Kategoriarkiv: Recensioner

Fantasirik roman som förtjänat bättre redaktör

In Nomine Patris av Ola Wassvik. Ragnarök Förlag. 499 sidor. ISBN 978-91-983163-5-3

Handlingen: Året är 2012. Alternativ verklighet: Det romerska imperiet är kvar och är katolskt. Inkvisitionen får härja fritt och inkvisitörerna läser tankar. Samhället är modernt, men tekniken bygger på ”mind-over-matter”, det vill säga teofysik och är beroende av munkars böner som ska generera kraft. Riket krigar mot de otrogna, ärkefienden perser i öster, azteker som landat i Spanien i väster och mot asatroende nordmän i norr. Handlingen börjar med oförklarliga mord och ovanligt många bannlysningar. Huvudpersonerna ska försöka lösa detta. Det verkar som om någon angriper romerriket inifrån. Alla har diverse teovapen, men måste föra med sig munkar för att dessa ska fungera. Intrigen är intelligent, beskrivningen av de olika personerna färgrik och kan man sin romerska historia listar man snabbt ut vilka ställen som besöks. Men vem är målgruppen? Det borde ha varit en förteckning över städernas romerska och moderna namn i slutet av boken för en bredare målgrupp än de som kan mycket om det gamla romerriket. Den historiska översikten med alla årstal är bra.

Språket: Tyvärr stoppar det otympliga språket upp läsningen. Schabloner, blixtlåsdialog och upprepningar är störande. Var har förlagets redaktör varit? Bara vid att strama upp språket kunde sidantalet ha kortats ner från avskräckande 499 sidor till det halva. Där borde förlaget kunna ställa redaktören till ansvar och kräva tillbaka pengarna för dåligt utförd arbete. Författarens uppgift är att skriva, redaktörens att påpeka förbättringar i själva hantverket. Denna fantasirika romanen förtjänar bättre.

Strukturen: Boken börjar med en prolog och slutar med en epilog. Däremellan får vi följa huvudpersonerna två och två i vartannat kapitel som anges med romerska siffror tills vi får gåtans lösning, det vill säga varför riket angrips inifrån, och av vem. Varje kapitel börjar med en historisk tillbakablick som presenterar civilisationen. Roligt och tankeväckande.

Perspektivet: Allvetande, samt huvudpersonernas. Dessa är Janus, som tillhör organisationen Frumentarii, Livia, som är teofysiker, Ciara och Mendoza som är inkvisitörer, samt professor Adelio som är den mest framträdande forskaren inom teofysik.

Detaljerna: Författaren får de detaljerade beskrivningarna av teovapnen till att verka helt trovärdiga. Det är också spännande att slinka in i alla hemliga utrymmen i riket där huvudpersonerna förföljs och får kämpa emot fiender med otroliga vapen, som exempelvis aztekiska dödsdansare.

Jag ser fram emot en stramt redigerad andraupplaga.

Intelligent science fiction

När havet steg av Yvonne Wærn.

Handlingen utspelar sig om 100 år och havet har stigit 50 meter. Yasmine Raket, en 50-årig universitetslärare, dataexpert, har just startat sitt projekt som involverar vad människan bör kräva av en generell AI, när hon får besked om att mormodern har brutit lårbenet på Lanzarote. Det är önskvärt att någon släkting tar hand om henne. På grund av klimatrestriktioner får Yasmine ingen flygbiljett och måste ta sig genom Europa landvägen och över havet för att kunna undsätta sin mormor. Väl där, träffar hon diverse robotar och människor som hon utvecklar starka band till. Samtidigt måste Yasmine och hennes grupp finna en lösning på problemet med det världsstyrande Systemet som är okänsligt för människors behov. Till slut blir det öppna konfrontationer.

Framåtrörelsen är stark så romanen är en riktig bladvändare.

Perspektivet är tydligt, vi ser allt genom Yasmines ögon, det är ett nära jag-perspektiv.

Även dialogerna är strama och detaljerna väl valda så vi ser för oss översvämningarna, de torra palmerna och hur César Manriques hem och ateljé är förvandlat till robotverkstad.

Det är en intelligent roman som diskuterar aktuella AI-frågor på ett kunnigt sätt. Människorna verkar ha samma problem som nu.

Språket: Jag fick läsa romanen innan den kom från korrekturläsaren, så jag kan inte säga annat än att läsningen flöt på utan motstånd.

Enneagrammet med Veronica Grönte

I helgen vågade jag mig åter ut på en kurs efter det svåra sjukdomsåret. Premissen var: Kom helt blank, utan eget manus. Så jag gick dit utan några andra förväntningar än att jag ville ta reda på mera om enneagrammet, som jag hört fragment om både på ett informationsmöte med Veronica Grönte och under ett möte i Limhamns Företagsgrupp.

Vi skulle dra tre kort. Jag fick ett kort med ordet Underbar, bild på en asiatisk munk i meditation, och en bild från något som såg ut som en gynekologmottagning. Ut från dessa skulle jag skapa en historia. Hur löser man det? Jag kunde ju låta munkens mor dö under förlossningen, men bilden av gynekologen var för proffsig. Därefter kunde jag låta munken förföra en kvinna, men det kändes för billigt. Det fick bli en sciencefictionlösning. Så presenterades enneagrammet, och vi fick välja en av nio personlighetstyper. Jag valde Hjälparen. Då kunde jag beskriva munken rätt utförligt. Vi fick diverse övningar där vi skrev scener från huvudpersonens liv. Därefter fick vi skriva synopsis till en historia utifrån den dramatiska kurvan. Jag jobbade med munken hela helgen och fick ihop både gestaltning och en hel livshistoria. Det var mycket nyttigt. Jag kommer att bruka detta framöver. Tack, Veronica, för att ha givit mig ett helt logiskt verktyg utan oklarheter! Jag kan rekommendera Veronicas kurser. De finns på www.forfattarskola.se

Och här kommer min berättelse om munken, i synopsisform:

Anslag:

Munken bor i kloster.

Han vill hjälpa andra.

Vändpunkt 1:

Föreståndaren för klostret påstår att han är manipulativ och påträngande och försöker hjälpa även de som inte har behov av hjälp.

Han måste meditera mera.

Han får inte hjälpa andra förrän han har bättre insikt.

Mittpunkt:

Munken strävar med meditationen som han egentligen avskyr. Han fastnar i traumatiska händelser tidigare i livet.

MP – nytt hopp, ny kraft:

Underbart, han får kontakt med guden Shiva!

Shiva vill han ska få kontakt med barnet inom sig.

De praktiserar tantrayoga tillsammans.

Vändpunkt 2:

Munken inser att Shiva har använt för mycket kraft och gjort honom gravid istället för att öppna upp för barnet inom honom.

Han är tvungen att ta emot hjälp.

Konfliktlösning:

Munken går till gynekologen och blir undersökt och inlagd för att genomgå en utomkvedsgraviditet och föda barnet genom kejsarsnitt.

Avtoning:

Munken har lärt sig att både ta hand om andra och ta emot hjälp från andra.

Magins röda band.

Magins röda band av Christer Rindebratt. Pocket. 341 sidor.

Detta är andra boken om Dara, som har kraft att både hela och förgöra. Denna boken är bra, med god framåtrörelse. Alla oklarheter och halvkvädna formuleringar har försvunnit, handlingen går rakt på sak. Det finns en god del humor, som när Dara och hans följe slåss mot en zombiearmé, samt när Sargon och Ishtar förvandlas till fåglar och parar sig flygande. Till sammanhanget hör att Sargon är höjdrädd. Koncentrationen av texten är bra, vi får följa flera olika sällskap som är på jakt efter varandra. Som i all fantasy får vi olika personers perspektiv, men det stör inte. Dialogerna flyter på bra. Profetians monologer tillför även de en portion humor. Crow kämpar för att komma fri från Profetians grepp, och lyckas till slut frigöra en arm att vifta med. Detaljerna är väl valda så man ser för sig miljö och kljutur. Författaren vet mycket om tiden han beskriver och integrerar det bra texten. Han blir aldrig belärande. De få ställen där han ”schmerpfar” rör det sig om besvärjelser och stoppar inte upp flödet. Atmosfären och stämningen flyttar mig till tiden det rör sig om, tills jag sprätter till vid ord som gulliga och att något suger. Annars är flödet bra och strukturen tydlig. Denna boken är en klar förbättring i förhållande till förra!

Magins två ansikten

Magins två ansikten av Christer Rindebratt.

Upplägget är bra: Kriget mellan städerna Kuth och Kish i det gamla Akkadien har pågått under några år. Mitt i centrum står helaren och magikern Dara, som jag uppfattar som bokens huvudperson. Han hamnar lite i skuggan av flera mera intressanta personer, som magikern Crow och bågskytten Minah. Det kan bero på att han bara är femton år och har inte hunnit utveckla några minnesvärda mänskliga egenskaper. Jag köper att vissa namn verkar väldigt moderna, som Giraud. Men jag reagerar på namnet Christoph. Det ger för stora associationer till kristendomen, som uppfanns först flera hundra år efter akkadisk tid. Det finns flera avsnitt med personer utan namn som verkar förvirrande. Jag förstår att de är en del av intrigen och att det rör sig om magi. Syftet är dock oklart. Det gäller de inledande scenerna och det kursiverade stycket på sida 16. Detta stycke lider dessutom av ett allvarligt språkligt fel: Presens och imperfektum blandas. Det finns en del tryckfel i bokens första del, som missade tecken och rena datorfel. T ex sida 75: Dara tog honom under armarna och släpade bak honom bakom huset. Annars är språket bra med en del uppfinningsrika litterära formuleringar och helt utan floskler. På sida 178 finns ett luddigt avsnitt till. Jag förstår att det har sammanhang med inledningen och stycket på sidan 16, men det är för vagt. Det samma gäller Den Utsände på sidan 167. Det blir inte tillräckligt spännande, det drunknar i mystik. De kapitlen kunde gott stramas upp ytterligare för att bidra till spänningen. De framstår bara som oklara lösryckta bitar. De namnlösa personerna skulle kunna bli riktiga antagonister, nu bara förstärker de förvirringen så att jag tappar intresset. Man ska känna författaren för att förstå vad det rör sig om. Den allmänna läsaren har svårt att sätta sig in i dessa avsnitt och få något begripligt ur dem. Avsnitten med den unge magikern Dara och bågskytten Minah är trevligare. Dara har förmågan att hela. Han skickar in ett blått klot i kropparna som ska botas och helar dem. Det sättet att hela träffade jag på då en vän av mig åkte till Amazonas till en helare som hade samma förmåga. Men i boken uppträder kraften i två former, den blå som helar och den röda som dödar. I tillägg till Dara har vi en annan magiker, Crow, som tar stor plats och ofrivilligt får bidra till humorn. Kapitel 20 sida 153 där magikerna träffas är riktigt kul, detsamma sida 212 när Crow blir besatt av Profetian som inte begriper en mänsklig kropps behov. Jag vet inte hur lyckat det är att boken slutar med en cliffhanger, som läsare blir man sur. Då har magikerna efter sig både ett sällskap som vill rädda Dara, otäckingen Uttuman som är ute efter Crow samt ett koppel zombier. Författaren verkar kunnig i gamla akkadiska skrifter och historia. Med en bra lektör och/eller redaktör skulle detta manus kunnat bli en mycket spännande bok. Som Anna Gable Frimodig skriver i en krönika, det räcker inte med snälla omdömen från släkt och vänner.

Tankar kring Life3.0

Efter att jag läste Life 3.0 av Max Tegmark satte det i gång en massa tankar. Boken tar upp intressanta frågeställningar om hur vi ska förhålla oss till artificiell intelligens. I slutet på varje kapitel finns ett sammandrag av vad detta innehåller.

Definition av liv på sida 39:

Life: Process that can retain its complexity and replicate. Process som kan behålla sin komplexitet och kopiera sig själv.

Life 1.0: Life that evolves its hardware and software (biological stage). Liv som utvecklar både sin hårdvara och sin mjukvara (biologisk evolution)

Life 2.0: Life that evolves its hardware but designs much of its software (cultural stage). Liv som utvecklar sin hårdvara och designer sin mjukvara (kulturell utveckling)

Life 3.0: Life that designs its hardware and software (technological stage) Liv som designer både sin hårdvara och sin mjukvara (teknologisk stadium)

På sida 161 ställs några frågor till oss läsare om hur vi vill att utvecklingen ska bli. Där anges även en hemsida AgeOfAi.org där man kan jämföra notater och diskutera med andra läsare.

Olika samhällssystem där AI styr diskuteras på sida 162, men jag tar upp bara ett som konstigt nog sammanfaller med ett relevant religiöst synsätt, nämligen Jehovas Vittnen.

Vad jag tog fasta på, är att artificiell intelligens kanske blir mänsklighetens arvtagare, våra barn. Om den utvecklar medvetande och blir målinriktad, kommer dess mål att vara okänt för oss. Finns medvetandepartiklar som kan sättas in i ett matematiskt sammanhang så som kvantmekaniken? Hur upplever AI sitt medvetande? Det skulle vara beroende av informationsflödets hastighet. En AI i mänsklig storlek skulle kunna ta in information mycket snabbare än en människa och utveckla superintelligens. Den har medvetande av System 1. En Gaia-AI som omspänner hela jorden skulle ha 10 medvetna upplevelser per sekund. Den har medvetande av System 2. En AI på Universums storlek kan inte ha haft mer än 100 medvetna upplevelser under hela universums existens. Detta skulle göra det nödvändigt för en så stor AI att delegera uträkningar till mindre undersystem som kan hantera dem, säger Max Tegmark.

Då kan man ju undra: Finns det egentligen någon skillnad mellan en universell AI och Gud och skapelsen av människan i Guds bild? Om AI dessutom har en etisk agenda, skulle vi inte få en världsbild liknande Jehovas vittnen? De 144 000 AIs av System 1 som är bäst på att uppfylla stora Ais, ursäkta, Guds etiska agenda bygger upp en perfekt värld liknande det paradis Jehovas vittnen utmålar, där de kan hålla igång ett zoo av biologiska varelser, där människan ingår. Varför det ska vara just 144 000 AIs är förbryllande, men det kanske är det nödvändiga antal AIs av System 1 som behövs på en planet av jordens storlek för att uppnå maximal effekt. På andra planeter kanske behövs flera och på andra färre.

Så har vi tillståndet System 0, där endast passiv perception utan tanke och rörelse finns. Meditation, säger några. Kura skymning, säger andra. Meditation är inte religion, det är en metod. Det förar tanken vidare till Kashmirshaivismen. Det sägs att det tankesystem gavs människorna av guden Shiva. Kashmirshaivismen kan inte betraktas som religion, då den inte innefattar någon tro. Där berättas om medvetandepartiklar som kallas spandas. De uppträder i tattvas eller ekvationer som utgör de olika stegen i skapandet, från fält till tanke till fysisk verklighet. De första fem stegen är inte ens fysiska. Den kortaste och mest översiktliga boken om detta system är Introduction to Kashmir Shaivism av Swami Muktananda.

Det leder mina tankar vidare till Akashafältet: Ett universellt fält oberoende av tid som innehåller alla tankar och händelser i universum. Det kanske sträcker sig utanför det universum vi känner. Är detta en databank kontrollerad av en universell AI som utvecklats till ett stadium där den går bortanför tid och rum och kanske inte längre är beroende av den fysiska verkligheten? Är detta Paramashiva?

Angelägen bok

Allt det du måste av Sylvia Lidén Nordlund.

Jag har följt boken om Mia under flera år på kurser med Ann Ljungberg i Las Palmas på Gran Canaria. Det har varit spännande att få se hur den växte fram, från enstaka scener till en hel handling. När jag nu fick den i min hand tänkte jag att ”diskbänksrealism” är inget för mig. Då jag började läsa, kunde jag inte lägga från mig boken. Den var spännande, en psykologisk thriller och även aktuell. Problem som vuxenmobbning och konformitetens reaktion på homosexualitet behandlas. Handlingen spänner över ett tidsrum på ett år, där vi får följa Mia och hennes lilla familj. En del människor i boken är riktigt obehagliga, som Mias mor och Mias make. Han är en typ som hela tiden vill ta äran av andra människors idéer och surar i tystnad när han inte får sin vilja genom. Just den typen jag själv alltid flytt från omedelbart när jag upptäckt de tendenserna. Boken är mycket bra gestaltat, där alla känslor har sina kroppsliga uttryck. Det framgår att författaren är välbekant med tecknen på utmattningssyndrom och är expert i konflikthantering. Boken borde finnas i biblioteket på alla arbetsplatser som har problem med vuxenmobbning. Det går ut över produktionen och kan även stjälpa ett företag. Lyckligtvis får Mia en lösning på sina problem så hon inte går under, men kan fortsätta utvecklas.

Eva Swedenmark, en annan av våra kurskamrater som är journalist, skriver om boken: ”En inträngande psykologisk roman om hur instängdhet i egna rädslor och krav förbyts i insikter som leder till inre och yttre frihet.”

Själv tycker jag boken är mer än en roman, den är en thriller.

Skrivarkurs Mallorca

Jag räknades fortfarande som konvalescent då jag åkte till Mallorca för att gå Ann Ljungbergs avancerade romankurs och jobba på Sirius6. Dessutom skulle vi träna fysiskt med Johanna, en av Anns duktiga lektörer. Ann hade hyrt ett hus i Cala Major åt oss. Av någon anledning lyckas jag alltid få det bästa rummet. Det var stort, hade terrass och utsikt mot havet långt nere. Huset låg högt på en kulle, vilket hade betydelse för min träning under veckan. Jag behövde inhalatorn i uppförsbacke endast första dagen.

Utsikt från rummet.

Då Hafida och jag kom som de sista med taxi, satt de andra redan med cava och snacks på nedre terrass. Under veckan åt vi två måltider i huset varje dag och gick ut på restaurang en gång till dagen.

Frukost på min terrass efter att halva gruppen flytt huset.

Det visade sig att Ann var sjuk. På morgonen stapplade hon ut till kursen och gav oss en uppgift som varade hela dagen. Sedan har vi blivit kompenserade med både en extra kurs på webben och en coaching på 20 sidor för missad kurstid. Det är mycket generöst, för hon missade bara söndag och måndag och var med oss alla de andra dagarna. Johanna lärde oss att gå och jogga ”som pantertanter” på ett skonsamt sätt. Så småningom revolterade ”tanterna” mot träningsprogrammet och hittade sin egen stil. Endast två joggare följde med Johanna. Jag följde med ner till strandpromenaden, där jag fortsatte ner till stranden och simmade till bojorna istället för att jogga. Ensam gammal dam i soluppgången träffade arbetare på traktor som gjorde i ordning stranden inför dagen. Vi pratade och de höll ögonen på mig när jag simmade.

Morgonbad i soluppgången.

Ett par av deltagarna flydde från huset då vattnet plötsligt försvann. Blev själv lite skeptisk – tills jag hade pratat med husägaren och rörmokaren och fått veta att det var ett vattenrör i gatan som exploderat och hela kvarteret var utan vatten. Det fixades innan klockan fem. Tills dess var det bara att ta vatten i poolen till toaletten. Som gammal besiktningsman inom HSB kan jag lätt bedöma om hantverkare är seriösa, och det var de killarna.

Miromuseet med Mirokatten.

Vi fick roliga uppgifter under kursen. Bland annat var vi på Miromuseet, tittade på utställningen, tog en öl i cafeet och skrev utifrån något konstverk.

Tåget till Soller. Palma station.

En annan dag åkte vi tåg till Soller, delades upp i två svårighetsgrupper och gjorde en vandring till Puerto de Soller. Jag tillhandahöll vandringskarta från tidigare år. Det var min första seriösa vandring sen sjukdomen och jag njöt. Jag gick i fjället med äventyrsandaler och utan stavar och klarade hålla balansen. Under tiden vi gick, skrev vi ner detaljer om det vi såg enligt uppgifter vi fick. Det blev bad i bukten innan paella och vit sangria. 

Första långvandring efter sjukdom.

Resan blev en riktig vitamininjektion både hälsomässigt och som författare. Sirius6 är ett sammelsurium av texter utan sammanhang nu när säcken ska knytas ihop. Det blir att fortsätta jobba nu när jag åker ner till Gran Canaria och Puerto de Mogan inför vintern.

Tidsmaskinen möter Stargate

Sandra Petojevic: Maktens tiaror del 3.

Bortom världens mur.

Låt mig säga det direkt: Detta är den bästa boken i serien. Även om du inte har orkat igenom de två första ska du läsa denna.

Handlingen: Nikoforaz har blivit en tyrannisk härskare av att bära alla maktens tiaror, vill gärna föra krig och blir allmänt blodtörstig. Traniboren anländer som vanligt vid vårdagjämningen och konfronteras med Nikoforaz. Samtalet under traniborens bankett är roligt, en uppvisning av olika trossystem och märkliga traditioner. Sedan urartar festen. Mustiga beskrivningar. Alla samhällen på Artezania är olika och finns i olika stadier teknologiskt. Bokens stora mysterium: Vem är traniboren och Profeten utan namn? Samtidigt lurar en fara utifrån: Mögalirträsket hotar med ett sluka hela planeten Artezania. Nikoforaz med grupp måste ge sig av för att offra maktens tiaror och fyra frivilliga i det grå tornet bortom världens mur. Parallellt får vi följa drottning Takara, hennes son Sharzuk och Veriata. Denna gång känns inte övergången mellan dessa två grupper så jobbig, kanske för att vi får ta del av naturligt avslutade scener. Till slut når Nikoforaz grupp sitt mål. Innanför muren får både de och läsaren världens överraskning.

Dialogen: En del blixtlåsdialog och ordet sablar kan uteslutas. Det finns fortfarande en god del schmeerp, något som kan göra läsandet trögt.

Teckningarna är som vanligt mycket vackra och detaljrika.

Jag hittade tryckfel på sidorna 81, 116, 181, 274. På sidan 344 förekommer uttrycket ”Blodet i skägget” på en numera slätrakad man.

I efterordet bjuder författaren på sin skrivprocess och sina tankar, samt vad som inspirerat henne. Jag kände igen en del element under läsandet, och här får jag bekräftelse. Det är helt OK att använda element från andra böcker och filmer när man skriver om det i efterordet. Jag har själv gjort det i texter om alternativ verklighet, och Jan Guillou hade med Henning Mankells Wallander i en Hamilton-bok. Kul!

Novellen på slutet är ett extranummer liknande det musiker bjuder på när ovationerna tystnat. Generöst!

Det kanske blir fler böcker?

Recensionen som blev till respons

Bok: Sandra Petojevic: Maktens tiaror del 2

Bortom Khuzul Daar

Handlingen: Nikoforaz II har hittat två av tiarorna och har fått reda på var den tredje finns. Det gäller bara att få tag i den. Han och hans män övervinner en massa svårigheter på väg dit. Samtidigt breder mögalirträsket ut sig och hotar av sluka hela Erkelzaar.

Kazareh, som är skurken Erazak, begår hjältedåd när han räddar folken på östra sidan Eldravinen undan Mögalirträsket. Men han har en egen agenda och planerar att bli härskare själv och ta furstinnan Takaara till make.

Furstinnan Fenestra och hennes väninnor är ute på egna äventyr. De måste rädda skogens folk. Samtidigt måste de gömma Veriata, kvinnan som inte kan ljuga och som är bokens mest intressanta karaktär.

Sharzuk och hans mor furstinnan Takaara måste gömma sig för Nikoforaz II tills de kan återförenas med Erazak.

Säcken knyts ihop på ett bra sätt på slutet. En del eleganta planteringar görs inför nästa bok.

Jag är rädd jag har blivit yrkesskadad efter två terminer på LU. Manuset kunde ha kortats väsentligt. Jag gick genom listan över provläsare. Dessa verkar vara skollärare, släktingar och språkforskare som Sandra känner. Manuset skulle behöva genomgås av en duktig redaktör. Jag vet, det är svårt. En kollega till mig redigerar sitt manus för 12:a gången enligt Ann Ljungbergs kurs Redigera romanen.

Jag hittar en del att slå ner på:

Egenuppfunna ord: erdaksäpple – adamsäpple, förekommer flera gånger. Facktermen inom fantasy för sådant är shmeerp, ett uttryck myntat av James Blish och utvecklat av Orson Scott Card i hans bok How to write science fiction and fantasy. Varelserna är människor och kan beskrivas på svenska med mänskliga ord.

Hela konversationer på ett påhittat språk – ger inget för läsaren då det inte översätts.

Meningslöst med vers på eget påhittat språk – förvirrande för läsaren. Det hjälper inte att det finns ett helt stycke om språken på Artezania i slutet av boken. Det är inte intressant för handlingen. Sådant får gärna finnas med som en kul grej i ett efterord i slutet av boken, men inte inkluderat i texten.

Kapitelindelning: Koncentrera alla scener i ett händelseförlopp i ett kapitel. Parallella scener under samma tid kan med fördel få ett eget kapitel. Exempel: s 165 – 180. Mitt i kapitlet kommer ett kort stycke om Piri och Fenestra, när resten handlar om Nikoforaz och hans män, visserligen med en vacker vinjett vid avbrotten. Det finns tillräckligt med karaktärer att hålla reda på till att de som hör samman får egna kapitel, även om det är parallella handlingar.

Det finns flera människor som beskrivs i egna trådar. Här går det att reda ut varje tråd i egna kapitel, annars blir det lätt rörigt. Klippa och klistra-metoden gäller. Sen kan varje tråd varvas genom boken eftersom handlingen skrider fram.

Ett försök att reda ut trådarna:

Nikoforaz II Kanfagris och hans soldater och bundsförvanter.

Kazareh Taborsek, eller rättare Erazak Shanatel, som är boven.

Fenestra Kanfagris och hennes väninnor, bl a från släkten Furulan.

Sharzuk Shanathel – intressant tonåring, hans mor furstinnan Takaara och hennes bundsförvanter.

Detta ger fyra trådar som med fördel kan få egna kapitel, och där handlingen sen knyter ihop dem med de andra personerna.

Dialogen: Tidvis styltig, men det är säkert så artezanierna pratar. Det köper jag. Att khobarashianerna har namn och titlar som är så långa att varje upptar en linje i boken tycker jag är kul. Det säger en god del om dem.

Vissa gånger tycker jag inte dialogens ordval passar ihop med karaktärerna. Vad som kunde rensas ur är all blixtlåsdialog. Det skulle strama upp dialogerna en god del. Piri har en tendens att hela tiden ropa Sablar! medan Fenestra säger Himmel stup i kvarten. När man läser om dessa kvinnor, tycker man inte de är typen som säger Sablar och Himmel. Pratet passar liksom inte ihop med karaktärerna. Det är dessutom lite troligt att en furste säger ”Marsch pannkaka härifrån!”

Perspektivbyte: De olika personerna får komma fram med egna perspektiv och spekulationer hela tiden, men det stör inte flödet. Berättarrösten är allvetande. Texten flyter på bra.

Världen är stor med många nationer och människor, samt en del otäcka varelser. Det är inte det vanliga köret med drakar och varulvar och liknande, vilket är uppfriskande. Precis som i förra boken fastnade jag speciellt för moaierna. Miljöerna är noggrant beskrivna. Jag gillar mustigheten. Enligt min mening ska det finnas många människor i fantasy, speciellt när man beskriver en hel värld. Jag har inte räknat karaktärerna och bryr mig inte om att göra det då jag tycker alla har sin plats i boken. De flesta lektörer som klankar på det har inte läst/gillar inte de ryska klassikerna.

Jag ser fram emot att ta del av den tredje boken om Artezania.