Provläsning Ett slags frihet

1. ”Du låter som en broschyr”

Vattnet glittrade. Seglet glittrade och vattendroppar på däcket och överbyggnaden glimmade. Alldeles vid skrovet var vattnet kaotiskt, små virvlar och vågbrytningar blänkte flimrande, men längre bort var vågorna mjuka, dyningar i vattnet, med svällande och krympande solreflexer som utgjorde en långsam basstämma under de glittrande kvittrande ljusmelodierna kring båten och ombord på båten. Solen stod bakom dem, i sydväst. Det obarmhärtiga ljuset var på väg ned över blå himmel och när någon rörde sig på däck lade sig långa skuggor, deformerade av vågorna, över glittret. Då och då fick en varm nordlig vind seglen att slå och förde med sig små droppar av havsvatten som svalkade och smakade salt på händerna. Och alltsammans reflekterades i fyra sinnen, fyra fria men sammanlänkade sinnen i en kontrapunkt som ytterligare fördjupade glittret och vinden och vattnet.

Will njöt av känslan. Han fick genast tillbaka den, förstärkt och modulerad, och på kortare tid än en sekund hade den kristalliserats till ord:

Jag är lycklig. Mitt liv börjar här.

Känslan svepte runt i det ständiga utbytet. Från Aldo kom en våg av värme, från Potomac skuggan av ett leende, och Lennies noisy gav ackordet en ton av vänlig ironi: Lycka till.

De var på väg.

De hade rest i tre dygn på den här båten, enligt en tradition från gamla tider döpt till det djärva namnet Intrepid. Båten var tio meter lång och som mest tre meter bred. Hon hade en miniatyrversion av riggningen på 1800-talets klipperskepp, fast med ett sentida tillägg: alla segel, liksom båtens däck, var också solpaneler som gav kraft åt turbinerna under vattenlinjen. Hon var vit och vacker och låg stadigt djupt i sjön – även när det stormade och hon kraftigt krängde fram och tillbaka kändes det aldrig riktigt farligt.

Det här var Wills första resa. Han var tjugoett år gammal, tre år äldre än hans farfar hade varit när han slogs mot rebeller i Louisiana. Jämfört med den perioden hade Will haft en skyddad uppväxt, precis som under den gamla tiden. Tolv år i skola, sedan college, sedan några år på universitet. Han hade studerat etnologi och språk. Till sist hade han fastnat för skandinaviska språk och det var så han hade hamnat i det här jobbet.

De andra var mer erfarna. Aldo var trettiosju år gammal, Lennie trettiotvå, Potomac tjugonio – egentligen hette han Rosso, men alla använde smeknamnet. Vilket i sin tur kom sig av att han hade vuxit upp i Martinsburg: när vattnet sjönk undan hade han med egna ögon sett floden Potomac ta form på nytt.

Den gamla världen hade slukats av haven för några år-tionden sedan. Men nu frös polarisarna och fick haven att sjunka undan igen, snabbare än någon hade vågat hoppas på, och gamla boplatser undersöktes, ofta för att befolkas på nytt. I det nya USA lämnade tiotusentals människor sina läger i berg och högländer och vandrade ned till Houston, Chicago, Boston – fler och fler medan åren gick. Situationen fick ekonomin att blomstra. Det dröjde inte länge innan folk insåg att det måste finnas andra högt belägna platser där folkgrupper eller spillror kunde ha överlevt. Projektet Save the World initierades i slutet av 2100-talet och var nu både växande och välmående.

”Du låter som en broschyr”, påpekade Potomac i noisyn.

”Jag är noggrant indoktrinerad”, svarade Will.

Han log åt leendena som svepte genom noisyn. Det var sant. Will Stone var väl indoktrinerad och han trivdes bra med den saken.

Noisyn var nu nästan tvåhundra gammal. Den hade upplevt en nedgångsperiod under havskrisen och otrevligheterna men snart kommit tillbaka igen. För att hålla koll på medborgarna, hävdade cyniker som Potomac; för att ge människor trygghet, ansåg de flesta andra. Will hade haft en professor i etnologi som trodde på kontrollteorin och som vägrade att använda noisy. Många i Wills grupper hade sagt både om och till läraren att om denne hade haft noisy kunde han ha påverkat sina elever mycket mer. Läraren kom alltid med samma motargument: det vore som försöka förstå förrädare genom att leva med dem och lyssna på vad de har att säga – utgången av sådana experiment är alltid ytterst osäker.

Noisyn hade börjat som ett utvecklat nät, internet, som det en gång hade hetat. Strax före mitten av 2000-talet blev det tack vare BCI, brain-computer-interfaces, praktiskt möjligt att läsa av tankar och att skicka in sådana direkt i hjärnan på andra. Ett slags hjärnradio, som uppfinnarna hade kallat det. Olika företag hade försökt sälja idén, men allmänheten var skeptisk.

Inom ett par år förfinades teknologin. Det blev möjligt att direkt kommunicera känslor. Ingen trodde att den varianten skulle sälja mer än den förra men det gjorde den – det fanns tydligen ett stort behov av att kunna läsa andras känslor, och av att kunna dela med sig av sina egna. Försäljningen sjönk för en tid efter en stor mängd upplösta partnerskap och förhållanden men ökade igen efter en justering. När det blev möjligt att stänga inne vissa av sina hemligaste känslor, och dessutom utan att mottagaren eller mottagarna anade något, skaffade nästan hela USA noisy. Alla tycktes vilja simma i det hav av känslor, idéer och tankar som deras egna inställningar släppte in – och liksom i äldre sociala media ville förvånande många dela med sig av de mest förbluffande tankar och uppfattningar.

Under otrevligheterna hade noisyn till stor del försvunnit. Men nu sjönk vattnet, befolkningen växte och noisyn låg som en trygg famn över hela USA:s befolkning.

Will tänkte, alldeles privat, på sina kollegor: Tystlåtne Aldo Mariena stod i fören, lång, blond och stilig med ena foten på en låda, spanande ut över havet som en affisch om sund livsföring från 1900-talet. Lennie Brown, lika lång men ännu magrare, med rött hår och fräknar som avslöjade hans irländska förfäder, hade lätt för att brusa upp men återfann lika snabbt lugnet; och ironiske Rosso Watkins från Potomac var nästan lika kortvuxen och mörk som Will själv.

Wills släkt hade levt under svåra förhållanden i en bergsstat. Will var bara en meter och sextioåtta centimeter lång. Det störde honom inte. Hans barn skulle bli längre och han skulle ge dem det bästa tänkbara liv som fanns i världen nu.

Inte bara dem. Will var mycket entusiastisk inför att komma till en högplatå i det som hade varit det skandinaviska landet Sverige och ge människorna där hopp, nyheter, mediciner och all tänkbar hjälp.

Han öppnade sig igen och sade högt: ”Nå, vad tror ni? Hur ser det ut på den här platsen? Vad kommer vi att möta?”

Potomac sa: ”Troll. Troll och vikingar. Högbystade damer och stolta grymma män med gigantiska svärd.”

”Dröm du”, sa Lennie. ”De har haft det lika svårt som folk i bergslägren. Du har sett bilderna – de är småvuxna men seniga. Snarare kelter än vikingar.”

”Låt honom drömma.” Aldos ord följdes som vanligt av värme. ”Snart är han där och försöker kommunicera på det där hopplösa språket.”

Will protesterade genast. ”Inte alls hopplöst. Svenskan är ganska nära släkt med engelskan. Just tack vare vikingarna. Det var –”

”Vi vet det”, avbröt Lennie. ”Gemensamma rötter. Men fonemen.” Han försökte, inte utan skratt i rösten: ”Sho shoshoka shokshotershkor –”

”U”, rättade Will lika skämtsamt. ”Uuuuu. Sju sjösjuka. U-Ö-U. Jag vet att du kan om du vill.”

”Aldrig”, sa Lennie. ”Aldrig i helsicke.”

De hade flugit från Denver till Stavanger i södra Norge, en av de platser där människor hade överlevt och lyckats behålla viss teknologi. Stavanger hade fått kontakt med USA för ungefär två decennier sedan och efter det hade ett samarbete långsamt vuxit fram.

”Den saken är viktig”, sade Lennie ofta, ”ta det långsamt. Stressa ingen, skräm aldrig någon.”

Nu var samarbetet så etablerat att den amerikanska basen i Stavanger var nästan lika stor som resten av staden. Amerikanerna hade kommit med ny teknologi och annat, inte minst hopp, och norrmännen – vars eget språk knappast var lättare än svenskan – var både tacksamma och lättlärda. En del kommunikationssatelliter från den gamla tiden hade gått att väcka till liv och moderna drönare surrade omkring och undersökte på lägre höjd: på den här nyss uppstigna ön som en gång var en bergstrakt i Finland eller norra Tyskland, finns det liv här? Bebyggelse? Vägar, fordon, människor?

De kolonier som hittades studerades ingående och sattes antingen upp på väntelistor, där vidare studier med tiden ökade eller minskade deras prioritetsgrad – eller besöktes direkt: drönarna hade hittat några få kulturer som höll slavar eller ägnade sig åt människooffer. Inte många men trots allt några stycken. Sådana kolonier besöktes så snart som möjligt av beväpnade styrkor som tog med sig hela befolkningen och placerade ut dem i omskolningsläger antingen i nya USA eller i Stavanger, där det första sådana lägret i Skandinavien nyss hade tagits i bruk.

Byn som de skulle besöka nu var inte en sådan plats. Drönarna kunde förstås inte se allt, men en hel del, och hade inte rapporterat mer än något enstaka övergrepp: något slagsmål med påkar, ett försök till övergrepp mot en kvinna – som emellertid hade försvarat sig med den äran och lämnat mannen skrikande på marken. Även sådana små skärmytslingar borde motverkas och den saken var en av teamets uppgifter.

Lennie sa, både i noisyn och med munnen: ”Okej. Vakna nu.”

Will insåg att det hade varit nästan helt tyst i flera minuter. Kanske hade de andra också låtit sig hypnotiseras av det oändliga havet, de svala glittrande vattendropparna och den bländande solen, hettan som ljudlöst dånade ned över segel och däck och män.

”Vakna nu. Ni vet att vi skulle kunna landstiga om mellan tre och fyra timmar –” hans noisy visade ett sjökort med deras väg fram till en av Sveriges nya kuster som en lysande linje – ”men det skulle innebära att vi är framme i byn när det snart mörknar. Att komma då kunde göra oss mer skrämmande och vi skulle störa deras rytmer. Jag föreslår att vi stannar här över natten. GPS:en håller oss på plats, havet är lugnt, vi får en ordentlig natts sömn och kommer till deras by på förmiddagen. Inga invändningar?”

”Du vill inte ha några”, sa Potomac, ”så du slipper.”

”Vill du diskutera saken?”

”Nej”, sa Potomac. ”Jag konstaterar bara.”

”Då så.”

De åt en enkel men näringsrik middag och gick till sina små hytter. Will somnade till noisyn som svepte genom honom från de andra. Han hoppades på en lugn och fridfull natt.

* * *

Det blev inte så. Drömmarna kom tillbaka.

Efter det första lägret hade Wills familj hamnat utanför Houston. Stadens centrum var förstört av orkaner, översvämningar och åtminstone ett kärnvapen, möjligen fler. I dag visste ingen vem som hade detonerat kärnvapen och varför. Galna Nordkorea? Resterna av Ryssland? Okända terrorister, kanske någon amerikansk dödsgrupp? Hur som helst var strålningen farlig i väster men enligt myndigheterna helt avklingad i öster. De bodde där, längst ut i öster, i ett hus som hade förstörts av havsvatten. Wills pappa hade gjort om hela innanmätet men visste att balkar och plankor långsamt ruttnade under de nya panelerna av återvunnet trä. Han målade dem ändå: alltid hjälpte det för en tid.

”Det är som livet i allmänhet”, sade han till Will. ”Allting går över, allt är tillfälligt. När du är vuxen kommer du att ha ett mycket finare hus.”

”Men jag vill bo här.” Will var sex år gammal. ”Med dig och mamma.”

”Det kommer inte alltid att vara så.” Pappan såg Wills ansiktsuttryck och fortsatte: ”Men det kommer att vara precis som nu så länge du kan tänka dig. Om tio år kommer du att leta efter flickor och springa omkring med kompisar. Då kommer du att minnas det här som en fin tid men ha ett annat liv, ett liv där du trivs lika bra.”

”Men jag vill bo här!”

”Som du vill”, sade Wills pappa, tog penseln från väggen och såg på honom. ”Vi ska alltid bo här. Är du nöjd?”

Någonting stämde kanske inte helt men sexåringen var nöjd.

Drömmarna som kom nu var äldre än så. De kom från tiden i bergen.

Lägret eller staten i berget – sådana platser gick under olika namn – bevakades av frivilliga styrkor. De som bodde i ett sådant läger visste vad som gällde: de fick mat och förnödenheter, om arbete behövdes fick de ställa upp och hjälpa till, och i övrigt skulle de följa vissa enkla men viktiga regler. Inga stora folksamlingar, inga slagsmål eller övergrepp, inga stölder – en primitiv lagstiftning, enkel att följa.

När något hände ingrep den närmaste vaktstyrkan, så hårt som de ansåg sig ha anledning till. Den som hade begått någon förseelse och hade tur kunde straffas med extra arbete – den som hade riktig otur kunde bli skjuten på fläcken. Några domstolar eller överklaganden förekom inte.

Will hade haft tur i oturen. Han var fyra år gammal när han smög ut för att tömma blåsan en natt. Ute råkade han se några större pojkar smyga mot ett fruktlager. Ransonerna var små, det var inte ovanligt att somna hungrig och mat var alltid intressant.

Will vågade inte visa sig för de äldre pojkarna utan höll sig en bit bakom. Pojkarna klippte av taggtråd med något verktyg och kröp in till lagret: frukten låg i lådor, under presenningar och placerade i vattenkar för att kylas.

Något larm måste ha gått. Efter ett par minuter – när Will kände att han mycket snart måste kissa, men klämde ihop benen och höll sig – kom pojkarna ut igen, en efter en, med påsar i händerna. Will funderade redan på att krypa in till lagret efter dem när strålkastarna tändes.

Pojkarna stelnade till. Två av dem var förnuftiga, släppte sina påsar och lade sig platt på marken.

De tre andra var inte lika begåvade. De försökte fly – och de hade otur. Vakterna var antingen uppretade, eller trötta, eller så ville de statuera ett exempel. Efteråt hade Will ofta tänkt på dels vad som skulle ha hänt med mindre brutala vakter, och dels vad som kunde ha hänt om han redan hade varit på väg mot hålet i stängslet.

Han låg kvar.

Skott dånade. Mynningsflammor lyste upp mörkret som blixtar.

Det måste ha varit då Will kissade på sig. Han märkte det inte förrän efteråt, när han smög därifrån. Men det måste ha varit skotten.

Kanske inte de första. Den saken var han inte säker på. Men under skjutandet. Kanske var det när den storvuxne pojken sprang förbi, mindre än tio meter från Will, och träffades av en kula i ryggen: ljuset från mynningsflamman lät Will se den röda eruptionen från pojkens bröst.

Den storvuxne pojken kastades framåt, dog utan ett ljud och låg som en bortslängd trasdocka.

Will kröp därifrån. Det var inte förrän han hörde röster bakom sig och hade oturen att uppfatta någon cynisk kommentar om den skjutne pojken som han kände att hans byxor var våta och kalla.

Alltsammans kom tillbaka till honom i drömmen, gång på gång, i olika varianter: ett ältande där han ibland var pojken, ibland skytten eller en av de andra vakterna, där han kände kulan slita sönder ryggrad och bröst och hörde den där kommentaren eka med vaktens röst, med sin egen, med Potomacs eller Lennies: Han lär inte behöva mer frukt. Och till den förvirringen lades drömmar från de andra: Aldo hade blivit jagad av en grupp män som hann ifatt honom och gav honom stryk, Lennie hade varit nära att bli strypt men lyckats köra in tummen i ögat på stryparen … och Potomac hade pratat sig ur en liknande situation, där någon gav sig på honom och noggrant förklarade vad han skulle göra med Potomac, både tills han själv var nöjd och efteråt. Orden som Will aldrig hade hört Potomac säga högt ekade nu i drömmen och blandades med den skjutne pojken och Aldos blinda flykt och de andras skräckupplevelser.

Det påstods vara nyttigt. Under den gamla tiden hade det funnits något som kallades psykoanalys, där patienter berättade för terapeuter om saker de hade varit med om och på så sätt drog fram dem under sitt undermedvetna och kunde ”hantera” eller ”bearbeta” dem. Noisyn skulle ha samma effekt. Men Will tyckte inte om den aspekten. Han stängde av helt, beordrade inom sig sin noisy att bara minnas huset i Houston, och efter en stund kände han stressen tona bort och lugnet komma flytande som tidvatten.

Allt var bra. Allt skulle alltid bli bra. Det fanns inga problem. Han hade överlevt lägret. Han var vuxen och fri.

Island

Strokkur

Jag ligger i min bassäng och njuter. Månen lyser över mig. De varma strömmarna underifrån kittlar och får mig att springa till väders i ren fröjd. Jag sneglar bort på grannen, som är min före detta överordnade. Där finns ingen aktivitet längre.

Dagen gryr. Sysslorna runt mig kommer i gång. Jeepar med höga välpumpade hjul glider bullrande in på parkeringen. Personalen i turistbutiken och caféet förbereder sig för den kommande kommersen. Allt här är uppbyggt på grund av mig och mina kolleger. Människorna här lever av min aktivitet.

De första turistbussarna stånkar och väser och tystnar sedan. Turisterna börjar samlas runt mig. De är förväntansfulla. Jag springer upp och levererar. Ja, det är så att jag hoppar upp en extra gång, men inte så högt nu innan jag får samlat mera kraft. Det utlöser applåder. Inte för att det betyder något för mig, min natur är att springa upp och agera.

Jag sjunker ner i bassängen igen och samlar krafter. Efter fem minuter känner jag den välkända kittlingen under mig och kan inte stå emot. Jag springer till väders igen. Nya applåder.

Efter denna utlösning sjunker jag ner i en lång vila. Mitt vilotillstånd är så djupt att jag knappt känner nästa kittling som uppmanar mig att springa. Denna gång blir inte språnget så högt som väntat. Turisterna skrattar. Deras reaktion betyder inget för mig, inte alls. Det är något annat som betyder mera. Jag sneglar neråt mot en ny granne som håller på och växer upp. Litli Geysir. Så som jag tog kraft från min granne Geysir, håller den litle på att suga åt sig min kraft för att i sinom tid ersätta mig? Det möjliga faktum får mig att koka. Nästa gång kittlandet från underjorden stimulerar mig att springa, är jag så uppjagat att det blir ett extra stort språng, så högt och brett att det inte ryms i en enda bildruta i turisternas videokamera.

Där fick ni!

Strokkur visar upp sig.

Länkar:

Thomas Grundbergs bildspel:
http://grundberg.se/album/Island_2019
Stefan Nilssons film:
https://youtu.be/sFThiFLPYRI

Referat från Litteraturrundan

Jag deltog i Litteraturrundan under två dagar, 4 – 5 maj. Jag är medlem av KKV Textil, och hade lånat deras galleri. Där hängde jag en utställning med bilder från böckerna i Siriuskrönikan.

Skyltfönstret på Galleri Textilkoll.

Första dagen var vi två, Dennis Renfors och jag. Det kom besökande helt från Stockholm, och plötsligt var lokalen full. Runt tio personer fyller en så liten lokal. Både Dennis och jag läste från våra böcker.

Dennis läser och blir filmad.

För min del blev det mera läsning från en av böckerna ”under bordet”, nämligen Hammerslag. En av recensenterna beskriver den som feelgoodsciencefiction och läsningen drog ner några skratt. Dennis läste mycket livfullt från sin senaste bok Botemedel mot hästkurer. Vi fick sporadiska besök inifrån själva ateljén av folk som arbetade där. Då dagen var slut hade vi skrattat mycket. Vi sålde just de böckerna vi läste ifrån, så läsning boostar försäljningen. Dennis och jag pratade om att vi skulle ha uppträdanden på vernissager, för även han gillade lokalen. Efteråt pratade jag med en del av de andra KKV-medlemmerna, och de menade att vi borde dra igång utställningsverksamheten på riktigt igen och inte bara ha fönsterutställningar. Då kunde ett samarbete med författare vara trevligt.

En del av utställningen.

Andra dagen var jag ensam i galleriet. Det blev en lugnare dag utan uppläsning. Besökarna var mera intresserade av konstverken, som de trodde ingick i kampanjen ”öppna ateljéer”. Jag fick öppna dubbeldörren mot ateljén där ett antal tjejer jobbade. Det blev mycket prat om vävtekniker och konstverk, och besökarna drog iväg med konstvykort.

Två helt olika dagar!

Tora Greve.


Litteraturrundan 2019

Projektet Utanför gränserna

initierades av Konsthantverkscentrum under ett möte på Malmö Universitet för flera år sedan. Då startade Tora Greve projektet med Siriuskrönikan, där hennes textilkonst skulle integreras med författarskap. Det blev till slut sex böcker. Under arbetet med Siriuskrönikan valdes Tora Greve in i Författarförbundet. Tora Greve är även medlem i KIF/KRO och ställer ut konst bl a på Konstnärernas Kollektivverkstad Textils galleri, Textilkoll. Adress: Korsgatan 6, Malmö (mellan Rättscentrum och Östra Förstadsgatan).

Under Litteraturrundan 4 – 5 maj kommer Tora Greve att berätta om projektet på Galleri Textilkoll och visa bilder. Öppetider: Lördag 11-16. Söndag 12-16.

Alla framsidor Siriuskrönikan

Citat från Tidningen Kulturen 2015-08-16: Fantasy har ett kulturantropologiskt drag som är framträdande i Tora Greves tjocka fantasyroman Erövraren. (Sirius1)

Siriuskrönikan är episk fantasy om en planet som rör sig mellan de två solarna i Sirius solsystem. För att korrigera banan, krävs en Mästare kunnig i praktisk kvantmekanik. Denna Mästare finns som sammanhållande länk genom hela bokserien. Planeten är huvudpersonen. Varje bok kan läsas för sig.

Författarcentrum Syd

Serandos förbannelse

Serandos förbannelse av Nathalie Sjögren. 200 sidor. ISBN 978-91-981602-7-7

Jag har tidigare skrivit om Nathalie Sjögrens bok I nattens mörker. Den var mycket blodig. Serandos förbannelse är nyutgåvan. Den är en klar förbättring. Handlingen är samma som i förstautgåvan, men själva romanen har genomgått en metamorfos. Den har förvandlats från splatterskräck till tragedi med alla den gotiska skräckromanens ingredienser. Även jag, som egentligen inte gillar skräck, njöt av denna utgåvan. Boken rekommenderas alla som vill läsa en klassisk skräckroman med både skräck och kärlek.

Scifiworld i Malmö

Torsten och jag åkte till Stadionmässan på fredagen, pyntade montern och satte upp böckerna.

Tira Tiger Förlags monter.

Vi var fem olika förlag som delade monter på tre bord.

Hela gänget: Jerker, Sofi, Linus, Lisa, Tora.

Mycket skratt och underhållning på mässan. Det räckte att stå i montern, alla monster, superhjältar och odjur passerade hela tiden förbi. Vi hade inte en tråkig sekund, så stickningen åkte hem första dagen.

Klassiska monster.

Vi träffade både Erik, Hans och Thomas från ASTB.

Veronika från Mathildenborg visar sitt sanna jag.

En av bilarna från Converters vann 1. pris i dräkttävlingen.

Tora med sin favoritconverter, prisvinnaren.

Hur gick det med bokförsäljningen? Ja, vissa titlar tog nästan helt slut, så det blev att beställa mera till Litteraturkonventet på Island i slutet av april och till Litteraturrundan i Skåne i början av maj.

SciFi World i Malmö 2019

Helgen 30-31 mars 2019 kl. 10-18 är vi fem som ska uppträda på Scifi World i Malmö. Mässan ska vara på Stadiongatan, på den just nu inhägnade Stadionmässan.

De fem som är med, är Sofi Poulsen, Lisa Rodebrand, Tora Greve, Jerker Hulten och Linus Löfgren. Jag säger uppträda, då en del av dessa personer brukar klä sig på ett sätt där de är närmast oigenkännliga.



Sofi och Tora från en kurs på Författarcentrum Syd när vi fortfarande är igenkännliga. Bild från Sofis telefon.

Lisa Rodebrand är ägare till Fantasiförlaget där hon nyligen publicerat Serandos förbannelse av Natalie Sjögren. Själv skriver hon rymdopera.

Sofi Poulsen är kanske mest känd som redaktör för antologierna Grimm, Grimm Darker och Grimm Special Edition, som är vuxenböcker. Har annars skrivit barnböcker.

Jerker Hulten skriver fantasy om Hamnskiftare. Hur har han tänkt se ut på Scifi World? Eller ska han skifta hamn under mässan?

Linus Löfgren delade monter med Tora Greve på Bokmässan i Göteborg 2018. Under mässan förvandlades både han och hans familj till hemska vidunder från Resan mot de röda öarna och de antastade alla besökare som passerade förbi i huvudstråket. Monstren avvek inte förrän alla böcker var sålda.

Allas böcker kommer att vara med under Scifi World.

Tora Greve kommer att ha med alla titlar från TiraTiger Förlag och dessutom två titlar från förlaget ZenZat.

Provläsning REX OMEGA

PROLOG

-Pappa, är det sant att du var kung av Sverige en gång?

-Äsch… är det din mamma som har berättat den där gamla historien igen?

-Hon sa att du kallades “Hans Majestät Jean Filip den förste,” och att hon var drottningen av Sverige.

-Mmm…

-Så det är sant, då?

-Mja, jo.

-Du har aldrig berättat det för oss!

-Jag ville inte… att det skulle stiga er åt huvudet.

-Men berätta då! Om slottet i Stockholm, om den där skurken som försökte ha ihjäl er, och hur ni räddade landet från katastrof…

-Jag tror din mamma har överdrivit detaljerna litegrann. Och det var inte alls spännande den där gången när mina föräldrar dog. Skulle du tycka det var spännande om jag och din mamma dog?

-Förlåt. Snälla pappa…

-Okej då. För länge sedan bodde jag och min familj i staden Stockholm, i ett litet land långt borta. Din mamma bodde i landet Nederländerna. Drivhuseffekten fick havsytan att stiga och Nederländerna översvämmades helt av Nordsjön. Min familj hade världens ovanligaste yrke. Vi kallades kungafamiljen…

Kapitel 1

Det var en gång i det 21:a århundradet…


6 JUNI

Annons i den tolvspråkiga webbkanalen Euro-Sun:

Marc La Patrie, EUs nye president säger: “Monarkin är på väg att dö och försvinna in i historiens dimmor. En ny tid, en ny enhet väntar. Kungen är död. Länge leve Europa!”

Denna annons sponsras av EPRU, Europapartiet Förnyad Enhet.


Den tjänstgörande ordonnansen på Stockholms Slott gick ut på taket och vecklade ut flaggan. Omsorgsfullt knöt han fast flaggan vid linan och hissade den sakta mot den gråblå morgonhimlen. Upp steg den tretungade flaggan med det gula korset mot blå botten, med Stora riksvapnet i mitten, lätt fladdrande i brisen från Östersjön.

Flaggceremonin var den gamla tradition som signalerade att rikets kung eller drottning befann sig inom rikets gränser.


Någon timme senare gled drottningens marklimousin in över Norrbro. Den körde in på Slottets borggård flankerad av fyra motorcykelpoliser, samt åtföljd av en flygande ambulans. Drottningens dagliga ankomst från Drottningholm hade försenats, och staben på Stockholms slott tjattrade oupphörligt om hennes hälsa över den interna kommunikationslinjen. Den åldrade staben kom ut för att möta henne på slottstrappan, iklädda sina vanliga mörka kostymer: riksmarskalken, överintendenten vid hovförvaltningen, hovmarskalken, samt stabschefen i sin uniform.

De var alla gamla män och kvinnor, med ryggar böjda av årtionden – men drottningen var äldre än någon av dem. När de såg henne lyftas ur limousinen och placeras i en elektrisk rullstol, gick en svag flämtning genom staben. Hennes kinder var insjunkna och ögonen såg mycket trötta ut. Endast sminket gav en smula färg åt hennes kinder, och håret var färgat mörkbrunt – exakt som det varit de sista fyrtio åren.

“Hon skulle ha stannat hemma”, viskade hovmarskalken. “Och kronprinsen som är försenad…”

Drottningens rullstol gled uppför rampen, eskorterad av livläkaren och hennes assistent som styrde stolen.

“God morgon, Ers Majestät”, hälsade hovmarskalken och gjorde en lätt bugning. Drottningen nickade tillbaka. Hennes högra hand darrade i hennes knä, som om den inte kunde bestämma sig för att lyftas eller stanna nere.

Livläkaren, en mörkhyad kvinna i femtioårsåldern – flera årtionden yngre än sin patient – tittade menande åt hovmarskalken, som kom närmare.

“Hennes majestät har valt att komma till Slottet trots min rekommendation att hon stannar hemma. Jag måste varna att Hennes majestäts blodvärden -“

“Mina blodvärden är mina!” svarade drottningen gällt, i ett plötsligt energiutbrott. Hon såg intensivt upp mot dem båda. “Aldrig att jag stannar hemma på nationaldagen!” Hon drog en djup suck, och tillade i en nästan utmattad ton: “Jag mår bättre om min son är med mig på balkongen idag. Har han kommit? Och barnbarnen?”

Hovmarskalken höll handen mot sitt högra öra och lyssnade på kommunikationscentralens rapporter. Han skakade på huvudet.

“Ers Majestät, kronprinsparet landade precis i Stockholm. Och barnbarnen… ja, Margareta Louise är i huvudstaden och hon kanske kommer… men Jean Filip är fortfarande på statsbesök på månbasen.”

Drottningens rullstol kom in i själva entréhallen, där presschefen stod och pratade med sina medarbetare. Hovmarskalken kallade henne till sig via handsfree.

“Vad säger gamarna?” frågade han när presschefen stod helt nära, och drottningen var utom hörhåll. “Gamarna”, det vill säga media, hade små fjärrstyrda kameror planterade på strategiska positioner runtom slottet.

Hon pratade mycket fort, som alltid. “Bara det vanliga snacket: drottningen är sjukare än hovet medger, kronprinsen skämmer ut nationen med sina dumma uttalanden mot EU, kronprinsens son intrigerar för att bli astronaut och försummar sina plikter, gamarna cirklar runt Margareta Louises “nära vän” i hopp om att hon ska säga något till dem… och som vanligt hävdas det att monarkin är död, att inga människor kommer för att se kungafamiljen vinka från balkongen.”

“Drottningen är inte sjuk. Hon är bara nästan nittio år gammal. Om kronprinsen inte kommer i tid, måste jag uppehålla henne tills han kommit. Du vet hur envis drottningen är när det gäller nationaldagen.”

“Mina barn och barnbarn ska vinka åt henne när hon står på balkongen.”

“Och mina barnbarn”, sa hovmarskalken. Båda log. “Då så. Det ordnar sig. Har du hört något nytt om Jean Filip?”

“Han stortrivs på månbasen och vill förlänga ‘goodwilluppdraget’ med ytterligare en vecka. Vi dementerar förstås alla påståenden om att han vill bosätta sig där permanent.”

“Vi kan inte ha en framtida kronprins boende på en annan planet. Hur skulle det se ut?”

Presschefen rynkade pannan.

“Den framtida kronprinsessan är mitt främsta bekymmer”, sa hon. “Kan regentparet bestå av tvådrottningar?”
“Jamen herregud, tala inte ens om det där. Jag måste gå.”

Hovmarskalken gick bort till hissen; drottningen hade redan åkt upp till balkongen. Han öppnade sin pocket-PC och kollade bevakningskamerorna från gatan. En folkmassa hade redan samlat sig utanför, i väntan på att kungafamiljen skulle visa sig.

Jean Filip, son till kronprinsen och hertig av Gotland med kaptens grad i flygvapnet, klev upp i cykeln och tryckte på gaskontrollen. Han kunde känna den lätta vibrationen genom rymddräktens flera lager av spindelsilkefibrer.

“Cykeln” – inte stort mer än en aluminiumram med en tryckluftstank, åtta gasmunstycken spretande i alla riktningar, plus ett förarsäte – steg ljudlöst upp över månytan i en brant båge. Jean Filip gjorde små justerande manövrer med kontrollpanelen, precis som han tränat i simulatorn nere på månbasen. Han tittade ned på det gråbruna, sterila landskapet och tyckte att byggnaderna såg ut som plastmodeller i det skarpa, vita solskenet. Bara några dagar till, tänkte han. Och kanske en gång Mars… kanske.
Han hörde kommandocentralen tjattra i hans hjälmradio och stängde av den. Knappt ens på Månen får man vara ifred. Bara vara en människa, inte en levande meningslös symbol. Cykeln gled sakta över månlandskapet; den blåa och vita kristallkulan som var Jorden hängde orörlig mot den bläcksvarta skyn. Stjärnorna syntes knappt i det kombinerade skenet från Solen, Jorden och månytan. Han kunde bara höra sig själv andas, och det svaga väsandet från rymddräktens luftförsörjning. Han glömde alla tankar på det han försökte fly ifrån, alla problem borta på Jorden. Så liten och bräcklig den verkade härifrån…

Hans blick föll på den behandskade handen som styrde cykeln, och såg datumet på digitaluret: 6 JUNI SVENSK TID. Det hjälpte inte hur mycket han än försökte låtsas glömma datumet. Farmor, gammeldrottningen, satt säkert på balkongen nu, med hans föräldrar… och hovmarskalken hade skickat honom talet han skulle hålla som videopoddcast från Månen.

Jean Filip suckade och ändrade kurs tillbaka mot landningsplattformen.


Protokollofficeraren på den internationella månbasen stod och väntade på andra sidan luftslussen när Jean Filip kom in. Mannen var en tunnhårig ryss i trettioårsåldern, kapten Sasja Talininov, och bar en orange overall som var närmast identisk med den Jean Filip bar under sin rymddräkt. Han hjälpte svensken ut ur rymddräkten, men stirrade förargat på honom hela tiden.

“Stäng aldrig av radion när du är i dräkten!” sa Sasja. “Aldrig!”

“Okej.” Jean Filip lät och kände sig lite skamsen.

“Dom väntar på på ditt direktsända tal. Tar du det i kommandocentralen?”

“Okej. Tack.”

De två vandrade så raskt den svaga tyngdkraften tillät genom de två meter höga, tre meter breda tunnlarna. Under sina första dagar på basen hade Jean Filip tvingats bära skyddshjälm för att inte skada sig – det hände att nykomlingar tog i för kraftigt och slog huvudet i taket när de sprang eller reste sig upp, till stor förnöjelse för erfarna kolonister.

De kom ut ur tunneln från landningsområdet, och in i en av de enorma kupolerna som reste sig upp ur månytan. Det mesta av månbasen låg under marken, för att skydda kolonisterna från kosmisk strålning, men kupolerna var täckta av flera skikt aluminiumfolie. Hälften av de över två hundra människorna på Månen arbetade i de existerande fem kupolerna. Den som Jean Filip och hans “värd” Sasja gick in i var kommando- och kommunikationscentral för hela månbasen.

På jorden blev kungafamiljen varmt välkomnad vid statsbesök. På Månen betraktades han som slöseri med syre, så länge han inte uträttade nyttigt arbete. Jean Filip talade fyra språk och erbjöd att hjälpa till, men efter två veckor fick han fortfarande nöja sig med att följa med och se på. Han misstänkte att det egentliga skälet var order från Jorden att han inte skulle utsättas för några risker. Det var delvis därför han insisterat på att lära sig köra en jetcykel – för att testa sitt oberoende.

Herregud, tänkte Jean Filip när han kom in den stora kommandocentralen, där overallklädda män och kvinnor snabbt korsade tunna repbroar i kupolens tak från en plattform till en annan. Jag är nästan trettio år gammal. Hur länge ska jag behöva behandlas med silkesvantar? I armén fick jag iallafall pröva på några riktiga risker och strapatser. Och min pappa har det inte mycket bättre… det är ett hån mot en vuxen man att kalla honom “kronprinsen”. Jag hoppas de inte ber mig kalla honom det i TV-talet…

Han kände personalens ögon på sig, stramade automatiskt upp sin hållning, och sände dem vänliga blickar och nickar. Liksom sin syster hade han tidigt lärt sig att visa upp en korrekt fasad.


Befälhavaren för den internationella månbasen, den femtioårige kinesen Li Dong, såg upp från sina monitorer när Jean Filip klättrade upp i hans kontor. Språket som talades på månbasen var huvudsakligen engelska, och tonen informell.

“Jag hörde att du prövade en cykeltur på utsidan idag?”

Kinesen och ryssen gav varandra menande, allvarliga blickar.

“Ja, det var… väldigt kul.” Han log impulsivt vid tanken, men visste att de var missnöjda med hans uppförande. “Jag tränade med jetcykel i armén också, men det är så mycket friare i den låga tyngdkraften här. Jag kommer att sakna den här platsen när jag återvänder med nästa raket.”

“Tack. Kanalen till Sverige är öppen på monitor två. Texten i talet är på monitor ett. Svenska kungliga hovet kan tala med dig på monitor tre. Monitor fyra visar kanalen där ceremonin direktsänds. Ska vi sätta igång?”

“Ja tack.”

Kommendören erbjöd Jean Filip en stol och en mikrofon med brytare, så han kunde byta kanal snabbt. Han kopplade på kanal tre och kallade på hovmarskalken. Den gamle mannens välbekanta, milda ansikte kom in på skärmen. De nickade åt varandra; Jean Filip måste ha hälsat på honom tusentals gånger tidigare.

“Är alla på Slottet nu?” frågade Jean Filip.

“Majestätet är på balkongen och väntar på era föräldrar. De är nästan framme vid Slottet nu. Enligt protokollet ska ni inleda med hälsningstalet till Sveriges folk om en minut. Är ni redo?”
“Jag har talet ni skickade här på monitorn. Ge tecken när det är dags.”

Hovmarskalken höll handen över sin handsfree och väntade på signalen. Jean Filip justerade sitt hår medan han sneglade på monitorn med svenska mediakanaler; kameran hängde på en mekanisk arm precis ovanför monitor ett. Talet var en ren formalitet; det skulle vara över på högst några minuter. Plötsligt genomfors han av stark oro; varför hade han inte hört av sina föräldrar under de senaste tio minuterna? Var höll de hus? Någonting var fel…


Hovmarskalken på monitor tre gav tecken åt honom att börja, sekunden innan monitor fyra bytte till kamerabilden av Jean Filip på Månen. Hans långa träning tog överhanden: ansiktet på videosändningen formade sig till den formella, värdiga min som anstod en representant för kungafamiljen och nationen. Jean Filip läste med stadig, avmätt röst från talet, utan att tänka på ordens innebörd. Allt han kunde tänka på var: Var är de? Något har hänt.

När han kom till den tredje meningen i sitt tal, nästan halvvägs i texten, kom en e-post märkt “Högsta prioritet” upp på monitor tre, addresserat till hela Slottets personal. Jean Filips röst började vackla och staka sig när han läste brevet:

Kronprinsparets kortege har råkat ut för en trafikolycka på Norrbro. Omständigheterna är oklara; en omkullvält lastbil står på bron och blockerar framfarten. Föraren har inte funnits. Markbilen med paret har kört av bron och ned i vattnet. Dykare har skickats till platsen. Drottningen är underrättad och befinner sig i säkerhet på Slottet. Margareta Louise är på väg till Slottet under eskort från Stockholms polisen och Svea Livgarde. Bevara lugnet och svara inte på frågor utifrån. Mer information kommer.

Admiral Erik Silfverskiöld

Stabschef Kgl. Slottet

Jean Filip kände strupen snöras åt och hur det hettade i ögonen. Ändå fortsatte han läsa upp talet till sista meningen, och kämpade för att bevara fattningen. På något vis – eller kanske tack vare den livslånga träningen, den innötta skräcken för att tappa masken offentligt – lyckades han avsluta talet utan att börja gråta.

När han var färdig sjönk han framåt i stolen; månbasens kommendör stängde av kameran med sin fjärrkontroll. Sasja lade en hand på den hulkande svenskens axel.

“De klarar sig nog”, försökte ryssen. “Med allt folk på platsen måste det ordna sig…”

Hovmarskalkens ansikte blev synligt på monitor tre; det var blekt som vax.

“Kan jag få tala med Jean Filip?” bad han. Li Dong slog på kameran och frågade mjukt om det var i sin ordning. Jean Filip nickade och torkade ögonen mot ärmen.

“Ers Höghet…” började hovmarskalken, och skakade på huvudet som om han var i chock. Jean Filip förstod. Han trodde inte på det övernaturliga, men redan när e-posten kom upp visste han.

“Det är förfärligt… kronprinsen och kronprinsessan har blivit funna i bilvraket. De måste ha dött redan i kollisionen. Jag beklagar å det djupaste…”

Han sa “Ers Höghet.”

“Kan jag få tala med min syster… och min farmor?”

“Er syster har anlänt till Slottet i en annan bil. Hon är hos Drottningen nu. Livläkaren ser till Drottningen. Majestätet har svimmat, verkar det som. Hur snart kan ni komma tillbaka?”

Jean Filip vände sig om och såg tomt mot Li Dong, som hade läst den engelska translatortexten på skärmen.

“Vi kan få dig på skytteln i morgon. Du kan byta plats med någon som inte har så bråttom.”

Den nye kronprinsen av Sverige nickade.

“Om en tre, fyra dagar”, sa han till kameran.

“Då så. Vi ska ta hand om er familj. Måtte resan bli trygg. Adjö, Ers Höghet.”

“Adjö.”

Jean Filip stängde av monitorn och stirrade på monitor fyra, där svenska nyhetsmedia meddelade folket att kronprinsparet nyss hade omkommit, bara ett hundratal meter från Stockholms Slott. Drottningen hade inte synts till sedan dess. Folkmassorna växte runt den avspärrade Norrbro, och runt Slottets väggar. Barnen stod där med små flaggor och blomsterkransar. Ingen viftade med flaggor nu, men många blågula flaggor fladdrade i brisen runtom i Stockholm – och från Slottet, och på Norrbro.

Sakta började slottsstaben se till att Slottets flaggor halades ned på halv stång. Kort därpå gjorde staden likadant, och landet följde efter.

Kanarieöarnas gåtfulla historia

Kanarieöarnas gåtfulla historia av Yvonne Wærn. Fabelfarmor förlag 2019. ISBN 978-91-984431-4

Detta är en faktabok om Kanarieöarnas historia och passar som uppslagsbok för de som vill tränga djupare in i öarnas historia än till solsängens yta.

Texten är djupgående och ger många historikers synpunkter på öarna. En välmatad litteraturlista finns bakerst. Boken är uppdelad i olika ämnen med underrubriker, till exempel Tidiga skrifter, Geologi, Öarnas yttre karaktär, Olika studier av människorna, Olika benämningar på öarna, Namn på de tidiga öborna, Livsvillkor för de tidiga öborna, Bostäder och andra byggnader, Samhällsliv, Familjeliv, Lagar, Fester och sporter, Sjukdomar och botemedel, Andligt liv, Erövringen (eller rovet) av Kanarieöarna. Varje kapitel är indelade i underrubriker. I eboken kan man klicka sig direkt in i önskat kapitel.

Yvonne skriver fängslande om hur Hesiodos och Platon kanske redan som barn hört om de lyckliga öarna, samt sagan om Atlantis. Hon går därefter in på öarnas geologi. Kanarieöarna steg upp ur havet som vulkaner från en så kallad hotspot och är förhållandevis unga, geologiskt sett.

I den översiktliga historian nämns att Fenicier kommer 5000 före Kristus och Cromagnon 3000 år före Kristus. Vad menas? Fanns Fenicier som begrepp för så länge sedan? Och är vi inte alla ättlingar till Cromagnon, även Fenicierna? Jag vet inte om det är helt rätt att dra in rasbiologernas forskning i detta sammanhang. Det är bra att Yvonne beskriver rasbiologerna med ett skeptiskt tonfall ”tyckte han sig se”… Jag köper inte att vissa forskare påstår att visselspråket uppstod för att romarna skar tungorna av folk de senare forslade till Kanarieöarna för att bli av med dem. Just tungan är väsentlig för att framkalla det karaktäristiska visselljudet som numera lärs ut på skolor på La Gomera. Yvonne ställer frågan om inte Kanarieöarna befolkades från olika håll, en spännande tanke. Det bringar mig vidare till nästa fråga: Yvonne nämner inte med ett ord det stora pyramidfältet på Tenerife, som Heyerdahl nosade på och som jag själv besökt två gånger. Det har varit lite hysch-hysch runt pyramiderna, och det görs ingen reklam för dem. Jag köpte en souvenir där, en liten grå värdeväska med en numera knappt tydbar text Piramides de Guiy…a samt en bild på sol, pyramid och segelskepp.

Det finns bilder i den tryckta boken. Köp den. En del tangentbordsfel förekommer i eboksversionen.