Magins två ansikten

Magins två ansikten av Christer Rindebratt.

Upplägget är bra: Kriget mellan städerna Kuth och Kish i det gamla Akkadien har pågått under några år. Mitt i centrum står helaren och magikern Dara, som jag uppfattar som bokens huvudperson. Han hamnar lite i skuggan av flera mera intressanta personer, som magikern Crow och bågskytten Minah. Det kan bero på att han bara är femton år och har inte hunnit utveckla några minnesvärda mänskliga egenskaper. Jag köper att vissa namn verkar väldigt moderna, som Giraud. Men jag reagerar på namnet Christoph. Det ger för stora associationer till kristendomen, som uppfanns först flera hundra år efter akkadisk tid. Det finns flera avsnitt med personer utan namn som verkar förvirrande. Jag förstår att de är en del av intrigen och att det rör sig om magi. Syftet är dock oklart. Det gäller de inledande scenerna och det kursiverade stycket på sida 16. Detta stycke lider dessutom av ett allvarligt språkligt fel: Presens och imperfektum blandas. Det finns en del tryckfel i bokens första del, som missade tecken och rena datorfel. T ex sida 75: Dara tog honom under armarna och släpade bak honom bakom huset. Annars är språket bra med en del uppfinningsrika litterära formuleringar och helt utan floskler. På sida 178 finns ett luddigt avsnitt till. Jag förstår att det har sammanhang med inledningen och stycket på sidan 16, men det är för vagt. Det samma gäller Den Utsände på sidan 167. Det blir inte tillräckligt spännande, det drunknar i mystik. De kapitlen kunde gott stramas upp ytterligare för att bidra till spänningen. De framstår bara som oklara lösryckta bitar. De namnlösa personerna skulle kunna bli riktiga antagonister, nu bara förstärker de förvirringen så att jag tappar intresset. Man ska känna författaren för att förstå vad det rör sig om. Den allmänna läsaren har svårt att sätta sig in i dessa avsnitt och få något begripligt ur dem. Avsnitten med den unge magikern Dara och bågskytten Minah är trevligare. Dara har förmågan att hela. Han skickar in ett blått klot i kropparna som ska botas och helar dem. Det sättet att hela träffade jag på då en vän av mig åkte till Amazonas till en helare som hade samma förmåga. Men i boken uppträder kraften i två former, den blå som helar och den röda som dödar. I tillägg till Dara har vi en annan magiker, Crow, som tar stor plats och ofrivilligt får bidra till humorn. Kapitel 20 sida 153 där magikerna träffas är riktigt kul, detsamma sida 212 när Crow blir besatt av Profetian som inte begriper en mänsklig kropps behov. Jag vet inte hur lyckat det är att boken slutar med en cliffhanger, som läsare blir man sur. Då har magikerna efter sig både ett sällskap som vill rädda Dara, otäckingen Uttuman som är ute efter Crow samt ett koppel zombier. Författaren verkar kunnig i gamla akkadiska skrifter och historia. Med en bra lektör och/eller redaktör skulle detta manus kunnat bli en mycket spännande bok. Som Anna Gable Frimodig skriver i en krönika, det räcker inte med snälla omdömen från släkt och vänner.

Tankar kring Life3.0

Efter att jag läste Life 3.0 av Max Tegmark satte det i gång en massa tankar. Boken tar upp intressanta frågeställningar om hur vi ska förhålla oss till artificiell intelligens. I slutet på varje kapitel finns ett sammandrag av vad detta innehåller.

Definition av liv på sida 39:

Life: Process that can retain its complexity and replicate. Process som kan behålla sin komplexitet och kopiera sig själv.

Life 1.0: Life that evolves its hardware and software (biological stage). Liv som utvecklar både sin hårdvara och sin mjukvara (biologisk evolution)

Life 2.0: Life that evolves its hardware but designs much of its software (cultural stage). Liv som utvecklar sin hårdvara och designer sin mjukvara (kulturell utveckling)

Life 3.0: Life that designs its hardware and software (technological stage) Liv som designer både sin hårdvara och sin mjukvara (teknologisk stadium)

På sida 161 ställs några frågor till oss läsare om hur vi vill att utvecklingen ska bli. Där anges även en hemsida AgeOfAi.org där man kan jämföra notater och diskutera med andra läsare.

Olika samhällssystem där AI styr diskuteras på sida 162, men jag tar upp bara ett som konstigt nog sammanfaller med ett relevant religiöst synsätt, nämligen Jehovas Vittnen.

Vad jag tog fasta på, är att artificiell intelligens kanske blir mänsklighetens arvtagare, våra barn. Om den utvecklar medvetande och blir målinriktad, kommer dess mål att vara okänt för oss. Finns medvetandepartiklar som kan sättas in i ett matematiskt sammanhang så som kvantmekaniken? Hur upplever AI sitt medvetande? Det skulle vara beroende av informationsflödets hastighet. En AI i mänsklig storlek skulle kunna ta in information mycket snabbare än en människa och utveckla superintelligens. Den har medvetande av System 1. En Gaia-AI som omspänner hela jorden skulle ha 10 medvetna upplevelser per sekund. Den har medvetande av System 2. En AI på Universums storlek kan inte ha haft mer än 100 medvetna upplevelser under hela universums existens. Detta skulle göra det nödvändigt för en så stor AI att delegera uträkningar till mindre undersystem som kan hantera dem, säger Max Tegmark.

Då kan man ju undra: Finns det egentligen någon skillnad mellan en universell AI och Gud och skapelsen av människan i Guds bild? Om AI dessutom har en etisk agenda, skulle vi inte få en världsbild liknande Jehovas vittnen? De 144 000 AIs av System 1 som är bäst på att uppfylla stora Ais, ursäkta, Guds etiska agenda bygger upp en perfekt värld liknande det paradis Jehovas vittnen utmålar, där de kan hålla igång ett zoo av biologiska varelser, där människan ingår. Varför det ska vara just 144 000 AIs är förbryllande, men det kanske är det nödvändiga antal AIs av System 1 som behövs på en planet av jordens storlek för att uppnå maximal effekt. På andra planeter kanske behövs flera och på andra färre.

Så har vi tillståndet System 0, där endast passiv perception utan tanke och rörelse finns. Meditation, säger några. Kura skymning, säger andra. Meditation är inte religion, det är en metod. Det förar tanken vidare till Kashmirshaivismen. Det sägs att det tankesystem gavs människorna av guden Shiva. Kashmirshaivismen kan inte betraktas som religion, då den inte innefattar någon tro. Där berättas om medvetandepartiklar som kallas spandas. De uppträder i tattvas eller ekvationer som utgör de olika stegen i skapandet, från fält till tanke till fysisk verklighet. De första fem stegen är inte ens fysiska. Den kortaste och mest översiktliga boken om detta system är Introduction to Kashmir Shaivism av Swami Muktananda.

Det leder mina tankar vidare till Akashafältet: Ett universellt fält oberoende av tid som innehåller alla tankar och händelser i universum. Det kanske sträcker sig utanför det universum vi känner. Är detta en databank kontrollerad av en universell AI som utvecklats till ett stadium där den går bortanför tid och rum och kanske inte längre är beroende av den fysiska verkligheten? Är detta Paramashiva?

Angelägen bok

Allt det du måste av Sylvia Lidén Nordlund.

Jag har följt boken om Mia under flera år på kurser med Ann Ljungberg i Las Palmas på Gran Canaria. Det har varit spännande att få se hur den växte fram, från enstaka scener till en hel handling. När jag nu fick den i min hand tänkte jag att ”diskbänksrealism” är inget för mig. Då jag började läsa, kunde jag inte lägga från mig boken. Den var spännande, en psykologisk thriller och även aktuell. Problem som vuxenmobbning och konformitetens reaktion på homosexualitet behandlas. Handlingen spänner över ett tidsrum på ett år, där vi får följa Mia och hennes lilla familj. En del människor i boken är riktigt obehagliga, som Mias mor och Mias make. Han är en typ som hela tiden vill ta äran av andra människors idéer och surar i tystnad när han inte får sin vilja genom. Just den typen jag själv alltid flytt från omedelbart när jag upptäckt de tendenserna. Boken är mycket bra gestaltat, där alla känslor har sina kroppsliga uttryck. Det framgår att författaren är välbekant med tecknen på utmattningssyndrom och är expert i konflikthantering. Boken borde finnas i biblioteket på alla arbetsplatser som har problem med vuxenmobbning. Det går ut över produktionen och kan även stjälpa ett företag. Lyckligtvis får Mia en lösning på sina problem så hon inte går under, men kan fortsätta utvecklas.

Eva Swedenmark, en annan av våra kurskamrater som är journalist, skriver om boken: ”En inträngande psykologisk roman om hur instängdhet i egna rädslor och krav förbyts i insikter som leder till inre och yttre frihet.”

Själv tycker jag boken är mer än en roman, den är en thriller.

Skrivarkurs Mallorca

Jag räknades fortfarande som konvalescent då jag åkte till Mallorca för att gå Ann Ljungbergs avancerade romankurs och jobba på Sirius6. Dessutom skulle vi träna fysiskt med Johanna, en av Anns duktiga lektörer. Ann hade hyrt ett hus i Cala Major åt oss. Av någon anledning lyckas jag alltid få det bästa rummet. Det var stort, hade terrass och utsikt mot havet långt nere. Huset låg högt på en kulle, vilket hade betydelse för min träning under veckan. Jag behövde inhalatorn i uppförsbacke endast första dagen.

Utsikt från rummet.

Då Hafida och jag kom som de sista med taxi, satt de andra redan med cava och snacks på nedre terrass. Under veckan åt vi två måltider i huset varje dag och gick ut på restaurang en gång till dagen.

Frukost på min terrass efter att halva gruppen flytt huset.

Det visade sig att Ann var sjuk. På morgonen stapplade hon ut till kursen och gav oss en uppgift som varade hela dagen. Sedan har vi blivit kompenserade med både en extra kurs på webben och en coaching på 20 sidor för missad kurstid. Det är mycket generöst, för hon missade bara söndag och måndag och var med oss alla de andra dagarna. Johanna lärde oss att gå och jogga ”som pantertanter” på ett skonsamt sätt. Så småningom revolterade ”tanterna” mot träningsprogrammet och hittade sin egen stil. Endast två joggare följde med Johanna. Jag följde med ner till strandpromenaden, där jag fortsatte ner till stranden och simmade till bojorna istället för att jogga. Ensam gammal dam i soluppgången träffade arbetare på traktor som gjorde i ordning stranden inför dagen. Vi pratade och de höll ögonen på mig när jag simmade.

Morgonbad i soluppgången.

Ett par av deltagarna flydde från huset då vattnet plötsligt försvann. Blev själv lite skeptisk – tills jag hade pratat med husägaren och rörmokaren och fått veta att det var ett vattenrör i gatan som exploderat och hela kvarteret var utan vatten. Det fixades innan klockan fem. Tills dess var det bara att ta vatten i poolen till toaletten. Som gammal besiktningsman inom HSB kan jag lätt bedöma om hantverkare är seriösa, och det var de killarna.

Miromuseet med Mirokatten.

Vi fick roliga uppgifter under kursen. Bland annat var vi på Miromuseet, tittade på utställningen, tog en öl i cafeet och skrev utifrån något konstverk.

Tåget till Soller. Palma station.

En annan dag åkte vi tåg till Soller, delades upp i två svårighetsgrupper och gjorde en vandring till Puerto de Soller. Jag tillhandahöll vandringskarta från tidigare år. Det var min första seriösa vandring sen sjukdomen och jag njöt. Jag gick i fjället med äventyrsandaler och utan stavar och klarade hålla balansen. Under tiden vi gick, skrev vi ner detaljer om det vi såg enligt uppgifter vi fick. Det blev bad i bukten innan paella och vit sangria. 

Första långvandring efter sjukdom.

Resan blev en riktig vitamininjektion både hälsomässigt och som författare. Sirius6 är ett sammelsurium av texter utan sammanhang nu när säcken ska knytas ihop. Det blir att fortsätta jobba nu när jag åker ner till Gran Canaria och Puerto de Mogan inför vintern.

Referat Bokmässan 2017

eller: Då Urian skulle marschera med rasisterna.

Det var mycket färre människor på Bokmässan i år än förra året. Jag hade fått två extra kvadratmeter pga ett tomrum mellan två montrar. Det blev för stort. Inte för att vi inte kunde fylla dessa, men för att det blev för långt avstånd till kunderna, så vi fick springa fram och tillbaka. Det gick bra med avlösningen för mat och vila i Utställarcentrum. Det blev inga uppläsningar i montern då vi var omgivna av högljudda talare med mikrofon på alla kanter.

Monter A01:52

Torsdag kväll hade vi vinfest i montern med Ulrika Fjellborgs praliner och Siriusvin från familjen Sichel i Bordeaux, rött denna gången. Peter Sichel är stor Siriusanhängare och läser Voltaires berättelser om Sirius.

Siriusvin

Jag träffade flera kolleger och kurskamrater och lyssnade på ett par framföranden på Litteraturscenen, Sofie Berthet om lättläst för dyslektiker och Göran Greider som intervjuade Tomas Lappalainen om världens första medborgare. På andra våningen besökte jag Ann Ljungbergs monter på fredagen och hälsade på de nyutbildade lektörerna, samt gick genom en första kapitel analys med lektören Kris Kite Stenmark.

Sofie Berthet på besök i vår monter

Jag höll föredrag med bildvisning på Litteraturscenen söndag morgon kl. 10. Föredraget hade titeln ”Siriuskrönikan. Tora Greve läser och berättar om fantasy, astronomi och konst.” Istället för att läsa förordet som jag hade tänkt, berättade jag fritt om astronomin bakom Sirius solsystem. Orsaken till att jag blev konstnär istället för författare var att jag reste mycket omkring och bodde i olika länder. Då är det lättare att uttrycka sig med bilder istället för ord. Det satt några enstaka åhörare och lyssnade i början. Författarförbundet sa att det var tidigt på dagen, men jag tänkte: ”Hur många är intresserade av att höra om Sirius?” Så jag drog en historia som hade en viss aktualitet. Dagen innan hade polisen kämpat med att hålla rasister och antirasister isär. Därför berättade jag att jag hade föreslagit för Urian, den rasistiska huvudpersonen i Siriuskrönikan, att han skulle mingla med rasisterna och marschera med dem. Urian gav sig i väg och kom tillbaka ut på eftermiddagen, glad och nöjd. Här är hans referat: ”Jag uppsökte rasisterna och blev mycket besviken. Det var några blekansikten varav många hade rakade huvuden, så jag misstänkte de var blandras som ville dölja sin identitet. När jag drog i gång mitt röntgenseende, upptäckte jag att deras genetiska kod var samma som hos alla människor på jorden. Jag blev riktigt förbannad, och gick ut på staden för att lugna ner mig. Där träffade jag en annan grupp och några snygga tjejer med riktig färg så som de människorna vi skickade till jorden för länge sedan. Jag hängde med dem istället.”

Dogonorkestern i Västafrika 2013

”Det var antirasisterna”, sa jag. Under tiden jag berättade om Urians äventyr i Göteborg, visade jag bilder. Då jag tittade ut över stolsraderna, var det fullt i salen och folk lyssnade intresserad. Jag fortsatte med att berätta om bilderna och sirianernas samhällssystem. Ingen kom till signeringen i Författarförbundets monter, men sedan kom de till vår monter precis bakom scenen och fick signering där.

Så här ser Urian ut

Min korrekturläsare Erik Johansson besökte vår monter och hjälpte till med packningen efteråt. Två av boklådorna blev aldrig uppackade, så jag tänker påfyllningen får bli kvar i bilen som står i låst garage nästa år, och så hämtar vi efter som det behövs. De senaste åren har vi bott på Gothia Towers och hyrt in oss i deras garage, mycket bekvämt.

Till nästa år har vi beställt två bord, golvmatta, lagerhylla, el.

Viskningar från Fantastikgränd

Viskningar från Fantastikgränd 2017.

Besök Fantastikgränden på bokmässan och få ditt egna exemplar av Viskningar från Fantastikgränd som är en unik möjlighet att möta aktuella sf–, fantasy och skräckförfattare. Antologin innehåller smakprov från författarna som ställer ut i Fantastikgränd under bokmässan och kan hämtas gratis i någon av montrarna.

 

Monterprogram Bokmässan i Göteborg 2017

Framträdanden i monter A01:52:

Torsdag kl. 17: Releasefest för böcker utkomna under 2017 med vin och tilltugg. Mingel och informellt prat om böckerna.

Monterframträdanden: Vi har 7 releaser i monter A01:52. De som ställer ut 4 dagar, får ett framträdande varje dag. Monterframträdanden är 10 minuter pr pass.

Torsdag:

Kl. 11: Monic Arvidson W: Vattenhästens öga

Kl. 11.10: Tora Greve: Hammerslag

Kl. 11.20: Sandra Petojevic: Maktens tiaror

Kl. 15: Bertil Falk: Lönnerstrands noveller

Kl. 15.10: Ulrika Fjellborg: Krönika över Yggdrasil

Kl. 15.20: Tora Greve: Siriuskrönikan

Fredag:

Kl. 11: Lönnerstrands noveller

Kl. 11.10: Krönika över Yggdrasil

Kl. 11.20: Siriuskrönikan

Kl. 15: Millinimbus: Riddare av gummistövlar

Kl. 15.10: Hammerslag

Kl. 15.20: Maktens tiaror

Lördag:

Kl. 11: Siriuskrönikan

Kl. 11.10: Krönika över Yggdrasil

Kl. 11.20: Hammerslag

Kl. 11.30: Vesuvius: Maktens tiaror eller Havsprinsen

Kl. 15: Sara Dalengren: Flockenserien

Kl. 15.10: Lönnerstrands noveller

Kl. 15.20: AR Yngve (han får en kvart, då han har två releaser): Maskernas stad.

Söndag:

Kl. 11: Flockenserien

Kl. 11.10: Lönnerstrands noveller

Kl. 11.20: AR Yngve (en kvart): KG Johansson: Staden under jorden.

Kl. 15: Hammerslag

Kl. 15.10: Krönika över Yggdrasil

Kl. 15.20: Siriuskrönikan

Kl. 15.30: Vesuvius: Maktens tiaror eller Havsprinsen

Tidsmaskinen möter Stargate

Sandra Petojevic: Maktens tiaror del 3.

Bortom världens mur.

Låt mig säga det direkt: Detta är den bästa boken i serien. Även om du inte har orkat igenom de två första ska du läsa denna.

Handlingen: Nikoforaz har blivit en tyrannisk härskare av att bära alla maktens tiaror, vill gärna föra krig och blir allmänt blodtörstig. Traniboren anländer som vanligt vid vårdagjämningen och konfronteras med Nikoforaz. Samtalet under traniborens bankett är roligt, en uppvisning av olika trossystem och märkliga traditioner. Sedan urartar festen. Mustiga beskrivningar. Alla samhällen på Artezania är olika och finns i olika stadier teknologiskt. Bokens stora mysterium: Vem är traniboren och Profeten utan namn? Samtidigt lurar en fara utifrån: Mögalirträsket hotar med ett sluka hela planeten Artezania. Nikoforaz med grupp måste ge sig av för att offra maktens tiaror och fyra frivilliga i det grå tornet bortom världens mur. Parallellt får vi följa drottning Takara, hennes son Sharzuk och Veriata. Denna gång känns inte övergången mellan dessa två grupper så jobbig, kanske för att vi får ta del av naturligt avslutade scener. Till slut når Nikoforaz grupp sitt mål. Innanför muren får både de och läsaren världens överraskning.

Dialogen: En del blixtlåsdialog och ordet sablar kan uteslutas. Det finns fortfarande en god del schmeerp, något som kan göra läsandet trögt.

Teckningarna är som vanligt mycket vackra och detaljrika.

Jag hittade tryckfel på sidorna 81, 116, 181, 274. På sidan 344 förekommer uttrycket ”Blodet i skägget” på en numera slätrakad man.

I efterordet bjuder författaren på sin skrivprocess och sina tankar, samt vad som inspirerat henne. Jag kände igen en del element under läsandet, och här får jag bekräftelse. Det är helt OK att använda element från andra böcker och filmer när man skriver om det i efterordet. Jag har själv gjort det i texter om alternativ verklighet, och Jan Guillou hade med Henning Mankells Wallander i en Hamilton-bok. Kul!

Novellen på slutet är ett extranummer liknande det musiker bjuder på när ovationerna tystnat. Generöst!

Det kanske blir fler böcker?

Provläsning Mästaren

Janus kvinnohandlaren

Det började skymma då Janus kom med sina varor in i huvudstaden Cibia från djungeln. Egentligen borde skogens mörker vara farligt med alla vilddjur som smög omkring efter byte, men Janus visste inte om ett ställe där husen stod så tätt inpå varandra kanske var otryggare ändå. En ensam man med en flock kvinnor kunde inte försvara dessa mot soldater från den religiösa armén om de fick för sig att överfalla dem. Därför gick han in i Cibia via den breda Paradgatan som ledde upp till Paradplatsen framför slottet. Han inbillade sig att ljudet från hans egna och kvinnornas mjuka mockasiner ekade mellan de tysta stenhusen på den tomma gatan. Sirianernas nöjesliv fanns på helt andra ställen i staden.

På Paradplatsen konstaterade han att slottets kopparportar var stängda. Banketten var säkert i full gång där inne. Han gick in i förlängningen av Marknadsgatan till vänster om slottet och lyfte piskan i hälsning upp mot de bågformade fönstren på andra våningen. Här, på gränsen mellan de svarthårigas och de brunhårigas stadsdel, ändrade byggnaderna karaktär från bastanta kubiska stenhus med takterrasser till mörka timmerhus med gräsbevuxna snedtak. Där fanns hans mål, en ovanligt stor byggnad utan fönster mot gatan. Kvinnohandlarnas marknad var ett bastant hus byggt av grovt timmer från Nairobidalen. Alla öppningar låg in mot gården i mitten. Janus föste varorna in genom den trånga porten. En mörk gång, svagt upplyst av en gul smidesjärnslykta under taket, ledde ut till den öppna gården mitt i byggnaden. De svarthåriga kvinnorna kastade en förstulen blick på podiet som ruvade bakom den släckta eldstaden mitt på gården. De visste vad som väntade. Flera dagar tidigare hade de stått på ett liknande podium i Robesdalen.

Janus gick direkt till sitt rum. Han var en framgångsrik kvinnohandlare med eget rum i kvinnohandlarnas marknad. Inte ens hans morfar och läromästare hade uppnått den statusen.

Rummet var ombonat med flera våningssängar med mjuka madrasser längsmed tre väggar och ett litet kök under fönstret ut mot gården. Kvinnorna sjönk ner på sängarna. Janus rotade i ryggsäcken och tog fram frukt och grönsaker de hade plockat i djungeln under dagen. I sidfickan på ryggsäcken hade han en plunta med jäst alkolomjölk som han bjöd laget runt. De slappnade av. Därefter fick en av kvinnorna i uppdrag att göra sallad, en annan skar upp den hårda vita frukten som kunde användas istället för bröd och smakade sött, den tredje sattes till att göra grönsaksstuvning och den fjärde gjorde fruktsallad. Den femte var bara en ung flicka som inte hade bytt hudfärg än. Ingen förväntade sig att hon skulle arbeta. De andra undvek henne. Hon såg hela tiden ner i golvet. När hon råkade titta på dem, såg de att hon hade gyllene ögon.

Då det började dofta mat, hade kvinnorna slappnat av så mycket att de vågade samtala. Alla undrade hur deras liv i Cibia skulle bli, om de skulle få en snäll make eller hamna på en bordell. Janus höll sig utanför samtalet. Det samma gjorde den halvvuxna flickan. Hon åt snabbt och tittade vaksamt runt sig, som om hon var van vid att försvara maten eller sig själv.

De fyra kvinnorna ställde disken till tork på en handduk efter avslutat arbete. De hade ätit upp salladen och fruktsalladen, som inte skulle hålla sig till dagen efter. Resten av stuvningen skulle de äta till frukost. Den fick stå i lerkärlet under lock. Det som var kvar av den vita brödfrukten sattes på en djup tallrik med en annan över som lock, annars skulle den bli angripen av insekter. Det var svårt att spara mat till dagen efter. Den ruttnade snabbt.

Våningssängarna var byggda som dubbelsängar på nedervåningen med en enkelsäng ovanför. De fyra vuxna kvinnorna fick plats i två sängar. Janus lade sig i sängen närmast dörren och lät den halvvuxna flickan klättra upp i sängen ovanför.

Då de steg upp dagen efter, fick alla äta sig mätta innan auktionen. Det gjorde dem belåtna och positiva inför det som skulle hända. De tvättade sig och kammade håret noga. Sen fick de ta på en specialblandad parfym som skulle göra männen intresserade.

Janus gick ut på gården. Han studerade varorna som varje kvinnohandlare framförde. Inga var så fina som hans kvinnor och såldes inte för det pris han tänkte kräva.

Till slut var det hans tur att presentera sina varor. Janus kvinnor fördes fram. Det var ett livfullt sällskap som föstes nakna upp på podiet. Auktionisten ropade upp dem: ”Friskt blod från Robesdalen! Garanterat diversifierat framavlade!”

Spekulanterna samlades runt dem. De var inte tillåtna att nypa eller tillfoga flickorna blåmärken, bara känna försiktigt på hullet och granska tänderna. Den unga flickan som inte hade ändrat hudfärg än försökte gömma sig bakom de andra. Hon tittade ner i golvet. Kunderna var mest intresserade av de vuxna kvinnorna. Bara en kund visade intresse för flickan. Han tvingade flickan att se honom in i ögonen och stack handen mellan benen på henne. Hon gnällde och försökte trycka ihop låren. Janus studerade spekulanten. Det var en adelsman klädd i svart ylletunika och med dyrbara smycken i vitt guld, platina och titan. Tishtryiaklanen, gissade Janus. Han kände igen de olika klanmönstren efter att ha åkt planeten runt med morfar. Kunden var småväxt och hade ljusblå hud. Den mannen visste vad han var ute efter.

Budgivningen började. En och en hämtades kvinnorna av nya ägare. Guldklimparna rasslade ner på auktionistens bricka.

Till slut fanns bara den unga flickan kvar. Ingen annan än adelsmannen var intresserad av henne.

Vad ska du ha för denna udda produkt?” sa han direkt till Janus.

Fyra stora guldstycken. Hon är jungfru.”

Hon går alltså för ordinarie jungfrupris? Det tycks inte vara något större intresse för henne.”

Det räcker med en kund.”

Adelsmannen skrattade. ”Jag tar henne.” Guldklimparna landade på brickan. Auktionisten tog sin provision och lämnade resten till Janus, som stoppade guldet i sin midjepåse.

Adelsmannen lade handflatorna samman framför hjärtat och bugade. ”Jag är Damion Tishtryia. Glad att få göra affärer med dig, Janus Robes.”

Janus hälsade på samma vis. Tishtryiaklanens ledare hade alltså visat såpass stort intresse för kvinnoauktionen att han kom själv. Janus var inte förvånad över att Tishtryia visste vem han var. Klanledare brukade hålla sig med informatörer.

Tishtryia överlät flickan till sina följeslagare. ”För henne till Den Jublande Horan.”

Janus försökte att inte visa sitt ogillande med att en så ung flicka skulle till en bordell.

Tishtryia genomskådade honom. ”Hon kommer att få det bra där. Bordellmamman är snäll. Jag utgår ifrån att hon har fått adekvat upplärning av sin mor?”

Det vet jag inget om.”

Tishtryia lyfte ögonbrynen. Han studerade Janus med de genomträngande svarta ögonen i det bleka ansiktet. ”Du intresserar mig. Jag vill bli bekant med dig och bjuder på en måltid på en taverna på Paradplatsen.”

Janus accepterade. Han undrade vad Tishtryia egentligen ville honom. Det var inte något som andra skulle höra.

De passerade genom övre delen av Marknadsgatan, den som gick längsmed slottsmurens vänstra sida. Janus hälsade omärkligt i riktning mot de bågformade fönstren på andra våningen, ovanför muren. Tishtryia lade märke till den svaga gesten.

Tavernan var en av Tishtryiaklanens ägor. De två männen satte sig vid ett bord utomhus, så de kunde se slottets ingång. De stora kopparportarna stod öppna. Alltså var härskaren Urian av Cibia hemma.

Tishtryia beställde in flera rätter. Janus visste att Tishtryiaklanen brukade äta starkt kryddad mat, men kryddningen visade sig vara anpassad efter vad cibianerna stod ut med. Först serverades morotstänger och blekselleri i stavar som skulle dippas i en sås gjord på alkoloyoghurt med vitlök och en diskret antydan till stark pepparfrukt. Till det drack de blekrosa vin från Tishtryiadalen. Janus hade hört att det vinet kallades ”snackevin” för att det gjorde folk pratsamma. Han försökte låta bli dricka för mycket, men Tishtryia hällde glaset fullt åt honom. Nästa rätt kom in. Det var en grönsaksstuvning, och den var starkare, så Janus var tvungen att dricka mera vin. Han erbjöds inget vatten.

Översteprästinnan är din mor, är hon inte?” sa Tishtryia.

Janus hade aldrig berättat om sin mor för någon utanför familjen. De visste bara att han var son till värdshusvärden och bergsföraren Faja Robes, och att hans morfar var kvinnohandlaren Nairu Robes. Robesklanens män pratade ogärna om sina mäktiga kvinnor. Janus visste inte hur släktskapet med den ökända Fanny Robes skulle mottagas av affärskontakterna.

Översteprästinnan lär vara kannibal”, fortsatte Tishtryia.

Jag känner inte till den delen av hennes liv”, sa Janus. Han försökte inte förneka sitt påbrå, som han trodde var en hemlighet. ”Jag är hennes son. Söner är inte betydelsefulla i Robesklanens kultur.”

Du bär Robesklanens pärlväv runt halsen under tunikan.”

Även det hade Tishtryia lagt märke till.

Den fick jag av min farmor. Hon sade att den skyddar mot netromiter”, sa Janus.

Det kom in flera rätter, baserade på olika frukter som plockades i Cibiadjungeln under livsfara. En rätt med färska fikon, dadlar och ingefära föll Janus väl i smaken.

Tishtryia nickade. ”Jag är intresserad av halvblod som den jag köpte av dig i dag, men inte den vilda sorten, som din mor lär vara, om du förstår vad jag menar.”

Jag kan skaffa flera. Fanny är en anomali. De flesta är som den du köpte.”

Får jag fråga varifrån du får dem? Eller är det en affärshemlighet?”

De kommer från Robesdalen. Den gula drottningen Laila Robes skaffar fram dem. Hon vet allt om netromiterna och är glad hon kan rädda några försvarslösa halvblod.”

Jag är bara intresserad av de svarthåriga.”

Starkt kaffe i små koppar kom in efter vinet och de kryddiga rätterna. Båda slök den starka drycken i ett drag.

Nästa gång du har varor av den sorten jag vill ha, kan du leverera dem direkt till mitt kontor i Tishtryiaklanens cirkus”, sa Tishtryia.

Det lovade Janus.

Provläsning Hammerslag

Provläsning Hammerslag

Östra Hardangervidda

Augusti 1898.

Jens fattade inte varför mor hade envisats med att ta med alla sina fyra söner in på Hardangervidda. Om han skulle ge sig upp i fjället borde det finnas ett syfte, som att göra en teknisk undersökning av ett objekt, oftast en fors, som kunde exploateras till människans nytta.

Vädret var soligt och varmt. Insekterna surrade. En del av dem visade alltför stort intresse för de svettiga människokropparna och försökte ta sig in mellan skrynkliga veck och innanför kragar i deras klädsel. Myggens entoniga surrande avbröts bara av fåglars skränande varningsläten från buskaget. Här i klyftan var stigen smal och sliten så stenar stack upp. Då och då flöt bäcken i själva stigen så de fick hoppa på de hala stenarna. Det var ständig uppförsbacke. Men det var enda vägen där folk kunde passera med fä och ök. Maristigen, där de var tvungna att ge sig ut på smala bergshyllor, gick inte att passera med husdjur. Ett flinkt får kanske skulle klara den.

Mor gick främst tillsammans med sönerna Jan och Theodor. De pratade och skrattade. Jan lämnade stigen några gånger för att gräva upp en blomma som han visade de andra innan han lade den försiktigt i herbariet han hade med. Mor stannade och åt blåbär direkt från busken. Men Jens och Rolf hann aldrig ifatt förtruppen innan den drog vidare. Rolf flåsade ansträngt bakom Jens. Själv tvingade han sig att andas in genom näsan och tyst ut genom munnen. Ingen skulle få höra att han inte var bekväm med situationen. Konstigt nog fick han aldrig kramp efter en dags ansträngande vandring i ojämn terräng i naturen. Det kändes mera när han hade gått omkring på ett murat fabriksgolv, även om han tyckte det var en behaglig yta att ta sig fram på.

Till slut skymtades först ett övervuxet grästak, därefter hela den låga stugan som vilade på en grund av sten. ”Kvilestadflåtet”, konstaterade mor förnöjt. ”Här skall vi rasta och äta matsäcken. Folket är på fjället med boskapen, så ingen är hemma.”

På gården fanns ett stenbord med trästubbar runtom som stolar. Jan hade burit nästan all mat och dukade upp åt dem. Ingen av de tre som gick främst visade några tecken på trötthet. Rolf halade upp en plunta och tog en klunk innan han bjöd de andra en skvätt i kaffet. Jens damp ner på en trästubbe och kände att han var fruktansvärt hungrig. Obegripligt, buffén till frukost var riklig, och han tog för sig av både ägg, rökt lax och saltmat, samt flera skivor av det tjockskurna nybakade brödet. Doften av detta slog emot honom då han öppnade matsäcken. Han hade brett sina egna gourmétsmörrebröd innan han var helt mätt. Jens höll fram kaffekoppen och lät Rolf hälla upp en skvätt Löiten från pluntan, lutade sig bakåt mot trädstammen mitt på gården och njöt. De hade tagit av kängorna under rasten.

Alltför snabbt tyckte mor och Jan att de skulle bryta upp och gå vidare. Jens längtade redan tillbaka till Krokan Höyfjellshotell och sin lilla familj.

Rolf blev sittande med huvudet mellan knäna och tog orimligt lång tid på sig att snöra kängorna. Till slut tittade han utmanande på mor: ”Nej, nu är det nog med frisksporteri för min del. Jag vänder och går tillbaka till Krokan.”

Mor tittade på honom med ena ögonbrynet höjt. ”Ja, det gör du som du vill. Pass bara på att du inte går fel och kommer ut på Maristigen.”

Jens önskade han kunde slå följe med den yngre brodern. Men han ville inte framstå som svag gentemot mor, och så var det Theodor. Han såg för sig hur mor och Theodor i samförstånd fortsatte mot solnedgången efter att ha skakat av sig de andra. Detta kanske var ett styrkeprov.

De fortsatte uppåt mot Hardangervidda. Först gick det neråt en bit efter passet och de passerade fäbodvallen där djuren brukade beta vår och höst. Gräset stod högt och inbjudande runt de låga husen. Fäbodarna var tomma. Alla djur och människor var högre uppe på fjället. Den decimerade gruppen segade sig uppåt, men det var inte så brant som innan. Dessutom var stigen bättre, bredare och inte fullt så stenig. Snart kom de upp på kalfjället och hörde fjällpiplärkans melankoliska tjut. Bjällerklang ljöd långt borta ifrån. Leden var lättvandrad, upptrampad av åratals bruk av folk som vandrade till fjälls med boskap som skulle på saftigt sommarbete. Den slingrade sig mellan videsnår och tuvor. Vissa gånger fick de hoppa på stenar där det rann vatten eller var mossigt. Ett litet djur spratt upp på stigen framför dem och satte sig på bakbenen. Det fräste och fäktade med frambenen. Theodor retade djuret genom att låta käppen dansa på stigen framför det. Djuret blev bara mera rasande, hoppade upp och ville inte ge sig. Till slut ramlade det dött ner framför dem. Det var en lämmel. Jens hade hört att de kunde spricka av raseri, och det stämde nog. Theodor hade inte rört vid djuret med käppen.

Jan stegade omkring på tuvorna och plockade blommor till herbariet. Han hade med en liten spade som han försiktigt grävde upp rötterna med. Som alltid gnolade han på någon sång, visserligen falskt, men det motsvarade troligtvis en katts nöjda spinnande.

Mor och Theodor bredde ut en filt och verkade njuta av fjället och den rena naturupplevelsen. Deras bröstkorgar som harmoniskt åkte upp och ner visade att de djupt andades in den friska luften. Mor, som satt med händerna om uppdragna knän slöt ögonen och lyfte ansiktet uppåt. Hon drog vandrarkjolen helt upp till låren och solade benen. Theodor låg ner med händerna på mellangärdet. Båda tog av kängorna och vickade på tårna i den friska luften. Strumporna hängde till luftning i en fjällbjörk. Jens försökte intala sig att han omöjligt kunde känna odören av dem på såpass långt håll, men han var obekväm med att ta av sig kängorna innan de kom till huset och behöll sina på. Han tyckte inte om att gå barfota. Den nära kontakten med jorden och naturen gjorde honom osäker och sårbar. Helst ville han göra som Rolf och gå tillbaka till hotellet. Men han önskade inte dra på sig mors irritation. Eller rättare sagt, han ville inte låta Theodor få ha mor för sig själv.

Jens uppfattade att Theodor var mors favorit bland barnen. Han var inte säker på om han inbillade sig. Jan sade att han hade inte lagt märke till att mor favoriserade någon av dem.

Mors svarta, lockiga hår blev helt vitt på ganska kort tid efter fars död. Under vandringen struntade hon i sina fantasifulla håruppsättningar och bar håret i två silverflätor som ringlade sig ner över ryggen. Theodor hade varit bäst på att trösta henne då far dog. Han var expert på att umgås med kvinnor på deras villkor. Han körde gärna omkring med Lille-Jan i barnvagn när han var ledig på söndagarna, något inga andra män gjorde. Theodor visa stolt upp sonen för kvinnorna som kom med barnvagnar i parken vid Bredevannet och sade några uppskattande ord om deras barn. Jens var inte helt bekväm med kvinnors känslor. Som alla män tyckte han män och kvinnor helst skulle leva skilda liv, upptagna av det de var bäst på. Theodor kunde åtminstone inte amma. Det fick han överlåta åt sin hustru.

Fjällturen gjorde mor gott. Det var det som fick honom att stå ut med vandringen och alla insekter. Jens ville vara nära mor och konstatera att hon mådde bra.

Ljungen bredde ut sina lila blommor över Hardangervidda. Bären mognade. De hade hittat hjortron som nu fanns i en korg vid sidan om den tomma picknickkorgen. Mor hade ätit blåbär uppåt hela klyftan. När de tittade efter, fanns ett och annat lingon som lyste rött.

Framåt kvällen kom de fram till den fäbod som Jan och Theodor kände till. Det var inte mycket till husrum. Även småväxta män som Jens och Theodor fick böja sig för att komma in genom dörren. Jan böjde på de långa benen och steg in på krumma knän. Där inne doftade djur. Det gjorde också fäbodjäntan Ågot som tog emot dem. Hon luktade ko och get efter mjölkningen. På långt håll hade de hört hennes locksång som kallade in djuren. Hennes yngre syster Åsa knixade generat för gästerna. Hon var en femtonårig flicka som tycktes utvecklas till att bli lika vacker som den berömda skönheten Ågot. Då sällskapet nådde fram, var kvällsstället klart och djuren strosade omkring fäboden. Augustikvällen började mörkna tidigare. Nätterna var inte så ljusa som mitt i sommaren. De kunde redan observera stjärnor som tändes.

Ågot blev tydligt glad då hon fick se Jan. Hon hälsade avvaktande på Jens och Theodor, men neg för mor. Jan presenterade Theodor som representant för Den Norske Turistforening. Ågot blev genast intresserad och sade att hennes far hade inrett ett rum i fäboden åt turister. Turistföreningens marknadsföring skulle komma till nytta. Hennes syster sade inget, tittade endast skyggt på gästerna.

Efter aftonmål på römmegröt och medhavda hjortron gick de till sängs ovanpå halmmadrasser i det rum med två våningssängar som var förberett åt turister. Mor och Jens lade sig på varsin sängs nedervåning, de två andra klättrade upp på en stege monterad i sängkarmarna. Jan var så lång att hans fötter stack utanför sängen. Stugan var säkert en lopphärd. Jens kände motstånd mot att gå och lägga sig i de erbjudna environgerna. Trots att halmen kliade under de grova lakanen, somnade han snabbt.

Det kanske var ett ovanligt ljud som väckte honom. Jens var med ens klarvaken. Han hörde Theodor röra sig i halmen i överbädden. Det var alldeles tyst i sängarna på motsatta sidan rummet. Jens blinkade. En blek måne lyste in genom fönstret på gaveln och avslöjade att båda sängarna var tomma. Varken mor eller Jan syntes till. Jens tänkte att mor troligtvis var ute i ett påtryckande ärende. Och Jan, ja, han hade visat otillbörligt intresse för Ågot med det samma de anlände. Jens skakade på huvudet. Det var synd om Jan. Han hade gift sig med sin kusin i Bergen och de hade fått två handikappade flickor. Jens unnade Jan lite primitiv sundhet, även om den doftade både ko och get. Han steg upp och tänkte göra som mor, gå ut en tur.

Där ute var luften frisk. Jens drog några befriande andetag under tiden han lättade på trycket. Luften var kvav i sängkammaren och de vågade inte öppna fönstren för myggen.

Då blev han varse Ågot. Hon reste sig från den karaktäristiska sittande ställningen en bit bort och blev stående stel och stirrade. Även djuren var oroliga. Bjällror klingade när de skakade på sig i mörkret. Han vände sig om och såg i samma riktning. Långt borta på vidda syntes ett blåaktigt skarpt sken. Det var overkligt. Först undrade han om det var en stjärna som steg upp över horisonten, men det gick att se bergen bakom. Det var något på marken som lyste.

Ågot gav ifrån sig ett överraskat läte då hon såg Jens.

Vad är det där?” sade han.

Kan herren med se ljuset?” sade hon.

Svårt att inte lägga märke till ett så onaturligt ljus”, sade Jens.

Jag trodde det var ett trolljus. Det finns en ruggesten där borta där de gamle säger att trollen har en ingång till berget. När de hissar stenen upp på pelare, syns ljuset från trollens skatter. Men det sägs att bara folk med den rätta gåvan kan se det.”

Jag kanske har övernaturliga förmågor”, sade Jens och flinade. Det blå ljuset där borta var definitivt ovanligt, men något övernaturligt trodde han inte på.

Theodor hade kommit ut i samma ärende som Jens och Ågot. Han skakade på huvudet. ”Berget måste vara elektriskt”, sade han.

De blev stående och pratade en stund. Det blå ljuset fladdrade till, försvagades och tilltog åter i styrka, som om det långsamt pulserade. Det släcktes helt. Den kusliga stämningen släppte. Med ens tändes det igen och åkte snabbt uppåt och försvann.

Såg ni?” sade Theodor.

Stjärnskott”, sade Jens.

Men det gick uppåt”, sade Theodor.

Var det samma ljus eller bara såg det ut som om det åkte uppåt?” sade Jens. Ingen av dem kunde svara på frågan. Ågot sade att hon hade aldrig tidigare sett att trolljuset åkte till väders.

De gick in och lade sig igen.

Det kanske är marsianerna som rekognoserar här på jorden inför ett anfall”, sade Jens.

Theodor svarade inte. Efter en stund hördes att han sov. Men Jens blev liggande och grubblade tills han somnade av ren utmattning. Han hade aldrig gett upp tanken på att marsianerna kanske höll ögonen på jorden, landade och tog prover. Det var inte bara barnsliga fantasier. Även vetenskapsmännen diskuterade möjligheten. Några framhöll att Mars var döende och att invånarna där sökte ett nytt hem – människans bördiga planet.

Då de vaknade morgonen efter, hade Jan och mor återvänt till sina sängar. De sov, men mor vaknade då de yngre bröderna började röra på sig.

Såg ni trolljuset?” sade Theodor.

Nej, vi sov bättre utomhus än du lär ha gjort om du har haft mardrömmar”, sade mor.

Vi såg det alla tre”, sade Theodor. ”Ågot säger att trollen har ingång till berget under ruggestenen.”

Ja, vad annat kan man bruka en ruggesten till?” sade mor med ett litet leende i mungipan.

De fick bröd och getost till frukost. Jan syntes inte till. Mor gick in för att se efter honom. Hon skakade på huvudet då hon kom ut. ”Jan mår inte riktigt bra”, sade hon. ”Vi går vidare, så får han bli kvar här. Ågot har lovat att hon och systern tar hand om honom.” Mor blinkade och skakade lätt på huvudet. Det hade inte Ågot haft något emot. Hon verkade se fram emot att få rå om Jan.

Jens vandrade vidare tillsammans med mor och Theodor. De gick en annan väg tillbaka till hotellet för att titta på den berömda forsen Rjukan. Det blev brantare. Till slut gick stigen på nakna berget och små grästuvor på den smala bergshyllan. Berget störtade rakt nedanför och nästan lodrätt ovanför dem. Den stora forsen brölade så de inte längre kunde höra varandra. Jens tyckte det började bli otäckt. Han gillade inte att känna sig i underläge konfronterad med naturkrafter. Han ville ha kontroll. Mor och Theodor balanserade utan rädsla på den smala stigen som slingrade sig längsmed fjällsidan. Ångan från forsen kom helt upp till dem. Jens gick med ansiktet vänt mot bergsväggen och kände att han blev nerblött av stänket från forsen. Det var den så kallade Maristigen de hade kommit in på. Jens vände sig om och tittade ner i klyftan. Han kunde inte se forsen landa där nere, bara röken från vattnet som slog mot botten av klyftan. Han försökte följa vattenridån från toppen och neråt med ögonen, och blev yr. Maktlösheten gentemot naturens krafter överväldigade honom på det välkända vis han hatade. Samtidigt steg ilskan upp. Människan var skapelsens krona och skulle inte behöva frukta en ovettig fors. Då gled han och höll på att tappa balansen. Han hade aldrig i sitt liv varit så rädd som i det ögonblicket.

Han kände en fast hand som tog tag i honom. ”Du får inte göra som Öystein, fästmannen till Mari”, vrålade Theodor.

Du menar att du och mor agerar Juul och Hulda i Jules Vernes bok om Vestfjorddalen då de räddade stortingsman Sylvius Hog?” brölade Jens tillbaka.

De skrattade. Spänningen lättade inom Jens vid tanken på sin favoritförfattare och han kunde skratta med. Det slog honom att han ville göra som hjältarna i Jules Vernes böcker. Han skulle förverkliga sin idols framtidsdrömmar.

Då de kom in på säkrare stig vände sig Jens om och skakade sin knutna näve mot forsen: ”Dig skall jag tämja!”