För pressen

Funderingar kring skapandets natur

Varför har jag ett sådant skapartvång? Jag är både författare och konstnär, och jag har alltid hittat på. Många gånger misstänker jag att det inte är mitt – det kommer utifrån någon annan källa som man ofrivilligt öser ifrån. Jag känner mig som en antenn som tar emot från ett osynligt fält som sträcker sig över hela universum. Jag kallar det Akashafältet. Det innehåller alla tankar, erfarenheter och önskemål som någonsin funnits i universum. Var det detta gamla filosofer kallade etern? På 1800-talet försökte många vetenskapsmän bevisa existensen av etern utan att lyckas. Ett ickemateriellt fält kan inte mätas.

I år ger TiraTiger Förlag ut tre titlar. Att jag valde just dessa, är ingen tillfällighet.

Tora Greve: Hammerslag

Framsidan Hammerslag

Jag skrev Hammerslag som novell i Andra Världars steampunktävling I varje ångetag 2014. Sedan tyckte Anna att jag skulle skriva fortsättningen. Blev det någon månsond 1903?

Då jag började skriva Hammerslag, hade jag just blivit föräldralös. Det är väl inget märkvärdigt att bli föräldralös vid 70 års ålder, det är bara naturligt. Jag är av en familj som blir fruktansvärt gamla. Det är säkert värre att bli föräldralös vid 7 eller 17, men det passerar inte omärkligt vid 70 heller. Där satt jag med en massa gamla familjeberättelser förmedlade av generationerna före, och tänkte att jag fick skriva ner dem. Men det ligger inte för mig att bara skriva rakt upp och ner, jag måste punka till det. Ja, familjen Hammer är min egen familj. Alla personer i boken har funnits i verkligheten. Jag ändrade alla efternamn.

För att kunna skriva en trovärdig alternativhistorisk roman, fick jag göra mycket research. Till min häpnad upptäckte jag att vår civilisation stod vid ett vägval just i skarven mellan 1800 och 1900. Allt fanns redan, elbilen, solcellstekniken och embryot till ionmotorn och massacceleratorn. Jag vandrade änkeprostinnans rutt på Hardangervidda. Hon är 60 i boken, jag var 70 då jag testade hennes vandringar. Änkeprostinnan är min farfarsmor. Hon levde alltid i framtiden, så som jag själv. Det som inte fanns, skaffade hon, bland annat telefonbolaget. Jag hade en märklig upplevelse i förbindelse med telefonbolaget i slutet av 1960-talet.

Då telefonen förstatligades i Norge, försämrades servicen och det blev tio års väntetid på telefon. Min familj behöll ett visst antal abonnemang, och ett av dessa fick jag då jag flyttade hemifrån.

En morgon vaknade jag utan att kunna röra på mig. Jag vet fortfarande inte vad det berodde på. Det var en förfärlig känsla av hjälplöshet att inte kunna ta mig till andra sidan väggen där telefonen fanns och ringa efter hjälp och dessutom kontakta min arbetsgivare. Förlamningen släppte ut på eftermiddagen, så jag kunde göra de nödvändiga telefonsamtalen. Det föll mig in att jag skulle behöva ett biapparat i sovrummet för att kunna ringa nödsamtal om något liknande hände igen. Så jag ringde Televerket och träffade på en yster röst. Jag presenterade mig och sa vad jag ville. Mannen med den ystra rösten tog mig inte på allvar då jag sa mitt namn. Det tog lång tid att få honom att förstå att det inte var ett skämt. Han berättade att de just då firade telefonens införande och precis hade sjunget om mig – förlåt, min farfarsmor som jag är namngiven efter. Biapparaten skulle komma bums. Efter kort tid kom en grå Televerksbil med två montörer som inte var helt nyktra, borrade hål från hallen in i sovrummet och satte dit biapparaten.

Tora Greve: Mästaren. Siriuskrönikan 4.

Framsidan Mästaren – Sirius4
Siriuskrönikan är resultat av ett konstprojekt som KHVC initierade, kallad Utanför gränserna. Jag valde att integrera skrivandet med konsten. De tryckta böckerna innehåller bilder på konst i färg. Stjärnhimlarna i mina konstverk är konstellationerna så som de ser ut från Sirius solsystem. Siriuskrönikan är vuxenfantasi. 2017 kom fjärde boken ut. Jag har planerat sex böcker i serien.

Jag började fantisera om Sirius som barn på l950-talet. Varelserna är mörkblå och bebor en planet som rör sig i oregelbundna banor mellan de två stjärnorna. De föds ljushyade, och får sin blå hudfärg först som vuxna. Deras blå hudfärg är ett skydd mot den starka ultravioletta strålningen från Sirius A.

Stjärnan Sirius är en av våra närmaste grannar, endast 8,7 ljusår borta och är den klaraste stjärnan på vinterhimlen. Den ligger i rak linje ner till vänster från Orions bälte. Sirius är en dubbelstjärna. Huvudstjärnan Sirius A är av spektralklass A1. Följeslagaren Sirius B är osynlig för blotta ögat. Det är en så kallad vit dvärgstjärna. Sirius B gör ett varv runt Sirius A på 50 år. Samtidigt ligger Sirius B på ett avstånd från Sirius A som motsvarar ungefär planeten Uranus avstånd från solen i vårt solsystem. På 1970-talet, då Sirius A och B var som längst från varandra, lyckades astronomerna fotografera Sirius B. Det framkom att en tredje himlakropp kanske finns, den så kallade Albada-Lindenblad-oregelbundenheten. Samtidigt korresponderade jag med astronomen Carl Sagan om hur banrörelserna till en planet borde vara för att den hela tiden skulle befinna sig i den livgivande zonen. Jag räknade ut att som närmast Sirius A skulle sirianernas planet vara 4,47 astronomiska enheter. Det motsvarar ungefär vår sols avstånd till planeten Jupiter. Som närmast Sirius B måste den ligga på 0,1 astronomiska enheter, vilket är mycket närmare än avståndet mellan vår sol och planeten Merkurius. Enligt vetenskapen är Sirius solsystem olämpligt att hysa liv. Bara tänk på vad som skulle hända i vårt solsystem om vi placerade den mycket tyngre och större Sirius A på solens plats och dessutom en stjärnkompanjon lika tung som solen på Uranus plats. Alla planeternas banor skulle bli instabila. Dessa svåra förhållanden är grunden till intrigen i Siriuskrönikan. Mästaren, kallad Svarte Nairobi är en varelse som kan kontrollera planetens bana med viljan under hårda religiösa ritual.

Varför just Sirius? Jag vet ärligt talat inte. Dragningen till Sirius sträcker sig tillbaka till barndomen, där sirianerna dök upp som bifigurer i en av mina fantasier. Sedan utvecklades världen i konstverken. Jag är inte ensam om mina Siriuskontakter. De gamla egyptierna följde en ”Siriuskalender” på 360 dagar. Dogonerna, en västafrikansk stam, hävdar att deras förfäder kom från Sirius, och de visste att den osynliga stjärnan fanns. Sirius B ingick i deras mytologi redan på l700-talet, enligt franska antropologer.

Mannen som reste bort sitt liv. Sture Lönnerstrands noveller i antologi av Bertil Falk.

Framsida Lönnerstrand 3
Mannen som reste bort sitt liv är tredje del i en serie klassiska svenska science fictionnoveller av Sture Lönnerstrand. Bertil Falk startade utgivningen på sitt förlag Zen Zat AB. Av hälsoskäl fick han sluta med utgivningen, men han forskar fortfarande i gamla veckotidningar på jakt efter flera noveller.

Hur blev jag själv inblandad i detta?

Sture Lönnerstrands bok ”Rymdhunden” var den förste science fictionboken jag läste. På norska hette den På tokt i verdensrommet och gick genom min mors censur för att den hade vunnit ett pris som bästa ungdomsbok innanför ramen ”Äventyr i teknikens värld”. Jag var astronomisk intresserad och hade läst Ingolf Ruuds bok om astronomi innan. Men den uppfattade jag som alltför pessimistisk, då han skrev att vi aldrig skulle kunna sätta en fot på månen. 15 år efter var vi där. Det fanns inte så mycket skrivit om astronomi eller science fiction i Norge på mitten av 1950-talet, åtminstone inte som jag kände till. Sporadiska tidningar om Stålmannen och Läderlappen fick jag gömma så inte mor skulle hitta dem. Däremot kom far smygande varje vecka och frågade om jag inte hade den där tidningen med Mandrake?

Kusinerna i Köpenhamn började skaffa mig science fictionböcker då de upptäckte att jag var intresserad. Danskan var nästan som norskan.

Sedan upptäckte jag att det fanns mycket engelskspråkig litteratur och började läsa med ordboken vid sidan om mig.

Först på 2000-talet kom jag underfund med att Sture Lönnerstrand hade skrivit massor av noveller. Det var på releasepartyt för del 1 av Sture Lönnerstrands noveller som jag träffade hans familj och köpte den första novellsamlingen. Bertil Falk hade varje år Zen Zat ABs releaser på den så kallade ”världens minsta bokmässa” hemma hos journalisten Ulf R. Johansson. Lönnerstrands noveller är svenska klassiker från den vetenskapliga oskuldens tidsålder på 1940-50-talet, då vi kunde tillåta oss att tro att även de andra planeterna i solsystemet möjligtvis var bebodda. Novellerna illustrerar drömmen mer än vetenskapliga fakta. På 1960-talet landade människan på månen och konstaterade att ingen välkomstkommitté stod och väntade. Ryssarna skickade landare till Venus på 1970-talet och amerikanerna skickade landare till Mars och mänskligheten förlorade oskulden eftersom bilderna långsamt laddades ner och avslöjade att Venus var ett hett helvete och Mars liknade månen mera än Jorden.

Men vi behöver fortfarande drömmen. Gränserna har bara flyttats utåt.

Tora Greve.