För pressen

Funderingar kring skapandets natur – 2018

Varför har jag ett sådant skapartvång? Jag är både författare och konstnär, och jag har alltid hittat på. Många gånger misstänker jag att det inte är mitt – det kommer utifrån någon annan källa som man ofrivilligt öser ifrån. Jag känner mig som en antenn som tar emot från ett osynligt fält som sträcker sig över hela universum. Jag kallar det Akashafältet. Det innehåller alla tankar, erfarenheter och önskemål som någonsin funnits i universum. Var det detta gamla filosofer kallade etern? På 1800-talet försökte många vetenskapsmän bevisa existensen av etern utan att lyckas. 

I år ger TiraTiger Förlag ut de två sista titlarna i Siriuskrönikan.

Siriuskrönikan.

Erövraren – Sirius1 utkom 2014.
Svarte Nairobi väljer härskarsonen till arvinge.

Härskaren – Sirius2 utkom 2015.
Robesdalens matriarkat utmanar härskaren Urians patriarkat.

Drottningen – Sirius3 utkom 2016.
Cibias drottning konspirerar mot Cibias härskare.

Mästaren – Sirius4 utkom 2017.
Härskaren Urian utrotar alla sina fiender.

Översteprästinnan – Sirius5 utkom 2018.
Miara vill bli drottning, inte översteprästinna.

Arvingen – Sirius6 – kommer ut 2018.
I väntan på härskaren Urians död.

Siriuskrönikan är resultat av ett konstprojekt som KHVC initierade, kallad Utanför gränserna. Jag valde att integrera skrivandet med konsten. Även den grafiska formgivningen är gjort av mig som en del i projektet. De tryckta böckerna innehåller bilder på konst i färg. Stjärnhimlarna i mina konstverk är konstellationerna så som de ser ut från Sirius solsystem. Siriuskrönikan är vuxenfantasi. 

Jag började fantisera om Sirius som barn på l950-talet. Varelserna är mörkblå och bebor en planet som rör sig i oregelbundna banor mellan de två stjärnorna. De föds ljushyade, och får sin blå hudfärg först som vuxna. Deras blå hudfärg är ett skydd mot den starka ultravioletta strålningen från Sirius A.

Stjärnan Sirius är en av våra närmaste grannar, endast 8,7 ljusår borta och är den klaraste stjärnan på vinterhimlen. Den ligger i rak linje ner till vänster från Orions bälte. Sirius är en dubbelstjärna. Huvudstjärnan Sirius A är av spektralklass A1. Följeslagaren Sirius B är osynlig för blotta ögat. Det är en så kallad vit dvärgstjärna. Sirius B gör ett varv runt Sirius A på 50 år. Samtidigt ligger Sirius B på ett avstånd från Sirius A som motsvarar ungefär planeten Uranus avstånd från solen i vårt solsystem. På 1970-talet, då Sirius A och B var som längst från varandra, lyckades astronomerna fotografera Sirius B. Det framkom att en tredje himlakropp kanske finns, den så kallade Albada-Lindenblad-oregelbundenheten. Samtidigt korresponderade jag med astronomen Carl Sagan om hur banrörelserna till en planet borde vara för att den hela tiden skulle befinna sig i den livgivande zonen. Jag räknade ut att som närmast Sirius A skulle sirianernas planet vara 4,47 astronomiska enheter. Det motsvarar ungefär vår sols avstånd till planeten Jupiter. Som närmast Sirius B måste den ligga på 0,1 astronomiska enheter, vilket är mycket närmare än avståndet mellan vår sol och planeten Merkurius. Enligt vetenskapen är Sirius solsystem olämpligt att hysa liv. Bara tänk på vad som skulle hända i vårt solsystem om vi placerade den mycket tyngre och större Sirius A på solens plats och dessutom en stjärnkompanjon lika tung som solen på Uranus plats. Alla planeternas banor skulle bli instabila. Dessa svåra förhållanden är grunden till intrigen i Siriuskrönikan. Mästaren, kallad Svarte Nairobi är en varelse som kan kontrollera planetens bana med viljan under hårda religiösa ritual.

Varför just Sirius? Jag vet ärligt talat inte. Dragningen till Sirius sträcker sig tillbaka till barndomen, där sirianerna dök upp som bifigurer i en av mina fantasier. Sedan utvecklades världen i konstverken. Jag är inte ensam om mina Siriuskontakter. De gamla egyptierna följde en ”Siriuskalender” på 360 dagar. Dogonerna, en västafrikansk stam, hävdar att deras förfäder kom från Sirius, och de visste att den osynliga stjärnan fanns. Sirius B ingick i deras mytologi redan på l700-talet, enligt franska antropologer.

Tora Greve.