utgjorde dromen. Athena följde med strömmen av människor ner. Hon började bli van vid rulltrapporna. Många människor trängdes där nere. Men hur skulle hon hitta Herr Kueles? Då fick hon syn på två stora skalbaggeliknande polisrobotar. Letade de efter henne? Athena hukade sig ner och skyndade bort i motsatt riktning. Hon kom till en dörr där det stod Personal. Athena väntade tills en flock högljudda människor gick igenom och smög genom dörren innan den stängdes.

Hon kom ut i en korridor med fönster på ena sidan som visade ut mot en slätt där flera smala raketer stod uppställda. Längsmed andra väggen fanns dörrar. Athena gick tills korridoren ändade i en aluminiumtrappa som ledde ner till marken. Hon var utanför hallen.

Hon undersökte hallens exteriör tills det blev mörkt. Athena var hungrig, men visste inte hur hon skulle få tag i någon mat. Hon rullade ut sovsäck och liggunderlag bakom några metalliska stödbjälkar och hoppades polisrobotarna inte skulle upptäcka henne.

”Men lilla vännen, varför ligger du här?”

Athena blinkade och såg sömnigt upp i ett vänligt ansikte som tillhörde en ung man som böjde sig över henne. Svart lockigt hår inramade ett ansikte med mörka ögon och sammanväxta ögonbryn. Han kunde ha varit hennes äldre bror. Det var fortfarande natt, men en ljuskastare lyste upp hallens exteriör.

”Jag söker Herr Kueles”, sa Athena.

”Jag ser du är en av oss. Följ med mig.”

Athena brydde sig inte om att korrigera honom och lufsade efter till ett autonomt markfordon som tog dem till en hangarliknande byggnad längre ute på slätten. Under tiden berättade han att Herr Kueles var gammal astronaut. Under de många rymdresorna hade han drabbats av det relativistiska tvillingsyndromet många gånger om och uppnått en ålder på flera hundra år. Nu hade han bestämt sig för att bygga en egen rymdkoloni som han tänkte fylla med hela sin släkt.

”Det har blivit många av oss under dessa århundraden”, avslutade ynglingen.

Han förde Athena in i hangaren. Den var mycket stor med plåttak som välvdes helt ner till golvet som bestod av betong. Den verkade vara övergiven. Hon kunde inte se övervakarens röda öga någonstans.

Där inne låg flera människor och sov i rader.

”Det är fortfarande natt. Du får hitta ett ledigt utrymme där du kan slå dig ner och vila några timmar till.”

Athena rullade ut liggunderlaget mellan två flickor som inte vaknade när hon bökade med sovsäcken. Även de hade en kuslig likhet med henne själv. Det var som om hon hade hittat en stam där hon omärkligt gled in. Magen kurrade, men hon tvivlade inte på att det skulle bli mat dagen därpå.

Hon vaknade av att någon slog på en gonggong. Det var redan folk i rörelse runt henne. Alla tycktes veta var de skulle gå och delade upp sig i olika grupper. Till slut stod Athena ensam kvar och stoppade ner sovsäcken i sitt hölster.

Den unge mannen som plockat upp henne kvällen innan kom tillsammans med en medelålders man som hon gissade var Herr Kueles. Han var äldre än på bilden. Håret hade börjat gråna vid tinningarna.

”Nu äter vi först frukost, så kan vi fastslå din släktlinje efteråt.”

Athena slängde ryggsäcken upp på ena axeln och följde med dem längre in i hangaren. Där stod otaliga bord dukade med tallrikar med en grov bulle med vit fårost på varje halva samt en citrusfrukt och tre dadlar. En oöppnad vattenflaska stod vid sidan om. Var det allt de fick? Athena satte sig på stolen hon anvisades. Det var en slamrig miljö. Stolarnas metallben skrapade mot betonggolvet när de satte sig. Takhöjden och allt metall fick alla ljud att eka. Herr Kueles satte sig mitt emot. De åt under tystnad för att inte förstärka ljudbilden. Märkligt nog blev Athena mätt. Det kanske var för att hon ätit så oregelbundet de senaste dagarna. Hon undrade om astronauter alltid levde så torftigt och om hon skulle kunna stå ut i en sådan miljö. Hon visste att för henne skulle livet förlöpa normalt, men att de relativistiska effekterna skulle få tiden att gå snabbare i ursprungscivilisationen.

Efter frukost fick hon följa med Herr Kueles in på ett litet kontor med plåtväggar där han satte sig vid en gammaldags datamaskin.

”Vi är inte uppkopplade mot Huvudcentralen.”

Med ett snabbt leende startade han maskinen, som långsamt gick i gång.

”Nu ska vi se var du hör hemma. Namn och ursprung?”

Athena begravde ansiktet i händerna med armarna på bordet och började gråta. Historien forsade kaotiskt ur henne, att hon ville bli astronaut, att hon var Elsebeths klon, att S. Doradus ville stänga in henne i Huvudcentralen. Herr Kueles avbröt henne inte. Till slut la han handen på hennes huvud och smekte henne varsamt.

”Du kan räknas som min syster”, sa han. ”Elsebeth var min mor. Min far var pionjären Magellan. Övervakaren dömde min morfar till döden då han gjorde uppror i rymdkolonin vi kom hit i. Jag valde att bli astronaut som min far. Därför har jag åldrats långsamt.”

”Jag vill också bli astronaut.”

”Varför?”

”Jag vill resa i rymden, känna friheten, leta upp nya världar.”

”Min morfar Herr Kueles skickades ut i rymden i en liten kapsel med minimala resurser för att dö. Nu åker hans sarkofag planlöst framåt, kanske för evigt, kanske fångas den upp av någon stjärna eller ett svart hål och förintas. Jag vet inte om det var därför jag tog hans namn och ville bli astronaut, att jag ville hitta kapseln. Men universum är stort.”

”Jag vill uppleva äventyret.”

”Det är ett skäl så gott som något. Nu inför min ålderdom planerade jag ett generationsskepp. Följer du med, kommer du att få leva resten av ditt liv på väg. Jag har byggt en trevlig biotop med mycket natur inuti en stor asteroid, och vi ska ha odlingar och dekorera våra hus med konst. Det kommer att ta flera generationer innan våra efterkommande hittar ett ställe att bygga ett nytt samhälle.”

Athena lyssnade intresserad. Det var inte precis det samma som att vara astronaut, men hon skulle få åka genom rymden mot okända mål i en behaglig miljö.

”Asteroiden finns ovanför rymddromen, på utsidan av Dysonsfären. Vi har redan börjat skicka upp de första kolonisterna med svävare.”

Athena satt stilla och lät hans ord sjunka in. För henne skulle vägen vara målet. Hon skulle bilda familj i rymdkolonin och inte ens hennes barnbarn skulle få sätta fötterna på en planet. Till slut nickade hon.

”Jag är med.”

AR Yngve-dagen

AR Yngve på bokmässan i Göteborg 2019

2 juli är det den internationella A. R. Yngve-dagen. Då firar vi författaren och illustratören A. R. Yngve.

Han föddes 1969 i Göteborg, och är medlem i den göteborgska science fiction-föreningen Club Cosmos. Yngve är en livslång science fiction-älskare som började skriva historier och rita SF-bilder redan i grundskolan.

Han blev först serietecknare, och hans serier publicerades bl.a. i tidningen Svenska Serier på 90-talet. Senare gav han upp serierna för att koncentrera sig på att skriva prosa.

Yngves noveller dök upp i svenska fanzines redan på 80-talet. Hans noveller har sedermera publicerats i tidskrifter i Sverige, USA, England och Kina.

Yngve började själv publicera sina romaner på en Internetsida mot slutet av 90-talet. Hans första ”riktiga” utgivna roman var ungdomsboken Terra Hexa, som kom ut på Wela Förlag år 2004.

Yngve har illustrerat både sina egna och andra författares böcker, bl.a. för KG Johansson och Tora Greve. Han har skrivit en radioserie, ”Magiens Arv” som sändes på NRK år 2009.

Yngve är även en driven dataspelsdesigner, och har gjort många spel för Commodore 64. Han jobbade i flera år för den norska dataspelsfirman Funcom, där han skapade idén till PC-spelet No Escape (2001).

A. R. Yngve bor numera i Norge med sin fru och ett barn. Han har flera bokprojekt på gång. ”Jag har fler idéer än jag hinner skriva historier av, men så har det alltid varit”, förklarar han. Han skriver både på svenska och engelska, och har gett ut flera engelska böcker på Amazon.

LÄNKAR:

Hemsida: http://aryngve.com
Bibliografi: http://aryngve.com/cv.html
Böcker på engelska:https://www.amazon.com/A-R-Yngve/e/B075K8BSWT
Dataspel (för Commodore 64): http://psytronik.itch.io
Boktrailers: https://www.youtube.com/channel/UC53M3eGPmJPhY1wlgBgI9wA/
Trailer för bokserien ”Darc Ages”: https://youtu.be/GOnsPBvce-w
NRK-radioserien ”Magiens Arv” på YouTube: https://www.youtube.com/user/MagiensArv
Sök filmen om Rex Omega på Tora Greves youtubekanal.

En historisk dag

Astronauterna Bob Behnken och Doug Hurley åker med första privatägda rymdskepp till ISS, nämligen Falcon 9.

På Limhamn nöjer vi oss med att fira den internationella Tora Greve-dagen. Här väljer jag att fokusera på en jordnära humoristisk berättelse av denna författare.

2013 utlyste Anna Vintersvärd på Andra Världars förlag en novelltävling på ämnet Steampunk. Samma år blev jag föräldralös vid sjuttio års ålder. Tro mig, det känns lika mycket vare sig du förlorar föräldrar vid sju eller sjuttio. Vid att djupdyka i min familjs bakgrund, uppkom idéen till novellen Hammerslag. Andra Världars antologi kom ut 2014. Den är numera slutsåld. Novellen, som bland annat innehåller en biljakt – förlåt, en jakt först på cykel och sedan med dressin genom ett tunnelbanebygge i Kristiania, borde, enligt Anna kunna utvecklas till en hel roman.

I varje ångetag

Det blev en alternativ arbetarroman om den industriella revolution i kungariket Norge-Sverige. Jag företog åtskilliga researchresor till Rjukan, med djupdykning i arbetarhistoria. Där fick jag även veta att biblioteket hade en samling av Lenins nyhetsbrev som han producerat på hektograf. Lokalbefolkningen gömde dessa historiska dokument under kyrkgolvet under ockupationen under andra världskrig. När man gör research, kan det mest oväntade dyka upp. Jag fick även göra en vandring på Hardangervidda för att prova ut att den sextioåriga änkeprostinnan verkligen orkade göra de vandringar jag beskriver. Bland annat gick vi reträtten med DNT och Tor Nicolaisen som guide. Han berättade om tungvattenaktionen. Då vi närmade oss huvudvägen och skulle över floden i motståndsmännens spår, visade det sig att vägverket hade sprängt bort sista del av stigen så vi var tvungna att klättra ner i rep. Då jag hängde i bergssidan i repet, tänkte jag att om jag fortfarande klarade av den slags övningar vid sjuttio års ålder, så borde änkeprostinnan klara det vid sextio. Tyvärr bröt en av de andra deltagarna benet, med resultatet att jag fick leda vandringen från huvudvägen, över floden upp till kraftverket, för jag hade gått den sträckan innan, under förra researchresa. Ja, som sagt kan det bli en massa utvikningar under researchen.

Framsidan Hammerslag

Kanonröret inne i Gaustatoppen, där jag la Jens Hammers massaccelerator, visade sig existera i verkligheten, visserligen byggt av NATO i modern tid.

NATO-tunnel i Gaustatoppen.

Läs mer om romanen Hammerslag på tiratigerforlag.se/hammerslag/

2018 var det dags för en ny steampunkantologi, denna gång i Danmark. Där skrev jag fortsättningen på den teosofiska delen i Hammerslag.

New Nordic Steampunk

Jag var utsåld på Hammerslag efter diverse bokmässor hösten 2019 och fick köpa in ett nytt lager inför våren 2020. Så kom corona, och allt blev inställt eller förflyttat. Du kan köpa Hammerslag på #adlibris och #bokus, men vill du ha den signerad, säljer jag den för kr 110 + porto, som är blå påse storlek M, kr 59. Kontakta TiraTiger Förlag på tora.greve(at)siriussolarsystem.se. Är du vän med Tora Greve på FB, bruk Messenger. Vi tar emot swish. Bor du i Malmöområdet, går det bra att hämta och betala kontant eller med kort.

Bertil Falk-dagen

Bertil Falk på toppen i Himalaya.

21 maj är det den internationella Bertil Falk-dagen. Då firar vi den kände journalisten, TV-reportern och författaren Bertil Falk. Han drev under många år zen zat förlag, tills han tog pension vid 85 års ålder. Hans förlag gav ut flera antologier med science fiction-noveller, bland annat Sture Lönnerstrand. Han redigerade tredje del av Lönnerstrand åt TiraTiger Förlag. Samtidigt höll han på med ett större projekt – en bok om Feroze Gandhi på engelska. Den kom ut i Indien och väckte stor uppmärksamhet. Efter det tog Bertil pension, som han avnjuter på Söderslätt under lövträden och luktar på blommorna. TiraTiger Förlag fick ta över de resterande böcker i Lönnerstrandserien från zen zat och säljer numera dessa på bokmässor och marknader. Det finns ett visst intresse för dessa böcker, och det är runt 20 stk kvar av varje titel. Vi har ett fåtal exemplar (under 10 stk) på lager av Lönnerstrand 3 för SEK 100. Lönnerstrand 3 finns annars på #bokus och #adlibris samt på förlagets widgetshop.

Framsidorna Lönnerstrand 1 & 2.

Under coronaepidemin är det stopp för alla fysiska arrangemang. Därför säljer TiraTiger Förlag Lönnerstrand 1 & 2 för SEK 50/stk plus porto som är blå påse storlek M, kr 59. Köper du båda, får de plats i påsen tillsammans. Kontakta TiraTiger Förlag på tora.greve(at)siriussolarsystem.se. Vi tar emot swish. Bor du i Malmöområdet, går det bra att hämta och betala kontant eller med kort.