Alla inlägg av forlag

Rappt tempo

En droppe i rymden av Lisa Rodebrand. 362 sidor. Fantasiförlaget.

Detta är en ungdomsbok inom vad jag skulle kalla science fiction mer än fantasy. Texten är rapp, koncentrerad och glider fram. Strukturen är klar och tydlig.

Huvudpersoner: Diez Thomas, kallad Dito, son till befälhavaren på militärbasen på planeten Kyofanis. André, flykting från jorden. Caroline, flicka från Kolonierna.

Alla dessa är tonåringar. Jag får intryck av en hård värld där barn tvingas bli vuxna tidigt, en riktig nybyggarkultur.

Miljön: Planeten Kyofanis. En ökenliknande värld där natt och dag är mycket längre än på jorden. Urinnevånarna är maskliknande djur som kallas ozriiter. De är telepatiska. Ditos syster får god kontakt med dessa varelser. Människornas koloni där vattentornen spelar stor roll är noggrant beskrivet.

Handlingen: André och Caroline nödlandar på Kyofanis och Dito skickas ut för att ta reda på vem de är. Han blir snart indragen i en konflikt som sträcker sig helt till jorden, där genmanipulerade människor kallad klykoner har tagit makten. På Kyofanis är klykonerna människornas tjänare och hjälpare. Framåtrörelsen är snabb, koncentrationen tät, vilket gör boken till en slukarhistoria. Dito och hans vänner träffar både de olagliga, kriminella som förvisats till en av Kyofanis månar, samt Mark Keyel, en skum typ med oklar agenda som är ute efter Caroline och André. De stackars tonåringarna får fly och rädda varandra hela tiden. Och de kriminella, vad har de egentligen gjort för att förvisas? Svaret är överraskande.

Perspektivet växlar mellan olika personer i olika kapitel, vilket gör det översiktligt. Vi tvivlar aldrig på vem som har perspektivet.

Dialogerna är trovärdiga på tonåringars nivå.

Detaljerna är väl valda, beskrivningarna av de olika hinder i miljön huvudpersonerna måste ta sig igenom är tillräckligt beskrivet till att vi ser utrymmena tydligt för oss.

Jag läste boken på en flygning mellan Malmö – Kiruna turochretur. Den var så spännande att jag inte kunde sluta läsa. Kan absolut rekommenderas!

En kul grej: Jag känner en man som heter Thomas Diez, måste vara den vanligaste namnet i den spansktalande världen.

Provläsning Arvingen

Fannys dotter

Kvinnohandlaren Janus Robes kom hem från huvudstaden Cibia med sin kvinnoflock för att vila några dagar innan han drog vidare över Robesberget. Alla kvinnorna var klädda i färgrika, mönstrade bomullskjolar, tunga guldsmycken och turban. Janus log när hans färgglada följe väckte uppseende där de drog fram. Kvinnorna tittade ner i gatan och samlade kjolarna runt sig.

Som vanligt hade Janus tagit den snabbaste vägen genom djungeln. De hade träffat på netromitstammen Det Sura Vinhus inte långt från byn som var deras första mål och hans hemby. Janus visade sin skyddsamulett och skyndade på kvinnorna så de kunde nå fram innan lunch. Han lyfte piskan och tystade dem innan de passerade Nairobistammens läger. Där var allt lugnt och inga soldater sugna på att våldta passerande kvinnor syntes till. Nairobistammen skulle själv få försvara sig mot de aggressiva vilddjuren i Det Sura Vinhus. De var så hungriga att de kunde bryta sig in i civilisationen under dagtid.

I byn vid foten av Robesberget satt folk sammansjunkna under solsegel eller i skuggan av markiser och drog efter andan genom tänderna som om det skulle generera extra drag. Värmen och fukten fick luften att darra. Kvinnorna på tvättplatsen vid floden halvsov under lövrika träd, medan de då och då kastade ett öga på tvätten som var fastsatt på flodbotten med stora stenar. Insekter med genomskinliga vingar surrade runt dem. Blommor i lysande färger sträckte sig efter solstrålarna. Det ständiga tjattret från hönsfåglar av flera storlekar bröt den monotona insektstonen. Janus stannade till hos borgmästaren Kali och berättade om netromiterna. Borgmästaren kallade ihop alla vapenföra män och befallde dem att hålla vakt runt byn. Männen lutade sig på sina spjut och blinkade mot diset. Några ungar lekte och plaskade där floden var som mest stilla. De blev tillsagda att hålla sig nära sina beskyddare och inte ge sig in i djungeln.

Janus drog vidare vid soluppgången några dagar därefter för att ta sig från Cibiadalen till Robesdalen. Kvinnorna var utvilade, men ovana vid att vandra i berg, så han hoppades de skulle nå värdshuset på platån ovanför byn innan kvällen. Det färgrika följet ormade sig uppför bergssidan. Varje gång de kom till en svår passage på stigen, väntade han och hjälpte var och en förbi.

De starka vindarna stormade genom bergsdalarna och tog med sig kronblad från de lila blommorna där uppe. Där fukten från dalen träffade den kalla luften från berget, bildades snökristaller som fördes i väg med vinden. Himlen var oföränderligt blålila, mörkast rakt ovanfrån och ljusare, nästan vit, i horisonten.

På platån mellan de kalla bergsvindarna och den darrande hettan från Cibiadalen, stod ett stort tvåvåningshus med ett mindre hus på andra sidan gårdsplanen. Här var temperaturen precis lagom. En grupp kvinnor plockade bär som mognat tidigt bakom det större huset. Små barn sprang mellan dem och lekte kurragömma under deras kjolar, tills de fick en dask och kommenderades ut från trädgården.

På baksidan av det mindre huset fanns en örtträdgård där flera kvinnor i mångfärgade kjolar arbetade. En brunhårig ung pojke satt lutad mot husväggen och glodde värderande på dem med gröna ögon. Han tittade upp på Janus då den trötta flocken anlände fram på eftermiddagen och nickade till hälsning utan att resa sig. Janus hälsade med piskan lyft och gick in på gården mellan husen.

Stället tillhörde värdshusvärden och bergsföraren Faja, en av de rikaste männen på planeten och var Janus barndomshem.

Faja, som satt på bänken utanför huset och läskade sig med en kruka vin, höll handen för ansiktet för att skydda sig mot solen. Han reste sig och gick snabbt mot gästen med ett brett leende. De hade ett mer vänskapligt förhållande nu när Janus inte längre bodde hemma.

Faja kramade sonen och daskade honom på ryggen. Janus var alltid uppmärksam på hans behov.

Jag har något som kommer att passa dig utmärkt”, sa Janus.

Varorna stod tysta i bakgrunden och tittade.

Du vet jag accepterar endast konventionella artiklar”, sa Faja. Han rullade samman piskan som låg på bänken och lät ögonen glida över flocken. Janus visslade en signal. Kvinnorna ställde upp sig med barnen i främsta raden, och de längsta kvinnorna bakerst. Småflickorna tittade med oskuldens nyfikenhet. De halvvuxna flickorna kunde knappt stå stilla och puttade fnittrande på varandra. De äldre kvinnorna betraktade Faja med avsky i blicken. Han visste vad de tänkte. Under Nairobikriget hade han färgat håret beroende på om de brunhåriga eller de svarthåriga hade övertaget. Trots att den nuvarande härskaren hade svart hår, behöll han numera sitt bruna på grund av sin brunhåriga hustru. Hon skulle aldrig ha tolererat en svarthårig make.

En liten flicka stod för sig själv i utkanten av flocken. Faja fäste ögonen på henne. Hon hade ett sött, hjärtformat ansikte som dominerades av två stora, snedställda ögon som var så mörka att det inte gick att urskilja pupillen.

Vem är hon?” Faja pekade med piskan.

Janus log. ”Jag visste du var kvinnokännare nog att plocka ut Polla.”

Heter hon Polla på riktigt?” sa Faja. ”Var kommer hon ifrån?”

Janus undvek Fajas blick. ”Jag har köpt henne av en annan kvinnohandlare.”

Jag vill titta närmare på henne.”

Janus drog fram flickan i armen. Hon följde tillitsfullt med. Då Faja såg in i hennes ögon, gled hennes blick undan flera gånger. Efteråt tittade hon snabbt på honom med en viss nyfikenhet.

Har du alltid bott hos kvinnohandlare?” Faja undersökte hennes armringar. De var blanka, och avslöjade ingen stam eller klantillhörighet. Hon kunde vara efterlyst. Och vilka föräldrar var i stånd att kalla sitt barn Polla – häxa?

Flickan slog ner blicken innan hon svarade. ”Ja.”

Faja genomskådade henne. Hon ljög. Hans intresse väcktes. ”Är hon sund och stark? Är hon renrasig?”

Janus drog turbanen av henne. Håret föll i mjuka, svarta lockar ner över axlarna och ryggen. Några få jämnt fördelade bruna hårstrån gav det en varm glöd som avslöjade att hon inte var riktigt gångbar på den konventionella marknaden. Flickan var blandrasbarn av samma obestämbara grad som Fajas egen mor hade varit.

Janus log inställsamt. ”Ser du? Hon kan gå för att vara svart. Kan du öppna munnen, Polla?”

Flickan spärrade upp gapet.

Snygga, starka tänder”, konstaterade Faja.

Ta av dig kjolen och gå omkring lite”, sa Janus.

Polla lydde utan att ändra ansiktsuttryck.

Har hon inte vackra rörelser, kanske? Lite smal, men det är de i den åldern, vet du. Bara göd henne väl, speciellt när hon kommer i puberteten. Dessutom är hon ett snällt och fogligt barn”, sa Janus.

Faja visste att sonen var en duktig kvinnohandlare som kunde få avsättning för sina okonventionella artiklar. Janus varor var ofta lika spräckliga under som utanpå turbanen. Varför ville sonen lura på honom en flicka som kanske var efterlyst? ”Hur mycket?”

Jag hade tänkt mig fem stora guldstycken, vanligt jungfrupris.”

Hon är ung. Vad om det händer henne något innan hon uppnår arbetsför ålder? Jag bjuder inte mera än två stora för en läckerhet som henne när de är i den åldern.” I vanliga fall brukade Faja ge fem små guldstycken för så små barn.

Så säger vi fyra stora guldstycken, och då får du henne billigt.”

Det är uteslutet. Två stora är dubbelt pris.”

Då blir det ingen handel. Vad tror du Urians religiösa kultledare skulle betala för en flicka med hennes kvalifikationer?”

Polla spärrade upp ögonen, plockade upp kjolen och höll den framför sig. Faja blev mera intresserad. ”Vad sägs om tre stora för din kultprästinna?”

Det kan jag godta. Du får hyra ut henne dyrt när hon växer till sig.”

Janus hukade bredvid flickan. ”Nu måste du vara tapper, Polla. Faja kommer att skydda dig och vara snäll. Hos mig är du inte längre säker.”

Polla nickade och tog på kjolen. Janus samlade ihop alla hennes smycken och packade in dem i turbanen. Flickan följde grannlåten med blicken, sträckte fram handen och försökte ta tillbaka den.

Var inte rädd, du kommer att få nya smycken av Faja”, sa Janus, skrattade och ryckte undan paketet.

Polla gjorde ett kast med huvudet och strök det vilda håret bort från ansiktet.

Fajas brunhåriga hustru kom ut och sa att den vanliga sovsalen var redo att ta emot Janus och hans kvinnor.

Du får ta dig an Polla och ge henne ett bad, Ehli”, sa Faja.

Polla leddes bort till uthuset. Den lilla byggnaden dominerades av en stor murad spis med bakugn längst in i rummet. Det glödde i den öppna spisen. Längsmed väggen vid sidan om skorstenen var ved staplat. Ehli byggde upp en brasa och blåste på glöden. Hon fyllde vatten från en trätunna ner i en stor koppargryta och värmde till badet. Sedan blandade hon varmt och kallt vatten i en badbalja. Polla protesterade inte mot att kliva upp i den, som småflickor uppväxta hos kvinnohandlare vanligtvis gjorde. Ehli betraktade henne utan att säga något. Värmen i Cibiadalen fick alla att svettas, och dammet de rörde upp från stigen under uppfarten till Robesberget låg som ett tjockt lager på kroppen. Polla tittade upp på den äldre brunhåriga kvinnan. ”Jag kan inte hjälpa att jag är så smutsig. Kan du vara snäll och skrubba mig på ryggen, tack?”

Polla tvättade kjolen samtidigt som hon badade. Den torkade snabbt i solen. Hon såg att Fajas kvinnor hade församlats på gården utanför. Alla betraktade henne.

Efteråt skulle Janus och hans varor bada tillsammans. Kvinnorna drog badbaljan ut på gården, klädde av sig och daskade till Janus stånd som reste sig vid synen av alla nakna kvinnokroppar. Han förde med sig kvinnor av alla raser, svarthåriga och gulhåriga till Robesdalens kunder, och brunhåriga till Nairobidalen. De trängdes i badet, skrattade och sprutade vatten på varandra. Fajas kvinnor fnittrade, bara Polla och en ung svarthårig kvinna bland dem vågade skratta med gästerna. Polla mötte hennes blick. Den äldre flickan drog upp överläppen i en erkännande morrning. Det skulle säkert bli bra hos Faja. Polla litade på det Janus sa. Dessutom hade Faja brunt hår. Alla brunhåriga män var snälla.

Det stora rummet innanför ingångsdörren i det största huset låg i kyligt halvmörker. Polla fick vänta en stund innan ögonen vande sig efter solljuset utanför. Dörren till vänster ledde in till en stor sovsal som Janus ockuperade tillsammans med sina varor. Polla kunde höra deras skratt genom väggen. En bred trappa ledde upp till andra våningen. Under trappan var köket, med öppen spis och hyllor med keramik. Där var tallrikar i olika storlekar, bringare och muggar. Köket avgränsades av en bardisk. Längst in på motsatta väggen i rummet fanns en dörr till.

Husets kvinnor blev snart upptagna med att betjäna gästerna och överlät Polla åt Faja. Han flinade och stirrade ingående på sitt dyra nyförvärv. ”Saknar du något, unga dam?”

Jag skulle gärna vilja ha ett par örringar som hänger ner.”

Faja ryckte till. Han skyndade in på sitt rum och märkte inte att Ehli smög efter. Faja letade i den kistan enbart han hade nyckel till. Han vände sig rasande och smällde ner locket då han blev varse hustruns närvaro. ”Spionerar du på mig?”

Vet du vad för slags flicka vi har fått i huset?” sa Ehli.

Faja slickade sig om munnen och flinade lystet.

Hon är vad namnet säger: En häxa”, fortsatte Ehli. ” Hon ljuger. Barnet har ett vårdat språk, mera som en överklassflicka än en primitiv unge uppväxt i en rå kvinnohandlarmiljö.”

Skitprat. Häxor existerar inte.” Faja kunde inte dölja irritationen. Han blottade tänderna i ett lystet flin. ”Jag har varit gift med den värsta av dem alla, vet du.”

Och henne tämjde du inte, om jag kommer ihåg rätt.”

Denna ska jag nog klara av. Hon är ung och verkar foglig.” Faja föste hustrun ut ur rummet. ”Polla!”

Barnet kom strax och ställde sig mellan knäna på sin nya ägare. Vad hon än varit med om innan i livet, var hon åtminstone inte blyg för vuxna män. Faja lät de långa örringarna dingla framför hennes ögon. Han fäste de vackra smyckena i öronen, i de små ringarna som redan fanns där. Därefter kastade hon armarna om hans hals och tackade. Polla skakade på huvudet och lät örringarna dansa.

Faja tog Pollas ansikte hårt mellan händerna. Han stirrade länge in i de mörka ögonen. Hon slog ner blicken. Fajas ögon var olivgröna, inte klargröna som normalt bland de brunhåriga. ”Polla, ljög du då du berättade att du var uppväxt hos en kvinnohandlare?”

Barnet tittade snabbt på honom och flackade med blicken. ”Det är alldeles sant.”

Det får vi tala mera om senare.” Han gav henne en klapp i baken. ”Gå ut och lek med de andra barnen.”

Faja satte sig vid bordet utanför husväggen och bad om att få en ny bringare vin och två muggar. Janus satte sig hos honom. De skålade genom att lyfta varsitt glas upp i ansiktshöjd med armbågarna tätt intill kroppen. Bara religiösa soldater fällde upp armbågen i vinkel mot kroppen när de skålade.

Hur artar sig Narda?” sa Janus.

Din son är en duktig bergsförare.”

Du tänker alltså behålla honom en stund till?”

Åtminstone tills han försöker utmana mig som ormboets överhuvud.”

Janus skakade på huvudet. ”Han har några år tills dess.”

Du var alltid vild. Han verkar vara en fredligare typ än du är.”

Den brunhårige unge pojken och kvinnorna från örtagården kom med stora knippen örter i korgar.

Narda, kom och sätt dig”, sa Janus. ”Vill du ha vin?”

Han får inget vin”, sa Faja. ”Han är för ung. Han får vänta tills han får nosringen.”

Janus skrattade. ”Säkert klokt. Om han inte gör som jag, förser sig när inte du passar på.”

Narda såg förebrående på sin far, som om tanken inte fallit honom in. Han hade brunt hår och samma olivgröna ögon som sin far och farfar.

Det är klokt att göra som Faja säger, pojke. Jag blev utslängd innan jag var fullvuxen då far inte stod ut med mig”, sa Janus.

Ehli bjöd in till aftonmålet.

Polla visade sig ha lika förnämliga maner vid bordet som hennes språk var vårdat. Hon tycktes inte alls vara ovan vid att sitta vid ett bord och äta. Sporken och kniven låg tillsammans ovanför tallriken. Polla tog det skedliknande redskapet i vänster hand och kniven i höger, tillsynes utan att tänka på det. De andra kvinnorna verkade mera osäkra på hur de skulle äta med två redskap. Ehli kastade en snabb blick på Faja.

Då Janus och hans varor gick in i sovsalen på första våningen, ville Polla följa med. Faja stoppade henne. ”Du glömmer att du bor här nu. Min hustru ska visa dig ditt rum.”

Polla fick anvisat ett eget sovrum på andra våningen, snett över Fajas eget. Ehli följde barnet upp och visade henne till rätta. ”Du har fina vanor, tycks det. Jag trodde inte kvinnohandlare höll sina varor med dukade bord.”

Vi övernattade ofta på värdshus med den förra kvinnohandlaren.”

Värdshus, kanske, inte palats.”

Polla bleknade, och stirrade förskräckt på Ehli med tårar i ögonen.

Faja tycker inte om att små flickor ljuger. Vet du vad han gör med dem? Han slår dem med piskan.” Med denna godnatthälsning lämnade Ehli Pollas rum.

Då Faja kom upp, låg Polla med täcket draget helt upp till hakan. Hon tittade ner då deras ögon möttes, och fick syn på piskan i hans bälte.

Är vi redan under täcket? Det var duktig flicka, det”, sa Faja. ”Du är väl inte rädd för Faja? Faja är snäll mot flickor som lyder honom.”

Polla betraktade honom avvaktande. Bäst att inte säga något.

Du ska inte ljuga för Faja, Polla, för han vet allt. Du är dotter till Fanny och den förre härskaren Pluto Nairobi, är du inte?”

Pollas ögon fylldes med tårar. Hon snörvlade.

Faja log och satte sig på huk vid sängen. Deras ansikten kom nära varandra. Det kom en doft av vin från hans andedräkt. ”Jag kände Fanny mycket väl en gång. Hon var både maktgalen och hemsk på andra vis, men hon hade en del goda sidor som jag uppskattade mycket.” Fajas rosa tunga gled över hans läppor. ”Härskaren Urian av Cibia har förbjudit i lag att hon nämns och jag kommer aldrig att tala om för någon att du finns här. Jag ska skydda dig mot honom. Då förväntar jag mig att du är snäll och lydig mot mig.” Faja strök Polla över kinden. ”Hur dog Pluto, vet du det, Polla?”

Flickan drog djupt efter andan . ”Urian, den vilde mannen med det stora håret, jag är så rädd för honom så du anar inte. De kom in, många män klädda i lila tunikor. Fanny skrek åt dem, och de slog henne med piskor. Pluto föll död ner. Då blev hon alldeles galen och bet dem. De blödde fruktansvärt.” Tårarna trillade längsmed Pollas kinder. ”Den vilde Urian slog henne, hon skrek och skrek, jag var så rädd, hon skrek att jag skulle fly, och jag flydde mellan deras ben och ut i staden.” Hon grep Fajas ena hand med båda sina. ”Janus räddade mig. Jag har varit hos honom sedan dess. Urians soldater brukar göra oanmälda razzior i hans hus. Janus lovade att hitta någon vi kunde lita på som skulle skydda mig.”

Hur dog Pluto? Använde Urian kniv?” Faja strök henne över håret med den fria handen. Hennes grepp slappnade av.

Nej, han bara föll ner då Urian såg på honom.” Pollas grepp fastnade igen.

Är du säker på det?” Faja torkade bort hennes tårar från kinden.

Alldeles. Urian stod i dörren och stirrade. Jag är inte säker, men jag tror det kom en blixt ut ur hans ögon. Pluto reste sig och föll rakt ner, och det fanns inget blod eller något sår.” Polla ville inte släppa Fajas hand.

Då talar alltså ryktena sanning”, muttrade Faja. ”Urian kan döda med blicken.” Han fortsatte att stryka lugnande över Pollas hår. Då hon släppte hans hand, reste han sig, sa god natt och lämnade hennes rum.

Ehli var fortfarande vaken då Faja kom ner till deras rum. ”Är Polla Fannys dotter?”

Tig, Ehli, du vet ingen får nämna det namnet! Härskaren vill hon ska raderas ut ur folks minne.”

Du tänker på henne än. Du vill ha henne tillbaka.”

Sluta gnälla, kvinna!” Faja klädde av sig och kröp upp i sängen till hustrun. Han omfamnade henne hungrigt. Minnet av Fanny hade tänt något våldsamt inom honom. Under hans begär glömde Ehli både Polla och Fanny.

Dagen efter kom Ehli upp till Polla med tvättvatten och gav samtidigt besked om att hon måste sköta sig själv från och med nu. Det var slut på uppvaktningen. Hon fick fråga de andra kvinnorna om hon behövde hjälp med något.

Polla tittade på henne med sömniga, svarta ögon och njöt av att ligga kvar i sängen. Täcket var mjukt och madrassen tjock och fogade sig efter hennes kropp. Hon hade inte legat i en så skön säng sedan hon bodde i slottet med far och mamma. Polla längtade efter mamma, hennes doft, den stora kroppen hon brukade gömma sig mot och att få vara så liten att hon drack mjölk av hennes generösa bröst.

Om du inte stiger upp till den gemensamma frukosten, får du själv ordna mat. Jag råder dig att stiga upp tills du vet var allt finns, så du inte behöver bry oss andra med onödiga frågor.”

Men annars kan jag ligga så länge jag vill?”

Åtminstone när du inte har plikter i köket. Jag har satt dig upp till kökstjänst tillsammans med min dotter Shade.”

Polla steg upp och gick ner till köket där maten serverades. De andra satt redan och åt vid långbordet. Polla bar fortfarande sin färgrika kjol. Hon hade borstat håret framåt och tvinnat det i två långa lockar som låg ner över bröstet.

Faja satt vid ena bordsändan tillsammans med Narda. Ehli satt vid andra bordsändan. En svarthårig ung kvinna, samma som morrade till Polla dagen innan, satt vid sidan om henne. Hon klappade på sätet på andra sidan. Polla satte sig och såg att hon hade samma gröna ögon som Faja.

Jag tycker du ska ge Polla en tunika”, sa Shade.

Ehli instämde. Faja lovade att hitta en åt henne under dagen.

Var är Janus?” sa Polla.

Han lämnade huset vid soluppgången för att hinna till nästa övernattningsstuga”, sa Faja.

Efteråt hjälpte Polla till med att röja undan maten. Ehlis dotter Shade visade henne var all köksutrustning hade sin plats. Hon var vänlig och Polla kände sig tryggare med henne än med Ehli.

Då Polla var färdig med de husliga plikterna, tog Faja henne med in på sitt eget rum. Han klämde henne fast mellan knäna, strök över det tjocka håret, överkroppen och hakan. Hon såg lugnt på honom. Hans blick var konstig, men det kanske berodde på den underliga ögonfärgen. Polla försökte värja sig mot de närgångna händerna. Janus hade sagt att hon skulle vara trygg hos Faja. Dit kom inga religiösa soldater på razzior. Men hon gillade inte riktigt att Faja rörde vid henne.

Du är skapad fullkomligt perfekt. Jag betalade tre stora guldstycken för dig. Men jag håller med Janus om att det är för lite. Du kan inte betalas med guld, Polla. Den man som köper dig, betalar med sin själ.” Han släppte henne, öppnade kistan och tog ut en tunika. ”Shade har rätt. Du behöver nya kläder.”

Polla släppte ner kjolen och drog tunikan över huvudet. Hon hade haft tunika då hon bodde med far och mamma i Cibia. Faja tog upp ett långt guldsmycke. Polla stod stilla medan Faja flätade in det i hennes mörka hår. Han hängde på henne en guldkrage som gick långt ner på bröstet. Polla förstod att det var menat för en vuxen kvinna. ”Jag äger dig. Vet du vad det betyder, Polla?” Faja höll henne på armlängds avstånd och stirrade beundrande.

Hon tittade på honom. Det fanns definitivt något i hans blick hon inte gillade. Polla slog ner ögonen. ”Ja, man kan bli såld vidare utan rätt att protestera.”

Se på mig, Polla. Den som äger dig, kan göra vad han vill med dig, piska eller förstöra dig, döda dig, eller älska dig och göra det bästa för dig.”

Varför skulle du vilja piska eller döda mig? Janus sa att du skulle skydda mig.” Varför såg Faja besviken ut över att hon inte lät sig provoceras? Kanske hon skulle förstå mera när hon växte upp.

SF-gruppen på äventyr

Fantastika 2018. SF-gruppen på äventyr.

15/6. Efter en dramatisk utforskning av Södra Länken kom vi slutligen fram till Dieselverkstaden i Sickla. Vi avlevererade ett antal böcker i bokhandeln och registrerade vår närvaro. Därefter checkade vi in på Quality Hotel Nacka, drack kaffe och åt en macka innan vi gick till ro.

16/6. Vi gick på programmet I want to read good books som Tora fick lämna för att signera böcker i bokhandeln. Där blev hon fast till lunch med signering och läsning. Under I want to read good books fick vi tips om för det mästa okända böcker, men Tora kunde åtminstone referera till Coetze. Erik hade läst Elisabeth Moon.I panelen satt Oscar Källner, Ian Sales, Jukka Halme, Jenny Bristle, Sini Neuvonen. Erik gick på Time travel stories, ett föredrag av Jerry Määttä. Han berättade om fork-problemet, där tiden delar sig i en alfalinje och en betalinje. Brytpunkten kallade han nexus alfa-beta. Han berättade bland annat om fjärilseffekten som Bradbury berättade om. Farfarsparadoxen är en loop. Tiden ändrar sig inte. Vi åt lunch hos libanesen. Det har kommit en del nya restauranger sen vi var här senast, men huset där den vietnamesiska fanns, är rivet. Efteråt gick Erik på Ethics of generation ships. Där diskuterade man hur försvarar man att skicka iväg människor som bara får uppleva mitten av resan och inte se vare sig jorden eller målet. Hur många generationer får man ha för att kalla det ett generationsskepp? Vore det inte bättre att skicka robotar än människor? Kan en AI ersätta en människa? Kanske man skulle skicka embryon? I panelen satt Ian Sales, Tommy Persson, Eva Holmquist, Peter Ekberg, Tomas Cronholm. Tora såg säljande bokomslag. Där fick vi se hur omslagen på gamla klassiker har ändrats under tiderna, och att man kan se exakt vilket årtionde det nya omslaget kom till. Panel med Jörgen Jörälv, Nicolas Krizan, Elin Holmerin, Jerry Määttä, Gabriella Gomez, Linn Liljemo. Tora såg Will we drown or will we bake? Panelen bestod av Jennys Bristle, Edmund Schluessel, Mats Strandberg, A.R. Yngve, Ian Watson. Sistnämnde var så rolig att jag gapskrattade. Begreppen reddes ut, men de värsta farhågor faller nog inte in. Jorden kommer aldrig att bli som Venus, men havsnivån kan stiga. Till slut sjöng vi The bright side of life tillsammans med Ian Watson, så dystopin kokade bort i brittisk humor. Efteråt vaktade Tora Bokhandeln tillsammans med Sandra Petojevic en timme. Därefter lyssnade vi på Empires in SF. Panelen bestående av Anders Blixt, Martin Rundkvist, Simon Lundin, Linda Carey, Hans Persson diskuterade att dessa imperier var inspirerade av både the British Commenwealth och Sovjetunionen. Sådana imperier har vi ingen erfarenhet av i Skandinavien. Någon nämnde 1600-talet och svenska stormaktstiden och att de skämdes för den, något Tora inte begriper att svenskarna ska skämmas för. Även nazitiden nämndes, men det varade inte länge nog. Sedan lyssnade vi på Magic Frigrens föredrag om Fantasy och verklighetens alkemi. Ett lysande föredrag.

Magic Frigren håller föredrag om Alkemi.

Magic vill vara med oss på Bokmässan om hon kan komma ifrån, något både Sandra och jag ser fram emot. Till slut lyssnade vi på Alien sex, med panel bestående av Kij Johnsson, Anders Fager, Ian Watson, Cristina Macia. Ian Watsons brittiska humor fick oss att skratta under en hel timme, och Anders Fager såg mer och mer vättskrämd ut. Anders Fager är Sveriges främste skräckförfattare. Jag ska inte nämna vad jag tyckte om bläckfisksex då Ian Watson frågade om någon i publiken tände på bläckfiskar. Det räckte att se Anders Fagers min. Jag kunde se hur hans fantasi arbetade under högtryck med diverse bilder. Åtminstone den härliga brittiska humorn tänder mig. Det är något nostalgiskt över den, från barndomen och ungdomen.

Panel Alien sex.

17/6. Tyvärr fick vi bara höra halva föredraget om Non-Euclidian geometry av Edmund Schluessel innan vi skulle möta upp till gruvvandringen. Så visade sig att vi fick vänta i det oändliga innan någon sa att vi skulle träffas kl. 11. Vi blev sura, och någon sa att vi måste vara positiva, men det är svårt att vara positiv gentemot ren klantskallighet. Om vi hårddrar det, får vi ett disintegrerande samhälle av klantskallar som är positiva till allt, samma vad som händer. Jag har själv ett roligt minne av non-Euclidean geometri. Det var 1. april och jag sa till mina elever att de skulle ha prov, som jag delade ut. Jag kunde knappt hålla mig för skratt. Första uppgift var: Konstruera en trekant där vinkeln vid baslinjen är 90 grader. Jag lät dem svettas en stund med uppgifterna. Till slut sa en av elev: ”Fröken, det går inte att lösa de uppgifterna.” – April, april”, sa jag. Och så visade jag dem vid att lägga ett papper på en jordglob hur uppgiften kunde lösas. Gruvvandringen var ett av helgens höjdpunkter. Gruvan var i själva verket ett testområde för pneumatiska borrmaskiner. Vi visste inte att polarskeppet Frams dieselmotor var byggd på Dieselverkstaden. Så fick Tora vakta bokhandeln igen under tiden Erik gick på Science music videos med Per Lindberg. Han visade videor där kända melodier ackompagnerade vetenskapliga texter. Man kan hitta dessa på Acapella Science på Youtube. På kvällen gick vi till libanesen på Marcusplatsen och åt middag. De pratade engelska med oss. Erik sa att vi troligtvis hade kommit in i en gaffeltid där freden i Brömsebro aldrig hade hänt, så allt söder om Hässleholm tillhörde Danmark. Det påminner om den vandrarveckan med Marianne i Tryggaröd då alla små röda torp hade danska flaggor vajande utanför. Det sker en smygdanskifiering av snapphanebygden när alla torp köps upp av danskar.

Det var en riktigt fullmatad helg, där vi bland annat träffade Ahrvid Engholm och andra vänner.

Fantasirik roman som förtjänat bättre redaktör

In Nomine Patris av Ola Wassvik. Ragnarök Förlag. 499 sidor. ISBN 978-91-983163-5-3

Handlingen: Året är 2012. Alternativ verklighet: Det romerska imperiet är kvar och är katolskt. Inkvisitionen får härja fritt och inkvisitörerna läser tankar. Samhället är modernt, men tekniken bygger på ”mind-over-matter”, det vill säga teofysik och är beroende av munkars böner som ska generera kraft. Riket krigar mot de otrogna, ärkefienden perser i öster, azteker som landat i Spanien i väster och mot asatroende nordmän i norr. Handlingen börjar med oförklarliga mord och ovanligt många bannlysningar. Huvudpersonerna ska försöka lösa detta. Det verkar som om någon angriper romerriket inifrån. Alla har diverse teovapen, men måste föra med sig munkar för att dessa ska fungera. Intrigen är intelligent, beskrivningen av de olika personerna färgrik och kan man sin romerska historia listar man snabbt ut vilka ställen som besöks. Men vem är målgruppen? Det borde ha varit en förteckning över städernas romerska och moderna namn i slutet av boken för en bredare målgrupp än de som kan mycket om det gamla romerriket. Den historiska översikten med alla årstal är bra.

Språket: Tyvärr stoppar det otympliga språket upp läsningen. Schabloner, blixtlåsdialog och upprepningar är störande. Var har förlagets redaktör varit? Bara vid att strama upp språket kunde sidantalet ha kortats ner från avskräckande 499 sidor till det halva. Där borde förlaget kunna ställa redaktören till ansvar och kräva tillbaka pengarna för dåligt utförd arbete. Författarens uppgift är att skriva, redaktörens att påpeka förbättringar i själva hantverket. Denna fantasirika romanen förtjänar bättre.

Strukturen: Boken börjar med en prolog och slutar med en epilog. Däremellan får vi följa huvudpersonerna två och två i vartannat kapitel som anges med romerska siffror tills vi får gåtans lösning, det vill säga varför riket angrips inifrån, och av vem. Varje kapitel börjar med en historisk tillbakablick som presenterar civilisationen. Roligt och tankeväckande.

Perspektivet: Allvetande, samt huvudpersonernas. Dessa är Janus, som tillhör organisationen Frumentarii, Livia, som är teofysiker, Ciara och Mendoza som är inkvisitörer, samt professor Adelio som är den mest framträdande forskaren inom teofysik.

Detaljerna: Författaren får de detaljerade beskrivningarna av teovapnen till att verka helt trovärdiga. Det är också spännande att slinka in i alla hemliga utrymmen i riket där huvudpersonerna förföljs och får kämpa emot fiender med otroliga vapen, som exempelvis aztekiska dödsdansare.

Jag ser fram emot en stramt redigerad andraupplaga.

Intelligent science fiction

När havet steg av Yvonne Wærn.

Handlingen utspelar sig om 100 år och havet har stigit 50 meter. Yasmine Raket, en 50-årig universitetslärare, dataexpert, har just startat sitt projekt som involverar vad människan bör kräva av en generell AI, när hon får besked om att mormodern har brutit lårbenet på Lanzarote. Det är önskvärt att någon släkting tar hand om henne. På grund av klimatrestriktioner får Yasmine ingen flygbiljett och måste ta sig genom Europa landvägen och över havet för att kunna undsätta sin mormor. Väl där, träffar hon diverse robotar och människor som hon utvecklar starka band till. Samtidigt måste Yasmine och hennes grupp finna en lösning på problemet med det världsstyrande Systemet som är okänsligt för människors behov. Till slut blir det öppna konfrontationer.

Framåtrörelsen är stark så romanen är en riktig bladvändare.

Perspektivet är tydligt, vi ser allt genom Yasmines ögon, det är ett nära jag-perspektiv.

Även dialogerna är strama och detaljerna väl valda så vi ser för oss översvämningarna, de torra palmerna och hur César Manriques hem och ateljé är förvandlat till robotverkstad.

Det är en intelligent roman som diskuterar aktuella AI-frågor på ett kunnigt sätt. Människorna verkar ha samma problem som nu.

Språket: Jag fick läsa romanen innan den kom från korrekturläsaren, så jag kan inte säga annat än att läsningen flöt på utan motstånd.

Enneagrammet med Veronica Grönte

I helgen vågade jag mig åter ut på en kurs efter det svåra sjukdomsåret. Premissen var: Kom helt blank, utan eget manus. Så jag gick dit utan några andra förväntningar än att jag ville ta reda på mera om enneagrammet, som jag hört fragment om både på ett informationsmöte med Veronica Grönte och under ett möte i Limhamns Företagsgrupp.

Vi skulle dra tre kort. Jag fick ett kort med ordet Underbar, bild på en asiatisk munk i meditation, och en bild från något som såg ut som en gynekologmottagning. Ut från dessa skulle jag skapa en historia. Hur löser man det? Jag kunde ju låta munkens mor dö under förlossningen, men bilden av gynekologen var för proffsig. Därefter kunde jag låta munken förföra en kvinna, men det kändes för billigt. Det fick bli en sciencefictionlösning. Så presenterades enneagrammet, och vi fick välja en av nio personlighetstyper. Jag valde Hjälparen. Då kunde jag beskriva munken rätt utförligt. Vi fick diverse övningar där vi skrev scener från huvudpersonens liv. Därefter fick vi skriva synopsis till en historia utifrån den dramatiska kurvan. Jag jobbade med munken hela helgen och fick ihop både gestaltning och en hel livshistoria. Det var mycket nyttigt. Jag kommer att bruka detta framöver. Tack, Veronica, för att ha givit mig ett helt logiskt verktyg utan oklarheter! Jag kan rekommendera Veronicas kurser. De finns på www.forfattarskola.se

Och här kommer min berättelse om munken, i synopsisform:

Anslag:

Munken bor i kloster.

Han vill hjälpa andra.

Vändpunkt 1:

Föreståndaren för klostret påstår att han är manipulativ och påträngande och försöker hjälpa även de som inte har behov av hjälp.

Han måste meditera mera.

Han får inte hjälpa andra förrän han har bättre insikt.

Mittpunkt:

Munken strävar med meditationen som han egentligen avskyr. Han fastnar i traumatiska händelser tidigare i livet.

MP – nytt hopp, ny kraft:

Underbart, han får kontakt med guden Shiva!

Shiva vill han ska få kontakt med barnet inom sig.

De praktiserar tantrayoga tillsammans.

Vändpunkt 2:

Munken inser att Shiva har använt för mycket kraft och gjort honom gravid istället för att öppna upp för barnet inom honom.

Han är tvungen att ta emot hjälp.

Konfliktlösning:

Munken går till gynekologen och blir undersökt och inlagd för att genomgå en utomkvedsgraviditet och föda barnet genom kejsarsnitt.

Avtoning:

Munken har lärt sig att både ta hand om andra och ta emot hjälp från andra.

Magins röda band.

Magins röda band av Christer Rindebratt. Pocket. 341 sidor.

Detta är andra boken om Dara, som har kraft att både hela och förgöra. Denna boken är bra, med god framåtrörelse. Alla oklarheter och halvkvädna formuleringar har försvunnit, handlingen går rakt på sak. Det finns en god del humor, som när Dara och hans följe slåss mot en zombiearmé, samt när Sargon och Ishtar förvandlas till fåglar och parar sig flygande. Till sammanhanget hör att Sargon är höjdrädd. Koncentrationen av texten är bra, vi får följa flera olika sällskap som är på jakt efter varandra. Som i all fantasy får vi olika personers perspektiv, men det stör inte. Dialogerna flyter på bra. Profetians monologer tillför även de en portion humor. Crow kämpar för att komma fri från Profetians grepp, och lyckas till slut frigöra en arm att vifta med. Detaljerna är väl valda så man ser för sig miljö och kljutur. Författaren vet mycket om tiden han beskriver och integrerar det bra texten. Han blir aldrig belärande. De få ställen där han ”schmerpfar” rör det sig om besvärjelser och stoppar inte upp flödet. Atmosfären och stämningen flyttar mig till tiden det rör sig om, tills jag sprätter till vid ord som gulliga och att något suger. Annars är flödet bra och strukturen tydlig. Denna boken är en klar förbättring i förhållande till förra!

Provläsning Översteprästinnan

Kalis dotter

De två äldsta Kalidöttrarna låg på knä på en bänk på högra galleriet och tittade ner i den stora hallen. Maria vågade endast titta över kanten och kasta ett öga då och då när hon var säker på att inte bli upptäckt. Miara, däremot, brydde sig inte. Hon lutade sig mot räcket och tittade ogenerat. Det var ritualens huvudperson som intresserade henne. Härskaren Urian föll i trance och förvandlades till Nairobistammens religiöse ledare, mästaren Svarte Nairobi.

Det var den enda natten Nairobistammen hade tillträde till den stora hallen i slottet i Cibia. Den röda mattan som vanligtvis låg mellan ingångsporten och tronen, var borttagen så stengolvet med Cibiaklanens mosaikmönster av stiliserade blommor var bart. Rökelse bars in i stora kärl som ställdes på golvet mellan pelarna under gallerierna. Röken från dem luktade starkt och hade en bedövande verkan som även försatte deltagarna i trance. Den röda färgen på väggen bakom tronen doldes av röken. Alla de religiösa soldaterna kom ut från träningshallen under vänstra galleriet eller från lägret i djungeln för att hålla sin nyårsceremoni. Kultprästinnorna strömmade ner från gemaket i vänstra galleriet för att ta del av ritualen. Alla var nakna. Till slut kom översteprästinnan på darrande ben långsamt nerför trappan för att dansa framför Mästaren. Hon såg vettskrämd ut då hon tog några osäkra danssteg på stengolvet i hallen. Mästaren hade en stor piska som han slog med längsmed golvet. Det var meningen att översteprästinnan skulle undvika piskan under dansen. Rökelsen bolmade och steg upp mot taket och omslöt Kalisystrarna. Maria nös. Larmen från trummorna kunde höras ända in till de adligas gemak i högra galleriet. Det vill säga, de som fanns kvar i slottet. De som inte hade tjänst flydde till sina stadspalats och stannade där över natten. Det var alltid Kaliklanen som hade tjänst runt nyår. Hovets första dam var Xenia Kali, och hon tog på sig ansvaret varje år.

Kalisystrarna låg på knä på bänken utanför klanens gemak, så de snabbt skulle kunna smita om någon uppmärksammade att de fanns där.

Jag tror inte hon överlever”, sa Miara. Köld steg upp från stenbänken så hon försökte sticka fötterna in i det vida långa flanellnattlinnet.

Var tyst, Miara, Urian kanske hör”, pep Maria. Hon skakade av rädsla.

Genom trummorna? Ja, man vet aldrig. Han har säkert superhörsel. Det sägs att han läser tankar också.”

Miara vände ryggen mot systern och lade händerna på räcket. Skulle hon vara helt ärlig, så ville hon egentligen gå och lägga sig, men hon tvingade sig kvar i den obekväma ställningen. I kväll var hennes kropp trött på ett sätt hon aldrig känt innan.

Översteprästinnan kollapsade framför Mästaren och fick piskan om ena ankeln. Hon sparkade och försökte komma fri. Hennes mun stod vidöppen. De hörde inte hennes skrik genom larmet. De sex kultledarna församlades runt henne med en lila filt. Ritualen var redan slut. Mästaren rullade samman piskan.

Jag gissade rätt. Hon är dödsdömd”, sa Miara.

Just i det ögonblick kastade Urian en blick upp på galleriet och låste Miaras blick i sin. Det kändes som en pisksnärt. Vibrationerna från honom omslöt henne i ett fast grepp. Hon kunde inte röra sig. Mästaren hade förbjudit åskådare från det profana hovet under nyårsceremonin. Piskan vecklades ut igen. Blandade känslor rusade genom Miara. Urians blick rörde henne på ett nytt sätt denna gång. Miara ville förstå det Urian hade inom sig som även hon fruktade. Det var som han förvandlades till någon annan under Nairobistammens ritual. Det var denna varelse kultledarna kallade Svarte Nairobi eller Mästaren.

Urian såg mig. Kom, vi går in”, sa Miara och tog systerns hand. Den var kall. Miara strök sig över magen och höfterna. De tog sig snabbt in i Kaliklanens trygga gemak och hjälptes åt att regla dörren.

Maria stannade och pekade. ”Du blöder ju, syster!”

Miara tittade ner. Nattlinnet var blodigt på framsidan av underlivet, och blod droppade längsmed hennes ben. Hon stod i en liten pöl och såg sina blodiga fotspår från dörren in i rummet. Ett belåtet grin spred sig över hennes ansikte. ”Jaha, då kan de som slog vad om att jag skulle blöda först, kamma in en rejäl vinst.” Hon sjönk ner på huk.

Som du pratar, folk spelar väl inte om sådant?”

Kom ihåg vi är de två äldsta Kaliflickorna, ganska nära i ålder dessutom. Kala säger att Tishtryiornas vadslagningsbyrå verkligen har ett sådant vad liggande.”

Kala har väl inte slagit vad om oss? Han är ju vår bror.”

Jag hörde rykten om honom. Han lär spela om allt.”

En av matronorna från Kaliklanen kom ut till mottagningsrummet. ”Sitter ni här, olydiga små kräk. I säng med er. Det är inte hälsosamt att gå barfota på detta kalla stengolv. Res på dig, Miara.” Kvinnan drog efter andan djupt då hon upptäckte blodet under den unga flickan. ”In med er, jag ska torka upp.”

Kaliklanen hade tagit dit matronan Karolina då de återvände till Cibia efter Nairobikriget. Hon hade svårt att komma överens med sin systerdotter som var Urians sons mor. Kaliklanen hade väntat att Urians bihustru skulle återvända till Cibia. Hon trivdes i Kalidalen och blev kvar. Urian hade heller inte skickat efter henne.

Miara sa inget om att det kanske fanns blodspår även på galleriet. Hon visste inte säkert när hon började blöda, men misstänkte att det sattes i gång av blicken från Urian.

Karolina skickade efter en yngre tjänare och följde själv de två ungdomarna till Kaliklanens flickrum. ”Nu får du en lång klänning, och så ska du introduceras vid hovet under trohetsceremonin, Miara. Konstigt bara att du inte ens har börjat ändra hudfärg.” Hon småpratade medan hon gjorde en binda som hon instruerade Miara att lägga i en trosa som hon sen fick ta på. Barn brukade inte bära underkläder. Miara räknades som vuxen.

Miara log självmedvetet och tittade snett upp på matronan. ”Du kan inte kommendera mig omkring längre. Jag är en ung hovdam.”

Maria stirrade på systern med avundsjuka ögon. Miara såg medlidande på henne. Maria var en ful pubertetsflicka. Hennes hud var varken vit eller blå för tillfället. Hon hade en jämngrå färg som förhoppningsvis skulle bli en snyggare blå. Åtminstone hade hon sluppit att bli randig.

Du kommer att få en make och barn och egen lägenhet. Då kommer din man att bestämma över dig.” Den äldre kvinnan klappade Miaras kind och blåste ut ljuset innan hon lämnade rummet.

Mörk stillhet rådde en stund.

Sover du, Miara?”

Nej.”

Varför är du så tyst? Ska du inte berätta någon spännande saga innan vi somnar i kväll?”

Nej. Låt mig vara.”

Miara lade händerna under nacken och stirrade ut i mörkret. Alla flickor vid hovet gifte sig med män av deras egen rang. Hon kom ihåg bröllopet mellan de två ungdomarna från Kaksidiklanen och Sothisklanen. De var de första i hennes generation som gifte sig. Hon hade aldrig upplevt att någon flicka blev utvisad från hovet eller hade flyttat över till kultprästinnorna i vänstra galleriet. Men hon visste att det hade hänt mormor då den förre härskaren fortfarande levde. Mormor hade varit en hovdam av högsta rang från Mazoklanen, och hennes älskare var härskarens son. Det var skandalöst att två så nobla ungdomar inte kunde tygla sina passioner. Mormor förvisades från hovet och kom tillbaka efter revolutionen då Urian tog makten i Cibia. Hans älskarinna blev aldrig drottning. Svarte Nairobi valde henne till sin första kraftfulla översteprästinna. Det gav eko under tre generationer som ett avskräckande exempel på vad en ostyrig hovdam kunde riskera utsättas för.

Under lektionerna i sömnad på förmiddagen brukade hovets första dam eller en annan vuxen adelsdam informera de unga flickorna om deras plikter och rättigheter som jungfrur och hustrur.

Kom ihåg att er make alltid bör äras och respekteras”, avslutades lektionen. Förstadamen Xenia Kali brukade tillägga: ”Om det är helt omöjligt att framkalla någon naturlig beundran för honom, låt för all del inga andra veta det.”

Då brukade alla skratta. Det var ett väl känt faktum att Xenia var det verkliga överhuvudet för Kaliklanen. Nator Kali var en toffelhjälte. Kvinnorna pratade alltid om mannens legala överlägsenhet över kvinnan och vad hustrun kunde göra för att utnyttja situationen.

Miara lyssnade förväntansfull till sina egna hjärtslag. Ofta när hennes familj var församlad och diskuterade döttrarnas framtid, brukade hon känna samma spänning. Om hon lossnade litet på urringningen och tittade ner på klyftan mellan de små brösten, kunde hon se huden vibrera över hjärtat. Miara visste att Kaliklanen fostrade döttrarna till att bli förstklassiga hustrur åt andra klaners kommande överhuvuden. Som barn hade inte Miara eller hennes systrar någon betydelse. Därför gömdes barnen bort tills de uppnått den rätta åldern för sin uppfyllelse. Det irriterade henne. Varför hade inga barn något egenvärde? Den ende som fick henne att känna sig värdefull, var hennes morfar Urian. Han intresserade sig för hur hon mådde, vilka tankar hon hade och hennes konstnärliga talang. Samtidigt hade han något främmande inom sig som hon inte förstod. Det var det som fick henne att smygtitta på Nairobistammens nyårsritual. Hon ville veta mera.

Miara vände sig i den varma sängen och sparkade täcket av fötterna. Hallen hade varit som en ångande kittel fylld av nakna, svettiga kroppar. Fruktan och upphetsning fyllde Miara då hon kom ihåg Urians ögon, blicken han fäste på översteprästinnan. Han hade sett på henne på samma vis i kväll då han upptäckte att hon tittade på dem.

Den unga flickan gled in i en orolig dröm om att hon befann sig i översteprästinnans position, hotad av Urian i hans roll som Mästaren. Han hade redan tvingat sitt byte in i ett hörn, hela tiden stirrande hotfullt in i hennes ögon … Då väcktes hon av att Sirius A lyste in i rummet. Miara blinkade förvirrat och upptäckte mor vid dörren. Bakom henne stod Karolina.

Åh, min kära, lilla flicka, jag fick veta att du har en glädjefylld överraskning åt oss.” Xenia kom in i rummet med utsträckta armar. Matronan bar en lång klänning på armen. Miara mottog reserverad mors omfamning. Hon hade lagt märke till de värderande ögonen. Miara visste väl vad förstadamen tänkte: Hade hon blivit så vacker och intelligent som klanen väntat sig? Miara var klar över att mor tänkte det var underligt att hon blivit vuxen medan hennes hudfärg fortfarande var ljus. Xenia tyckte dessutom att Miara var allt för kortväxt för att vara en riktig Kaliflicka.

Xenia följde personligen dottern in i det gemensamma badet som låg mellan drottningens och adelsfamiljernas gemak. Miara tyckte inte om alla nyfikna ögon som riktades mot henne då hon tog av sig och steg ner i simbassängen. Hennes blod blandades med vattnet. Med ens ville hon fly ifrån hela introduktionsceremonin och allt vid hovet.

Du får inte lov att deltaga i hovceremonierna förrän den årliga introduktionsfesten för nya medlemmar. Och bra är det. Du är fortfarande barnslig för din ålder, kära barn. Urian sa att han tyckte du satt i galleriet i går kväll”, sa Xenia.

Miara låg på rygg och plaskade med fötterna. Kom verkligen härskaren ihåg vad som hänt då han var i trance och uppträdde som Mästaren? Hans blick förföljde henne. Hon brukade lyssna när de vuxna pratade om det. De påstod alltid att härskaren inte kom ihåg något efter den religiösa ritualen när han styrdes av parasiten inom honom.

Spruta inte, hur många gånger måste jag säga det? Vi ska ha en privat familjefest i klanens mottagningsrum i kväll. Kom ihåg att börja uppföra dig som en vuxen dam från och med nu”, fortsatte Xenia.

Miara ville fråga vem som var inbjudna till festen, men vågade inte. Detta nya som hänt, gjorde henne mera vaksam.

Sedan satt Miara framför spegeln och provade olika hårfrisyrer. Hon hade alltid tyckt om sitt hjärtformade ansikte. Det fick henne att se mera oskuldsfull ut än hon var. Annars hade hon aldrig förr tänkt så mycket på sitt utseende. Miara delade håret i mittbena och kammade ner det längsmed bröstet. Flätor var inte speciellt spännande, men det var den frisyren som klädde henne bäst. Om hon snodde det lockiga håret i två spiraler och lade in guldkedjor, skulle det bli lite häftigare. Miara studerade sina ögon tankfullt. Konstigt. Hon hade gyllene ögon. Ingen annan av syskonen hade det. Överhuvudtaget var det inte vanligt bland svarta sirianer. Hon trodde inte det var speciellt fördelaktigt.

Miara kom ihåg en incident från barndomen: Hon följde med sin mor ner till den kvinnliga schamanen för att hämta smink.

Dörren in till kapellet stod öppen. Under tiden schamanen gjorde Xenias smink, passade Miara på att titta in i det andra rummet.

Där hängde bilden på hon.

Det var en stor gobeläng som visade en naken kvinna i full storlek mitt i en vild dans. Konstverket hängde bakom altaret. Miara stirrade förhäxad. Altaret med sina ringar och kedjor gjorde inget intryck på henne, även om alla visste att där offrades översteprästinnan under Nairobistammens nyårsceremoni.

Var är du, unga Kali? Ut därifrån!” Schamanen rusade in och drog Miara ut från kapellet. Hon var rasande. ”Berätta aldrig för någon att du varit i det rummet. Det bringar enbart olycka. Begriper du?” Hon skakade Miara.

Xenia grep in. ”Jag tillåter inte att du bestraffar min dotter. Det klarar vi utmärkt väl själva.”

De gick tillbaka till Kaliklanens gemak.

Vem är kvinnan på bilden där inne, mor?”

Hon var en berömd översteprästinna. Men vi borde inte prata om sådant. Det angår inte det profana hovet”, sa Xenia.

Var hon min mormor?”

Nej, den andra.” Xenia viskade. Det var tabu att ta namnet i sin mun.

Miara förstod. Bara två översteprästinnor hade överlevt mera än en säsong och blivit maktfaktorer inom Nairobistammens religion sen Urian blev härskare. Det var hennes egen mormor från Mazoklanen och Fanny Robes. Sistnämnda hade deltagit i drottningens uppror.

Fanny Robes hade gula ögon.

Hon mötte sin egen blick i spegeln och reste sig för att slippa se.

Miara tillbringade resten av förmiddagen med att springa längsmed galleriet och genom lägenhetens alla rum för att känna hur den långa kjolen böljade runt benen. Ingen tillrättavisade henne. Alla unga flickor brukade göra så när de hade fått sin första långa kjol. Det var fullt normalt att de sprang av sig den sista resten barndom.

Till slut vågade hon sig nerför trappan från galleriet. Hallen var återställd åt det profana hovet. Den röda löparen var utrullad igen och rökelsekärlen borta. Ljuset som föll in genom fönstren på gaveln fick rödfärgen på väggen bakom tronen att lysa starkare.

Miaras ögon letade sig upp till galleriet ovanför bågen med Kaliklanens mosaikmönster. Var det lätt att se dem från hallen? Hon tog ett par danssteg. Här hade översteprästinnan dansat. Vad hade hon egentligen drömt föregående natt? Miara skakade på huvudet som för att skingra minnet om drömmen. Så kastade hon en snabb blick runt sig, och viskade det förbjudna obscena namnet: ”Fanny.” Därefter löpte hon snabbt mot trappan, glömde den långa kjolen och snavade.

Hon räddades av ett par starka armar. Miara sträckte ut händerna för att ta för sig i fallet, och upptäckte härskarens röda tunika. Hon släppte taget. Urian log och kramade henne. Miaras ansikte hettade av skam. ”Jag kände knappt igen dig i lång kjol, lilla vännen.” Han höll henne fortfarande fast med raka armar och studerade henne. ”Ni växer snabbt upp. Varje gång ett av Xenias barn introduceras vid hovet, påminns jag om min egen ålder.”

Härskaren Urian den Fruktansvärda var en ful man med svarta ögon under tjocka sammanväxta ögonbryn och svart lockigt hår som stod i ett vilt moln om hans hemska ansikte. Det berömda nairobiska gulddiademet gjorde ett misslyckat försök att tämja detta stora hår. Hans kropp var fortfarande ungdomlig och väl tränad under den röda härskartunikan. Då härskaren var ung, hade alla klaner kämpat för att framföra sin kandidat till ställningen som drottning eller bihustru för att stiga i makt med henne. Efter att han i rask följd hade dödat ett par bihustrur och en drottning genom att offra dem till Svarte Nairobi, var de inte så ivriga längre. När härskaren satt på tronen och stirrade uppmärksamt på hovet med musklerna darrande under kläderna, liknade han ett rovdjur på språng, klar att döda och äta upp sina fiender. I själva verket stod en del av hans älskarinnor från djungeln för kannibalismen. Urian själv var vegan, om än en militant sådan.

Miara var så förvirrad att hon blev svarslös, något som var ovanligt för henne.

Du tycks inte ha ändrats mycket sen du var barn. Ska vi bli eniga om att du uppför dig lite värdigare från och med nu? Att springa omkring i långklänning passar inte för en förnäm ung dam. Du ska skrida fram med värdighet”, sa Urian.

Jag kanske lär mig innan introduktionsceremonin. Förresten, mina föräldrar ska hålla en fest för mig i Kaliklanens mottagningsrum. Kommer du?”

Det är klart. Du är mitt favoritbarnbarn, vet du.”

Är det slut med våra musikluncher i drottningens audiensrum nu när jag är vuxen?”

Inte nödvändigtvis. Jag fortsätter gärna om du vill.”

Det kunde ändå aldrig bli som det var förut. Allt hade ändrats då Svarte Nairobis äldste kultledare dog. Miaras musiklärare Martin kom till Kaliklanens gemak. Han öppnade den orange påsen med Mazoklanens mönster som innehöll hans stränginstrument. ”Jag vill att du ska ha mors musikinstrument”, sa han. ”Du är fullärd nu.”

Betyder det att vi aldrig mera ska spela tillsammans?” sa Miara.

Mästaren har givit mig tillstånd att tävla om kultledarpositionen”, sa Martin.

Xenia, som satt tillsammans med dottern i mottagningsgemaket, nickade. ”Det lär vara mycket hårda tester”, sa hon. ”Dessutom passar det sig inte att en kultledare umgås med det profana hovet.”

Jag kanske inte överlever testen, därför vill jag att du tar hand om mitt instrument redan nu”, sa Martin.

Han överlevde, och blev även kultledare. Men han tittade aldrig på henne eller sa något när han hade vakt. En kultledare skulle vara koncentrerad på Mästaren.

Miara log osäkert mot Urian. ”Tycker du jag ser för barnslig ut? Tror du inte jag kommer att växa till mig och bli mörkare i hyn?”

Nej, jag är rädd du kommer att fortsätta vara liten och ljushyad. Du har redan blivit kvinna.”

Är jag ful?”

Nej, du är söt. Speciellt när du rodnar. Du kommer att få svårt att dölja dina känslor, Miara.”

Jag önskar jag vore lång och mörk.”

Tyvärr är du själv orsak till att du stannade i växten. Mästaren såg dig på galleriet och framkallade din blödning. Jag råder dig att inte springa omkring i hallen. Du vet, en vuxen flicka av högsta rang vid hovet bör inte utsätta sig för faror. En ung man av lägre rang kan få för sig att vilja stiga med henne.”

Miara förstod. Våldtäkt var en godtagbar form för frieri i Cibia.

Är inte du Mästaren?”

Han finns som en parasit inom mig, men du ska inte förväxla oss. Mästaren är farlig för dig.”

Det hade hon redan upplevt. Om han kunde framkalla blödning hos en kvinna, kunde han säkert göra mera skada. Miara kom ihåg översteprästinnans skakande ben under dansen. Hon kanske visste att hon måste fullfölja dansen för att överleva, men Mästaren önskade döda henne under ceremonin. Därför kunde hon inte fortsätta dansa. För Miara slutade alltid ritualen med att kultledarna bar översteprästinnan in i kapellet. Vad som sen hände, visste hon inte. Hon misstänkte att Mästaren inte behövde bruka våld för att döda offret. Det gick rykten om att han sög livskraften ur sina offer så att de lämnades som torra skinn på altaret.

Urian gav henne en kram innan han såg till att hon verkligen gick tillbaka till Kaliklanens gemak.

Resten av dagen satt Miara framför spegeln och provade smink och smycken. Hon upptäckte att det mesta av sminket var för starkt för hennes bleka färger, och avstod helt. Däremot vägrade hon äta mitt på dagen för att få det intressanta hungriga utseendet kultprästinnorna i vänstra galleriet hade.

Xenia och Karolina klädde henne för festen. Miara var överraskad över att alla hennes förslag till kläder, smycken och hårfrisyr beviljades. Den barnsliga flickan Miara med flätor som snodde sig för att håret var så lockigt, ändrades till en elegant ung hovdam med diskret ringad klänning och korkskruvslockar med guldkedjor istället för flätorna.

Maria satt iförd en kort tunika på en kudde och stirrade avundsjukt på den yngre systern som så oväntat hade blivit kvinna. Maria skulle skickas i säng samtidigt med den yngsta systern Rosia.

Xenias make Nator stack huvudet in i omklädningsrummet och nickade uppmuntrande till kvinnorna innan han vågade träda in. Han öppnade ett juvelskrin han hade med och tog ut ett tungt guldhalsband med stora topaser. ”Detta är till dig, Miara, från min äldre bror Kali.”

Xenia tittade indignerat och förvånat. ”Men det är då alltför mycket. Har han blivit galen? Alla kan se att det är ett originalverk av den berömde konstnären Ziro. Varför har aldrig du gett mig ett sådant smycke?”

Jag vet inte vad som flugit i honom. Om du önskat dig en äkta Ziro, varför har du aldrig sagt till om det?” Nator kröp ihop som en bestraffad alkolohund.

Måste jag verkligen tala om allt för dig? Kan du aldrig själv tänka ut vad en kvinna önskar sig?” Xenia fnös. ”Typiskt män.”

Miara såg beundrande på sig själv i spegeln. Topaserna fick på något underligt vis hennes ögon att verka mera gyllene, som om det varit konstnärens mening. För första gången accepterade hon sina gula ögon.

Miara slet sig från sin spegelbild och gick till Kaliklanens mottagningsrum där festen skulle hållas. Deras klanmönster i blått, burgunderrött och gammalrosa fanns både i mosaikerna på väggarna och i alla textilier. Klanmedlemmarna som var inbjudna till sällskapet, var elegant klädda i tunga broderade tunikor och med smycken av guld och juveler. Miara tyckte deras nosringar var lite för utmanande. Det var symbolen som utmärkte mannens överlägsenhet framför kvinnan. Kaliklanens armringar var dessutom bredare än de andra klanernas. Miara var klar över att hennes klan utmärkte sig framför de andra, både på grund av dess nära släktskap med härskaren och för att den alltid hade förbundits med Cibiaklanen, även innan Eros den Evige erövrade hela planeten.

Hon studerade varje ansikte noga och visste vad de tänkte om hennes ställning vid hovet. Hon var dotter till en klanledare och kunde lyfta män av lägre rang till sin position om de gifte sig med henne. Miara plutade med munnen.

Då hon beordrades att gå ut mitt på golvet och vända sig långsamt om så alla kunde studera henne noggrant, gjorde hon det med sådan värdighet att männen applåderade.

Hon för sig som en boren drottning”, konstaterade Nator.

Klanledaren hade redan druckit för mycket. Han brukade hälla i sig jäst alkolomjölk på fester. Elaka rykten viskade att det var ett sådant tillfälle som hade skaffat honom Xenia till hustru. Som dotter till en översteprästinna var hon inte riktigt rumsren. Hon hade tagits till nåder av moderns klan som barn, då hon annars hotades av ett öde som kultprästinna.

Nators två äldre söner försökte lugna sin far. Ville han verkligen gifta bort någon av sina döttrar till den gamle härskaren?

Precis då valde Urian av Cibia att göra sin entré. Han kom in i rummet med två kultledare som livvakter. Alla gästerna reste sig. Deras förvånade ansikten visade att ingen visste att han var inbjuden. Även Nator och Xenia såg överraskade ut.

Härskaren lyfte handen och tillät dem att sitta ner. Miara gick förtrogen upp till morfar och bjöd på ett glas jäst alkolomjölk. Han ryckte till och stirrade på hennes halsband. ”Varifrån har du fått det smycket, lilla vännen?”

Xenia vädrade sitt misshag. ”Nator säger Kali skickade det till den första vuxna flickan i hennes generation. Kan du tänka dig, en original Ziro. Kali måste vara galen. Nator har aldrig givit mig något liknande.”

Urian lyfte ögonbrynen. ”Kali tycks vara en hemlighetsfull och oberäknelig person numera.”

Jag är säker på att han aldrig ens givit sin hustru ett sådant smycke, trots att hon fött honom två söner”, fortsatte Xenia.

Söner är inte speciellt viktiga i den miljön han föredrar att leva i”, sa Urian.

Nator gav tecken till de unga manliga tjänarna att de kunde börja servera. Det var nakna småpojkar som inte hade kommit i puberteten än.

Miara stirrade beundrande på Urian den Allsmäktige med sina stora gyllene ögon i det barnsliga hjärtformade ansiktet. För henne var härskaren en snäll morfar som tittade välvilligt på henne när hon tillitsfullt klättrade upp i hans knä. Hon beundrade härskaren med det naiva barnets tillgivenhet. I hennes ögon var Urian utan brister, den perfekte kraftfulle härskaren. Hon ville vara så nära honom som möjligt så ofta hon kunde. Men Maria och de andra barnen var rädda för honom.

Miara satt vid sidan om Urian. Skyggheten hon känt inför sin klans manliga sällskap försvann. Hon lät sin yngste bror, som bar runt drycken, servera henne mera bakom föräldrarnas rygg. Hennes ögon började lysa och hon pratade friare. Dessutom blev hennes röst mörkare och lägre. Urian log uppmuntrande och skålade mycket. Han tyckte tydligen utvecklingen var intressant.

Varför har du inte gift om dig?” sa Miara.

Jag har inte behövt någon ny drottning”, sa Urian.

Om du skulle träffa en ny flicka och bli förälskad, skulle du kunna tänka dig att ta en ny drottning?”

Jag väljer inte drottning med känslorna.”

Kultledarna, som stod vid dörren, tittade intresserade på Miara.

Xenia tog glaset ur hennes hand. ”Du har fått nog nu.”

Urian flinade ironiskt. ”När den jästa alkolomjölken går in kommer flickans verkliga natur fram. Du behöver inte låtsas, Xenia, jag läser er alla som öppna dokument. Vi får vakta denna söta flicka noga, så hon inte råkar illa ut, eller hur?” Härskaren tittade snabbt på sina livvakter. Han reste sig, och det samma gjorde resten av sällskapet.

Miara kastade en blick på mor. Xenias hatfyllda blick gjorde henne nykter. Varför hatade mor Urian?