Inspiration till Asteroiden

Hannibal träffar UFO-fantasten Keefer på en restaurang vid Copacabana i Rio de Janeiro. Jag tänker mig restaurangen vid foten av linbanan upp till Limhamns-Jesus. Märkligt nog har den en exakt kopia på Kanarieön La Gomera. Café Oscar ligger vid hamnen. Även toaletten låg på samma ställe i lokalen. Då vi vandrade på Gomera, bodde vi på ett pensionat en bit uppe i byn San Sebastian och åkte buss upp till vandringslederna i berget. Vi åt frukost på uteserveringen på Café Oscar. Men det är en ganska långsmal lokal som inte skulle ägna sig till föredrag. Därför tänker jag mig den vegetariska restaurangen Fågel Fenix som fanns på saluhallen på Lilla Torg under 1980-talet. Den var helkaklat. En kväll kom en UFO-fantast från Australien och höll föredrag. Han beklagade den helkaklade miljön med metallstolar och bord. Den var omöjlig att meditera i. Jag tror han hette Keefer, så jag plankade honom direkt till Asteroiden.

Tora framför Limhamnsjesus i Rio de Janeiro.

Är Asteroiden inspirerad av Oumuamua? Nej, jag började skriva på den 2011. Däremot är den inspirerad av ett program som Planetary Society presenterade och ville att jag skulle sponsra: Att upptäcka asteroider på väg att krocka med jorden. Det finns mer än 8000 asteroider i storlek 140 meter i diameter och större i banor i jordens närhet. Vissa av dem passerar tidvis så nära som mellan jorden och månen. I juli 2019 passerade en asteroid på 60 – 130 meters diameter närmare oss än månen. Jag har aldrig varit intresserad av att sponsra Planetary Society’s asteroidprogram. Varje gång en stor stenbumling råkar passera jorden, är det en lika stor överraskning. Men programmet finns kvar, och det upptäcker och registrerar nya objekt hela tiden. Nästa passage görs av asteroiden 2006 QV89 som passerar oss 27 september på ett avstånd 20 gånger månens. Dinosaurierna utrotades av en stenbumling på 10 000 diameter, och det kan vi se bevis för så nära som Stevns Klint på Sjælland. Där syns den så kallade Iridiumranden i kalkberget. Strax efter nedslaget regnade iridium ner på jorden. De flesta arter som fanns, dog ut. Själva planeten skakade på sig och frambragte nya arter. De obefintliga däggdjuren fick sin chans. Vi kom till. Om det händer igen, vilka arter ska bli våra efterkommare?

Iridiumrand i Stevns klint.

Den omvända flyktingströmmen i Sahara som beskrivs i Asteroiden – något sådant har du väl aldrig upplevt? säger skeptikern. Nej, men jag har åkt jeep genom Libyen. I förbindelse med solförmörkelsen 2006 var vi ett gäng från Europa som åkte omkring i Sahara. Öknen är inte bara sanddynor. Den består även av hård mark, sandblåsta bergsformationer i otroliga former och plötsligt uppdykande pumphus som hämtar upp grundvatten. Portabla solceller var något vi själv medförde för att hålla i gång en del instrumentering under solförmörkelsen. På vissa ställen fanns grottor med hällristningar som avbildade afrikanska djur från tiden då Sahara var en fruktbar savann. I Acacus kunde vi fortfarande se avtryck av hur landskapet hade varit, utsikten mot savannen och floden från grottan. Vi var på ett arkeologiskt museum i byn Germa mitt i Sahara, där arkeologerna berättade att de fortfarande hittade strutsägg fyllda med vatten som var nergrävda i depåer av de tidigaste cro magnon-upptäcktsresande för flera tiotusentals år sedan. Människan har alltid varit en nyfiken upptäckare.

Naturlig gargoyle i Acacus.

I kapitlet om Kiruna konfronteras en same med en av de invaderande skorpionroboterna i Polnostugan innerst i Torneträsk.

Då vi gick Nordkalottleden första gången, hade vi med tält och övernattade dels i tält, dels i stugor. Vi kom bland annat förbi just Polnostugan, som var nyrenoverad. På väg dit passerade vi ett ungt par som låg i tält på en udde i närheten.

Det behövdes bara gå in två steg i stugan, så störtade vi ut igen. Det var fruktansvärda vibrationer där inne. Vi slog upp tältet vid stranden.

Efter en stund kom ett tyskt par som reagerade likadant. De sa att de kände också av de dåliga vibrationerna. När vi gick bort till udden, visade sig det holländska paret också ha varit inne i stugan utan att stå ut där inne. Därför tyckte jag Polnostugan kunde passa bra att låta samen möta en invaderande metallknaprande skorpionrobot. Att de samma varelserna ockuperar Kiruna och äter all metall både inne i staden och knaprar sig ner i underjorden eftersom de producerar fler och fler av sina egna, inspirerades jag till av Max Tegmark och Nick Boström som funderar på horder av mini-AI som kanske åker omkring i universum och förvandlar allt metall till gem. Dessutom flyttas verkligen hela Kiruna eftersom gruvorna äter sig in under staden. Då vi var där sensommaren 2018, observerade vi hur stadshuset flyttades.

Historian om analfabeten och konjaktunnan är en skröna som går ute i Lofoten. Den passade in i sammanhanget på grund av den mystiska organisationen Framtidsingenjörerna som vill flytta hela mänskligheten till Sahara.

Tältet på Pålnonäset

Mitt favoritlivsmedel är bananer. Oj, vad har det med asteroider att göra, där kan man ju inte odla bananer? Bakgrunden är så här: Under 1950 – 60 var min far delägare i en bananfarm i Brasilien. Det var meningen att vi skulle emigrera. Då det såg ut att bli allvar, hoppade jag av. Jag var 18 år och höll på med min utbildning. Det fick räcka med besök i Brasilien.

Med utgångspunkt i miljön i Rio de Janeiro började jag skriva på Asteroiden under 2011. Jag vandrade på Gomera med Torsten, och bodde på ett hotell där frukosten som ingick skulle ätas på en restaurang som hette Oscar. Den var identisk med restaurangen vid foten av linbanan upp till Limhamns-Jesus, den stora Jesusstatyn i Rio. Den har fått sitt namn på grund av betongen.

Så kom Siriusprojektet emellan och manuset blev vilande till vintern 2018 – 19.

2016 åkte jag på solförmörkelsesexpedition till Indonesien, och vem möter jag där? Elisabeth, dotter till en av de två andra delägarna till bananfarmen var med på resan. Hennes amerikanske make är solförmörkelsesnörd precis som jag. Vi hade kul, pratade gamla minnen, nattvandrade i djungeln i nationalparken Salamat Datang och blev sexuellt trakasserade av några endemiska apor som gärna ville visa oss vad de hade att komma med.

Sex-trakassören

Hursomhelst, mötet med Elisabeth inspirerade till att ta fram Asteroiden igen.

Ett råd författare alltid får, är ”Gräv där du står.” Det är stort sätt det jag gör, även om jag skriver science fiction.

Provläsning Asteroiden

Första kapitel av
Asteroiden

1

Kunde det verkligen stämma? Dalila tog försiktigt ut den exponerade filmrullen från kameran som hade suttit i teleskopets okularhållare. Hon la fotoapparaten på hyllan ovanför. Rummet hon stod i var helt mörklagt, men hon hade gjort handgreppen så ofta att hon kunde allt utantill. Hon visste exakt var allt hon behövde fanns. Rummet var två kvadratmeter, hade en vask på ena väggen och en disk med två kar i vinkel på angränsande vägg. Ovanför vasken fanns öppna hyllor och ovanför disken fanns ett skåp där kemikalier, oexponerade filmer och fotopapper lagrades. På motsatta väggen hängde linor med klädnypor för framkallad film.

Hon rullade över filmen på en spole och böjde sig ner under diskbänken för att ta upp en burk som hon fyllde med framkallningsvätska. Hon sänkte ner spolen mitt i burken. Dalila brydde sig inte om karen där man framkallade bilder, just nu behövde hon bara filmen. Hon skakade på burken, ställde stoppklockan och väntade.

Medan den framkallade filmen hängde och torkade i en klädnypa på linan med filmrullen fastsatt som tyngd, gick hon genom rummet där förstoringsapparaten fanns och vidare ut till den stora kupolhallen.

Hennes medarbetare Ennugi hade satt ett 12 mm okular på stället där kameran suttit.

”Det är bara en prick”, sa han besviket utan att vända sig om.

”Vad hade du väntat dig? Även Uranus är en prick på det avståndet.” Dalila ryckte på axlarna.

Hon tittade på Ennugis välväxta biceps nedanför de korta skjortärmarna och visste att hans hud var len. Hon tänkte att han var en skön partner. De var två doktorander som bodde i samma studentkorridor nära varandra, tyckte om samma saker och hade samma handledare. Dalila tyckte om honom och gillade hans kropp, men hon var inte förälskad i honom.

Ennugi var borta hos henne i ett par spänstiga steg. ”Hur blev bilderna?”

Dalila föste bort armen han försökte lägga om henne. ”Jag tänker köra dem i blinkkomparatorn när filmen torkat.”

”Du har inte gjort några förstoringar?”

”Av en prick? Det är ingen mening. Jag vill se rörelsemönstret.”

Dalila skulle doktorera i celest mekanik, Ennugi i asteroiders sammansättning. Därför passade deras arbetssätt så bra ihop. Han studerade asteroiders yta, hon deras rörelser. Det kanske var meningslöst att ens försöka titta på den med ett 8 mm okular. De skulle bara se darrande luftföroreningar i atmosfären.

De slog sig ner med en kopp kaffe och en smörgås.

”Varför vill du inte gifta dig med mig?”

”Jag har inte tid att tänka på sådant förrän jag har doktorerat”, sa Dalila. ”Dessutom är vi båda stipendiater. Ingen av oss kan försörja en familj innan vi fått ett fast jobb.”

Han stjälpte i sig sista kaffekoppen och skruvade locket på termosen. ”Jag tar ett spektrum.”

Dalila hämtade filmen och satte den i hållaren. Hon hade tagit bilder på asteroiden en längre tid och fått en viss idé om dess rörelse.

Det var hon som uppmärksammat asteroiden i närheten av planeten Uranus. Den var dubbelt så stor som asteroiden Eros, och dök upp helt plötsligt. Den måste ha kommit från Kuiperbältet och blivit störd i sin bana av en av de större planeterna.

Hon matade fram filmen och stansade resultatet på hålkort som hon tog upp ur skrivbordslådan. Till slut hade hon en hel samling. ”Jag måste kontrollera resultaten”, sa hon.

Ennugi kastade en blick till på henne. Hennes vanligtvis gyllene ansikte hade bleknat.

”Du vet redan svaret, eller hur?”

Dalila behövde bara se en ekvation eller som nu ett rörelsemönster i en blinkkomparator, så kunde hon räkna ut lösningen.

”Ja, men ingen kommer att tro mig. Jag måste verifiera.”

”Du ser rädd ut, vad är det?”

”Den där jättebumlingen har kurs rakt mot oss.”

”Du menar kollisionskurs?”

”Ja. Och hastigheten är så hög att den kommer att slå sönder hela vår planet om den är tillräckligt tung. Kom ihåg teorierna om hur månen bildades. ”

”Och när händer det? Hur lång tid har vi på oss?”

”Några månader.” Det gick knappt att uppfatta vad hon sa.

Ennugi skulle stanna kvar på observatoriet för att analysera asteroidens spektrum. Om bumlingen bestod av sten eller is spelade ingen roll. Storleken i sig var farlig nog, liksom hastigheten.

Då det började ljusna tog Dalila de stansade datakorten i axelväskan och gick bort till den övre ändstationen för kabelbanan. Universitetets superdator fanns inne på själva universitetsområdet. Det var en imponerande maskin som upptog ett utrymme lika stort som hela hennes studentkorridor med alla rum samt kök och bad. Solen gick upp över havet och lyste upp stadens vita höghus med ett rosa sken. På detta avstånd syntes inte förfallet, den flagnande putsen och de otvättade fönstren. Deras huvudstad var sliten, men om världen skulle gå under spelade inget någon roll.

Dalila var ensam i vagnen till nästa station, där de som arbetade i staden på dagen gick på. Det fanns fyra stationer före den nedre ändstationen vid stranden. Alla människor var fräscha och propert klädda, trots de vidriga förhållandena i favelan. De som hade ett jobb att gå till hade tur, även om lönen inte räckte till en av de få förfallna bostäder som fanns att hyra eller köpa nere i staden. De flesta som bodde i favelan på bergssidan var daglönare eller arbetslösa.

Kabelbanan stannade en ganska kort stund på stationen där Dalilas mamma och yngsta syster Hannibal brukade gå på, men på just den stationen klev aldrig någon på om morgonen. Där bodde mestadels inofficiella människor som arbetade på natten. Stanken från stadsdelen på bergssidan kom in vid varje station när dörrarna öppnades för att släppa in flera människor. Skolbarn i uniform steg på tillsammans med kontorsdamer och fabriksarbetare.

Det lyste blått från teveapparater i alla skjul där dörren stod öppen. Två klämmor satt på elledningarna som kom över bergssidan från transformatorstationen på andra sidan observatoriet. Elen var tjuvkopplad av något lokalt geni, precis som dricksvattnet från vattentornet vid sidan om. Myndigheterna lät dem hållas. Hade någon försökt ta teven från deras gamla föräldrar hade det blivit uppror.

Nere på strandpromenaden kom en buss som gick till universitetsområdet. Dalila tvekade. Skulle hon informera professor Tyven först, eller gå direkt till datorhuset? I regel behövdes en rekvisition från handledaren för att över huvud taget köra hålkorten i datorn. Men Dalila hade en genväg. Datorhallen låg närmast, längst nere vid stranden.

Hon promenerade till datorhuset längsmed vattenbrynet för att slippa gå i lös sand. På stranden fanns övernattare, sådana som inte hade hunnit hem med sista bussen eller kabelbanan efter kvällens fest. Dalila lät blicken glida över hororna som skakade sanden av kjolerna. Nej, mamma var inte där. Det var inte så ofta hon fick kunder nere i staden längre.

Dalila släpptes in i datorhuset efter att rutinmässigt ha identifierat sig, även om alla kände henne vid det här laget. Dörren in till kontoret till hennes speciella kontakt stod öppen. Hon knackade på dörrkarmen. Professor Lacerta vände sig i den bruna kontorsstolen och tittade över kanten på arbetsglasögonen. Den smale lille mannen var klädd i samma brunfärg och försvann nästan i den polstrade stolen. Det var något ödlelikt över honom. Ansiktet sprack upp i ett stort leende, tungan löpte snabbt över hans tunna läppar och han kunde knappt prata genom allt saliv vid åsynen av henne. ”Är det du igen”, sluddrade han. ”Har du rekvisition?”

”Den har jag inte hunnit hämta än”, sa hon, kom in på kontoret och stängde dörren.

”Det är kö till maskinen här, vet du.”

”Det är väl inte värre än att du kan köra mina kort under tiden jag väntar?”

”Nej, det har du rätt i. Vad är det nu du har upptäckt?”

”En synnerligen aggressiv asteroid. Men det får du se när resultatet kommer.”

De gick tillsammans bort till luckan i korridoren där hålkorten matades in. Han tryckte på några knappar. ”Det kommer att ta ett par timmar.” Han återvände till kontoret med Dalila.

Hon låste dörren och knäade ner honom i fåtöljen. Samtidigt öppnade hon axelväskan och tog ut ett litet spröt. Det klickade till och sprötet växte till en lång, tunn piska. ”Nu ska du vara en snäll påg, annars får du spö av tant Dalila.” Hon var redan våt i trosorna.

Hans smala lilla kropp kröp ihop framför henne. De glesa lockarna påminde om barnhår. De nätta händerna med långa fingrar fumlade med kläderna och han blinkade med båda ögonen medan saliven rann. ”Jag lovar att inte säga något till mamma.”

”Du är en stygg pojke, jag tror du behöver smisk ändå.”

Han grät av förtjusning då hon brutalt ryckte upp honom i nacken och körde hans ansikte ner i den mjuka mattan. Under den häftiga rörelsen ramlade bilden på hans familj ner från skrivbordet och landade upp och ner på golvet. Dalila frustade. Han skulle få allt han begärde och längtade efter. Hon visste att han hade blivit totalt beroende av henne.

Dalila visste inte säkert, men hon antog att de fick orgasm samtidigt.

Håkans hylla om Ett slags frihet

Håkan skriver bland annat:

Detta är den mycket produktiva författaren KG Johansson senaste bok. Han rör sig bland olika genre, dock brukar de flesta röra sig inom fantastiken. Denna är en science fiction och är en uppföljare på hans tidigare bok, Beatrice. Det är planerat att bli en trilogi.

Det är som sagt andra delen i en serie och jag rekommenderar alltid att man skall läsa en serie i rätt ordning. Denna är rätt så fristående då den utspelar sig långt efter första boken och att det är nya karaktärer som vi möter. Dock så för att förstå denna värld bättre så är det bra att ha läst första boken.

Boken följer två tidslinjer som hänger ihop. Huvudberättelsen handlar om en grupp amerikaner som kommer till ett litet samhälle i Sverige för att studera för att se hur de har återhämtat sig efter katastroferna och kanske se om de kan hjälpa till med kunskaper för att förbättra för dem. Den andra berättelsen är en tillbakablick som handlar om kvinnor flera generationer som har levt i detta samhälle och fört en dagbok på en dator för att bevara för eftervärlden vad som har hänt.

Språket är bra och lätt att ta till sig, det är målande och karaktärerna för liv. Det är just i delarna som är tillbakablickar som vissa karaktärer verkligen får en egen röst. De olika kvinnorna som har använt datorn som dagbok har olika röster och det märks verkligen när en ny kvinna har tagit över rollen att föra berättelsen vidare. Detta är riktigt skickligt gjort.

Boken har även ett djup i sig. Precis som den tidigare boken så tar den upp frågor om att låta tekniken ta över ens egen fria vilja och ens privata tankar. Det går även att dra liknelser med internet och att vi lägger ut allt möjligt om oss själva utan att tänka på vem det är som kan ta del av detta.

Istället för att slå på det storskaliga så väljer denna bok att stanna i det lilla samhället och tillsammans med invånarna där. Det blir en nära bild på hur just en liten del av världen kan se ut efter en världsomfattande katastrof. Hur återhämtar man sig när allt som heter regering och ordning har fallit och försvunnit? Hur fungerar människor och vem är det som tar över att styra?

En bra andra bok i serien och intressant att den skiljer sig en del från första boken fast den håller samma grundstolpar. Det skall bli intressant att se vad som händer i den tredje och sista delen i serien och när den kommer att utspela sig. 

Bokhyllan om Ett slags frihet

En recension där Bokhyllan ger boken 5 poäng av 5 och bland annat skriver såhär:

Det centrala i Noisytrilogin rör en extrem framtida klimatkris och därefter dess återhämtning i olika delar av världen, så här långt har man fått ett scenario för hur denna kris och återhämtning varit i framförallt USA, Sverige och även lite Norge. Tredje och sista delen… behöver jag nämna att den redan är hett efterlängtad?

Miljöerna kommer till liv med alla sinnen, man förflyttas dit med lätthet. Uppskattade landsbygdsperspektivet. Karaktärerna är komplexa och trovärdiga, språket anpassas smidigt efter tid och karaktär. Det framtida världsbygget upplevde jag följdriktigt genom sin dramatiska utveckling, som tyvärr inte är helt orealistisk med vår nuvarande verkliga situation. Tyckte om hur tankarna kring religion och filosofi vävdes in i handlingen. Inget i övrigt att önska.

Dagboksanteckningarna gick bara rakt in… vet inte hur jag bättre kan formulera det. Två generationer, mor och därefter dotter, deras personliga röster är äkta, följer tanken och känslorna; raka, öppna och ärliga. Beskrivningarna av det kaotiska tillståndet i världen och händelser i deras egna hårda liv, den närmsta omgivningen; allt såsom det uppfattas, utan förskönande omskrivningar.
Ska inte rabbla en massa namn på karaktärer, men gillade relationsutvecklingen mellan Will och Tova i nutid (2200-talet), deras dialog. Gillade hur boken slutade… ja, ganska uppenbart gillade jag helt enkelt allt med Ett slags frihet. Eftersom jag sätter betyg ger det logiskt toppbetyg och såklart till sist mina bästa och varmaste rekommendationer.

btj om Ett slags frihet

Precis som i Beatrice spelar “noisyn” en viktig roll, den apparat som gör det möjligt att läsa andras känslor och tankar. Men hur likriktade blir vi när vi försöker anpassa oss efter alla andra? Och hur lättstyrda? KG Johansson fångar som vanligt sina läsare, språket är tydligt och medryckande. De existentiella frågorna är relevanta och karaktärerna känns trovärdiga.

Provläsning Ett slags frihet

1. ”Du låter som en broschyr”

Vattnet glittrade. Seglet glittrade och vattendroppar på däcket och överbyggnaden glimmade. Alldeles vid skrovet var vattnet kaotiskt, små virvlar och vågbrytningar blänkte flimrande, men längre bort var vågorna mjuka, dyningar i vattnet, med svällande och krympande solreflexer som utgjorde en långsam basstämma under de glittrande kvittrande ljusmelodierna kring båten och ombord på båten. Solen stod bakom dem, i sydväst. Det obarmhärtiga ljuset var på väg ned över blå himmel och när någon rörde sig på däck lade sig långa skuggor, deformerade av vågorna, över glittret. Då och då fick en varm nordlig vind seglen att slå och förde med sig små droppar av havsvatten som svalkade och smakade salt på händerna. Och alltsammans reflekterades i fyra sinnen, fyra fria men sammanlänkade sinnen i en kontrapunkt som ytterligare fördjupade glittret och vinden och vattnet.

Will njöt av känslan. Han fick genast tillbaka den, förstärkt och modulerad, och på kortare tid än en sekund hade den kristalliserats till ord:

Jag är lycklig. Mitt liv börjar här.

Känslan svepte runt i det ständiga utbytet. Från Aldo kom en våg av värme, från Potomac skuggan av ett leende, och Lennies noisy gav ackordet en ton av vänlig ironi: Lycka till.

De var på väg.

De hade rest i tre dygn på den här båten, enligt en tradition från gamla tider döpt till det djärva namnet Intrepid. Båten var tio meter lång och som mest tre meter bred. Hon hade en miniatyrversion av riggningen på 1800-talets klipperskepp, fast med ett sentida tillägg: alla segel, liksom båtens däck, var också solpaneler som gav kraft åt turbinerna under vattenlinjen. Hon var vit och vacker och låg stadigt djupt i sjön – även när det stormade och hon kraftigt krängde fram och tillbaka kändes det aldrig riktigt farligt.

Det här var Wills första resa. Han var tjugoett år gammal, tre år äldre än hans farfar hade varit när han slogs mot rebeller i Louisiana. Jämfört med den perioden hade Will haft en skyddad uppväxt, precis som under den gamla tiden. Tolv år i skola, sedan college, sedan några år på universitet. Han hade studerat etnologi och språk. Till sist hade han fastnat för skandinaviska språk och det var så han hade hamnat i det här jobbet.

De andra var mer erfarna. Aldo var trettiosju år gammal, Lennie trettiotvå, Potomac tjugonio – egentligen hette han Rosso, men alla använde smeknamnet. Vilket i sin tur kom sig av att han hade vuxit upp i Martinsburg: när vattnet sjönk undan hade han med egna ögon sett floden Potomac ta form på nytt.

Den gamla världen hade slukats av haven för några år-tionden sedan. Men nu frös polarisarna och fick haven att sjunka undan igen, snabbare än någon hade vågat hoppas på, och gamla boplatser undersöktes, ofta för att befolkas på nytt. I det nya USA lämnade tiotusentals människor sina läger i berg och högländer och vandrade ned till Houston, Chicago, Boston – fler och fler medan åren gick. Situationen fick ekonomin att blomstra. Det dröjde inte länge innan folk insåg att det måste finnas andra högt belägna platser där folkgrupper eller spillror kunde ha överlevt. Projektet Save the World initierades i slutet av 2100-talet och var nu både växande och välmående.

”Du låter som en broschyr”, påpekade Potomac i noisyn.

”Jag är noggrant indoktrinerad”, svarade Will.

Han log åt leendena som svepte genom noisyn. Det var sant. Will Stone var väl indoktrinerad och han trivdes bra med den saken.

Noisyn var nu nästan tvåhundra gammal. Den hade upplevt en nedgångsperiod under havskrisen och otrevligheterna men snart kommit tillbaka igen. För att hålla koll på medborgarna, hävdade cyniker som Potomac; för att ge människor trygghet, ansåg de flesta andra. Will hade haft en professor i etnologi som trodde på kontrollteorin och som vägrade att använda noisy. Många i Wills grupper hade sagt både om och till läraren att om denne hade haft noisy kunde han ha påverkat sina elever mycket mer. Läraren kom alltid med samma motargument: det vore som försöka förstå förrädare genom att leva med dem och lyssna på vad de har att säga – utgången av sådana experiment är alltid ytterst osäker.

Noisyn hade börjat som ett utvecklat nät, internet, som det en gång hade hetat. Strax före mitten av 2000-talet blev det tack vare BCI, brain-computer-interfaces, praktiskt möjligt att läsa av tankar och att skicka in sådana direkt i hjärnan på andra. Ett slags hjärnradio, som uppfinnarna hade kallat det. Olika företag hade försökt sälja idén, men allmänheten var skeptisk.

Inom ett par år förfinades teknologin. Det blev möjligt att direkt kommunicera känslor. Ingen trodde att den varianten skulle sälja mer än den förra men det gjorde den – det fanns tydligen ett stort behov av att kunna läsa andras känslor, och av att kunna dela med sig av sina egna. Försäljningen sjönk för en tid efter en stor mängd upplösta partnerskap och förhållanden men ökade igen efter en justering. När det blev möjligt att stänga inne vissa av sina hemligaste känslor, och dessutom utan att mottagaren eller mottagarna anade något, skaffade nästan hela USA noisy. Alla tycktes vilja simma i det hav av känslor, idéer och tankar som deras egna inställningar släppte in – och liksom i äldre sociala media ville förvånande många dela med sig av de mest förbluffande tankar och uppfattningar.

Under otrevligheterna hade noisyn till stor del försvunnit. Men nu sjönk vattnet, befolkningen växte och noisyn låg som en trygg famn över hela USA:s befolkning.

Will tänkte, alldeles privat, på sina kollegor: Tystlåtne Aldo Mariena stod i fören, lång, blond och stilig med ena foten på en låda, spanande ut över havet som en affisch om sund livsföring från 1900-talet. Lennie Brown, lika lång men ännu magrare, med rött hår och fräknar som avslöjade hans irländska förfäder, hade lätt för att brusa upp men återfann lika snabbt lugnet; och ironiske Rosso Watkins från Potomac var nästan lika kortvuxen och mörk som Will själv.

Wills släkt hade levt under svåra förhållanden i en bergsstat. Will var bara en meter och sextioåtta centimeter lång. Det störde honom inte. Hans barn skulle bli längre och han skulle ge dem det bästa tänkbara liv som fanns i världen nu.

Inte bara dem. Will var mycket entusiastisk inför att komma till en högplatå i det som hade varit det skandinaviska landet Sverige och ge människorna där hopp, nyheter, mediciner och all tänkbar hjälp.

Han öppnade sig igen och sade högt: ”Nå, vad tror ni? Hur ser det ut på den här platsen? Vad kommer vi att möta?”

Potomac sa: ”Troll. Troll och vikingar. Högbystade damer och stolta grymma män med gigantiska svärd.”

”Dröm du”, sa Lennie. ”De har haft det lika svårt som folk i bergslägren. Du har sett bilderna – de är småvuxna men seniga. Snarare kelter än vikingar.”

”Låt honom drömma.” Aldos ord följdes som vanligt av värme. ”Snart är han där och försöker kommunicera på det där hopplösa språket.”

Will protesterade genast. ”Inte alls hopplöst. Svenskan är ganska nära släkt med engelskan. Just tack vare vikingarna. Det var –”

”Vi vet det”, avbröt Lennie. ”Gemensamma rötter. Men fonemen.” Han försökte, inte utan skratt i rösten: ”Sho shoshoka shokshotershkor –”

”U”, rättade Will lika skämtsamt. ”Uuuuu. Sju sjösjuka. U-Ö-U. Jag vet att du kan om du vill.”

”Aldrig”, sa Lennie. ”Aldrig i helsicke.”

De hade flugit från Denver till Stavanger i södra Norge, en av de platser där människor hade överlevt och lyckats behålla viss teknologi. Stavanger hade fått kontakt med USA för ungefär två decennier sedan och efter det hade ett samarbete långsamt vuxit fram.

”Den saken är viktig”, sade Lennie ofta, ”ta det långsamt. Stressa ingen, skräm aldrig någon.”

Nu var samarbetet så etablerat att den amerikanska basen i Stavanger var nästan lika stor som resten av staden. Amerikanerna hade kommit med ny teknologi och annat, inte minst hopp, och norrmännen – vars eget språk knappast var lättare än svenskan – var både tacksamma och lättlärda. En del kommunikationssatelliter från den gamla tiden hade gått att väcka till liv och moderna drönare surrade omkring och undersökte på lägre höjd: på den här nyss uppstigna ön som en gång var en bergstrakt i Finland eller norra Tyskland, finns det liv här? Bebyggelse? Vägar, fordon, människor?

De kolonier som hittades studerades ingående och sattes antingen upp på väntelistor, där vidare studier med tiden ökade eller minskade deras prioritetsgrad – eller besöktes direkt: drönarna hade hittat några få kulturer som höll slavar eller ägnade sig åt människooffer. Inte många men trots allt några stycken. Sådana kolonier besöktes så snart som möjligt av beväpnade styrkor som tog med sig hela befolkningen och placerade ut dem i omskolningsläger antingen i nya USA eller i Stavanger, där det första sådana lägret i Skandinavien nyss hade tagits i bruk.

Byn som de skulle besöka nu var inte en sådan plats. Drönarna kunde förstås inte se allt, men en hel del, och hade inte rapporterat mer än något enstaka övergrepp: något slagsmål med påkar, ett försök till övergrepp mot en kvinna – som emellertid hade försvarat sig med den äran och lämnat mannen skrikande på marken. Även sådana små skärmytslingar borde motverkas och den saken var en av teamets uppgifter.

Lennie sa, både i noisyn och med munnen: ”Okej. Vakna nu.”

Will insåg att det hade varit nästan helt tyst i flera minuter. Kanske hade de andra också låtit sig hypnotiseras av det oändliga havet, de svala glittrande vattendropparna och den bländande solen, hettan som ljudlöst dånade ned över segel och däck och män.

”Vakna nu. Ni vet att vi skulle kunna landstiga om mellan tre och fyra timmar –” hans noisy visade ett sjökort med deras väg fram till en av Sveriges nya kuster som en lysande linje – ”men det skulle innebära att vi är framme i byn när det snart mörknar. Att komma då kunde göra oss mer skrämmande och vi skulle störa deras rytmer. Jag föreslår att vi stannar här över natten. GPS:en håller oss på plats, havet är lugnt, vi får en ordentlig natts sömn och kommer till deras by på förmiddagen. Inga invändningar?”

”Du vill inte ha några”, sa Potomac, ”så du slipper.”

”Vill du diskutera saken?”

”Nej”, sa Potomac. ”Jag konstaterar bara.”

”Då så.”

De åt en enkel men näringsrik middag och gick till sina små hytter. Will somnade till noisyn som svepte genom honom från de andra. Han hoppades på en lugn och fridfull natt.

* * *

Det blev inte så. Drömmarna kom tillbaka.

Efter det första lägret hade Wills familj hamnat utanför Houston. Stadens centrum var förstört av orkaner, översvämningar och åtminstone ett kärnvapen, möjligen fler. I dag visste ingen vem som hade detonerat kärnvapen och varför. Galna Nordkorea? Resterna av Ryssland? Okända terrorister, kanske någon amerikansk dödsgrupp? Hur som helst var strålningen farlig i väster men enligt myndigheterna helt avklingad i öster. De bodde där, längst ut i öster, i ett hus som hade förstörts av havsvatten. Wills pappa hade gjort om hela innanmätet men visste att balkar och plankor långsamt ruttnade under de nya panelerna av återvunnet trä. Han målade dem ändå: alltid hjälpte det för en tid.

”Det är som livet i allmänhet”, sade han till Will. ”Allting går över, allt är tillfälligt. När du är vuxen kommer du att ha ett mycket finare hus.”

”Men jag vill bo här.” Will var sex år gammal. ”Med dig och mamma.”

”Det kommer inte alltid att vara så.” Pappan såg Wills ansiktsuttryck och fortsatte: ”Men det kommer att vara precis som nu så länge du kan tänka dig. Om tio år kommer du att leta efter flickor och springa omkring med kompisar. Då kommer du att minnas det här som en fin tid men ha ett annat liv, ett liv där du trivs lika bra.”

”Men jag vill bo här!”

”Som du vill”, sade Wills pappa, tog penseln från väggen och såg på honom. ”Vi ska alltid bo här. Är du nöjd?”

Någonting stämde kanske inte helt men sexåringen var nöjd.

Drömmarna som kom nu var äldre än så. De kom från tiden i bergen.

Lägret eller staten i berget – sådana platser gick under olika namn – bevakades av frivilliga styrkor. De som bodde i ett sådant läger visste vad som gällde: de fick mat och förnödenheter, om arbete behövdes fick de ställa upp och hjälpa till, och i övrigt skulle de följa vissa enkla men viktiga regler. Inga stora folksamlingar, inga slagsmål eller övergrepp, inga stölder – en primitiv lagstiftning, enkel att följa.

När något hände ingrep den närmaste vaktstyrkan, så hårt som de ansåg sig ha anledning till. Den som hade begått någon förseelse och hade tur kunde straffas med extra arbete – den som hade riktig otur kunde bli skjuten på fläcken. Några domstolar eller överklaganden förekom inte.

Will hade haft tur i oturen. Han var fyra år gammal när han smög ut för att tömma blåsan en natt. Ute råkade han se några större pojkar smyga mot ett fruktlager. Ransonerna var små, det var inte ovanligt att somna hungrig och mat var alltid intressant.

Will vågade inte visa sig för de äldre pojkarna utan höll sig en bit bakom. Pojkarna klippte av taggtråd med något verktyg och kröp in till lagret: frukten låg i lådor, under presenningar och placerade i vattenkar för att kylas.

Något larm måste ha gått. Efter ett par minuter – när Will kände att han mycket snart måste kissa, men klämde ihop benen och höll sig – kom pojkarna ut igen, en efter en, med påsar i händerna. Will funderade redan på att krypa in till lagret efter dem när strålkastarna tändes.

Pojkarna stelnade till. Två av dem var förnuftiga, släppte sina påsar och lade sig platt på marken.

De tre andra var inte lika begåvade. De försökte fly – och de hade otur. Vakterna var antingen uppretade, eller trötta, eller så ville de statuera ett exempel. Efteråt hade Will ofta tänkt på dels vad som skulle ha hänt med mindre brutala vakter, och dels vad som kunde ha hänt om han redan hade varit på väg mot hålet i stängslet.

Han låg kvar.

Skott dånade. Mynningsflammor lyste upp mörkret som blixtar.

Det måste ha varit då Will kissade på sig. Han märkte det inte förrän efteråt, när han smög därifrån. Men det måste ha varit skotten.

Kanske inte de första. Den saken var han inte säker på. Men under skjutandet. Kanske var det när den storvuxne pojken sprang förbi, mindre än tio meter från Will, och träffades av en kula i ryggen: ljuset från mynningsflamman lät Will se den röda eruptionen från pojkens bröst.

Den storvuxne pojken kastades framåt, dog utan ett ljud och låg som en bortslängd trasdocka.

Will kröp därifrån. Det var inte förrän han hörde röster bakom sig och hade oturen att uppfatta någon cynisk kommentar om den skjutne pojken som han kände att hans byxor var våta och kalla.

Alltsammans kom tillbaka till honom i drömmen, gång på gång, i olika varianter: ett ältande där han ibland var pojken, ibland skytten eller en av de andra vakterna, där han kände kulan slita sönder ryggrad och bröst och hörde den där kommentaren eka med vaktens röst, med sin egen, med Potomacs eller Lennies: Han lär inte behöva mer frukt. Och till den förvirringen lades drömmar från de andra: Aldo hade blivit jagad av en grupp män som hann ifatt honom och gav honom stryk, Lennie hade varit nära att bli strypt men lyckats köra in tummen i ögat på stryparen … och Potomac hade pratat sig ur en liknande situation, där någon gav sig på honom och noggrant förklarade vad han skulle göra med Potomac, både tills han själv var nöjd och efteråt. Orden som Will aldrig hade hört Potomac säga högt ekade nu i drömmen och blandades med den skjutne pojken och Aldos blinda flykt och de andras skräckupplevelser.

Det påstods vara nyttigt. Under den gamla tiden hade det funnits något som kallades psykoanalys, där patienter berättade för terapeuter om saker de hade varit med om och på så sätt drog fram dem under sitt undermedvetna och kunde ”hantera” eller ”bearbeta” dem. Noisyn skulle ha samma effekt. Men Will tyckte inte om den aspekten. Han stängde av helt, beordrade inom sig sin noisy att bara minnas huset i Houston, och efter en stund kände han stressen tona bort och lugnet komma flytande som tidvatten.

Allt var bra. Allt skulle alltid bli bra. Det fanns inga problem. Han hade överlevt lägret. Han var vuxen och fri.

Island

Strokkur

Jag ligger i min bassäng och njuter. Månen lyser över mig. De varma strömmarna underifrån kittlar och får mig att springa till väders i ren fröjd. Jag sneglar bort på grannen, som är min före detta överordnade. Där finns ingen aktivitet längre.

Dagen gryr. Sysslorna runt mig kommer i gång. Jeepar med höga välpumpade hjul glider bullrande in på parkeringen. Personalen i turistbutiken och caféet förbereder sig för den kommande kommersen. Allt här är uppbyggt på grund av mig och mina kolleger. Människorna här lever av min aktivitet.

De första turistbussarna stånkar och väser och tystnar sedan. Turisterna börjar samlas runt mig. De är förväntansfulla. Jag springer upp och levererar. Ja, det är så att jag hoppar upp en extra gång, men inte så högt nu innan jag får samlat mera kraft. Det utlöser applåder. Inte för att det betyder något för mig, min natur är att springa upp och agera.

Jag sjunker ner i bassängen igen och samlar krafter. Efter fem minuter känner jag den välkända kittlingen under mig och kan inte stå emot. Jag springer till väders igen. Nya applåder.

Efter denna utlösning sjunker jag ner i en lång vila. Mitt vilotillstånd är så djupt att jag knappt känner nästa kittling som uppmanar mig att springa. Denna gång blir inte språnget så högt som väntat. Turisterna skrattar. Deras reaktion betyder inget för mig, inte alls. Det är något annat som betyder mera. Jag sneglar neråt mot en ny granne som håller på och växer upp. Litli Geysir. Så som jag tog kraft från min granne Geysir, håller den litle på att suga åt sig min kraft för att i sinom tid ersätta mig? Det möjliga faktum får mig att koka. Nästa gång kittlandet från underjorden stimulerar mig att springa, är jag så uppjagat att det blir ett extra stort språng, så högt och brett att det inte ryms i en enda bildruta i turisternas videokamera.

Där fick ni!

Strokkur visar upp sig.

Länkar:

Thomas Grundbergs bildspel:
http://grundberg.se/album/Island_2019
Stefan Nilssons film:
https://youtu.be/sFThiFLPYRI

Referat från Litteraturrundan

Jag deltog i Litteraturrundan under två dagar, 4 – 5 maj. Jag är medlem av KKV Textil, och hade lånat deras galleri. Där hängde jag en utställning med bilder från böckerna i Siriuskrönikan.

Skyltfönstret på Galleri Textilkoll.

Första dagen var vi två, Dennis Renfors och jag. Det kom besökande helt från Stockholm, och plötsligt var lokalen full. Runt tio personer fyller en så liten lokal. Både Dennis och jag läste från våra böcker.

Dennis läser och blir filmad.

För min del blev det mera läsning från en av böckerna ”under bordet”, nämligen Hammerslag. En av recensenterna beskriver den som feelgoodsciencefiction och läsningen drog ner några skratt. Dennis läste mycket livfullt från sin senaste bok Botemedel mot hästkurer. Vi fick sporadiska besök inifrån själva ateljén av folk som arbetade där. Då dagen var slut hade vi skrattat mycket. Vi sålde just de böckerna vi läste ifrån, så läsning boostar försäljningen. Dennis och jag pratade om att vi skulle ha uppträdanden på vernissager, för även han gillade lokalen. Efteråt pratade jag med en del av de andra KKV-medlemmerna, och de menade att vi borde dra igång utställningsverksamheten på riktigt igen och inte bara ha fönsterutställningar. Då kunde ett samarbete med författare vara trevligt.

En del av utställningen.

Andra dagen var jag ensam i galleriet. Det blev en lugnare dag utan uppläsning. Besökarna var mera intresserade av konstverken, som de trodde ingick i kampanjen ”öppna ateljéer”. Jag fick öppna dubbeldörren mot ateljén där ett antal tjejer jobbade. Det blev mycket prat om vävtekniker och konstverk, och besökarna drog iväg med konstvykort.

Två helt olika dagar!

Tora Greve.


Litteraturrundan 2019

Projektet Utanför gränserna

initierades av Konsthantverkscentrum under ett möte på Malmö Universitet för flera år sedan. Då startade Tora Greve projektet med Siriuskrönikan, där hennes textilkonst skulle integreras med författarskap. Det blev till slut sex böcker. Under arbetet med Siriuskrönikan valdes Tora Greve in i Författarförbundet. Tora Greve är även medlem i KIF/KRO och ställer ut konst bl a på Konstnärernas Kollektivverkstad Textils galleri, Textilkoll. Adress: Korsgatan 6, Malmö (mellan Rättscentrum och Östra Förstadsgatan).

Under Litteraturrundan 4 – 5 maj kommer Tora Greve att berätta om projektet på Galleri Textilkoll och visa bilder. Öppetider: Lördag 11-16. Söndag 12-16.

Alla framsidor Siriuskrönikan

Citat från Tidningen Kulturen 2015-08-16: Fantasy har ett kulturantropologiskt drag som är framträdande i Tora Greves tjocka fantasyroman Erövraren. (Sirius1)

Siriuskrönikan är episk fantasy om en planet som rör sig mellan de två solarna i Sirius solsystem. För att korrigera banan, krävs en Mästare kunnig i praktisk kvantmekanik. Denna Mästare finns som sammanhållande länk genom hela bokserien. Planeten är huvudpersonen. Varje bok kan läsas för sig.

Författarcentrum Syd

Serandos förbannelse

Serandos förbannelse av Nathalie Sjögren. 200 sidor. ISBN 978-91-981602-7-7

Jag har tidigare skrivit om Nathalie Sjögrens bok I nattens mörker. Den var mycket blodig. Serandos förbannelse är nyutgåvan. Den är en klar förbättring. Handlingen är samma som i förstautgåvan, men själva romanen har genomgått en metamorfos. Den har förvandlats från splatterskräck till tragedi med alla den gotiska skräckromanens ingredienser. Även jag, som egentligen inte gillar skräck, njöt av denna utgåvan. Boken rekommenderas alla som vill läsa en klassisk skräckroman med både skräck och kärlek.