Kategoriarkiv: Recensioner

Tidsmaskinen möter Stargate

Sandra Petojevic: Maktens tiaror del 3.

Bortom världens mur.

Låt mig säga det direkt: Detta är den bästa boken i serien. Även om du inte har orkat igenom de två första ska du läsa denna.

Handlingen: Nikoforaz har blivit en tyrannisk härskare av att bära alla maktens tiaror, vill gärna föra krig och blir allmänt blodtörstig. Traniboren anländer som vanligt vid vårdagjämningen och konfronteras med Nikoforaz. Samtalet under traniborens bankett är roligt, en uppvisning av olika trossystem och märkliga traditioner. Sedan urartar festen. Mustiga beskrivningar. Alla samhällen på Artezania är olika och finns i olika stadier teknologiskt. Bokens stora mysterium: Vem är traniboren och Profeten utan namn? Samtidigt lurar en fara utifrån: Mögalirträsket hotar med ett sluka hela planeten Artezania. Nikoforaz med grupp måste ge sig av för att offra maktens tiaror och fyra frivilliga i det grå tornet bortom världens mur. Parallellt får vi följa drottning Takara, hennes son Sharzuk och Veriata. Denna gång känns inte övergången mellan dessa två grupper så jobbig, kanske för att vi får ta del av naturligt avslutade scener. Till slut når Nikoforaz grupp sitt mål. Innanför muren får både de och läsaren världens överraskning.

Dialogen: En del blixtlåsdialog och ordet sablar kan uteslutas. Det finns fortfarande en god del schmeerp, något som kan göra läsandet trögt.

Teckningarna är som vanligt mycket vackra och detaljrika.

Jag hittade tryckfel på sidorna 81, 116, 181, 274. På sidan 344 förekommer uttrycket ”Blodet i skägget” på en numera slätrakad man.

I efterordet bjuder författaren på sin skrivprocess och sina tankar, samt vad som inspirerat henne. Jag kände igen en del element under läsandet, och här får jag bekräftelse. Det är helt OK att använda element från andra böcker och filmer när man skriver om det i efterordet. Jag har själv gjort det i texter om alternativ verklighet, och Jan Guillou hade med Henning Mankells Wallander i en Hamilton-bok. Kul!

Novellen på slutet är ett extranummer liknande det musiker bjuder på när ovationerna tystnat. Generöst!

Det kanske blir fler böcker?

Recensionen som blev till respons

Bok: Sandra Petojevic: Maktens tiaror del 2

Bortom Khuzul Daar

Handlingen: Nikoforaz II har hittat två av tiarorna och har fått reda på var den tredje finns. Det gäller bara att få tag i den. Han och hans män övervinner en massa svårigheter på väg dit. Samtidigt breder mögalirträsket ut sig och hotar av sluka hela Erkelzaar.

Kazareh, som är skurken Erazak, begår hjältedåd när han räddar folken på östra sidan Eldravinen undan Mögalirträsket. Men han har en egen agenda och planerar att bli härskare själv och ta furstinnan Takaara till make.

Furstinnan Fenestra och hennes väninnor är ute på egna äventyr. De måste rädda skogens folk. Samtidigt måste de gömma Veriata, kvinnan som inte kan ljuga och som är bokens mest intressanta karaktär.

Sharzuk och hans mor furstinnan Takaara måste gömma sig för Nikoforaz II tills de kan återförenas med Erazak.

Säcken knyts ihop på ett bra sätt på slutet. En del eleganta planteringar görs inför nästa bok.

Jag är rädd jag har blivit yrkesskadad efter två terminer på LU. Manuset kunde ha kortats väsentligt. Jag gick genom listan över provläsare. Dessa verkar vara skollärare, släktingar och språkforskare som Sandra känner. Manuset skulle behöva genomgås av en duktig redaktör. Jag vet, det är svårt. En kollega till mig redigerar sitt manus för 12:a gången enligt Ann Ljungbergs kurs Redigera romanen.

Jag hittar en del att slå ner på:

Egenuppfunna ord: erdaksäpple – adamsäpple, förekommer flera gånger. Facktermen inom fantasy för sådant är shmeerp, ett uttryck myntat av James Blish och utvecklat av Orson Scott Card i hans bok How to write science fiction and fantasy. Varelserna är människor och kan beskrivas på svenska med mänskliga ord.

Hela konversationer på ett påhittat språk – ger inget för läsaren då det inte översätts.

Meningslöst med vers på eget påhittat språk – förvirrande för läsaren. Det hjälper inte att det finns ett helt stycke om språken på Artezania i slutet av boken. Det är inte intressant för handlingen. Sådant får gärna finnas med som en kul grej i ett efterord i slutet av boken, men inte inkluderat i texten.

Kapitelindelning: Koncentrera alla scener i ett händelseförlopp i ett kapitel. Parallella scener under samma tid kan med fördel få ett eget kapitel. Exempel: s 165 – 180. Mitt i kapitlet kommer ett kort stycke om Piri och Fenestra, när resten handlar om Nikoforaz och hans män, visserligen med en vacker vinjett vid avbrotten. Det finns tillräckligt med karaktärer att hålla reda på till att de som hör samman får egna kapitel, även om det är parallella handlingar.

Det finns flera människor som beskrivs i egna trådar. Här går det att reda ut varje tråd i egna kapitel, annars blir det lätt rörigt. Klippa och klistra-metoden gäller. Sen kan varje tråd varvas genom boken eftersom handlingen skrider fram.

Ett försök att reda ut trådarna:

Nikoforaz II Kanfagris och hans soldater och bundsförvanter.

Kazareh Taborsek, eller rättare Erazak Shanatel, som är boven.

Fenestra Kanfagris och hennes väninnor, bl a från släkten Furulan.

Sharzuk Shanathel – intressant tonåring, hans mor furstinnan Takaara och hennes bundsförvanter.

Detta ger fyra trådar som med fördel kan få egna kapitel, och där handlingen sen knyter ihop dem med de andra personerna.

Dialogen: Tidvis styltig, men det är säkert så artezanierna pratar. Det köper jag. Att khobarashianerna har namn och titlar som är så långa att varje upptar en linje i boken tycker jag är kul. Det säger en god del om dem.

Vissa gånger tycker jag inte dialogens ordval passar ihop med karaktärerna. Vad som kunde rensas ur är all blixtlåsdialog. Det skulle strama upp dialogerna en god del. Piri har en tendens att hela tiden ropa Sablar! medan Fenestra säger Himmel stup i kvarten. När man läser om dessa kvinnor, tycker man inte de är typen som säger Sablar och Himmel. Pratet passar liksom inte ihop med karaktärerna. Det är dessutom lite troligt att en furste säger ”Marsch pannkaka härifrån!”

Perspektivbyte: De olika personerna får komma fram med egna perspektiv och spekulationer hela tiden, men det stör inte flödet. Berättarrösten är allvetande. Texten flyter på bra.

Världen är stor med många nationer och människor, samt en del otäcka varelser. Det är inte det vanliga köret med drakar och varulvar och liknande, vilket är uppfriskande. Precis som i förra boken fastnade jag speciellt för moaierna. Miljöerna är noggrant beskrivna. Jag gillar mustigheten. Enligt min mening ska det finnas många människor i fantasy, speciellt när man beskriver en hel värld. Jag har inte räknat karaktärerna och bryr mig inte om att göra det då jag tycker alla har sin plats i boken. De flesta lektörer som klankar på det har inte läst/gillar inte de ryska klassikerna.

Jag ser fram emot att ta del av den tredje boken om Artezania.

Misslyckat kursvecka hos Monika Sikehag

Det är det sämsta arrangemanget jag har varit med på. Allt var pinsamt amatörmässigt skött. Arrangören tog betalt för frukost utan att ha ordnat med det, och fick betala tillbaka. Jag fick betala hela rummet då jag blev ensam där, och det var dyrare och sämre än på Marina. All aktivitet skulle försiggå efter klockan 15. Då borde jag ha hela förmiddagen till att jobba med eget. Det fanns inget skrivbord på rummet där jag kunde sitta med datorn och jobba. Jag var tvungen att sitta vid ett köksbord i en mittgång en våning under, och där sprang folk hela tiden till bad och kök, eller så skulle de äta vid bordet. Ett exempel: Jag skulle avsluta en affär på flera tusen kronor via internet samtidigt med att två halvnakna gubbar sprang bakom ryggen på mig till och från badet, samt att ett danskt par skramlade med frukost i köket och dessutom skulle äta vid bordet.

Detta är ett skräckexempel på vad som kan hända om man som ensamföretagare blir allvarligt sjuk och inte har någon backup: Jag fick en vattengympa innan Monika insjuknade i salmonella, hon fick betala tillbaka en del pengar. Vattengympan försiggick i en grund barnbassäng och vi fick äta lunch i deras restaurang för att få vara där överhuvudtaget. Ingen höjdarmeny i den restaurangen. Jag lovades manusgenomgång då lättlästkursen inte kom i gång och jag inte fick tillbaka hela kursavgiften. Den genomgången har jag inte sett något till. Jag vet fortfarande inte vad klangmassage är. Dessutom var hon otillgänglig, jag träffade bara en telefonsvarare. En av dagarna var hon redan i gång med att förbereda nästa kurs. Det där att en ledare ignorerar sina nuvarande kunder för att förbereda åt de nästa har jag bara upplevd en gång innan, i Altea. Ger inte precis mersmak.

Då det är svårt att lära gamla hundar att sitta som tidigare researrangör, var jag inne på två hotell på omvisning inför framtida besök. På Cordial Valle träffade jag ett gäng massörer som gav mig en kontaktadress till Monika, så allt inte behöver rasa för henne nästa gång hon blir sjuk.

Fick gå bort på Marina och fråga varifrån min buss skulle gå dagen efter då jag inte kunde finna ut av adressen som stod på biljetten. Jag har stort sätt varit hänvisad till mig själv hela veckan. Nu är ju inte jag en hjälplös typ då jag kan en massa språk, lätt kommer i kontakt med andra och dessutom kan roa mig själv. En stackars hjälplös människa som bara hade kunnat svenska och kanske engelska hade varit mera illa ute.

Undergång. Skräckroman av Nathalie Sjögren.

Fantasiförlaget 2016.
244 sidor.

Det som slog mig då jag läste denna bok, var att författaren har utvecklats något helt enormt sen förra boken.
Boken handlar om tvillingarna Melissa och Emy som kallas ut till sommarstugan nära naturreservatet Näsbokrok där deras faster visar sig ha avlidet då de kommer fram. Detta dödsfall drar i gång en händelsekedja där Melissa försvinner och Emy måste ta sig till den parallella värld dit hon är bortförd för att befria henne. Vi får bekanta oss med alla sorters skrymt och oknytt från svensk mytologi som lever på riktigt i den parallella verkligheten, som annars ser ut som vår egen värld. Lite romantik finns också: Hjälparen Mark och ungdomen Andreas är intresserade av varsin tvilling.
Naturen är beskrivet på ett sätt som gör mig nyfiken. Halland är annars ett landskap jag åker i 120 km/t genom på väg någon annanstans. Nu blev jag nyfiken på naturreservatet Näsbokrok och Nidingen fyr på en ö utanför kusten. Det kanske skulle gå att göra utflykter till dessa ställen i förbindelse med boken? Det måste ju finnas en turistbyrå att kontakta, eller skolor som skulle kunna arrangera utflykter med uppläsning för lite större barn.
Språket flyter bra och är lättläst. Jag såg bara två klyschor, sidor 16 och 29 och ett tryckfel på sida 191. På sida 139 går det lite snabbt när Andreas parkerar bilen utanför Emys sommarstuga och går hem efteråt.
Jag rekommenderar verkligen denna bok!

Staffan Rodebrand: 5-bussen

Recension 5-bussen av Staffan Rodebrand.

Detta var en slukarbok. Jag förmådde inte lägga den från mig förrän hela var läst klockan cirka tre på natten.

Jag är gott känt på Öland och har skådat både fåglar och stjärnor på Ölands södra udde, samt vandrat mycket på Alvaret. Du kommer att älska boken om du har varit mycket på Öland och känner igen varenda sten och träd på Alvaret.

Handlingen: Någon eller något från rymden har lämnat en massa konstiga föremål på Alvaret. Det verkar vara en återkommande företeelse, de landar på olika ställen på Jorden varje sjuttonde år. Både rysk maffia och CIA är ute efter dessa föremål. Den svenske polisen Janne från Öland och kvinnan från Säpo, Linda, ska försöka lösa fallet utan att bli lurade av CIA eller överfallna av tungt beväpnad rysk maffia.

Ett udda gäng bestående av olika originella existenser samt en gruppering med anknytning till motorcyklar har redan varit ute på Alvaret och försett sig med fynd på Alvaret.

Det är dags för CIA och ryska maffian att ta hand om resterna. Detta leder till diverse skärmysslingar mellan dem. Mitt i allt detta fastnar ett par som forskar i orkideer och ligger i tält ute på Alvaret. Det råder dessutom brist på poliser, som är upptagna med annat på olika håll. Den lokala polisen ser ingen annan råd än att samarbeta med lokalbefolkning och motorcykelgänget. De måste dessutom spåra vart olika farliga föremål sålda av gänget, har tagit vägen.

Slutstriden utkämpas utanför Afrikas horn.

Det är spännande hela tiden.

Bobbi A. Sand: Jag är skillnad

Bobbi A Sand: Jag är skillnad. ISBN 978-91-980434-3-3

Det är spännande, en slukarbok. Man bryr sig verkligen om att veta hur det går för Jonathan och bandmedlemmarna. Det är en realistisk genre jag vanligtvis inte brukar läsa, men denna kunde jag inte lägga ifrån mig utan att sträckläsa. Det är utan tvekan en av de bästa böckerna jag har läst i år. Språket är genomarbetat och flyter lätt. Dessutom är det trevligt med Malmömiljön som jag känner så väl.

Boken handlar om hårdrocksångaren Jonathan med artistnamnet Maxi Delica och hans band Permafrost. Förhållandet mellan bandmedlemmarna beskrivs. Vi får även en ingående beskrivning av hur de sminker sig och framträder både som band, på turné och som privatpersoner. De tycks leva för det mesta i en fantasivärld, förstärkt av alkohol och droger. Miljön är den artistiska som finns runt Möllevångstorget i Malmö. Jonathan visar sig ha psykiska problem som grundar sig i förträngda upplevelser i barndomen. Vid hjälp av terapeuten Stefan avtäcker han sitt sinnes hemligheter och kommer fram till en hoppfull insikt. Jag säger inte mer än att det rör sig om starka terapiscener och mycket dramatik på vägen dit.

Kan rekommenderas på det varmaste!

Fantastisk rik värld

Sandra Petojevic: Maktens tiaror del 1: Bortom eldravinen.
Vesuvius förlag.
411 sidor.
Författaren är filosofie magister i konst- och bildvetenskap. Det märks på de vackra teckningarna som boken kryllar av. Dessutom är hon påläst om främmande kulturer och religioner, något boken är kryddat med.
Handlingen är spännande upplagd. Boken börjar med att furst Nikoforaz tar makten i riket Erkelzaar och därefter börjar söka efter vissa magiska föremål. Parallellt med hans äventyr ger sig hans syster Fenestra och väninnan Piri ut på ett eget äventyr. Alla möter främmande folk och andra kulturer och det uppstår kulturkrockar. Författaren har en mustig fantasi och man hinner knappt med alla personer och folkslag. Själv gillar jag moaierna, kanske för att jag sett de på Påskön. Landet Kobarashi är kul. Lite mera teknologi än i de medeltida rikena runtom, samt mera tolerant religion. Det finns många fina religiösa diskussioner i boken, samt beskrivningar av olika moralsyn. Det höjer boken över mängden. Det får mig att ifrågasätta Nikoforaz. Han är ganska trångsynt och jag gissar han kommer att få problem. Ska bli spännande att följa honom. De mest intressanta hjältefigurerna är kvinnorna Fenestra och Piri.
Texten borde ansas en del. Att få hjälp med svenskan räcker inte, det vet jag av egen erfarenhet. Det finns för många ”skräpord” som skulle kunna rensas bort, samt upprepningar av samma ord på få linjer. Jag köper inte att en kapten säger ”Himmel!” och ”Äsch också.” Det är feminina uttryck. En del blixtlåsdialog förekommer också. Mitt förslag är att författaren går på någon författarskola och lär hantverket riktigt grundligt. Det finns bra förslag på fb-sidan Författarhjälpen. Dessutom är det kul. Boken är tryckt som print-on-demand vilket ger frihet till att ändra i manuset för varje utgivning. Jag tycker världen som beskrivs är så fantastisk och omfattande att den förtjänar att manglas genom en riktig skola.

Rymdskeppet Diligentia

Tredje del i serien av Eva Holmquist är här!
Hoppa, så fångar jag
ISBN 978-91-981825-6-9
Ett nytt rymdskepp, Ignotus, närmar sig planeten i Alfa Centaurisystemet. Medan Diligentia bara hade 50 passagerare, har detta tusentals. De hittar en kåkstad på marken och att Diligentia har landat och håller på att ramla sönder. Ingen vet något om de lägre våningarna som innehåller överlevnadsutrustning och rymdskyttlar. Handlingen växlar mellan Ignotus, de religiöst troende i Diligentia och kolonin på planeten.
Man fattar snabbt vem som inte kommer överens på de olika ställen. Det är massor av människor att hålla reda på,  men själva miljön förutsätter det. Till hjälp finns en personförteckning längst fram i boken.
Problemet i rymdskeppet Diligentia: Invånarna där är fanatiskt religiösa. Skrivaren, som har ansvar för loggböckerna, måste stanna ombord tills dessa är säkerhetskopierade. Han slår sig ihop med en säkerhetsexpert från Ignotus. Det blir en kapplöpning mot en tidsinställd bomb att klara av detta.
Problemet i kolonin: De måste samla mat inför vintern, och vet inte hur lång den blir. De har byggt en kåkstad då de inte vet om bostadsmodulerna i de hemliga våningarna i Diligentia.
Problemet i rymdskeppet Ignotus: Kaptenen kämpar mot krafter som inte tar henne på allvar. Till slut hotas själva rymdskeppets säkerhet.
Det är riktigt spännande, man känner andan i halsen vid tidsbristen.
Men jag köper inte skyddsmekanismen runt Ignotus som gör att folk kan gå omkring på skytteldäck utan rymddräkt när slussen är öppen.

Detektivroman från Råå

Bortom Kontroll av Karolina Orrhede. 271 sidor.
ISBN 978-91-982430-0-0
Lite rörig detektivroman i Camilla Läckbergstil med återblicker. Som detektivroman kunde den ha varit skarpare utmejslat med flera tydliga planteringar. Vissa personer gör omotiverade utflykter upp på vinden, så man förstår att där finns något de är ute efter.
Handlingen: En grupp personer vill ta över ett företag som annars skulle läggas ner. Men så börjar den ene efter den andra av investerarna att mördas. Det visar sig att lösningen går att finna i forntiden, därför tillbakablickarna.
Intressant fenomen som diskuteras: Vissa personer tycks få allt att blomstra runt sig, medan andra bara sprider katastrof och olycka. Detta behöver inte ske medvetet eller på grund av personers val, det verkar som om lyckan följer vissa, medan andra hela tiden drabbas av olycka. Central del av boken som väcker mera intresse än mordgåtan.
Två saker jag aldrig lyckades finna ut av: Vem är den skånska miss Marple det hänvisas till? Vilket syfte har prologen som beskriver något som händer mitt i boken?
Personerna: De flesta bara glider förbi som statister. De som står ut som intressanta är Märta och hennes familj, samt Kaiyo. De är huvudpersoner. Boken är läsvärd på grund av dem.

Detektiv från vikingatiden

Gardar Gåtlösaren av Bertil Falk. 235 sidor.
Förlaget Orda AB
ISBN 978-91-7553-978-2
Boken är en deckare, byggt upp av noveller med olika gåtor sammanhållna i en tråd. Det finns framåtrörelse, så att händelser i ett kapitel fortsätter i ett annat. Till exempel träffar Gardar sin blivande hustru tidigt i boken i ett kapitel och gifter sig med henne i ett senare. Författaren har god kännedom om vikingatiden. Han hänvisar till arkeologiska fynd som i dag finns på museer och som finns med handlingen. Några av personerna i boken är omtalade i Snorre Sturlasson Kungasagor, speciellt i kapitlen om Miklagard. Jag vet inte om den skurkaktige Domalde är samme som i Ynglingesagan, han som blotades och Erik Werenskiold ritade en bild av som kunde skrämma ett historieintresserat barn med stor fantasi. Författaren har även kunskaper inom skaldekonst, då han har sprängt in självskrivna kvad i texten.
Gardar Gåtlösaren är ingen fantasyberättelse, även om en drake uppträder. Jag gissade snabbt lösningen då planteringen var ganska tydlig. Det var en av historierna jag gillade bäst.
Boken är en deckare från vikingatiden som är historisk korrekt. Den har något att erbjuda både den historiskt intresserade och de som gillar deckare.