Mazita Mazo väljer ut sin man
Mazita stod på ängen bakom härskarhuset tillsammans med mor och mormor och spred ut oblekta lakan i gräset för att bleka dem i den svaga sol som förmådde tränga genom dimman. De hade klippt ner väven samma morgon. Mazita undrade om far skulle blanda sig i hur de färgade tyget. Mormor bara ryckte på axlarna och sa att far inte var någon soldat, han blandade sig bara i kvinnornas göromål.
”Det är ett under att Marius har lyckats få två så modiga och självständiga barn”, sa morfar som tränade knivkastning med Mazitas bror en bit bort. Han stod bredbent med händerna i sidan.
Uppför trappan från byn kom en man springande. Hans orange tunika var söndersliten och hans pannband var blodigt. Det var en av Mazodalens gränsvakter
”Inkräktare från Cibiadalen har trängt igenom och vi var inte tillräckligt många för att stoppa dem!”
Kvinnorna undersökte hans skador. Han hade fått ta emot flera knivstick, så Mazita förstod att inkräktarna menade allvar och att de stod inför en invasion. Hon sprang in i det långsmala, låga stenhuset där hennes far satt och skrek att de stod inför en invasion från Cibiadalen.
Far trodde inte att det var något allvarligt. ”I alla tider har det varit tradition att friare från Kalidalen kommer för att röva bort brudar, och det slutar alltid med en fest där Mazoklanen och Kaliklanen utväxlar partners. Det är bara att vänta att Cibiaklanen ska ta efter och göra likadant.”
Mazita övertalade honom att komma ut. Far reste sig mödosamt och linkade ut. Hon trodde att hans linkande gång där han släpade fötterna efter sig berodde på för mycket inomhusvistelse.
Far blinkade för att vänja ögonen vid ljuset utomhus. Han sa inget, men han såg bekymrad ut vid synen av soldaten, som hans hustru och svärmor höll på att plåstra om med vitt linne.
”Det är krigare från Cibiadalen som redan har visat sig fientliga mot våra gränsvakter”, sa morfar. ”Det är bäst vi samlar soldaterna och driver bort inkräktarna innan de kommer upp i byn.”
Morfar samlade alla soldater med orange tunikor och kontrollerade att de hade tillräckligt med långa spjut som kunde fungera mot en fiende som kom nerifrån. Han frågade inte ens far om han ville vara med. Mazita visste att morfar ansåg att far var fumlig med vapnen och säkert kom att skada sig själv mer än att vara behjälplig.
Marius Mazos son, däremot, bråddes på morfar och insisterade på att följa med. Unge Mazo tog farväl av sin syster och antydde att hon var giftasvuxen nu och att hennes friare säkert kom från Cibiadalen om de var ute på friarstråk. Morfar pressade ihop läpparna och menade att en så stor här att gränsvakterna inte klarade av dem, nog var ute på erövrartåg.
”Det är du lämpad att avgöra”, sa far med gnällig röst. ”Du vet ju allt om erövringar.” Mor la handen över hans mun och förde honom tillbaka in i huset.
Mazita blev kvar utanför. Härskarens hus låg överst i byn. Alla husen i Mazodalen var byggda med oregelbundna stenar och tätade med den snåriga, sega undervegetationen och därefter utfyllda med lera i hålen. Ytan var vitkalkad. På långt håll såg den vita byn, som klättrade upp längsmed bergssidan, inbjudande ut. Det var först när man kom in som det blev tydligt att Mazoklanen antingen var fattig eller asketisk. På grund av det fuktiga vädret luktade det mögel i alla hus.
Mazita hade sedan barnsben uppfattat att Mazoklanen var uppdelad i två läger, de aggressiva krigarna klädda i orange och de fredligare invånarna i byn som klädde sig i turkos. Mazitas bror klädde sig alltid i orange och hängde med morfar och hans soldater. Varje gång far drack lite alkohol och försökte ge utlopp för sin bitterhet, fördes han undan av morfar. Av det Mazita kunde uppfatta av den lågmälda diskussionen dem emellan påmindes han om att männen inte pratade med kvinnor om sådant som bara angick soldater.
Far kom ut igen när soldaterna hade försvunnit neråt klyftan mot Cibiadalen. Mazita misstänkte att han ville blanda sig i vilken färg de nyvävda lakanen fick. Hon kom ihåg hur han hade protesterat mot lavarna de hade använt förra gången. Det var enklare att färga orange än turkos, så hon förstod inte varför han blev så rasande. Kvinnorna höll redan på att lägga lakanen i grytan varvade med lav, som skulle ge en djup orange färg.
Mazoklanen hade aldrig förr stött på någon aggressivitet från Cibiaklanen, men morfar brukade ha rätt. Vakten var trots allt slagen blodig. Alltså måste det vara erövrare. Far verkade ha godtagit morfars ord om att de inte var ute på friarstråk, utan antydde att det kunde vara Eros av Cibia som kom för att hämnas för att Mazoklanen hade grävt diamanter i Cibiaklanens gruvor.
Nu kunde de inte göra annat än att vänta tills krigarna kom tillbaka, förhoppningsvis med rikligt byte av vapen och guldsmycken som de erövrat från cibianerna.
Kvinnorna var ensamma kvar i byn och ingen kände större oro. Mazita tänkte inte på annalkande friare, eller att de manliga familjemedlemmarna kunde vara i fara. Visserligen stördes hon av att gränsvakten hade kommit tillbaka blodig, men snart upptogs hon av färgningen. Mazita älskade att färga textiler och skalade ivrigt av mera lav från stenarna vid uppgången till den andra Mazodalen tillsamman med mormor.
Det dimmiga vädret som vanligtvis härskade i Mazodalen, var ovanligt nog ersatt av vackert solsken under dagen, innan dimmorna i skymningen återigen erövrade dalen. Så här hade det alltid varit. Mazita visste föga om andra dalar och inget om deras klimat.
Efter att de hade avslutat färgningen bytte hon till orange klänning och följde med mor in i skogen för att plocka svamp. Om cibianerna kom som gäster, skulle de inte gilla deras vardagsmat som för det mesta bestod av mossor och lavar. Kvinnorna tog med varsitt spjut ifall de blev angripna av vilda netromiter som gärna ville äta deras kött, och en kort kniv till att skära svamp med. Både Mazita och hennes bror hade sedan barnsben lärt sig att försvara sig mot vilda djur. De orangeklädda kvinnorna var vana vid att hantera vapen. Mazita visste inte om netromiter hade något förnuft, men hon misstänte det eftersom de aldrig försökte angripa kvinnor med orange klänning. Däremot var invånare med turkos kläder mera utsatta för netromitangrepp.
De mötte inga netromiter och hittade mycket svamp, nog till ett storslaget gästabud.
Mormor och kvinnorna från byn hade flera grytor i gång för att färga linnet. Mazita visste att de sen skulle ta hand om det som fanns kvar av den kokta laven och behandla den vidare så den kunde ätas. Mazodalarna var resursfattiga, allt måste tas om hand.
Mazoklanen förberedde en fest, inte ett erövrartåg.
En bybo kom skälvande av rädsla upp till hövdingehuset några dagar senare och meddelade att härskaren Eros från Cibia ville hälsa på Mazoklanens härskare och hans familj vid vattentorget i byn.
Det hade redan börjat skymma, så alla i hushållet satt inomhus. Den turkosklädda bybon verkade vettskrämd så de kunde inte få något vettigt ur honom. Han pladdrade obegripligt hela tiden på väg ner.
De orangeklädda krigarna var fångar och Marius son och svärfar låg döda på varsin bår.
Dimmolnen hade redan börjat driva in i dalen från bergsdalen ovanför härskarens hus. Det var fortfarande så mycket dagsljus att det inte behövdes några facklor.
Krigarna från Cibia var aggressiva, alerta och pigga, mer lika de orangeklädda från bergsdalen än de fredliga turkosklädda invånarna i byn, men Mazoklanens stolta orangeklädda soldater kunde inget göra. Fienden var många fler än dem. Mazita insåg att Cibiaklanen hade erövrat dem.
Mormodern tryckte Mazita intill sig. ”Låt inte Cibiaklanen se din sorg”, viskade hon. ”Det är bäst vi gömmer oss bland folket i byn.” Men Mazita kände att den gamla kvinnans tårar droppade ner i hennes hår. Händerna som höll henne var som klor som inte ville släppa.
Med ens gick det upp för Mazita att de cibianska krigarna var farliga och kanske i stånd att skada även henne. Doften av brunst från dem slog emot henne. Mazita mådde illa vid skräcken för vad krigarna skulle ta sig till med henne. Hon hade kollapsat om inte mormor hållit henne så hårt. Mormor hade rätt. Mazita hade inte råd att visa sin sorg och förtvivlan över förlusten av brodern och morfar.
De stod på avstånd från byborna som böjde sig över hennes brors orörliga kropp medan de drog i sitt hår och skrek. ”Arvingen är död!”
Mazita kastade en blick på kroppen som låg på båren. Någon hade lagt en filt över den, så endast ansiktet syntes. De brustna ögonen stirrade uppåt. Det där var inte hennes bror. Han fanns inte längre där. Mazita hade aldrig sett sin bror ligga så stilla. Han var alltid i rörelse, full av energi och redo för bus. Mazita ville väcka honom, se att han steg upp och såg sig runt med förväntansfull blick. Det skulle aldrig hända. Hon skulle aldrig mera bli retad av honom med förslag på friare. De skulle aldrig mera gå ut i skogen för att plocka svamp tillsammans.
Far var som paralyserad av sorg. Mazita såg att han hade svårt att ta in att hans arvinge var död, hans dal ockuperad. Han hade som vanligt givit upp varje motstånd. Att han inte var någon riktig krigare syntes tydligt när tårarna rann nerför hans kinder. Mazita kom ihåg det dåliga samvetet som lyste ur broderns ansikte då far förhörde honom om vad som egentligen hade hänt i gruvdalarna. Brodern och hans kamrater hade i själva verket dödat cibianska soldater och härskaren från Cibia ville ha hämnd. Hennes far hade velat för länge och hade inte haft någon strategi för hur han skulle bemöta aggressiva män. Det värsta var att han hade kunnat mobilisera flera soldater än cibianerna om han hade kommenderat ut de turkosklädda männen från byn. Far borde varit bättre förberedd på eventuella krigiska alternativ.
Mazita visste att framtiden för hennes folk berodde på henne nu. Hennes mors stam stod avvaktande. Männen var avväpnade och deras hövding var död. Hennes far knep ihop munnen. Mazita visste att han hade avskytt morfar.
En ung man kom fram ur gruppen från Cibia. Endast pannbandet skilde honom från hans män. Han stannade bredbent framför far, sköt fram höfterna, drog upp tunikan och blottade sig.
”Jag är Eros från Cibia. Jag deklarerar härskaren Marius Mazo som avsatt och hans dal som en del av mitt territorium.”
Han lät blicken glida över kvinnorna. Den stannade vid Mazita. Det gick inte att gömma sig. Både mönstret på hennes klänning och armringarna avslöjade att hon var dotter till Marius Mazo, härskaren i Mazodalen. Eros från Cibia skrattade. Han var van vid att bedöma vilken rang inom en klan varje medlem hade.
”Jaså, du har bara en dotter kvar, Marius? Henne ska jag gifta bort till en av mina män som ska bli min guvernör i din dal, men först ska jag njuta av henne själv.”
Mazita försökte undvika att se på honom. Hon insåg att enda sättet att behålla någon kontroll över klanen var att hon själv valde ut den nya härskaren. Mazita letade bland de okända krigarna vem hon kunde tänka sig som skulle vara hennes klans nya härskare. Hon måste bestämma sig snabbt. Mazita hade inget annat val, letade efter ett ansikte som uttryckte annat än maktbegär, lusta och äventyrslust.
Det var för sent att dela sina tankar med någon i klanen. Hennes far skulle dessutom tycka att hennes plan inte gick att genomföra för en kvinna, och hennes mor skulle säga att en kvinna inte borde bete sig så som hon planerade. Men Mazita kunde inte låta den okände härskaren bestämma över henne. Hon ville välja man själv, och hon måste genomföra sin plan att förföra honom innan härskaren avslöjade vad hon planerade. Hon hade hört rykten om att härskaren i Cibia var besatt av jungfrur, och att han ville ha så många som möjligt innan han gav dem vidare till en annan man. Om hon inte längre var jungfru, skulle han kanske förlora intresset för henne. Det var viktigt att vara jungfru vid giftermålet även i hennes kultur, men det var mindre viktigt än att rädda hennes klan. Trots allt skulle hon fortfarande vara härskardotter, och många män var villiga att stiga i rang med henne, oavsett om hon var jungfru eller ej. Hon var den främsta representanten för sin generation från Mazoklanen.
Motvilligt drogs hennes blickar mot Eros från Cibias lår och det han hade mellan dem. Han log mot henne och strök handen längsmed mandomen. Gjorde han reklam för sig? Förvirrad och äcklad flyttade hon blicken åt sidan.
Då blev hon varse en ung man bland de cibianska soldaterna. Han studerade henne intresserat med sneda ögon. Blicken uttryckte medkännande. Han verkade vuxnare och lugnare än de andra. Han skilde ut sig från de andra gapiga soldaterna, och det att han var annorlunda gjorde honom tilldragande.
Eros från Cibia sökte åter kontakt med Mazita. Hon hängde fortfarande i mormoderns armar. Han log insmickrande.
”Du är dotter till Marius Mazo, före detta härskaren i Mazodalen?”
Han uppträdde artigt, men vänligheten dolde ett hot.
”Var lugn, jag tänker inte skada dig. Vad heter du?”
”Mazita.” Hon kunde bara viska. Gråten satt fortfarande kvar i halsen.
”Jag tycker om dig. Du är snygg. Du kanske även är ogift?”
Mazita nickade.
”Jag tycker mycket om orörda jungfrur. I natt vill jag ligga med dig, medan mina män spelar tärning om dig. Du kommer att gilla det jag tänker göra med dig, var så säker.”
Mazita fick endast fram ett gurglande läte. Hon höll på att kvävas i mormoderns grepp.
”Den som vinner, gifter sig med Mazita Mazo och blir guvernör i Mazodalen. Är det klart?”
Ett vrål från krigarna bekräftade hans vilja.
Mazita kunde inte värja sig mot deras lystna blickar. Rosa tungor slickade mörka läppar. Hon kastade en blick på den snedögde officeren. Han log lite, men stod ganska stilla annars. Återigen möttes deras ögon.
Eros från Cibia upprättade huvudkvarter i Marius Mazos hus. Hans män vimlade runt på ängen och besiktigade de torftiga ägorna till Mazodalens numera forna härskare.
Mazita fick hjälpa till att göra i ordning mat till erövrarna och även fångarna. Mormor jobbade tätt intill henne. Mazodalens soldater serverades alkohol och förvandlades i fyllan till Eros från Cibias bundsförvanter. De fick löfte om att delta i tärningsspelet. Den unge Eros hade en charm som tycktes oemotståndlig både för män och kvinnor. Han hade vunnit ett krig och hade råd att vara generös.
Men Mazita tyckte inte om det öde han ämnat för henne.
Hon serverade maten till männen som var bänkade vid långbordet tillsammans med Eros från Cibia. Varje gång hon passerade hans plats i hennes fars högsäte, försökte han tafsa på henne. De gångerna han lyckades, märkte hon att hans händer var ömma och försiktiga, inte hårda och råa som hon inbillat sig. En gång drog han henne ner i knät och viskade: ”Varför undviker du mig? Jag lär vara god i sängen, förstår du.”
Mazita kunde inte se sin far någonstans. Hon gick ut för att leta efter honom, men han var inte i byn heller. Mazita kom inte ihåg om han hade följt med upp till härskarhuset.
Dimmolnen kom vältrande in. Hon brukade alltid invänta skymningen vid gärdsgården i riktning Kalidalen, medan hon kontemplerade dimsjoken som höljde in hela dalen. Hon ville inte gå tillbaka till hövdingehuset.
Upptagen av sina egna tankar gick hon på den nästan igenvuxna stigen. Mazita insåg att hon måste hitta en lösning på sitt problem redan ikväll. Hon ville inte förnedras av Eros från Cibia och efteråt vara tvungen att ta den man som vann henne i ett simpelt spel. Det gällde resten av hennes liv.
Med ens uppfattade hon en våldsam rörelse tätt intill henne. Hon såg glimten av ett vapen som sänktes. Krigaren skakade på huvudet. ”Du får aldrig smyga på en soldat på det sättet, flicka.”
Mazita kände igen honom som den snedögda soldaten som stått vid sidan om Cibiaklanens härskare, och kände ett risslande i magen ner mot underlivet.
”Ursäkta. Jag visste inte någon fanns här.”
”Är här alltid dimma i Mazodalen?” sa han. ”Inte mycket till klimat ni har här.”
”Om du inte tycker om Mazodalen, varför blev du inte hemma istället för att komma hit och döda och erövra det som ändå inte tycks vara något att ha?”
Han log lite. Mazita var trygg i hans sällskap. Han skulle inte röra henne så länge Eros från Cibia ville ha henne.
”Hemma. Vad är hemma för mig? Eros av Cibias här är ständigt i rörelse, hungrig efter nya erövringar. Hela planeten är mitt hem.”
De stod vid sidan om varandra och såg dimman och mörkret förvandla Mazodalen till en otydlig massa. Hon drog in doften av hans varma kropp och visste att hon gjort sitt val.
”Vad heter du, soldat från Cibia?”
”Mitt namn är Felix. Och jag vet att du är Mazita Mazo. Borde du inte återvända till husen nu? Eros kanske blir otålig.”
”Kommer du att spela tärning i natt?”
Han log. Hon såg hans vita tänder i mörkret. ”Skulle du vilja det?”
Hon tittade skyggt på honom. ”Jag vill inte ligga med Eros.”
”Varför inte? Han är bra i sängen, sägs det. Jag känner flera kvinnor som kan intyga det.”
”För mitt folk är det en skam om en annan man än hennes make tar en kvinnas jungfrudom. Och jag vill inte riskera att jag skulle tycka bättre om Eros än den mannen jag får efteråt.”
Han skrattade högt nu.
”Vill du inte att din hustru ska vara jungfru? Eller är du redan gift, kanske?”
”Nej, jag är inte gift. Och jungfrur skyr jag. Hos mitt folk är varenda flicka fritt villebråd från det hon slutar dia.”
”Finns sådana barbarer i Cibia? Det har jag aldrig hört talas om.”
”Nej, det är det folket jag tillhörde innan jag blev soldat hos Eros av Cibia.”
Eros måste ha erövrat många dalar.
”Tycker du illa om mig? Tycker du min jungfrudom är ett handikapp?”
Han skrattade. ”Du är söt. Jag lovar att spela så bra jag kan i natt.”
Hon grep honom om överarmarna. Mazita var en medellång flicka som räckte honom till hakan. Hon kände hans muskler spännas under tunikan. ”Jag tyckte om dig redan från början, då ni först kom in i byn. Du verkar lite annorlunda än de andra. Och jag vill inte att Eros ska förnedra mig. Jag vill själv välja – guvernör …” Det sista viskades fram.
Han lade armarna om henne. Med munnen mot hans hals kom hon med ett förslag. ”Kan du tänka dig jobbet?”
”Du är en modig och viljestark flicka. Jag beundrar dig.”
”Jag vill du ska bli den nye härskaren över Mazodalen.”
Han kysste henne. ”Ja, jag vill bli din guvernör.”
Hon skälvde till och öppnade munnen under hans kyss.
”Eros är inte oresonlig. Om vi pratar med honom, går han nog med på det.”
Mazita stirrade oförstående på Felix. ”Du är tokig. Vi kan inte prata med Eros nu. Vi måste ställa dem inför fullbordat faktum, så att säga. Vänta här ett tag. Jag vet var vi kan gömma oss.”
”Vart ska du?”
”Jag måste bara hämta ett lakan.”
Mazita gick mot hövdingehuset och undrade hur hon skulle ta sig in och hämta ett lakan utan att någon la märke till henne. Då hon kom närmare, såg hon hur någon lösgjorde sig från skuggorna vid huset och stannade upp.
”Jag tänkte du behöver detta.” Rösten var mormoderns och hon räckte Mazita ett spjut och ett lakan. ”Jag är glad att du brås på oss och har bestämt dig för att ta över Mazoklanen.”
”Jag tror vi tänker likadant.” Mazita omfamnade henne snabbt, tackade och sprang i riktning mot Felix. Han stod på samma ställe och skiftade vikten från ett ben till det andra. Det såg lustigt ut, som om han trampade på samma ställe. Mazita rynkade ögonbrynen. Han såg obekväm ut. Ångrade han sig? Ville han inte ha henne?
Hon grep hans arm. ”Kom.”
Han följde henne halvt motvilligt.
De gick genom tät skog med taggiga snår som tog tag i deras kläder och skrapade mot benen. Det var en typisk netromitskog. Mazita hade varit här förr och letat mat, så hon hittade även i mörkret och dimman. Hon ledde Felix till ett fallfärdigt hus där golvet var täckt av mjukt hö.
”En av de gamla gränsstationerna mot Kalidalen.” Mazita bredde ut lakanet i mörkret. ”Här hittar ingen oss.”
”Vad håller du på med?”
”Lägger ut lakanet. Den ska fånga upp mitt jungfrublod som bevis.” Mormor hade gett henne ett turkost lakan. Blodet skulle synas bättre på det än på ett orange.
Felix utstötte ett kvävt ljud.
”Vad är det? Vill du inte ha mig?” Mazita grep hans hand och drog ner honom vid sidan om sig.
”Jag beundrar dig som vill välja man själv. Men jag vill inte göra dig illa.” Hans mun hittade hennes i mörkret.
Mazita sög sig fast. Hennes händer slöt sig om Felix nacke. Även hon var lite spänd inför det som väntade. Det hade gått så fort.
Felix tog varsamt av henne klänningen. Hans läppar slöt sig om hennes bröstvårtor. Hon utstötte ett odefinierbart ljud och skälvde till då de knoppades mot hans tunga.
”Var inte rädd, jag ska göra det skönt för dig först.” Hans mun besökte hennes navel ett kort ögonblick, fortsatte upptäcktsfärden ner mot lårens ovansida. Tungan letade sig vidare mot insidan av låren. Hon slappnade av. Han visste hur man gjorde. Det var första gången för henne, men inte för honom. Hon öppnade låren så han kunde komma bättre åt. Han började slicka henne mellan benen. Det var riktigt skönt. Hon började röra höfterna mot honom och blev hal och våt där nere. Med ens gled han upp över henne och körde in en hård stock mellan hennes lår och hon förstod att det var det han hade mellan benen som trängde in i henne. Nu var hon inte längre jungfru och hon hade själv valt mannen hon ville gifta sig med. Mazita lade upp benen på hans rygg så han kunde tränga längre in. De låg tätt omslingrade och det han gjorde med henne var oändligt skönt.
Felix låg fortfarande ovanpå henne då han slaknade. Hennes ben klämde hårt om honom och ville inte släppa.
”Jag hoppas det inte gjorde för ont då jag tog din jungfrudom”, sa han. De andades snabbt in i ansiktet på varandra. Hon fick sin egen doft in i munnen då han kysste henne.
”Ont? Jag vill att du gör det en gång till.” Hon var fast besluten att få det skönt igen.
Det ljusnade utan att de avbröts av angripande netromiter. Det hade inte räckt med en gång till. De tittade halvt generade på varandra. Mazita fnittrade. Felix kysste henne.
”Jag älskar dig. Det ska bli gott att få dig till hustru.”
”Jag tyckte om dig redan första gången jag såg dig.”
Mazita tittade försiktigt på Felix och mötte hans beundran. Då upptäckte hon blodet. Det var smetat utöver dem båda och den turkosa filten, men i beskedliga mängder.
”Beviset för vår förening.”
”Men gjorde det inte ont?”
”Vet inte. Njutningen var större.”
Mazita reste sig upp stapplande. Felix grep henne om midjan. Hon skrattade.
”Jag är visst öm där nere.”
”Ska jag bära dig?”
”Ja”, sa hon förtjust. Detta var precis så romantiskt som hon hade inbillat sig.
Han virade lakanet om henne och lyfte upp sin nyvunna hustru.
Eros och Mazitas mormor var de första de mötte.
Mormodern blinkade till Mazita. ”Du får en kraftfull, men snäll make.”
Eros verkade inte alls besviken över att ha blivit lurad på en jungfru. Tvärtemot tycktes han glad över Felix lycka. Mazita fick intrycket att de var mycket goda vänner. Eros växte i hennes uppskattning.
”Vi fattade nog vad ni hade för er då ni båda var försvunna. Jag fick nöja mig med matronan här, men hon gjorde mig inte besviken.”
”Jag beklagar, Eros, jag försökte på alla vis göra reklam för dig, men hon lät sig inte övertalas.”
”Du tycker ju inte om jungfrur i vanliga fall.”
”Jag var vettskrämd, tro mig. Hon fick lugna mig.”
De skrattade.
Folk började komma ut ur Mazoklanens härskarhus. De kliade sig sömnigt både i den svarta kalufsen och runt på kroppen.
Mazita tog till orda. Hon förklarade att hon själv valt sin make, och att hon hoppades hennes folk ville acceptera honom. Det var viktigt att se framåt nu, för detta var början på en ny tid.
Eros vigde Felix och Mazita Mazo enligt cibianskt skick. Huvudpersonerna skulle byta armringar för att befästa förenandet av två klaner.
Felix höll ett kort tal och bad om tillstånd att upptas i Mazoklanen som fullvärdig medlem. Felix tog sin hustrus namn. Mazoklanens orangeklädda soldater intygade att de skulle stödja sin nye ledare. Mazitas mor gick in och hämtade en orange tunika och två armringar åt Felix som hon tyst överräckte. Mazita såg att kläderna och armringarna han fick hade tillhört hennes bror. Arvingen var död, men klanen hade fått en annan man istället.
Eros bestämde att Felix och Mazita Mazo skulle stanna kvar i Mazodalen som den cibianske härskarens representant och styra tillsammans med några orangeklädda soldater ur Mazoklanen tills han behövde dem i Cibia.
Far syntes fortfarande inte till.
