Författare: forlag

Tora Greve startade förlaget för att det skulle ta för lång tid att publicera hos någon annan. Dessutom har böckerna lång livstid. Det har även de andra samarbetande författarna insett.

Kategorier
Författaraktiviteter

Möte Skönlitterära sektionen

I går släpade jag iväg mig på ett offentligt författarmöte, arrangerad av Skönlitterära sektionen i Sveriges Författarförbund. Det hölls på Scen 1 på Malmö AmatörteaterForum, som vi fick information om innan programmet började. Jag tog mig till Malmö med buss 34, därefter till fots med gps, och möttes i ingångsdörren av arrangörerna. Då vi var flera som kom samtidigt, upptäckte vi att vi leddes in i en hiss som sedan åkte upp till tredje våningen med oss.

Jag kommenterar bara de inslagen som gjorde djupast intryck på mig.

Det som lockade mig till mötet var Taliah Pollacks läsning ur en roman hon skriver på med projektnamn Den ariska judinnan. Nej, det är inte Eva Braun, men texten om två kvinnor på äventyr i Berlin gav ändå mersmak.

Taliah Pollack läser utdrag ur sitt senaste manus.

Huvudnumret i mötet var Clara Bolmsjös intervju med Lisa Zetterdahl som vunnit Borås Tidnings debutantpris för sin diktsamling Hästar. Hon läste en hästhistoria från sin senaste roman och påpekade att den inte alls handlade om hästtjejer, det var om en flicka i puberteten och hennes utveckling till kvinna. Även denna läsning gav mersmak, då författaren tycks ha djupdykt i unga flickors problematik. Hästarna tycks lika osympatiska som de som fanns i min fars stall då jag själv var i puberteten, de la öronen bakåt och bet. I och med att jag växte upp på en hästgård, blev jag aldrig frivillig hästtjej, men jag träffade alla hästtjejer som vistades där, så jag känner igen miljön. Författaren var så respektingivande lång att jag tänkte att för mer än tusen år sedan borde hon haft samma problem med hästar som Gange-Rolv som grundlade vikingakolonin Normandie i Frankrike. Men numera är ju hästarna större.

Ett citat av Lisa Zetterdahl från 2022: ”Det finns ett hålrum inuti mig. Jag vet ungefär var det
sitter. En dag måste män in där och bebisar ut därifrån.
Men resten av tiden, är det tomt då?”

Clara Bolmsjö intervjuer Lisa Zetterdahl.

Fredrik Marisol Ekelund skulle ha varit där och läst sin dikt om kriget i Ukraina, en stark dikt om hur ett helt folk på grund av sitt stöd till en diktator nu utsetts för resten av världens hat. Då författaren just för tillfället är i Argentina, lästes dikten av Michael Economou, som även läste två korta egna dikter.

ReneVasquéz Dias läste från sin roman Judits slavinna från 2021, inspirerad av Bibeln. Det verkar vara en thriller där både modiga kvinnor och en här från Babylon förekommer.

Programmet varade i två timmar med mingel i foajén efter huvudinslaget. Lokalen var bokat en timme längre, men de äldsta av oss föredrog att åka hem och smälta vad vi hört.

Tora Greve.

Kategorier
Förlagsaktiviteter

Bokmässan i Göteborg 2022

Det har blivit administrativa ändringar på Bokmässan, och inte till det bättre. Till en monter med den storlek jag brukar ha, får vi fyra utställarkort. Nu hade dessa blivit personliga. De två som brukar dela på utställartiden kunde inte dela utställarkort, så de fick besökskort istället. Då fick de bara komma in genom specifika ingångar, och inte före klockan nio på morgonen. Dessutom var proceduren att få ut utställarkorten så komplicerad att jag fick ringa biljettkontoret där de fick guida mig igenom hur det gick till att få biljetter som kunde skrivas ut.

Gänget i montern: Stefan D, Stefan E, Sandra, Tora. Anders fotograferar.

Vi fick en överraskning när vi kom till montern. Det långa bordet var kortare än det brukar vara, så vi fick bygga upp med kartonger på gaveln. Därför fick vi ställa plastlådan i hörnan tills Stefan Eriksson kom med sitt trädgårdsbord. Det blev lite rörigt med alla böcker på två bord i L-form och en tendens att lägga böcker där de inte skulle vara när kunderna samlades runt montern. Det berodde nog på att vi hade ovanligt många titlar i år. Nästa år vill jag ha småbord åt mig själv och KG, och ett gemensamt åt de andra.

I år fanns till att börja med ingen trend när det gällde vilken bok som sålde mest. Sedan visade sig att gammaldags science fiction var populärt. Bertil Falks Lönnerstrand-samling samt Ahrvid Engholms Rumtidsenligt! sålde bra. AR Yngve sålde inte alls, men flera var intresserade av en novellsamling av honom med ett Delta-omslag som jag hade som blädderexemplar. Märkligt nog sålde jag flera stycken av Siriuskrönikan, där jag hade tagit med bara några få för att de är dekorativa och som låg på trädgårdsbordet i hörnan. När bara ett exemplar av vissa titlar av dessa fanns kvar började jag få panik. Lyckligtvis för mina nervers skull, hade jag två extra Sirius-lådor i bilen. Siriuskrönikan var packade i lådor det hade varit Siriusvin i och gömt under en pläd, så ingen skulle få för sig att det stod fint Bordeauxvin i bilen.

Jag hade trott att den prisbelönte KG Johansson skulle sälja bättre än han gjorde. Det kan ha med placeringen av montern att göra. Vi stod på den vanliga platsen A01:52, med hörnan ut mot huvudstråket och ett skåp mellan oss och montern vid sidan om, så vi hamnade lite utanför Fantastikgränden. Kunderna vände vid skåpet. Jag har begärt en mer central plats nästa år.

Sandra sålde som vanligt rätt bra, men har problem med tryckeriet, som troligtvis har gått konkurs under pandemin, för hon får inget svar när hon försöker kontakta dem. Vi får se hur vi kan lösa det.

Lisa Rodebrand hade hyrt in sin prisbelönte författare Stefan Dahlström till montern. Han stod tyvärr ut mot huvudstråket, så det tog lite tid innan han började sälja.

Det blev knappt tid för mig att gå ifrån montern, men jag var på två seminarier och besökte dessutom Jan Myrdal-sällskapet och gav dem ett exemplar av Gudinnan från Limhamn, där resan till Khajuraho är inspirerad av Jan Myrdals resa dit. Deras monter hade ett exemplar av den trappstolen jag har beställt på Internet, så jag fick prova på dess funktion som kändes bekväm. Jan Myrdal är ju död sen flera år tillbaka så jag kan inte prata med honom längre, men det var fortfarande god stämning i montern med trevliga människor.

Jag fick besök i vår monter av flera vänner, något jag är tacksam för.

Kategorier
Recensioner

Deckarskräck

Om Precinct 20: Dead strange av A.R. Yngve

Den första tanke jag får är: Raymond Chandler möter H.P. Lovecraft.

Framsidan novellsamling på engelska.

Boken består av 14 kapitel med ett mysterium i varje som har en mer eller mindre övernaturlig lösning. Det finns en viss framåtrörelse när den stackars ensamstående detektiven Innis Garris i sitt arbete hela tiden konfronterar olika varelser, mänskliga och andra. Det är ett ruffigt distrikt med nergångna gamla skyskrapor, frånflyttade industrikomplex och nerlagda hotell. Där finns även Antonioni-universitetet som tillhandahåller polisens medicinske expert och där det bedrivs minst sagt kontroversiell forskning. Polisstation i Pecinct 20 är det stället där alla karriärer slutar. Boken är rikt illustrerad med gamla foton från olika större städer i USA.

Då det inte går att ta copyright på ideer, kände jag igen flera av frågeställningarna.

De roligaste historierna är The club that wouldn’t let anyone in, den om de två vännerna som sätter upp en falsk nattklubb, och Godsmack, den där Gud langar en drog som bara funkar på troende (mycket subtilt).

En historia med ett tema jag känner igen är Natural enemy, den om damen med alla katterna, men här är intrigen ändrat.

Katter som farliga djur som skulle kunna ta över världen kommer tillbaka flera gånger. Författarens förklaring till att de inte redan har gjort det beror på att katter är individualister och inte bryr sig. Även andra författare har skrivit om det.

Den hiskligaste historian ärThe man who fell out, inspirerad av Flatland av Edwin Abbot. Även Lovecraft skrev om fyrdimensionella varelser som kunde tränga in i vår värld genom en mänsklig kropp. Scenen där monstret hoppar ut ur bröstet på en av personerna i filmen Alien kanske inspirerades av Lovecraft? The man who fell out är förövrigt publicerad i A.R. Yngves svenska novellantologi Det blinda rummet under namnet Mannen som föll ut. Det blinda rummet är en lite spretig novellsamling vars röda tråd tycks vara att knyta ihop författarens noveller som varit publicerade på olika ställen innan. Omistlig för den som är speciellt intresserad av just det författarskap och vill ha allt samlat på samma ställe.

Framsida novellsamling på svenska.

Gillar ni gamla hårdkokta Mike Hammer-historier och/eller Lovecrafts Cthulhu, så ska ni läsa Precinct 20: Dead strange. Efterordet bekräftar mina egna känslor under läsningen och är fullspäckad med litterär kunskap om denna märkliga skräckdeckar-genren.

Kategorier
Provläsning bok KG Johansson

Provläsning Mörker

mörker

©KG Johansson

kgjohansson.se

Omslag: Gunilla Dahlblom

Utgiven av TiraTiger Förlag

tiratigerforlag.se

Första upplagan 2022

ISBN 978-91-8059-201-7

mörker

KG Johansson

alfulan

Så jag går på Sveavägen och letar ett lunchställe, det var ju så fint i går, soligt men inte för varmt men ändå inte för mycket folk ute, och jag tänker att en uteservering vore fint, något ställe med klass, och precis då ser jag skylten –

Bort, tänkte hon, och rösten tystnade tvärt. Nästa fyllde i utan minsta glapp. Den ena efter den andra, som trängseln vid ett nyöppnat lågprisvaruhus.

Yana? Hör du mig? Svara om du hör mig. Kan du inte komma och äta middag –

Bort. Mamma – bort!

Allting är berättelser, vet du. Jag tänker ofta på det. Vi kan aldrig förstå något innan vi berättar det, för oss själva om inte annat. Händelser är obegripliga tills medvetandet berättar dem för oss –

Bort.

– det här inte är riktigt fint att säga, det är inte Politiskt Korrekt, som folk sa på gamla inspelningar. Men ändå. Jag säger det ändå: jag är faktiskt en människa –

Bo – tänkte hon, men avbröt sig mitt i ordet. Hon tänkte säkert fel nu, men hon ville ändå höra lite mer. Bara några ord medan hon vaknade till och lokaliserade sig själv i havet av brusande röster, lugna, upprörda, manande, stolta, oroliga –

– och jag är en produkt av miljarder års evolution, minst hundratusen år sedan vi blev genetiskt vad vi är nu, och vad nån annan än tycker så vill jag inte bo i samma hus, eller nej, samma kvarter, jag vill inte bo i samma … samma stadsdel, nej jag vill inte bo i samma stad som Plåtman och fröken Genetisk Kopia, jag förstår att vi behöver arbetskraft men varför måste jag se dom? I mitt kvarter? Jag vill –

Och innan hon hann avbryta den upprörda kvinnan försvann flödet och hon såg, och hörde, signalen.

Loke. Okej.

Hon öppnade samtalet.

”Yana! Väckte jag dig?”

Yana försökte minnas vilken dag det var. Söndag … eller var det måndag? Bruset gav henne en känsla och hon chansade på söndag.

Hon öppnade ögonen och blinkade mot det mörka rummet.

”En aning”, sa hon. Harklade sig. ”Bara lite kring kanterna.”

”Ja. Ursäkta. Dina söndagar, jag vet.”

Yana andades tyst ut. Hon hade gissat rätt.

”Och det är värre än så”, fortsatte Loke. ”Du måste komma in.”

”In?”

”Jag är på myndigheten. Akut och brådskande. Hittar du? När kan du vara här?”

”Akut?”

”När?”

Hon blundade och såg att klockan var halv nio. Tänkte. ”Om … fyrtio?”

”Ses.”

Innan hon hann dra in luft för att säga något var han borta.

Yana tänkte automatiskt: Stressad och vrenskande.

Hon måste vakna.

Yana avskydde att bli väckt på det sättet. Hon behövde minst ett par minuter i bruset. Att vakna med brus var en mångårig vana. Till och med reklamen och mamma var okej, just därför att de var lite irriterande: irritationen väckte henne en aning. Sedan kunde hon snabbt avbryta dem. Men när Loke överraskade henne på det här sättet, när själva hennes avbrytande blev avbrutet efter bara några sekunder, så kände hon sig obalanserad och förvirrad.

Bruset. Namnet var perfekt. Redan innan klimatet rasade för tvåhundra år sedan hade det talats om mediabrus. På den tiden, hade hon sett på antika inspelningar, hade folk haft sitt brus i små telefoner och datorer. Nu kom det direkt in i huvudet. Bara att gilla läget.

Sus och dus och brus, rimmade hennes sömnrester: i mitt hus.

Egentligen var det inte så farligt. Det var möjligt att stänga av helt, kanske bara öppna för att, ja, titta på klockan till exempel.

Men att stänga helt kändes ensligt. Man var utanför. Inte med längre.

Yana suckade tyst. Innan hon steg upp tänkte hon igång duschen på 38 grader. Tre minuter senare stod hon under strömmande vatten i sitt lilla badrum, fyra kvadratmeter. Det var möjligt att bada, men i så fall måste hon först morfa om duschskåpet till badkar. Varje sådan morfning kostade ungefär en tiondel av hennes månadslön – lite mindre än hyran. Lönen var på 25000 kronor, en gammal myntenhet som hade röstats tillbaka in i verkligheten av ett konservativt parti för ett par decennier sedan.

Yana badade bara några gånger om året, delvis därför att det tog längre tid för henne att räkna ut kostnaden än att morfa om duschen. Ett annat skäl var att nanomaterialet i kombimöbeln började åldras. Duschskåpet skulle troligen inte hålla mer än ett par år till.

Men det fanns ytterligare ett skäl.

När Yana hade ställt sig i duschen och lät det varma men inte riktigt heta vattnet strömma över kroppen öppnade hon bruset i sitt huvud fullt ut. Hon visste att en del människor såg det knepet som en zen-övning, andra helt enkelt som ett effektivt sätt att rensa huvudet. Kanske ett slags meditation.

Själv gillade hon det bara. I begränsade doser. Bruset i öronen och inne i huvudet skyddade henne från allt – från mamma (som i och för sig inte var värre än andra mammor i historien), gamla kompisar (alltid lite störande, någon rent besvärlig), ett par pojkvänner (en ville hon inte ens tänka på, och gjorde det alltså alldeles för ofta), jobbet (som varierade från okej till inte alls fucking okej i hela den förbannade världen), och så vidare.

Om hon stängde ute sitt brus helt kunde vem som helst av dem, eller någon annan som hon inte mindes just den här söndagsmorgonen, dyka upp i hennes huvud som en vilsekommen tanke, ett minne av ett leende eller av en grimas – vidrigt sex eller underbart sex, fantastiska resor, ohyggliga hemkomster, vad som helst, och det lilla fröet kunde växa till världsträdet Yggdrasil eller till djungeln i Brasilien. Den gamla, när den levde. En ensam foton kunde svälla till en laserstråle. Vad som helst – Yana kunde ramla ned i ett djupt hål av förtvivlan, eller av minnen.

Eller värst av allt: en himmel av hopp.

Hon trodde i själva verket inte på hopp längre. Efter sitt senaste, eller sista, spruckna förhållande hade hon börjat ana att felet låg hos henne själv. Det var ingen rolig tanke.

Hon tycktes helt enkelt ha svårt för att relatera till andra.

Och därför fyllde hon öronen och hjärnan med olika typer av brus. Överdosen av intryck spolade bort alla onda tankar.

Vattnet renade hennes kropp och rösterna hennes själ.

– musikforskare i Barcelona säger sig ha hittat ett fysiskt exemplar av ”Back to Then”, en länge försvunnen låt från millenniesångerskan Riley Rose, även känd som Riley Reid, vid en utgrävning söder om – och musik klingade genast – ”Do you remember when? – Let’s go, let’s go back to then …” – och försvann lika snabbt när Yana tänkte bort! –

– så att arbetslösheten nu är nere i –

– var definitivt en tofsvipa, men andra menar att –

– min musa heter Marilynn, jag har en liten sång –

Hon brydde sig inte om hur och varför hennes sinne fastnade för just de brottstyckena. Det viktiga var att de var lagom långa. Och lagom ointressanta. På det sättet raderade varje nytt fragment det förra. Alltsammans blev ett slags själslig massage.

Ibland kunde något förstås tränga igenom och dämpa allt annat. Det fanns en override för nödlägen.

Som nu.

”Yana! Jag har sökt dig flera gånger. Jag är lite orolig –”

”Mamma.” Yana tänkte motvilligt ett svar. ”Jag har sagt att du inte behöver vara orolig. Om något hände mig skulle bruset veta det innan jag själv fattade något. Inga nyheter är goda nyheter. Okej?”

”Jag ville bara bjuda på lunch –”

”Mamma, det är jättesnällt, men jag kan inte i dag. Måste jobba extra.”

Mammas röst tystnade för ett ögonblick. Hennes plan hade stött på ett hinder.

”Jobba? En söndag? Har det att göra med den där Alsultan eller vad han heter?”

Yana lyssnade inte längre. ”Har inte tid just nu. Hörs sen.”

Hon stängde av mamma under det sista ordet och blunda-de medan hon sköljde av sig både inuti och utanpå. Mindre påträngande spökröster tjattrade vidare i bakgrunden.

– stans bästa maja, det säger – Jemima Ahmedsdotter, lärare på – den venezolanske diktatorn och dansaren Cruddy – så det finns alltså några bensinbilar kvar? – tänkbart att elektroniska bin kan ersätta – glöm din oro, kom till Frälso! – men han ljög, han hade ju varit med henne – barnvagnsparkering – soligare på – men varför inte? Jag – i själva verket en besparing – blå, grön eller – har fel om – hopplöst – roligaste på – hellre dör – lediga platser – ses på Shabnam – hopptillförtvivlanekobalanshårväxtoraltflinsklreggghglöhoaterklmphbzz –

– bzzbzzbzzzzzzz …

När hon slog av duschen och dämpade bruset var det som att vakna ur förvirrade drömmar. Yana tonade ned rösterna tills de var nästan ohörbara. Hon var van och erfaren, hon kände sig själv, och hon visste att hennes tankar inte skulle börja mala förrän om en halvtimme. Eller mer.

Det var skönt. Om så bara under en promenad. Men hennes undermedvetna envisades med att rimma Söndag sköndag, redigt ledig, och eftersom hon inte alls var ledig blev hon störd.

Störd körd förstörd.

Från hennes lägenhet på Scheelegatan var det bara några minuters promenad till Pontonjärgatan. Polismyndigheten hade legat där i århundraden. Som det hette inom kåren: den enda plats i Sverige där någon fortfarande nämnde Palmemordet. Palme hade varit statsminister i Sverige. Som polis visste Yana sådana saker. Palme hade blivit skjuten någon gång på 1900-talet. Mordet hade aldrig klarats upp.

Okej. Loke kallade in henne på en söndag.

Hon tänkte sig för ett ögonblick att det handlade om något nytt uppseendeväckande mord. Hon skickade ordet premiärminister till Google Noise och blev påmind om den svenska innehavaren av titeln sådana sedan flera månader hette Betty Jahn. Men Pontonjärgatan var ovanligt stillsam den här dagen. Betty Jahn hade knappast mördats under natten.

Det var varmt ute på gatan. Hett. Yana var väl medveten om att det hade varit mycket varmare för hundra år sedan, och att den nya gatubilden i Stockholm lät luften cirkulera friare, men trots allt sådant tycktes luften stå ovanligt stilla den här morgonen.

Hon kände att hon svettades. Nåja, kläderna skulle ta hand om den saken.

Hon gick vidare. Det här är min skolväg, tänkte hon och lät sina minnen ströva fritt. Jag är sex år gammal och på väg –

Men när hon varken koncentrerade sig eller stängde till viskade röster genast.

– om du upplever bruset som störande, kontakta –

– Söker du sex i Stockholm? Vi erbjuder –

– känner mig så ensam –

Bort, tänkte hon.

Somliga röster var på något sätt mer påträngande än andra. Inte bara mammor: förståsigpåarna trodde att vissa människors tankar hade ett slags övertoner, ungefär som vissa röster. Vissa vassa röster. ”Grälla” tankar skulle kunna tränga igenom bättre.

Yana var inövat okänslig för sådana nyanser. Dessutom hade hon anpassat sitt brus till sitt eget sinne. Det hon kände mest efter att ha låtit bruset skölja över henne var ett slags frid. Som att titta på en skog, eller en äng. En myllrande verklighet som bara fanns.

Det var som världen.

Det var sensommar och alla hade vant sig vid årtalet 2345; ”tvåtrefyrafem” hade fått folk att dra på munnen under våren, men inte nu längre. Folk levde och dog som de alltid hade gjort. Och människor dog åtminstone i mindre kata-strofala mängder nu än när hennes föräldrar föddes, i slutet av förra århundradet.

När hennes mamma och pappa var barn hade rösterna på nätet – bruset hade inte slagit igenom än – ständigt talat om tjugotusen döda, elvatusen döda, mer än fyrtiotusen döda. Yanas mamma mindes fortfarande hur det hade varit. Hon liknade det vid nutidens brus. Det bara fanns där, sa mamma, och ingen kunde förstå vad orden egentligen betydde. Tvåhundra döda, åttahundrafemtio tusen, tre miljoner döda, var bara variationer i den tidens mediabrus.

Bla bla döda bla bla bla döda.

Det kanske blev tröstande, tänkte hon för hundrade gången. Eller tusende – talen betydde lika lite för henne som dödssiffrorna hade gjort för hennes mamma.

Kanske var det därifrån idén till bruset kom. Det skyddande tröstande bruset. Rösterna som ständigt mumlade och som nästan aldrig behövde besvaras.

Hon visste att hon själv behövde det. Och inte bara hon.

Alla behövde bruset.

De elektroniska signalerna kom från alla håll. Teknologin tog emot dem och gjorde om dem till fingerade sinnesintryck. Användarens inställningar hejdade vissa intryck eller meddelanden men släppte igenom andra. Hjärnan uppfattade dem som reklam, eller som viktiga meddelanden från samhället, eller bara som en ny och snabbare variant av de ”sociala medier” som hade funnits i snart trehundra år. Fjärde februari 2004, tänkte hon automatiskt. Zuckerberg, så hette han. Hon letade förnamnet och fann det i bruset. Mark Zuckerberg. Fjärde februari 2004, dagen när Facebook aktiverades. Det första viktiga sociala mediet. Och tio år senare hade i stort sett hela världen varit med i nätverket.

Ibland försökte Yana föreställa sig hur det skulle vara att få bruset i form av text och bilder, som för hundratals år sedan, så att man själv måste klicka fram varje meddelande på en bildskärm. Det, eller att vara helt utan.

Båda tankarna var skrämmande.

Bruset kom inte som vanliga radiovågor. Överföringen var elektronisk men hade dessutom något med gravitation att göra. Yana var ointresserad. Bruset nådde den bioelektriska mottagaren i hennes huvud och hon hörde ljud i öronen. Om hon inte medvetet tänkte på saken hade hennes mottagare vant sig – precis som äldre sociala medier – vid att generellt undvika sådant som störde henne. Just nu började till exempel en debatt om robotar, eller muser, som den accepterade termen löd.

Yana var mycket trött på sådant. Hon visste inte om hon själv kvävde rösterna eller om hennes AI skötte den saken åt henne. Vem skötte egentligen vem?

Ibland var hon inte alls säker på hur det fungerade.

Det viktiga var att debatten tystnade. Det var skönt. Robotarna störde henne. Till exempel att de inte fick kallas robotar. Varför var det så? De var biologiska, visst, men alla visste hur de hade skapats och utvecklats. Varför inte kalla en släde för en släde?

Eller vad det hade hetat för ett par hundra år sedan.

Hennes chef arbetade normalt i Vasastan. Hon frågade efter honom i receptionen. Medan hon blinkade bort den lilla blixten från näthinneskannern brusade receptionisten, säkert en musa, redan över vägen till Lokes tillfälliga kontor. Yana nickade kort, gick bort till hissarna och åkte upp ett par våningar. Bruset ledde vänligt och diskret hennes fötter till rätt korridor och rätt dörr. Dörren gled ljudlöst upp när hon var två meter från den.

Loke Talbotson var femtioåtta år gammal, drygt två decennier äldre än Yana själv. Han var liten och smal och tycktes ha mindre hår kvar för varje dag. Håret drog sig tillbaka ”snabbare än kineserna från Uzbekistan”, hade han själv sagt. Yana hade aldrig kollat den referensen.

Loke var för det mesta prydligt klädd men den här sommaren var för varm. Hans kavaj hängde ofta över någon stolsrygg och även skjortans moderna syntetmaterial mörknade en aning under armarna.

Han var inte ensam i det solstekta rummet.

Kvinnan på stolen bredvid Loke var lång. Det syntes fastän hon satt ned – säkert flera centimeter längre än Yanas en och sjuttio. Och Yana var ändå ovanligt lång, med tanke på fyra generationer av tidvis svältande förfäder under 21- och 2200-talen. Innan de amerikanska hjälparbetarna började dyka upp.

Kvinnan på stolen var dessutom blond och vacker.

Lite för blond och vacker. Hennes drag var en aning för jämna, för perfekta.

Musa, tänkte Yana.

Eller kanske var det hennes brus.

”Miko”, sa Loke vänligt till den blonda, ”det här är Yana Lesser som du ska jobba ihop med. Och Yana, det här är Miko M Granvill.”

Och bokstaven M betydde mycket riktigt att den blonda var en musa.

Nej. Det rätta ordet är robot, tänkte Yana alldeles själv.

”Hej”, sa hon. Hon tog två steg framåt. Sträckte ut handen.

Kvinnan skakade den. Hennes hand var varm och torr och hennes handslag fast. Hon doftade av schampo med någon diskret fruktkaraktär. Yana satte sig mitt emot Loke och lyssnade på en mycket välvillig utläggning om sig själv medan hon försökte landa.

”Robot” var naturligtvis inte ett helt acceptabelt ord, men de som var skeptiska till muser tänkte det ofta och sa det ibland högt. Sådant var inte populärt i offentligheten. Den saken visste Yana av egen erfarenhet. Det korrekta ordet var musaeid, som i dagligt tal drogs ihop till musa. En musaeid, flera musaeid. Ordet var arabiska för ”assistent” eller ”tjänare”. En annan översättning var ”slav”, men det ordet var förstås olämpligt och obehagligt, värre än ”robot”.

”Musa” hade föreslagits av några arabiska specialister när tjänarna utvecklades i Japan och gamla Bahrein för över hundra år sedan, med rötter ända från 2000-talet. Kortformen ”musa” hade att göra med nio antika grekiska gudinnor som antogs ansvara för varsin konstart.

Ett skäl till att undvika ord som ”tjänare” och ”robot” var att muserna hade utvecklats från de japanska sexrobotar som hade varit en spetsteknologi när utvecklingen av artificiell intelligens i all hemlighet fortsatte, till och med under klimatkatastrofens värsta perioder: oavsett hur många miljoner som dog i svält, krig och farsoter visste de rika alltid precis vad de ville ha.

Muserna fanns och kallades ofta så. Ändå ansåg många bland både muser och människor att alla ord som anspelade på någon form av tjänande var obehagliga.

Robot och tjänare var socialt besvärliga. Men även musa fick vissa människor att ogillande höja på ögonbrynen. Så länge Yana kunde minnas, och under decennier tidigare, hade olika tyckare föreslagit andra ord. Kollega. Vän. Medarbetare. Kamrat. Partner – alla sådana försök hade förkastats, antingen därför att de inte var tillräckligt tydliga eller därför att de var dubbeltydiga, som ordet ”partner”. Det ordet hade haft en sexuell klang i minst trehundra år och kunde leda till beklagliga missförstånd.

De som bråkade om saken var mest kulturskribenter och politiker. För en vanlig människa som Yana kunde det vara pinsamt att använda fel ord vid fel tillfälle. Men hon oroade sig inte för att förlora sin tjänst som kriminalinspektör eller något liknande.

Hon visste att hon var en bra polis. Även om tanken på de numera helt biologiska muserna, nästan-människorna med sin mer än nästan-mänskliga effektivitet, gjorde henne illa till mods.

”Så”, sa Loke när han hade hyllat henne tillräckligt. Han gned sin haka, en gest som avslöjade att han var trött. Sedan vände han sig till musan. ”Miko, kan du berätta lite om dig själv. Fem ord eller tre meningar?”

”Inte lika elegant som du nyss presenterade Yana.” Miko log, mycket ljuvt. Sexrobot, tänkte Yana ofrivilligt. Robot, robot, smått och gott, dött batteri –

Sluta.

Intagande ögon och perfekta läppar log. ”Jag föddes 2313 på Hjörnesjukhuset i Göteborg –”

”Föddes?” sa Yana innan hon hann tänka. ”Ja … liksom, säger man så?” Hon försökte genast släta över. Sovit dåligt. ”Jag trodde att muser –”

”Inte bara säger.” Miko nickade genast och log igen, lika vänligt. ”Jag växte i en livmoder och föddes precis som du och Loke. Om vi bortser från fördomar så är såna som jag väldigt lika människor, enligt de flesta definitioner är vi i princip människor, och skillnaderna handlar nog mest om uppfostran. Eller konditionering, om ni föredrar det ordet.”

Loke nickade förstående. Yana skulle ha gjort likadant om inte hennes mamma just då hade stigit upp ur det nästan helt dämpade brusmumlandet i hennes huvud och sagt ”Yana? Yana, är du där?” Hennes override igen.

Yana ryckte till. Hon stängde snabbt ned bruset helt och hållet.

Det kändes alltid lite konstigt. Tyst och övergivet. Ensamt.

Loke och Miko såg på henne. ”Ursäkta”, sa Yana, så lugnt hon kunde. ”Mamma. Hopplös.”

De måste ha märkt att hon blev upprörd.

Kategorier
Provläsning bok Siriuskrönikan

Provläsning Valpens välde

Netra av Cibia

Netra satt på tronen, skruvade på sig och betraktade stället han var dömd att tillbringa resten livet i. Han blinkade. Den som byggt slottet hade försökt göra den stora hallen luftigare genom att låta rummet täcka två våningar. Trots att det var så högt i tak i den stora hallen var det som om utrymmet fylldes av föregångarnas personligheter som samlades och ville krossa honom. Det var svårt att andas i denna kompakta stenbyggnad som stått på samma ställe under oräkneliga härskare. Tyngden av dem och deras gärningar tryckte ner honom. Skulle de hemsöka sin efterträdare om han misslyckades med det uppdrag han ärvt?

Rummen på andra våningen låg längsmed ett galleri stödda av tjocka pelare som möttes i bågar på första våningen. De färgrika klanmönstren som dekorerade bågarna påminde om farfaderns erövringståg och det stora riket som fallit samman efter faderns död.

I svalgången innanför pelarna i hallen låg ingångarna till de stora rummen som fungerade som träningssalar för soldaterna, samt slottets kök.

På vardera sidan om tronen intill väggen ledde två trappor upp till övervåningens svalgång.

Netra ville fly från slottet tillbaka till byn där han växt upp i en byggnad anpassad efter invånarna och som doftade välkomnande av kryddor.

Netra tyckte inte alls om situationen han hamnat i. Det var far som bestämt att han skulle bli härskare efter honom. Efter fars död hade de andra klanerna lämnat Cibia för att upprätta självständiga riken i egna dalar. Endast adelsmannen Kala från Kaliklanen fanns kvar. Han var född och uppväxt vid Cibias hov och hade aldrig varit i Kalidalen. Hans hustru Susanna var av Sothisklanen, en av de adelsfamiljer som valt att återvända till sin dal. Kala och Susanna var i sin högfärdighet mer kvävande än samarbetsvilliga, en ständig källa till störningar. Därtill hade Kalas syster Maria, som var änka, blivit kvar i Cibia. De lät Netra och hans fosterbröder från Kaliklanen som bott i provinsen förstå att de inte var välkomna.

Netra slöt ögonen och smakade på begreppet härskare. Det gick upp för honom att han kunde ge det sin egen smak som om det vore hans favoritvin, han bestämde ju.

Dagen efter bytte den nye härskaren ut stentronens gamla alkoloskinn mot mjuka kuddar. Netra och hans fosterbröder gjorde en stor brasa på föremål från slottet mitt på Paradplatsen och dansade runt den som om de vore akrobater från cirkusen i utkanten av staden. På toppen av eldhavet tronade alkoloskinnet och spred sin vidriga lukt av brinnande päls över hela Cibia. Lockade av röken från brasan, musiken och dansen kom flera av Cibias invånare och deltog i festen. Andra stod och tittade på, osäkra på vad bytet av härskare skulle innebära.

Som härskare kunde Netra ändra lagarna om han ville.

Hans föräldrar hade varit starka härskare för varsin klan som låg i krig med varandra. Fadern var rasistisk, med synpunkten att de svarthåriga sirianerna var överlägsna de andra raserna och att blandrasindivider inte skulle få leva. Modern var av motsatt uppfattning. Netra var emot allt fadern stod för.

På inrådan av sina halvbröder som styrde över varsin granndal, hade han fortsatt faderns och farfaderns tradition med att ta emot folket i den stora hallen varje eftermiddag. Det var en perfekt tidpunkt för att deklarera den nya lagen.

”Det är min vilja att alla sirianer ska ha lika värde”, började han.

Alla lågmälda samtal tystnade och folket vände sina ansikten mot tronen.

”Det gäller alla sirianer”, fortsatte Netra. ”Jag vill ge frihet även till sirianer av blandras. De ska kunna gå fritt omkring i samhället utan att dölja sig. Det kommer numera att vara straffbart att trakassera eller döda dem.”

Medborgarna i hallen kunde inte dölja förvåningen och aversionen. Det utbröt en ivrig diskussion som steg till ett upphetsat sorl.

”Är det förstått?” sa Netra. ”Ni kommer att straffas om ni inte lyder lagen.”

Den unge härskaren hade låtit såptvätta hela slottet. Men doften av alla farfaderns och faderns krig och konflikter tycktes ha trängt in i själva muren. Det påminde medborgarna om makten som utgick från tronen i hallen i Cibias slott.

Nu hade han kungjort sin ståndpunkt.

Netra tyckte att kylan från tronens kalla sits trängde igenom de mjuka kuddarna och fick honom att hela tiden röra på sig för att hitta en behaglig sittställning. För att trycka undan mörkret i hallen höll han blicken fäst på fönstren och dörröppningen på väggen mittemot, över huvuden på medborgarna. De stora koppardörrarna i porten ut till Paradplatsen stod alltid öppna under dagtid.

Cibiaklanens soldater kom in i hallen. Det var tecknet till att mötet var slut. Ivrigt diskuterande vällde folket ut på Paradplatsen och koppardörrarna stängdes. Mottagningen var slut.

Netra reste sig och gick till slottets bakre del genom den smala dörren bakom tronen. Den ledde till en korridor där härskaren och hans söner brukade bo i varsitt rum. Netra hade flyttat från sitt lilla sovrum till det stora rummet farfar hade haft innan far placerade de religiösa kultledarna där. Trots att Netra hade målat väggarna i Cibiaklanens ursprungliga röda färg tyckte han att det fortfarande stank av kultledarnas rökelse där inne.

Hans bäste vän och fosterbror Krato Kali följde med.

”Det var ett fruktansvärt sprängstoff du presenterade idag.”

”Jag är härskaren, men jag är inte så långt från mitt folk att jag inte råkar veta att det finns duktiga hantverkare som döljer sig under en turban för att ingen ska veta att de inte är renrasiga. Jag vill tillgodose deras behov.”

”Du har mitt fulla stöd. Om du behöver fler soldater för att sätta makt bakom lagförslaget, står Kaliklanens krigare till din disposition.”

Netra undrade hur Krato utan vidare kunde lova bort Kaliklanens soldater. Det var ett faktum att fosterbrodern inte kom överens med sin cibianske kusin Kala som växt upp i slottsgemaket.

Det hade tagit Netra lång tid att vänja sig vid att vara härskare. Han hade alltid varit van vid att lyda far, rädd för att väcka hans vrede. Cibiaklanens världsomspännande herradöme föll ihop på några dagar efter fars död. De religiösa soldaterna hade tappat intresse för Cibia och åkte till Nairobidalen med sin nye Mästare. Netra misstänkte att de andra dalarnas självständiga härskare skrattade åt honom bakom hans rygg, men han ville visa att han var en fredsfurste som endast önskade umgås med dem på jämlika villkor. Han var befriad från sitt arv på maktanspråk som tyngde ner hans två företrädare.

Den unge härskaren var tvungen att hålla bjudningar för folk som intrigerade både mot honom och varandra. Han låtsades som inget och bjöd frikostigt på vin i förhoppning om att de skulle röja vad de verkligen tyckte och tänkte. Netra hade byggt om de gamla klangemaken till gästrum så allt var öppnare än innan. Han höll sig inte med ett hov av vasaller från dalar hans farfar erövrat. De som vistades i slottet kom frivilligt som gäster och inkvarterades i gästrum där all klantillhörighet var borta. Men dekorationerna av klanmosaiker fanns kvar under bågarna och på stenpelarna som höll uppe gallerierna, och han märkte att de få gästerna som kom föredrog att bo i de rum som fanns i galleriet direkt ovanför det egna klanmönstret.

Cibiaklanens rike hade krympt till att endast bestå av två dalar, Cibiadalen och Nairobidalen. De religiösa soldaterna hade inga härskarambitioner och lät civilbefolkningen vara ifred. Netra kontrollerade dessutom fyra av de sex gruvdalarna. Tishtryiaklanen hade tagit hand om de två andra och vägrade ge upp dem. Netra tyckte inte det var något att bråka om.

”Du får inte släppa fler landområden till Tishtryia”, sa hans äldste bror Moreno i Robesdalen.

Netra skakade på huvudet. ”Det tänker jag inte.”

Cibiaklanen hade en närmast obefintlig armé. Netra visste att han kunde räkna med Morenos hjälp om någon skulle få för sig att invadera Cibiadalen.

Mellanbrodern Kylon som var härskare i Kalidalen försökte visserligen tala om för honom att han var en god och ansvarsfull härskare och populär bland befolkningen, men Netra tyckte innerst inne att han aldrig skulle kunna uppnå den strålglans som omgav hans fars minne. Till och från fick han dåligt samvete för att han inte hade några bättre ambitioner än att folket skulle ha det bra och leva i fred.

Netra misstänkte att hans kusin och fosterbror Krato närde samma negativa känslor inför slottet i Cibia. Han var Netras bäste vän från barndomen och hans rådgivare, men vägrade att bosätta sig i Kaliklanens gemak och bodde i Kaliklanens stadspalats istället. Kaliklanens gemak i slottet fanns kvar som en egen lägenhet utstyrd med alla klansymboler, där Kratos kusin Kala bodde med sin familj.

Netra brukade besöka Krato i stadspalatset under dagtid. Det var inte långt att gå dit. Kaliklanens stadspalats låg till vänster om Paradplatsen framför slottet där Kaligatan började. Moreno sa alltid att härskaren av säkerhetsskäl inte borde snedda rakt över en öppen plats, utan smyga längsmed kanten och helst i skuggan.

Utomhus var det kvävande varmt. Moreno påstod att planeten hade fastnat i en bana kring enbart den stora solen Sirius A. Djungeln växte sig högre än normalt då de kyligare perioderna uteblivit, och trängde in i staden med håriga växter vars blad klibbade sig fast om man råkade röra vid dem. Stjälkarna var täckta av piggar. När invånarna försökte hugga ner växterna som klängde på husväggarna, sprutade stjälken ut en mjölkvit vätska som förorsakade bölder om man fick den på huden. Dessutom utsöndrade blommorna en kvalmig parfym som gjorde sirianerna dåsiga. Det hände att växterna tog sig in i husen via sprickor i golv och väggar. Netra hade hört en historia om en man som svimmat av doften när växten öppnade rötterna och försökte peta ner honom i jorden för att kunna suga i sig kroppen så snart den hade mörats av växtsafterna.

Det hade blivit en vana att Netra och Krato åt lunch tillsammans i den lummiga trädgården i Kalipalatset. De satt under ett träd som kastade halvskugga. Kratos hustru Shade och hennes skyddsling Polla höll dem sällskap.

”Jag längtar tillbaka till byn”, sa Netra.

”Byn tillhör forntiden”, sa Krato.

”Moreno berättade att han brände ner den efter att han slagit ner det sista upproret mot far.”

”Djungeln måste ha erövrat ruinerna och utplånat alla spår av bebyggelse.” Krato skakade på huvudet.

”Byn finns bara kvar i våra drömmar. Men jag gillar inte Cibia bättre för det.” Netra stjälpte i sig ett helt glas vin, som om han ville skölja bort det obehag han kände inför staden.

Efter lunch brukade de vila tillsammans med var sin kvinna. Netra sänkte nosen ner mot Pollas hår och sög i sig doften av henne. Därefter lät han munnen varsamt leta upp först den ena bröstvårtan och därefter den andra, och sög försiktigt på dem, samtidigt med att ena handen trevade uppåt insidan av låren. Om han var för våldsam, stelnade hon och höll andan. Han försökte inte tänka på de två männen hon hade haft innan, visste bara att de inte varit snälla. Men numera var de döda och fanns bara kvar som obehagliga minnen inom henne. Det var Netras varsamhet som fått henne att älska honom och kravlöst godkänna honom som den nye härskaren.

”Varför gifter du dig inte med Polla?” sa Shade. ”Ni är båda fria att välja partner.”

När hon sa det rakt ut, fattade inte Netra varför han inte hade utnämnt Polla till drottning än. Det var henne han ville ha. De var mycket lyckliga när de var ensamma med varandra, men hon var tillbakadragen och gillade inte stora fester. Hon besökte slottet endast tillsammans med sin mentor och bästa väninna Shade. Det var som om hon kröp samman när hon vistades i slottet och inte riktigt visste var hon skulle bli av. Netra överfölls av medlidande och tyckte det var bäst att inte utsätta henne för stora folksamlingar och glammande tillställningar. De umgicks i Kaliklanens stadspalats där hon trivdes. Här fanns tryggheten hos Shade och Krato. Hon hade fått en ny familj som tyckte om henne som den hon var.

”Vill du gifta dig med mig och bli drottning av Cibia, Polla?” sa Netra. ”Du kommer att få bo i drottninggemaket och kan välja Shade till att bli din första dam.”

Polla log osäkert. Netra kramade henne. ”Inget ont ska hända dig i slottet”, lovade han.

”Ja, jag vill gifta mig med dig.” Det gick knappt att höra vad hon sa.

”Jag ska annonsera förlovningen under den officiella mottagningen i eftermiddag och skicka budbärare till alla dalar”, lovade Netra. ”Du ska krönas till drottning om en månad, så alla får en chans att ta sig till Cibia.” Han kramade Polla och kysste henne på munnen.

”Vi måste kalla härskarna i alla dalar till bröllopet”, föreslog Krato då han hörde nyheten.

Det krävdes en del förberedelser innan Polla kunde flytta in i drottninggemaket. Även där hade målats om men alla textilier behövde ses över.

Krato lät fälla en kommentar om att hans kusin Kalas hustru Susanna säkert skulle bli sur när Shade utnämndes till hovets första dam. För tillfället styrde kusinhustrun som hon ville över personalen i slottet.

”Hon är alltid sur, så det kommer inte att göra någon skillnad”, sa Netra.

Slottet kanske skulle bli mer uthärdligt om Shade tog över administrationen.

Kategorier
Författaraktiviteter

Kontakt med sirianer

Den afrikanska stammen dogon påstår att de haft kontakt med en ”ful fiskvarelse” från Sirius solsystem för länge sedan. Denna varelse berättade att Sirius består av två stjärnor, något franska forskare fick veta av dogonerna redan på 1700-talet.

Avvikelser i banorna till de båda stjärnorna i Sirius-systemet fick astronomerna under 1800-talets slut att misstänka att det även skulle finnas en Sirius C på 0,05 solmassor. Denna har krympt i storlek efter observationer med Hubbleteleskopet och måste vara mindre än 4 Jupitermassor och röra sig 10 AU som längst bort från Sirius A. Alltså är den närmare en planet eller en brun dvärg i storlek än en tredje stjärna. Att något finns där som förorsakar avvikelserna kan inte bortförklaras. Är det den fula fiskvarelsens moderplanet?

Om det funnits planeter i Sirius solsystem innan Sirius B blev supernova, kan dessa ha slungats ut ur sitt solsystem. Det lär finnas massor av planeter, kallad FFPs, utan sol som driver omkring i vår galax. Dessa kan ha slungats ut under supernovaexplosioner. Utan en sol måste eventuellt liv på en sådan planet vara mycket exotiskt. Om en civilisation frivilligt valt att åka omkring i galaxen med sin planet som farkost är en annan sak som jag inte tänker spekulera vidare om här.

Varelsen Washta från Sirius B tycks vara ovanligt aktiv på internet i något som kallas The Galactic Federation of Light genom mediet Sheldan Needle med flera. Det tycks vara samma jolmiga godhetsbudskap som Sten Lindgren sysslade med när ufologin var ung på 1960-talet.

Kylon och Netra i version från 1956.

Då mor flyttade till en mindre lägenhet visade sig att hon hade sparat diverse kartonger från vår barndom. På det nya stället var det platsbrist så vi fick ta hand om kvarlåten själv. Min kartong innehöll tidiga teckningar och alster jag skrivet. På 1950-talet skrev och illustrerade jag en egen tidning som mina vänner läste. Där fanns följetonger, egna astronomiska observationer och skämt. De tidigaste berättelserna om Sirius stod i dessa handskrivna alster. Sirianerna var ”the bad guys”, antagonister mot de trevliga, men busiga varelserna från Rigel i Orion.

Enligt texten ska Kylon fira sin födelsedag, och ställer till med fest. I verkligheten firar inte sirianerna födelsedag, då deras planet vobbler sig genom Sirius solsystem. Kylon och Netra förbereder sig på olika sätt, vilket är noggrant beskrivet. Stopp! Tänk er en tjej i 12 – 13 års åldern som är rena lantisen och inte vet något om transvestiter. Beskrivningen av Kylon är just en sådan.

Maten på festen är kyckling. Sirianerna är i själva verket vegetarianer. Netras far var även militant vegan. Endast netromiterna äter kött. Vidare beskrivs musiken som framförd på fem grammofoner. Stopp! På den tiden fanns endast så kallade stenkakor, 78-varvare. Inte ens Radio Luxemburg var uppfunnen. Det närmaste populärmusik vi kom var BBC Light Program, en radiokanal som var så stark i vårt område ute vid Atlanten att den slog ut den nationella radion, speciellt om de starka Atlanterhavsstormarna blåste ner Boknsändaren. Rock’n roll var ett fenomen som såvitt börjat i USA. Ett begrepp som dj låg årtionden framåt i tiden. Hur kunde en lantis på 1950-talet låta sirianerna dansa till discomusik?

Jag kan inte svara på var dessa fantasierna samt olika människors kontakter med Sirius kommer ifrån. Plockar vi upp det från något gemensamt medvetandefält?

Kategorier
Förlagsaktiviteter

SciFi World i Malmö maj 2022

För min del blev det att välja mellan SciFi World och Litteraturrundan. Om det blir samma krock nästa år, kanske jag skulle vara med på båda – att jag drar in mitt arrangemang i Litteraturrundan på SciFi World?

Jag fick ett bord i en hörna i salen där Swedish Garrison av Star Wars-imperiet höll till med sin insamling åt Barncancerfonden. Jag hade förberett både med väggbilder och rollup. Då det visade sig att jag var en av de som fick tegelvägg bakom mig, blev det rollupen. Jag hade med bara några få av varje titel då mitt onda knä inte tillät mig att kånka för mycket. Det var bättre att supplera efterhand.

TiraTiger Förlags bokbord.

Vid sidan om mig hade jag två manliga författare som satsade stort på att sälja sina böcker. Själv tog jag det lugnare, pratade med folk bara när de visade intresse för böckerna och delade ut förlagets visitkort och broschyr. Jag tipsade om att det fanns provläsning av böckerna på hemsidan. På mässor får du alltid höra, ”Jag ska bara gå en runda först”, och då vet du att du aldrig ser dem mer. Men här stämde det inte. Det fanns ett stort café där folk kunde sitta ner och vila. I denna hetsiga mobiltid är alla alltid uppkopplade. Jag inbillade mig att de gick in på förlagets hemsida, klickade till provläsningar och blev sugna. De kom tillbaka och handlade. De titlar som gick bäst, var berättelser om klassiska flygande tefat och kontakt med rymdvarelser. Det kanske har blivit så att tefaten har förpassats till litteraturen där de hör hemma.

En del äldre herrar har upptäckt den nya vågen svensk science fiction och var sugna på att handla, men deras vuxna barn påminde om att bokhyllan var full. Utdelning av visitkort igen med tips om att inhandla eboken i widget-shopen på hemsidan.

Jag höll samma priser som i widget-shopen på de nyaste titlarna. I tillägg hade jag en liten kampanj på Noisy-trilogin där jag hade satt ett lägre pris.

Det var mycket folk under lördagen, med en kö som sträckte sig runt ett helt kvarter. Söndagen var lugnare. Jag var ensam i montern, men Star Wars-imperiet ställde upp med vitklädda soldater utan att jag frågade och passade montern när jag var tvungen att gå därifrån. Stort tack till Dart Vader och hans mannar!

Star Wars-paraden.

Det ska bli spännande att se om visitkorten har tillfört något ytterligare.

Kategorier
Författaraktiviteter

Oliver Twist-priset

På Novellmästarnas årsmöte den12 mars 2022 erhöll jag sällskapets Oliver Twist-pris, så kallat för att det förutom ett tjusigt diplom (bild lär dyka upp i kommande Intermission, så får ni se) ger pristagaren en burk OLIVER och en påse av godiset TWIST. Motiveringen från diplomet:

”För hans litterära produktion med specifik finurlighet och humor som berikar sf-genren, dels för intiativet till och genomförandet av den årliga Fantastiknovellpristävlingen. Därtill är hans samlande och ständigt växande kunskap om faktasifíktionen redovisat i artiklar och sammanfattningar en källa till lärdom.”

Och det låter ju fint, för mitt novellskrivande, för tävlingen och nu senast för sf-forskning som jag redovisat i hittills 20+ nummer av Intermission.
  Från årsmötet kan också meddelas att bidrag till Fantastiknovelltävlingens prissummor säkrades. Tävlingen utlyses senare i vår – men den sugne kan självfallet börja vässa pennan redan nu.
  Jag tror det är det ungefär tredje priset jag erhållit i mitt blygsamma liv. Först Alvarn, sedan ett Best Fanzine för SFJ (ESFS), och nu Oliver Twist. (Därtill har jag någon gång – med större mellanrum – vunnit pristävlingar. Någon quiz på en con, tredje pris eller något i en intern skrivtävling på denna lista för typ 20 år sedan och en gång vann jag en bärbar elektronisk skrivamaskin märke Canon då jag ritat en reklam-skämtteckning tema ”Kan nå’n kan Canon”. Men den maskinen var oanvändbar då den skrev med ett  sorts tunt plastskrivband som brände fast text och därmed inte kunna åstadkomma karboner. När jag skrev på skrivmaskin körde jag alltid med karbonkopior.)

–Ahrvid

Kategorier
Recensioner

Bertil Falk om Rumtidsenligt

Sedan mina ögonlock opererades har jag börjat läsa igen. Och bland annat händer detta: 2006 hade jag förmånen att publicera Ahrvid Engholms novellsamling ”Mord på månen”, som innehöll 14 noveller som handlar om brott i ett underjordiskt samhälle på månen.

Ahrvid, SKRIVA-listans skapare, är en av mina favoritnovellister och nu har han kommit med en ny novellsamling ”Rumstidsenligt!” (Tiger Tiger förlag) med inte färre än 30 noveller av alla de slag hämtade från olika tidskrifter och med ett informativt förord av Kjell E. Genberg, en annan av mina favoritförfattare.

Om novellerna i ”Mord på månen” alla hade samma stuk, så handlar ”Rumstidenligt!” om en palett med deckargåtor, science fiction, parodier och skrönor, kort och gott om en bredd i motiv och tilltal som få om ens någon annan novellist kan visa upp. Jag har läst det mesta tidigare och det är mycket bra, underhållande, roligt, spännande och även tänkvärt.

Ahrvid har flyt i sin novellistik och han vet vad han sysslar med. Han har inte mycket till övers för den sorts noveller som saknar handling och bakom hans berättelser ligger kunskap om intrig och textbyggnad. Det handlar genomtänkt om tillämpade teorier om hur man kan skriva just noveller.

Det har alltså totalt blivit två samlingar med 44 berättelse i bokform och eftersom Ahrvid har skrivit mer än 100 noveller, så kan vi förhoppningsvis se fram mot fler novellsamlingar framöver. Bland annat är hans lysande digitala Sherlock Holmes parodi inte med i ”Rumtidsenligt!” Den nya boken marknadsförs som ”En samling explosiva noveller!”

MIN SLUTSATS: Noveller blir ofta liggande begravda i diverse publikationer. Det är därför nödvändigt att de samlas och ges ut i bokform så att de kan hamna på bibliotekens bokhyllor.

Kategorier
Provläsning bok

Provläsning Rumtidsenligt!

Jag har valt att publicera Ahrvids bortförklaringar som provläsning.

Diverse skrot och korn

Författarens bortförklaringar: Låt mig först berätta hur man skriver en novell. Formeln lyder: I -> K -> H -> B -> S -> M = Novell.

Och där är I=Idé. Men bara en idé duger inte. Den skall uttryckas i K=Konflikt, ett problem som måste lösas, ett motstånd att besegra. Med konflikten bestämd klarnar konturerna för H=handlingen eller intrigen, hur problemet blir löst, hur huvudpersonen övervinner hindret. B=Början är viktigast. På högst en halv sida skall läsaren infångas, aktörer och konflikt introduceras och bakgrund skissas. Men innan man börjar skriva bör man ha S=Slutet bestämt, så att man alltid vet vart historien är på väg. Och sedan är det bara att skriva M=Mittendelarna. Tänk på att dialog är viktigt, beskär onödiga adjektiv, ord och scener, variera meningslängder, växla mellan gestaltning (”show”) och referat (”tell”) och utnyttja att understatements ofta är effektivare än fläska-på-överdrifter. Denna formel redovisade jag, med något fler ord, på stadsbiblioteket i Söderhamn redan för 13-14 år sedan. Och nu har jag äran att i min andra novellsamling presentera några försök att följa de egna råden i mina egna fotspår…

Jag har skrivit sedan jag i tonåren konfiskerade ömma moderns skrivmaskin. Men det tog flera år innan novellerna blev mer än högeligen puerila pinsamheter. Kilometer av färgband förbrukades, och viss hjälp kom från att jag kastade mig in i den illustra sf-fandomen, där alla skrev fanzines och flygblad och korresponderade i ett slags Internet på papper. Så småningom ådrog jag mig viss litterär förmåga för science fiction, deckare och humor, vilket dessa noveller förhoppningsvis kan bära vittnesbörd om.

Novelltarmen börjar suga när någon halvkokt idé dyker upp (”I” ovan). Vanligen måste jag gå och grubbla ett tag på hur den skall användas, på problem eller konflikt (”K”) och hur det skall uttryckas i handlingen (”H”). En novell eller vilken litterär berättelse som helst är ju inte bara ett antal godtyckliga scener efter varandra, utan händelser som hakar i varandra i en kedja som länkar till ett mål. Jag gräver gärna litet i historien, såväl som att angriper det dagsaktuella. Gårdagens värld idag igen är ofta mitt motto. Första utkast skrivs på några timmar, men sedan kan jag sitta och putsa texten i dagar eller veckor, texten skall flyta, men det poetiska och höglitterära biffar Tranströmer & Co bättre. Tvärtom tycker jag att det är hälsosamt att skänka läsaren förströelse. Att underhålla betyder ju att stärka , reparera, göra något bättre. Läsning bör engagera, inspirera och stimulera. Förutom att utforska en intressant idé bör berättelsens problem erbjuda en intressant lösning eller något oväntat och tänkvärt som ger nya perspektiv. Om än detta låter stort och fint, är jag osäker på om jag själv alltid lyckas…

Nå, i denna samling får ni lära er hemligheten med reklam, veta hur Schrödingers berömda kissemiss byts mot en människa , se tiden kan stanna, besöka en hel planet av sopor, följa vovven som räddar landet från krig, studera knapptryckningar som går för långt och drabbas av ett nytt virus. Ni tas till en skrönig krog, hamnar bakom bästsäljande tangentbord och får pangäventyr med Kapten Dynamit, en hjälte uppstånden från gammal förtappad, pulpig ”kolorerad veckopress”.

Alternativhistoria

Författaren mumlar: Historia har alltid intresserat mig, och kombineras det med science fiction hamnar man i det som heter alternativhistoria. (Av vissa gemenligen benämnt ”kontrafaktiskt”. Termen uppfanns nog av fåkunniga postmoderna akademiker som är okunniga om att alternativhistoria – ”alternate history” på engelska – är sekelgammalt inom sf-genren.) Istället för att fråga ”Vad skulle hända om…” frågar man ”Vad skulle ha hänt om…” – om Napoleon vunnit vid Waterloo, om Nazityskland lyckas invadera Storbritannien eller varför inte om Olof Palmes mördare var någon helt oväntad? Jag har läst mycket historia om krig, teknik och vetenskap, nöjesvärlden, kultur, rymden, ja, egentligen allt möjligt. Ur allt detta kan man plocka idéer till alternativahistoriska händelsekedjor.

Historisk utveckling verkar ha vad man kallar icke-linjära egenskaper. Det betyder att en liten ändring av ingångsvärden kan ge stora, oberäkneliga effekter, att det råder en ”icke-linjär” eller svårbestämd relation mellan utgångspunkt och slutresultat. Det brukar beskrivas som att en fjäril som viftar med vingarna i Amazonas 14 dagar senare kan ha givit upphov till en orkan på Atlanten. Och vem kunde veta att en viss kula, som avlossades 28 juni 1914 i Sarajevo, fyra år senare skulle ha haft ihjäl omkring 15 miljoner människor? Då till synes oväsentliga småsaker kan visa sig avgörande står det klart att det är svårt att sia, särskilt om framtiden, som Niels Bohr lär ha konstaterat. I tankarna har sf-författare länge funderat på historiska lappkast. Sociala ingenjörskonstnärer som tror sig veta hur allt blir har ofta fel när de smider sina planer. Toppstyrning och planering går gärna snett. Den svenska marinen trodde sig smart när man planterade en stor ekskog på Visingsö för framtidens flotta. Strax därefter gavs fartygen ångmaskiner och bessemerprocessen för ståltillverkning utvecklades. Jorden skulle gå under trodde den kuriösa Romklubben på 1960-talet, men så kom konstgödsel, högavkastande hybridgrödor, dator- och kärnkraft, med mera.

Till den alternativhistoriska avdelningen är en medförfattare inbjuden i en skidring, i en egentligen ganska gammal novell som oroande nog fortfarande känns märkligt aktuell! Att som en gammal brittisk, excentrisk pionjär bygga datorer av kugghjul är dock inaktuellt, men vi tillåter oss ändå att prova det. Teknikhistoria gillar jag! Victoriansk alternativhistoria utgör vad vi nu kallar ”steampunk”. Det är lättgissat vem inspirationen kommer från till Smulan Grönberg, en ung dam som nog skulle applådera lösningen på världens energiproblem som röjs i en annan novell. När dessa rader knattras fram står vi inför idiotiskt vapenskrammel i vår del av världen. Vi borde nog lära oss en del av historien och aternativhistoria kan vare en ögonöppnare. Kanske borde en viss konstakademi ha varit vidsyntare och så kan vi undra om det kunnat bli krig med Norge 1905?

Men var lugn där på andra sidan Kölen! Vi elsker dere! Men kanske inte i skidspåren…

Binära baren

Författaren svamlar: Skrönor inför ett lagom förfriskat krogsällskap är en gammal genre, lämpad för allsköns dråpligheter och fantasier. I barmiljön kan de vildaste historier komma flängande, även om sanningshalten må vara omvänt proportionell mot halten C2H5OH i dryckerna. Även om jag numera stundom bevistar glada träffar med de litterärt bemärkta Novellmästarna, är inspirationen till Binrära Baren dock äldre.

Den kommer inte minst från den välbekante brittiske sf-författaren Sir Arthur C Clarkes (han med ”2001”) festliga novellsamling Tales of the White Hart, fast flera andra författare har också doppat pennan i ölflaskan. Clarke befolkade novellerna i den samlingen med existerande personer inom den brittiska science fiction-världen. Efter andra världskriget började dessa mötas om torsdagarna på londonpuben The White Horse. Londonska sf-fans’ pubmöten har sedan dess fortsatt år efter år, den första torsdagen varje månad, intill denna dag som är. Puben för möten har bytts ett per gånger, och då Viruset-från-Yttre-Rymden-Eller-Nåt härjade fick man temporärt fly till datorskärmar för träffarna, men detta är den längsta mötesserien bland världens befrämjare av scientifiction. Och det bevisar att öl och science fiction hör ihop.*

Mina pubdrapor är också (lösligt) baserad på en riktig serie pubträffar, för en grupp dator- och sf-entusiaster i Stockholm. (”Binära” åsyftar för övrigt elektronhjärnors siffersystem, och inget annat om någon nu inbillade sig det.) Vi möttes för att tugga skvaller, dryckjom och menyval under större delen av 1990-talet. Mina skrönofiguranter har lånat vissa drag från deltagarna., om än här kanske litet till överdrift. **Och när fat och fatöl tömts drog vårt sällskap ofta till en videomaskin, och åsåg Captain Kirk & Co att utan fruktan resa dit ingen tidigare…osv. Det är inspiration till en av binärberättelserna, och undertecknad har för övrigt mångårig egen erfarenhet av stencilapparater, från åren då mina tidigaste novellförsök vevades fram på sådana.

Men de häpnande historierna som Binära Baren bjuder på finns förstås bara i fantasin. En gång uppvisade dock vårt sällskaå en icke föraktlig klurighet, då ett par av våra propellerskallar byggde en elektromagnetisk jordnötskatapult, som rent av skildrades i SVT:s ”Rapport”. Även om vad här nedtecknats är fiktigt, lär det er ändock hemligheten med reklam, hur finansvärlden fungerar, uppvisar ett afrodisiakum med en intressant effekt och ett keramikfynd som ger annat ljud i skällan.

Och nu, tag din del av notan, ge mig jordnötterna och skål tamme-FAN!

Parodier på stj*rnf*rfattare

Författarens pladder: Att det var kul att försöka ta efter olika författare kom jag på när jag tidigt 1980-tal, tillsammans med en känd serietecknare, under en hel helg knattrade fram en hejdlös romanlång kioskdeckarparodi. Vi efterapade den hårdkokta kioskstilen och garvade så vi grät. Vår hackwriting refuserades märkligt nog av kioskförlagen, men publicerades sedemera i stencilform, under redaktörskap av landets idag kanske främste översättare och en prisbelönt kvinnlig poet (litterärt värre, förstår ni!).

En av mina udda förnöjelser är just kiosklitteraturen, eller”pulp fiction” som det kallas hos de engelskspråkiga, prassliga pulpmagasin. Dem med spännande kolorerade omslag där modern scientifiction och hard boiled crime uppstod en gång. Kioskalstren är orättvist försmådda. Jag har hört den upphöjde Carl Johan De Geer ösa sin ohöljda kärlek över de förtappade Manhattan-deckarna, ett tecken så gott som något på att det som kallas ”triviallitteratur” kan ha sina häftade och häftiga sidor av större stronghet.

I blindtester kan parnassens experter ibland inte skilja MacBeth från McBain eller William från Edgar Rice Burroughs. Och när de tror att ingen tittar kan de haspla ur sig vad som påminner om en smaskig deckare eller en vildsint äventyrsroman. Stieg Larsson som gick från fanzines till att erövra världen med sitt blomkvisteri har god chans kommer att läsas även om 50 år. När det gäller Horace Engdahl får vi vara mer tveksamma. Och tag sådana som HP Lovecraft, som enbart skrev i billig populärpulppress (utöver i amatörmagasin) eller Philip K Dick som bara utgavs i billiga paperbacks. Bägge är nu hetare än ett solhett plåttak, tag mig katten!

Idag skriver många ”fan fiction”, underliga kopieringsförsök utifrån böcker och filmer fanfiction-författaren beundrar. De bär på en billig sorts blind beundran som får det att rycka i fingrarna. De som skrev nya historier med Sherlock Holmes för hundratalet år sedan var kanske de första som skrev fan fiction, fast man inte kallade det så då. Termen ”fan fiction” uppstod ursprungligen för humoristiska historier om och med sf-fans under 1940-talet. Mina noveller här är inte fan fiction, utan som vill driva med originalen – driva till vansinne!

Efter mitt första dopp i den hårdkokande deckargrytan, som jag nämnt, provade jag att misshandla andra författare. Jag fick med flera av humorstyckena på skojsidorna som brukade ligga sist, i de datorblaskar mina skriverier hemsökte under många år. Det har hävdats att parodin är den yttersta graden av beröm, fast för min del tycker jag framför allt att sådant här skriftligt kameleontande är kul och en intressant utmaning.

Men vi får kanske i framtiden vänja oss vid litteratur som låter precis som någon annans verk. Datorer blir smartare och tar över allt mer, och det dröjer nog inte länge innan någon matar ett neuralt nätverk med Billy Shakespeares samlade verk – och ut poppar ”MacBeths midsommarnattsmardröm i Venedig”.

Jag tror dock att mina övningar har en fördel: datorer har ingen humor.

–AE

*Det bevisades sedan av Poul Andersons The Makeshift Rocket (1962), som beskrev ett öldrivet rymdskepp. Poul var danskättad, vilket kanske förklarar saken.

**Att bruka riktiga personer i sin bekantskapskrets, under pseudonym eller namn snarlika de riktiga, kallas inom science fiction-världen för att ”tuckerisera”, från den smoothe amerikanske sf-författaren Wilson ”Bob” Tucker som ofta nyttjade greppet.