Alla inlägg av forlag

Ännu en höjdarbok från KG Johanssons sida

Varje ras i universum som når så högt att de kan kontrollera sin omgivning, först genom eld, kläder och hyddor eller grottor, så småningom med datorer och konstgjorda intelligenser, kommer åtminstone under en period att använda en stor del av sina framsteg som vapen. Ni minns hur hackerattacker förstörde kärnkraftverk och släckte ned storstäder eller fick trafikflygplan att flyga rakt in i varandra? Tror ni att den första yxan skapades för att hugga ner träd? Hur som helst dröjde det inte länge förrän någon högg sin granne i huvudet med den.”

Vid 2000-talets slut är världen ett knappt kontrollerbart kaos. Israel är sedan länge borta, tredje världen bortkopplad och resterna av västvärlden är förändrad. I Förenta Staterna styr tre presidenter, men inte efter meritokratiska principer utan kvoterade efter ras och kön. Stora delar av mänskligheten är sammankopplad digitalt genom vad som kallas Noisy, ett slags internetsystem i hjärnan. Tanken var att genom sammanlänka folk så skulle förståelsen för varandra öka och mängden kravaller och terrordåd minska. Det stämmer bara delvis, istället fungerar Noisy ibland som rena raketbränslet i konflikthärdar då känslostormar ännu lättare än förut överförs från en individ till nästa. 
För att skänka hopp om samarbete och framtidstro sänds ett rymdskepp med internationellt blandad besättning ut på uppdrag. Vi får i synnerhet följa Ana och Chris, ett par som skiljs åt av expeditionen där den ena får stanna och den andra får åka. Rymdskeppet kontaktas under sin färd av något som kallar sig Beatrice, en utomjordisk hyperintelligens som säger sig vara på väg att rädda mänskligheten. Men talar hon sanning?

Stewe Sundin.

Provläsning Beatrice

Smakprov från KG Johanssons bok Beatrice.

1. Ökenvandraren

Okej, ja, ni är i alla fall välkomna hit, så att säga. Även om jag är er gäst och ni är … hur som helst vet jag att ni lyssnar uppmärksamt på mig, och jag ska försöka vara så tydlig det bara går, även om jag medger att jag är rätt spänd. Jag tror ni förstår.

Jag önskar verkligen att jag såg er bättre. Det här vassa ljuset … jag skymtar bara några huvuden och axlar. Jag vet att ni inte är mina vänner men jag skulle ändå vilja se era ansikten.

Å, ursäkta, det där kanske inte var en idealisk början? Eller hur? Men ni ser ju hur jag ligger fastspänd här, helt hjälplös, och jag vill bara be er om att lyssna på mig innan ni gör något. Överilade handlingar blir ofta ångrade, brukade min pappa säga.

Så att.

Jag gick genom öknen, en natt och en dag fast jag sov lite under dagen, och sedan en natt till. Jag sov igen och den tredje natten gick jag över bergen och gränsen, ni vet säkert att jag hade betalat två lokalbor för att följa med mig, fina killar tyckte jag och jag vet att de gillade mig, inte bara för vad jag gjorde utan bara för att jag var jag. Jag gillar att bli omtyckt, gör inte ni det? Även om det bara skulle vara för min – nåja. Hur som helst.

Sedan navigerade jag efter stjärnorna, när killarna vände om, jag kunde ju inte använda någon GPS eller något som gick att pejla in, så i morse klockan två och tre och fyra var jag helt ensam under stjärnorna, jag hade gått över bergen då och traskade i mer öken. Bara jag och stjärnorna och månen och den där långa raden av fotspår när jag såg mig om, och stjärnorna i öknen är så underligt klara och månen var full, ni vet, det är nästan omöjligt att inte tänka på livet och döden och stora frågor för den som känner sig så ensam och liten. Jag tänkte mig att jag var en stjärna, hundra ljusår bort, alldeles ensam i det stora mörkret, men sedan kunde jag inte låta bli att tänka på hur ni bombade den där byn, och vi bombade den, men ändå arbetar de åt oss. Det är som en pojkvän jag hade, han bedrog mig gång på gång och sedan kom han tillbaka igen och jag fixade efterrätter åt honom – har ni hört den där urgamla låten, “I know I’m dumb but I’m not a dweeb?” – förlåt. Svamlar. Ni vet inte, eller hur? Men det var därför jag inte riktigt kunde lita på de där killarna, jag gav dem pengar men de kunde bara ha lämnat mig i sanden, de kunde ha våldtagit mig, jag såg nog vad de tänkte på när vinden slet i mina kläder, men de var bra killar, de lät mig vara. Och hade jag fastnat för mycket i att tänka så kunde jag ha blivit rädd. Och jag vet att mina chefer hellre skulle ha skickat, ni vet … i stället för mig skulle de hellre ha skickat någon liten grå mus om ni ursäktar uttrycket, jag vet ju att jag är attraktiv, men de valde mig ändå därför att jag helt enkelt var bäst. Nej jag skryter inte, det är bara fakta, jag vet att det var därför de valde mig eftersom de talade om det för mig. Så när de här killarna såg på mig, särskilt den yngre, han kan inte ha varit över tjugo, en pojke, han var bara en pojke, så visste jag exakt vad han tänkte och jag såg honom i ögonen och jag visste att han visste att jag visste. Inbillade jag mig. Ni vet.

Ursäkta mig om jag babblar. Tjejer måste ta för sig, eller hur, och jag är rädd för att jag misslyckades så nu kommer ni att göra saker med mig och jag kommer aldrig att gå under stjärnorna igen, aldrig gå alls antar jag, och jag är så hemskt rädd för smärta. Han var lite söt, den där pojken …

Ni har tagit två av oss förr. Tredje gången gillt fungerade inte. Jag antar att ni tror att ni har koll på oss nu, men jag vet att mina kollegor inte ger upp, de jobbar dygnet runt för att hitta nya knep. En dag kommer en av oss att ta sig hela vägen, inga helikoptrar som klapprar ovanför, inga skarpa skuggor eller metalliska megafonröster, ni kommer att ha en inkräktare ibland er och sedan är det för sent.

Nu babblar jag igen, jag försöker väl hålla tankarna borta från vad som händer och vad som kommer att hända. Jag har den här teorin, förstår ni – var snälla och gör mig inte illa –

Ursäkta. Tappade kontrollen. Förlåt. Låt mig berätta om min teori. Jag vet inte hur mycket ni känner till om olika teorier om medvetandet, som att barn i ettårsåldern upptäcker att de inte utgör hela världen utan att de är en enda separat varelse – de kan känna igen sig i speglar och så vidare, och de lär sig snart ordet ”Nej!” för att visa att de är oberoende. De inser att de inte är världen, men att de kan förändra världen … de börjar förstå sådana saker, och när de växer upp blir några av dem som Buddha eller Jesus eller Hitler.

Ni kanske vet att det finns olika teorier om medvetandet? En är hermeneutiken, som säger att vi ständigt tolkar världen eftersom allt vi kan uppleva kommer genom våra sinnen och om – ni vet – om varseblivningens dörrar kunde rensas skulle vi se att allting är oändligt, och så vidare. En annan teori är fenomenologin, som säger att medvetandet alltid sysslar med något, ett fenomen. Och så vidare.

Nu råkar jag ha min egen lilla teori – tråkar jag ut er? Jag vet att jag babblar men kan ni vara snälla och låta mig prata, bara lite till snälla? Jag har alltså min egen teori om hur medvetandet fungerar och jag vet inte hur många som har tänkt på det här:

Medvetandet är som en himmel med moln. Ibland är medvetandet nästan tomt, det är nästan bara blå himmel, bara någon enda liten molnstrimma, som en surrande fluga ungefär. Ni förstår det här, det är jag säker på. En annan gång kanske vi har stora saker att tänka på, en separation, ett nytt jobb eller att flytta någon annanstans, och vi tänker på fördelar och nackdelar och vad mamma ska säga och att det är synd att lämna sina vänner men lönen blir mycket högre, eller vad det nu är, och alla de där tankarna är som stora vita eller mörka moln som glider ut och in i och mellan varann, en del är jättenära och andra längre bort, och eftersom våra medvetanden är så underliga kanske vi plötsligt kommer ihåg någon gammal film eller någon som log mot oss för flera år sedan – ibland är medvetandet som en stor hop med folk som skriker och skrattar och gråter och bråkar eller vad som helst. Så medvetandet är fullt av oro och glädje och minnen, hopp och begrepp och idéer, och när jag gick över gränsen blev ett moln jättestort i mig. Gränser.

Ni vet?

Hör ni mig?

Försöker ni knäcka mig? Jag känner att ni lyssnar.

Säg något.

Jaha. Okej, jag pratar på då. Det gör mig mindre rädd.

En del av alla de där idéerna eller begreppen är jättelika, saker som Krig eller Kärlek eller Jag eller Min Vän eller något. En sådan idé är Gränser.

Jag tror att den idén är på väg ut nu. Tror inte ni det? Ni och jag och många andra håller på med att korsa, eller kränka eller flytta, något som … som inte kommer att finnas så länge till.

Förlåt igen. Jag försöker föreställa mig en gräns men ett av molnen i mitt medvetande är stort och hemskt svart och det bara pressar sig på mig. Ja, det är skräcken. Det är svårt att kontrollera skräck – jag vet ju att ni till exempel skulle kunna köra ett par tusen volt genom alla de här elektroderna på mitt huvud och allt som är jag skulle sluta existera. Och varför skulle ni göra något sådant? Därför att det finns gränser mellan oss. Jag är inte ni. Ingen är någon annan. Det där uttrycket ”ingen människa är en ö” är ju en sympatisk tanke men ursäkta, den stämmer inte. Hur skulle folk annars kunna hålla på och ha ihjäl varann, fiender, rivaler, ibland syskon eller föräldrar eller partners, om det inte fanns gränser mellan oss?

Ni är inte jag. Ni kan hålla koll på min puls och mitt EEG och annat men allt det där är bara data för er. Jag befinner mig bortom er medkänsla och det är det som skrämmer livet ur mig.

Har ni någonsin tänkt på hur nästan alla gränser är mänskliga skapelser? Kanske gränserna mellan våra medvetanden är de enda gränser som verkligen finns. Okej, jag vet att det finns saker i naturen som kan användas eller ses som gränser – floder, bergskedjor, en öken eller en skog. Och det går att tänka sig gränser mellan natt och dag, vinter och sommar, sömn och vaka, liv och död. Men ingen sådan gräns är egentligen tydlig. Hjärtdöd eller hjärndöd? Sömnig, halvsovande? När är egentligen den första vårdagen? Exakt var börjar skogen?

Numera märks gränser mellan länder ut med GPS och satellitdata. Men hur kom de där gränserna till? För att människor uppfann dem. Och de uppfanns på grund av de där enda verkliga gränserna, de som finns mellan mig och er och mellan oss alla. Gränserna mellan människor. Och för tusentals år sedan bestämde folk att deras eget språk, eller deras hudfärg eller religion, skilde dem från andra, och än i dag dras gränser längs floder och berg för att skilja folk åt. Och sedan dras gränserna om, gång på gång, beroende på vilken härskare eller gud eller vilket politiskt system som är starkast.

Håller ni inte med? Jag tror att ni gör det. Jag tror ni inser att alla gränser skapas eller åtminstone definieras av människor. Och vet ni varför? På grund av våra gener. Våra gener vill leva vidare och därför uppfann de sexuell fortplantning, som innebär att de djärvaste och mest envisa och aggressiva hannarna hittar de synligaste och tappraste och starkaste honorna – ni kanske vill nämna andra egenskaper, eller flytta dem mellan könen, men jag vet att ni förstår vad jag menar. Eftersom synlighet och självförtroende gör det lättare att fortplanta sig, och eftersom samma egenskaper gör människor till ledare, får vi starka ledare som alltid vill få sin religion eller sitt politiska system, och sin makt, att växa. Djingis Khan, vet ni hur många barn han fick? Googla honom.

Å vad jag babblar. Tack för att ni inte har haft ihjäl mig än. Tror ni att jag skulle kunna få lite vatten, jag har pratat mig torr?

Tack. Håll det så där, jag ska försöka att inte spilla.

Var var jag? Ja. Okej.

Så den enda verkliga gräsen mellan oss, skälet till alla kinesiska murar och Berlinmurar och järnridåer, finns i våra medvetanden. Kanske har det funnits någon enstaka trollkarl eller häxa eller telepat eller något medium som verkligen kunde läsa tankar och korsa den där enda gränsen. Men jag tror att forskningen har visat att de bara var bra på att läsa av folk. Som astrologer ni vet, som läser folks ansiktsuttryck och röstläge och så, i stället för verkliga tankar eller medvetanden. De säger ”Du är orolig för din ekonomi?” lite frågande liksom, och kollar in hur vi reagerar, och anpassar sig skickligt så att vi får höra vad vi vill.

Känner ni till historien om den tyska hästen, Kloke Hans, som kunde räkna? Det var kring år 1900 och hästens ägare fick frågor av publiken och ställde dem till Kloke Hans, som till exempel ”Hur mycket är tre gånger tre?” Kloke Hans började då knacka med ena hoven, och han slutade alltid efter rätt antal knackningar – i det här fallet nio stycken. En forskare undersökte saken och förstod att Hans i själva verket läste av ägarens kroppsspråk – någon liten spänning i rösten, en huvudrörelse eller något – och slutade knacka. Och gissa: ägaren hade ingen aning om hur det gick till. Till och med efteråt var han säker på att forskaren hade helt fel och att Hans verkligen kunde räkna.

Utvikning. Men hur som helst: ingen kunde läsa tankar – då. Alltsammans var bluff. Men det var innan uppfinningen som får er att höra mina förvirrade tankar just nu. BCI. Brain Computer Interface.

Är det inte vanvettigt hur teknologin exploderar? Känner ni till den här stora gamla boken av Ray Kurzweil, The Singularity is Near? Klart ni gör. En dag blir datorerna smartare än vi. Och det närmar sig. Ni kanske har hört sådana här saker: 2008 kunde hjärnforskare förutsäga om försökspersoner skulle trycka på en knapp med höger eller vänster hand. Samma år kunde Yukiyasi Kamitani fotografera bilder av tankar i folks hjärnor. 2011 kunde inspelningar från hjärnor visa vad folk såg och 2013 blev det möjligt att använda hjärnvågor i stället för lösenord. Det är många år sedan. Och ni vet lika väl som jag att spjutspetsarna inom det här området aldrig blir offentliga: hemlig militär forskning.

Ja, nu är ni intresserade. Lyssna.

Så här är jag nu, med det här implantatet, inte riktigt elektroniskt. Era sensorer kände inte att jag kom och ärligt talat tycker ni att det var en märklig slump att ni fann mig. Och sedan ni spände fast mig i den här anordningen kan ni läsa mina tankar. Och jag kan uppfatta en del av era reaktioner, inte tankar men känslor, genom mitt implantat.

Så grattis. Antar jag. När ni tog mig fick ni all teknologi i mitt huvud. Jag ska berätta.

Har ni hört talas om Poul Anderson?

Okej. Nåja, det är inte många som har det. Han var amerikan och skrev science fiction. Rätt stor för sjuttio-åttio år sedan eller så. En hel del av det han skrev är liksom interplanetariska äventyr, eller intergalaktiska. Våghalsiga hjältar. Men han skrev den här lilla novellen om en telepat. Den killen hade levt hela sitt liv med andras tankar ständigt babblande i huvudet. Mummel mummel prat, röster som tjatade om Var är min bil jag lämnade den ju här – fin dag jag skulle ha tagit sommarkappan – var det där Jenny nej måste ta och ringa Jenny länge sen vi sågs – akta dig tjockis du äger inte gatan – gud jag behöver en toalett … som att höra tjugo Molly Bloom-monologer på en gång. Läser ni Joyce? – I alla fall… i allt det där, under alla år, hade han en enda gång råkat höra tankar från en annan telepat. En enda gång. Ni förstår att telepatin i den här historien fungerade bara på nära håll, kanske högst hundra meter eller något, jag vet inte. Han bara råkade uppfatta någon tanke från den här kvinnan – ja, självklart var det en kvinna! – och sedan var hon borta. Så efter det letade han efter henne i åratal och kan ni tänka er, till slut fann han henne igen, och deras medvetanden förenades eller något, och de gick djupare och djupare ned i varandras undermedvetna, eller åtminstone varandras hemliga tankar, de mest hemska ohyggliga minnen av förlust och svek och utan tvivel också, ni vet, pinsamma grälla minnen av låt oss säga kroppsfunktioner … vad ni vill, jag känner att ni vet vad jag menar, och liksom jag har ni också sådana hemska minnen. Så den här telepaten och den kvinnliga telepaten som han hade drömt om, de ser rakt in i varandras innersta och de drar sig genast bort från varandra, som om de släppte en glödhet eldgaffel, och bägge tänker samma sista tanke åt den andra:

Jag hatar dig.

Ni förstår. Jag är säker på att ni förstår vad Poul Anderson menade med den novellen: människor behöver gränser mellan varandra. Mycket sällan eller aldrig berättar vi våra mest hemliga minnen eller fantasier, ens för livslånga vänner eller partners.

Minns ni liknelsen med medvetandet som stora och små moln som glider omkring eller genom varandra? Tänk på den igen. Anta att ni är sådana tankspridda människor vars tankar telepaten inte kunde låta bli att höra? Då skulle allihop känna typ hundraelva moln som rördes ihop. Att läsa av en sådan hjärna skulle bli, låt oss säga, kaotiskt. Men anta i stället att ni koncentrerar er på en enda sak – ni kanske har hört det dr Johnson sa, ungefär: ”Tanken på att jag kommer att bli hängd om en halvtimme kan göra underverk med koncentrationsförmågan”? Och med den nivån av koncentration knuffas alla de små molnen undan och en enda tanke fyller hela medvetandet, ofta upprepad i outtalade ord. Som Hur i helvete ska jag ta mig ur det här levande?

Ja, den tanken är ganska högljudd i mig just nu. Jag har inte gett upp.

Det BCI ni använder på mig just nu är rätt avancerat. Jag ligger fastspänd här och ni kan läsa mina medvetna tankar, formulerade som ord eller i bilder. Ett par gånger har saker liksom bubblat upp från mitt undermedvetna eller så. Jag är fortfarande rädd. Men ni har inte riktigt nått ner till det undermedvetna eller det omedvetna. Ni vet inte mycket om min sexualitet eller vad jag drömmer om eller vad som skrämmer mig. Teknologin har inte kommit så långt än, och som ni vet anser många forskare att det vore klokt att ta en paus: anta att Poul Anderson hade rätt? Anta att de där gränserna mellan människors hjärnor, de som har gett upphov till alla andra gränser, faktiskt är nödvändiga? Vad skulle hända om något slags medvetandevirus spreds från människa till människa, via nätet eller till exempel via kyssar, och förstörde alla murar mellan oss?

Skulle vi kunna leva med det?

Jag ber om ursäkt. Ja, jag ber om ursäkt igen. Förlåt att jag har fått er att följa mina tankar genom mitt och ert BCI så här länge. Men ni förstår, våra tekniker bestämde att det måste göras på det sättet.

Alla frågor kan vändas upp och ned. Så – kan vi verkligen leva utan det här?

Ni har sett alla krig i det här landet. Hundratusentals döda, miljoner på flykt. Luftanfall, drönare, gas, terror från alla sidor. Och ingen kan avsluta det. Hatet sprids i familjer och religioner och släkter och det blir starkare för varje människa som dör.

Det måste få ett slut.

Det BCI jag har i huvudet bygger på elektrokemi som är nästan biologisk. Det är flera storleksordningar snabbare och mer effektivt än elektroderna ni satte på mig. Ändå läser det egentligen inte era tankar, och definitivt inte era dolda undermedvetna nivåer.

För mitt BCI är inte en extremt känslig mottagare. Bara tillräckligt för att jag ska känna hur ni reagerar.

Ni förstår, mitt BCI är i första hand en sändare. Det sänder via elektroderna på mitt huvud till elektroderna på era, och vidare rakt in i era sinnen, på undermedvetna nivåer. Det är vårt stora genombrott. Att kunna sända, och snart också läsa av, undermedvetna tankar och känslor. Det fungerar och det är effektivt. Elektrokemi.

Det här kan bli framtiden. Din partner lämnade dig? Din vän dog? Du vann inte det där priset? Sådana sorger botas lätt. Kanske kommer mediciner att säljas, eller något i stil med den där andra gamla science fiction-idén, stämningsorgeln, där det räcker med att vrida på en knapp för att bli mindre trött, sorgsen, olycklig. Eller vad som helst.

Det jag har är bara en betaversion. Ett fältexperiment. Men vid det här laget vet jag att det fungerar. Och ni också: allt mitt babblande, noggrant förberett och inövat för att ge er ett intryck av en rädd och ganska vimsig liten flicka, har arbetat tillsammans med min elektrokemiska sändare. Ni, alla ni, är nu mycket nära att bli förälskade i mig. Det kommer inte att hända – men ni kommer att känna en djup respekt för vad jag har sagt. Och trots att ni intellektuellt vet att era medvetanden har blivit påverkade – som att känna den där glädjen komma fastän vi vet att den beror på vinet – kan ni inte låta bli att veta, djupt inom er, att jag har rätt.

Ja, jag känner det. Ni vet att det här kriget måste få ett slut.

Ni vet att ni måste kyssa era chefer och underordnade, er familj och era vänner, se dem i ögonen och förklara för dem: det här kriget måste sluta. Ni måste sprida det här viruset, via elektroder, via ord, via alla tänkbara sätt, nu genast. Den vetskapen är en del av er nu, lika viktig som ert behov av vatten och föda och andra människors närhet: även om en del av ert intellekt skulle komma ihåg vem ni var förr och vagt protestera mot att jag våldförde mig på er, så kommer ni inte att lyssna. Det här är en del av er nu, en del av er kärna. Det är bortom gott och ont – liksom metoden som jag använde.

Ja, bra, det är dags att spänna loss mig. Nu kan vi ta det där glaset vin. Nej nej, allt är bra, ni behöver inte skämmas, jag har bara visat er hur det måste vara. Tack, men jag kan gå själv. Vi har gjort världen bättre, förstår ni det? Vi har korsat, eller snarare krossat, några gränser. Det här är slutet på början.

Vad tror ni kommer att hända nu?

Fångad i lyxvilla

Utvärdering av två kurser i Sitges med Ann Ljungberg.

Jag åkte till författarkursen för att byta miljö och försöka komma i gång igen med ett manus som blivit liggande i fem år. Jag fick fart på skrivandet. Manuset tog en oväntad vändning i riktning det humoristiska, och jag vet fortfarande inte om jag ska hålla den stilen eller göra det mera dramatiskt.

Grannen hade bilen på balkongen.
Samtidigt ville jag slicka lite högre sol under oktober och gärna ta några extra bad. Vi fick en släng av den fruktansvärda stormen på Mallorca som dödade så många människor. För oss blev det en del vackra blixtar och en formidabel regnbåge dagen efter. Att jaccuzin blåste sönder och en del andra saker hände fick vi ta. Ingen direkt katastrof hos oss. Tyvärr blev jag fånge i lyxvillan pga min skadade höft. Försökte ta mig ner till staden första dagen, med fruktansvärda smärtor som resultat. Det var trappor överallt, även ner till byn utan räcken dessutom, just det jag hade fått förbud mot. Lyckligtvis hade jag det bästa enkelrummet, med utgång direkt till terrassen och badrummet i anslutning till rummet. Så en trapp slapp jag.

Utsikt mot Sitges.
Torsdagen hade vi vilodag, och jag följde med på en vinprovning på Pares Balta. Gården var ekologisk och drevs enligt Rudolf Steiners principer, vilket innebar homeopatisk gödsling under nemåne, får som gick mellan raderna och åt löven efter skörden och gödslade, samt pollinerande bin som även producerade honung. Vinet var gott.

Vinkällare 12 meter under jorden.
Andra veckan var det kurs om marknadsföring på internet för företagare. Innan jag reste, visste jag exakt vad jag ville lära, nämligen hur man använder Facebook för företagare och Instagram för företagare. Det var en intensiv kurs och jag lärde mig mycket nytt. Vi hade vilodag fredag, då jag skulle praktisera vad jag lärt på egen hand. På kvällen tänkte jag att detta var hopplöst, jag tyckte jag kunde mindre än innan och begrep inget av varken Facebook för företagare eller Instagram dito. Så sov jag 11 timmar, blev coachad under förmiddagen och lärde allt jag ville. Det var även undervisning i hur man skriver pressrelease, vilket jag har gjort med framgång redan, och hur man skriver nyhetsbrev. Nu var min hjärna så full att jag brydde mig inte om nyhetsbrevet. Det får vara till en annan gång. De flesta av mina kurskamrater ska hålla föredrag eller kurser, vilket jag inte ska. De som inte hade hemsidor fick skaffa egna domäner. Hemsidan är klar för min del. Jag lärde mig skapa rullningslistor i wordpress, vilket gör översikten bättre.

Vi fick alltid god mat.
Jag vill bara tacka de två Ann – Ljungberg och Tavelin för en fantastisk kurs, samt våra värdar Connie och Gunilla som gjorde allt bra för oss, skjutsade, lagade mat och såg till att vi hade det bra på alla vis.

Jag har ett gott råd inför en kurs där man behöver vara uppkopplat nästan hela tiden: Skaffa extra surf på telefonen och använd den som internetuppkoppling med delning till datorn. Sitter vi en hel kurs med tunga filer uppkopplade till samma wifi på ett litet hotell så brakar internet ihop.

För stort för att prata om

För stort för att prata om. Novellsamling av Anna-Carin Svanå.

Brage Böcker. 110 sidor.

Förutom titelnovellen finns sex noveller till. Den röda tråden är tillkortakommanden, en känsla av otillräcklighet, stress och hämningar. Alla historierna är rappt skrivna med en extra knorr. Många borde känna igen sig under läsandet

I En liten tromb skulle sitta fint möter vi den undertryckta medelålders Marina och hennes dominerande mor som hon känner sig tvungen att ta sig an. De ska fira midsommar i sommarstugan och bestämmer sig för att vara med på ett knytkalas. I ett möte med en gammal vän öppnas Marinas ögon och hon inser att hon skulle kunna ha ett helt annat liv.

I Knäppgöken och hans syster firar den medelålders nyskilda Veronica nyår med sin udda granne och hans syster istället för att gå på en raggningsfest med sin bästa väninna. Hon lär sig att man inte behöver gå över bäcken efter vatten.

I Egentid tar Sandras omtänksamme man hand om barnen en förmiddag för att hon ska få lite egentid. Men denne kokar bort i en massa sysslor som hon tycker att hon måste göra först innan hon setter sig med den efterlängtade romanen och en kopp kaffe. Då hon äntligen tycker att hon kan sitta ner, kommer familjen hem och tror att hon suttit ner och haft det bra hela tiden de varit borta.

För stort för att prata om beskriver manlig vänskap. Två grannar, Arman och Petter, möts i sitt ointresse för fotboll. Arman är hemmaman och passar barnet. Så småningom framkommer att Petter och hans fru har drabbats av en tragedi. Samtidigt känner Arman en viss dragning till Petter. Samspelet mellan de två familjerna är fint skildrat.

Knips handlar om en man som går runt i trädgården och klipper mördarsniglar. Förhållandet till grannarna är spänt och komplicerat. Så småningom får vi veta varför, och en tragedi spelas upp. Han kan inte göra mera än att hämnas på mördarsniglarna.

I Ett främmande barn hamnar en äldre barnlös kvinna ofrivilligt mitt i en demonstration och får panikångest. Samtidigt tvingas hon ta hand om ett okänt barn för att det inte ska råka illa ut.

I Vända sitt ansikte till sitter den stressade Karolin vid sin mors sjukbädd och minns alla gånger modern inte hade tid med henne som barn. Det går upp för henne att hon själv beter sig likadant mot sina egna barn då karriären krockar med familjelivet.

Bokmässan Göteborg 2018

Jag hade glömt beställa rum på Gothia Towers, och då jag äntligen kom loss, fanns inga kvar. Jag kunde få ett i Upper House. Dubbelt så dyrt, men äventyraren vann över snålheten. Det var en helt sluten avdelning i Gothia Towers, med egen glashiss som åkte utanpå hotellet. Vi fick ett rum på tjugofjärde våningen som hade ett badrum med både dusch och badkar, bra för en duschfantast. Dessutom hade vi som bodde där uppe eget frukostrum på tjugofemte våningen. Men frukosten bestod av konstiga smårätter som påminde mer om middagsrätter och de hade varken pannkakor eller bananer. Där fanns även receptionen och en bar med soffgrupper. Vi hade tillgång till spa med uppvärmd utomhuspool på tjugonde våningen. Spaet var en upplevelse. Det fanns flera bassänger med och utan bubblor, en fantastisk hamam, och uppvärmda liggsängar. Jag testade allt. Hade tänkt vara där i en timme, men det räckte inte, så jag missade ett TV-program jag kan se på Play senare om jag gitter. Vi fick badtofflor och en necessär med olika peelingcremer och tvålar. På rummet fanns morgonrockar, och det var meningen att vi skulle åka glashissen mellan rummet och spaet iförd morgonrock och tofflor. Det var lyxigt värre.

AR Yngve fotograferar monterkolleger.

På Bokmässan hade jag min vanliga monter A01:52 på hörnan mellan Fantastikgränd och ett av huvudstråken. I år hyrde jag två bord, ett på 120 cm och ett på 180 cm, som bildade en hörna mellan Fantastikgränd och huvudstråket. Vi investerade även i en golvmatta. Som alltid beställde jag el. Det blev den perfekta inredningen med kartongerna som bildade pidestal täckt av en tjock västafrikansk duk med datorn med video ovanpå. Montern delade jag med Sandra Petojevic och Anders Blomström torsdag-fredag. Lördag-söndag kom AR Yngve och Linus Löfgren. Söndag besöktes vi av författaren Anna Runhage, som signerade de sista exemplaren av sin bok Havsprinsen. Sandra undrade om det skulle bli någon kvar till söndag, men det gick ihop precis. Linus sålde slut på sin debutroman Sagan om Vattenfolket innan mässan var slut, och försvann med sin flock berlocker.

 

AR Yngve anfalls av berlocker.

De två sista böckerna i Siriuskrönikan kom i år, Översteprästinnan och Arvingen. Det känns märkligt att krönikan är färdig. Fortsättningen är de äventyr jag skrev som tolvåring. Det kan bli lösrivna noveller, men mer har jag inte planerat när det gäller Sirius. Jag presenterade hela projektet på Sveroks scen i monter A04:49.

Presentation Siriuskrönikan på Sverokscenen.
Jag hade beställt fina handgjorda Siriuspraliner av Ulrika Fjellborg och delade ut dessa endast till kunder som köpte böcker.

Ulrika Fjellborg med monterkolleger.
Som alltid hade boklagret krympt med ett par kartonger då jag kom hem och röjde i böckerna. Hammerslag, Sirius1 och Sirius6 hotade med att ta slut, men de klarade sig.

Alla framsidor Siriuskrönikan.
Jag har beställt monter igen till nästa år, och passade på att beställa rum med dusch på Gothia Towers.

Välputsad flygofficer

Ur askan av Gallus av Eva Holmquist. Ordspira förlag.

Detta är tredje delen av Gallustrilogin. Jag har inte läst de två första, men ett sammandrag i början av boken förklarar vad som hänt. Mathilda har blivit utbytt mot Hanna från Gallus. Tillsammans med vänner från olika folk av de nio folkslagen som finns på Gallus försöker hon stifta fred i riket. Alla dessa beskrivs med sina säregna drag. Det härskande folket är gallus, fågelvarelser som håller koll på de andra med sitt luftvapen. Vad annars? De är ju fåglar. De burrar upp sig och skjuter fram bröstet när de står i givakt, sysslar med ett evigt putsande och vård av fjädrar. Den jag gillar bäst är kattvarelsen Tekel. Den är lika kattig som gallus är fåglig. Jag kan inte låta bli skratta när jag ser bilderna framför sig. Det är ingen lätt uppgift att försöka ena så olika folkslag som människor, fåglar och tentakelförsedda sjödjur. Både Mathilda och hennes vänner angrips och stängs in och måste befrias. De får klättra både i friskluftsintag och avloppsrör, utförligt beskrivet. Inte nog med det, andra varelser försöker ta över deras kroppar och styra dem. Det är ett sammelsurium av intriger mellan olika folkslag. Boken är skriven för ungdomar som säkert kommer att uppskatta spänningen och det klara budskapet. För en äldre läsare är det mest budskapet och beskrivningarna av varelsernas särdrag som fastnar.

Rappt tempo

En droppe i rymden av Lisa Rodebrand. 362 sidor. Fantasiförlaget.

Detta är en ungdomsbok inom vad jag skulle kalla science fiction mer än fantasy. Texten är rapp, koncentrerad och glider fram. Strukturen är klar och tydlig.

Huvudpersoner: Diez Thomas, kallad Dito, son till befälhavaren på militärbasen på planeten Kyofanis. André, flykting från jorden. Caroline, flicka från Kolonierna.

Alla dessa är tonåringar. Jag får intryck av en hård värld där barn tvingas bli vuxna tidigt, en riktig nybyggarkultur.

Miljön: Planeten Kyofanis. En ökenliknande värld där natt och dag är mycket längre än på jorden. Urinnevånarna är maskliknande djur som kallas ozriiter. De är telepatiska. Ditos syster får god kontakt med dessa varelser. Människornas koloni där vattentornen spelar stor roll är noggrant beskrivet.

Handlingen: André och Caroline nödlandar på Kyofanis och Dito skickas ut för att ta reda på vem de är. Han blir snart indragen i en konflikt som sträcker sig helt till jorden, där genmanipulerade människor kallad klykoner har tagit makten. På Kyofanis är klykonerna människornas tjänare och hjälpare. Framåtrörelsen är snabb, koncentrationen tät, vilket gör boken till en slukarhistoria. Dito och hans vänner träffar både de olagliga, kriminella som förvisats till en av Kyofanis månar, samt Mark Keyel, en skum typ med oklar agenda som är ute efter Caroline och André. De stackars tonåringarna får fly och rädda varandra hela tiden. Och de kriminella, vad har de egentligen gjort för att förvisas? Svaret är överraskande.

Perspektivet växlar mellan olika personer i olika kapitel, vilket gör det översiktligt. Vi tvivlar aldrig på vem som har perspektivet.

Dialogerna är trovärdiga på tonåringars nivå.

Detaljerna är väl valda, beskrivningarna av de olika hinder i miljön huvudpersonerna måste ta sig igenom är tillräckligt beskrivet till att vi ser utrymmena tydligt för oss.

Jag läste boken på en flygning mellan Malmö – Kiruna turochretur. Den var så spännande att jag inte kunde sluta läsa. Kan absolut rekommenderas!

En kul grej: Jag känner en man som heter Thomas Diez, måste vara den vanligaste namnet i den spansktalande världen.

Provläsning Arvingen

Fannys dotter

Kvinnohandlaren Janus Robes kom hem från huvudstaden Cibia med sin kvinnoflock för att vila några dagar innan han drog vidare över Robesberget. Alla kvinnorna var klädda i färgrika, mönstrade bomullskjolar, tunga guldsmycken och turban. Janus log när hans färgglada följe väckte uppseende där de drog fram. Kvinnorna tittade ner i gatan och samlade kjolarna runt sig.

Som vanligt hade Janus tagit den snabbaste vägen genom djungeln. De hade träffat på netromitstammen Det Sura Vinhus inte långt från byn som var deras första mål och hans hemby. Janus visade sin skyddsamulett och skyndade på kvinnorna så de kunde nå fram innan lunch. Han lyfte piskan och tystade dem innan de passerade Nairobistammens läger. Där var allt lugnt och inga soldater sugna på att våldta passerande kvinnor syntes till. Nairobistammen skulle själv få försvara sig mot de aggressiva vilddjuren i Det Sura Vinhus. De var så hungriga att de kunde bryta sig in i civilisationen under dagtid.

I byn vid foten av Robesberget satt folk sammansjunkna under solsegel eller i skuggan av markiser och drog efter andan genom tänderna som om det skulle generera extra drag. Värmen och fukten fick luften att darra. Kvinnorna på tvättplatsen vid floden halvsov under lövrika träd, medan de då och då kastade ett öga på tvätten som var fastsatt på flodbotten med stora stenar. Insekter med genomskinliga vingar surrade runt dem. Blommor i lysande färger sträckte sig efter solstrålarna. Det ständiga tjattret från hönsfåglar av flera storlekar bröt den monotona insektstonen. Janus stannade till hos borgmästaren Kali och berättade om netromiterna. Borgmästaren kallade ihop alla vapenföra män och befallde dem att hålla vakt runt byn. Männen lutade sig på sina spjut och blinkade mot diset. Några ungar lekte och plaskade där floden var som mest stilla. De blev tillsagda att hålla sig nära sina beskyddare och inte ge sig in i djungeln.

Janus drog vidare vid soluppgången några dagar därefter för att ta sig från Cibiadalen till Robesdalen. Kvinnorna var utvilade, men ovana vid att vandra i berg, så han hoppades de skulle nå värdshuset på platån ovanför byn innan kvällen. Det färgrika följet ormade sig uppför bergssidan. Varje gång de kom till en svår passage på stigen, väntade han och hjälpte var och en förbi.

De starka vindarna stormade genom bergsdalarna och tog med sig kronblad från de lila blommorna där uppe. Där fukten från dalen träffade den kalla luften från berget, bildades snökristaller som fördes i väg med vinden. Himlen var oföränderligt blålila, mörkast rakt ovanfrån och ljusare, nästan vit, i horisonten.

På platån mellan de kalla bergsvindarna och den darrande hettan från Cibiadalen, stod ett stort tvåvåningshus med ett mindre hus på andra sidan gårdsplanen. Här var temperaturen precis lagom. En grupp kvinnor plockade bär som mognat tidigt bakom det större huset. Små barn sprang mellan dem och lekte kurragömma under deras kjolar, tills de fick en dask och kommenderades ut från trädgården.

På baksidan av det mindre huset fanns en örtträdgård där flera kvinnor i mångfärgade kjolar arbetade. En brunhårig ung pojke satt lutad mot husväggen och glodde värderande på dem med gröna ögon. Han tittade upp på Janus då den trötta flocken anlände fram på eftermiddagen och nickade till hälsning utan att resa sig. Janus hälsade med piskan lyft och gick in på gården mellan husen.

Stället tillhörde värdshusvärden och bergsföraren Faja, en av de rikaste männen på planeten och var Janus barndomshem.

Faja, som satt på bänken utanför huset och läskade sig med en kruka vin, höll handen för ansiktet för att skydda sig mot solen. Han reste sig och gick snabbt mot gästen med ett brett leende. De hade ett mer vänskapligt förhållande nu när Janus inte längre bodde hemma.

Faja kramade sonen och daskade honom på ryggen. Janus var alltid uppmärksam på hans behov.

Jag har något som kommer att passa dig utmärkt”, sa Janus.

Varorna stod tysta i bakgrunden och tittade.

Du vet jag accepterar endast konventionella artiklar”, sa Faja. Han rullade samman piskan som låg på bänken och lät ögonen glida över flocken. Janus visslade en signal. Kvinnorna ställde upp sig med barnen i främsta raden, och de längsta kvinnorna bakerst. Småflickorna tittade med oskuldens nyfikenhet. De halvvuxna flickorna kunde knappt stå stilla och puttade fnittrande på varandra. De äldre kvinnorna betraktade Faja med avsky i blicken. Han visste vad de tänkte. Under Nairobikriget hade han färgat håret beroende på om de brunhåriga eller de svarthåriga hade övertaget. Trots att den nuvarande härskaren hade svart hår, behöll han numera sitt bruna på grund av sin brunhåriga hustru. Hon skulle aldrig ha tolererat en svarthårig make.

En liten flicka stod för sig själv i utkanten av flocken. Faja fäste ögonen på henne. Hon hade ett sött, hjärtformat ansikte som dominerades av två stora, snedställda ögon som var så mörka att det inte gick att urskilja pupillen.

Vem är hon?” Faja pekade med piskan.

Janus log. ”Jag visste du var kvinnokännare nog att plocka ut Polla.”

Heter hon Polla på riktigt?” sa Faja. ”Var kommer hon ifrån?”

Janus undvek Fajas blick. ”Jag har köpt henne av en annan kvinnohandlare.”

Jag vill titta närmare på henne.”

Janus drog fram flickan i armen. Hon följde tillitsfullt med. Då Faja såg in i hennes ögon, gled hennes blick undan flera gånger. Efteråt tittade hon snabbt på honom med en viss nyfikenhet.

Har du alltid bott hos kvinnohandlare?” Faja undersökte hennes armringar. De var blanka, och avslöjade ingen stam eller klantillhörighet. Hon kunde vara efterlyst. Och vilka föräldrar var i stånd att kalla sitt barn Polla – häxa?

Flickan slog ner blicken innan hon svarade. ”Ja.”

Faja genomskådade henne. Hon ljög. Hans intresse väcktes. ”Är hon sund och stark? Är hon renrasig?”

Janus drog turbanen av henne. Håret föll i mjuka, svarta lockar ner över axlarna och ryggen. Några få jämnt fördelade bruna hårstrån gav det en varm glöd som avslöjade att hon inte var riktigt gångbar på den konventionella marknaden. Flickan var blandrasbarn av samma obestämbara grad som Fajas egen mor hade varit.

Janus log inställsamt. ”Ser du? Hon kan gå för att vara svart. Kan du öppna munnen, Polla?”

Flickan spärrade upp gapet.

Snygga, starka tänder”, konstaterade Faja.

Ta av dig kjolen och gå omkring lite”, sa Janus.

Polla lydde utan att ändra ansiktsuttryck.

Har hon inte vackra rörelser, kanske? Lite smal, men det är de i den åldern, vet du. Bara göd henne väl, speciellt när hon kommer i puberteten. Dessutom är hon ett snällt och fogligt barn”, sa Janus.

Faja visste att sonen var en duktig kvinnohandlare som kunde få avsättning för sina okonventionella artiklar. Janus varor var ofta lika spräckliga under som utanpå turbanen. Varför ville sonen lura på honom en flicka som kanske var efterlyst? ”Hur mycket?”

Jag hade tänkt mig fem stora guldstycken, vanligt jungfrupris.”

Hon är ung. Vad om det händer henne något innan hon uppnår arbetsför ålder? Jag bjuder inte mera än två stora för en läckerhet som henne när de är i den åldern.” I vanliga fall brukade Faja ge fem små guldstycken för så små barn.

Så säger vi fyra stora guldstycken, och då får du henne billigt.”

Det är uteslutet. Två stora är dubbelt pris.”

Då blir det ingen handel. Vad tror du Urians religiösa kultledare skulle betala för en flicka med hennes kvalifikationer?”

Polla spärrade upp ögonen, plockade upp kjolen och höll den framför sig. Faja blev mera intresserad. ”Vad sägs om tre stora för din kultprästinna?”

Det kan jag godta. Du får hyra ut henne dyrt när hon växer till sig.”

Janus hukade bredvid flickan. ”Nu måste du vara tapper, Polla. Faja kommer att skydda dig och vara snäll. Hos mig är du inte längre säker.”

Polla nickade och tog på kjolen. Janus samlade ihop alla hennes smycken och packade in dem i turbanen. Flickan följde grannlåten med blicken, sträckte fram handen och försökte ta tillbaka den.

Var inte rädd, du kommer att få nya smycken av Faja”, sa Janus, skrattade och ryckte undan paketet.

Polla gjorde ett kast med huvudet och strök det vilda håret bort från ansiktet.

Fajas brunhåriga hustru kom ut och sa att den vanliga sovsalen var redo att ta emot Janus och hans kvinnor.

Du får ta dig an Polla och ge henne ett bad, Ehli”, sa Faja.

Polla leddes bort till uthuset. Den lilla byggnaden dominerades av en stor murad spis med bakugn längst in i rummet. Det glödde i den öppna spisen. Längsmed väggen vid sidan om skorstenen var ved staplat. Ehli byggde upp en brasa och blåste på glöden. Hon fyllde vatten från en trätunna ner i en stor koppargryta och värmde till badet. Sedan blandade hon varmt och kallt vatten i en badbalja. Polla protesterade inte mot att kliva upp i den, som småflickor uppväxta hos kvinnohandlare vanligtvis gjorde. Ehli betraktade henne utan att säga något. Värmen i Cibiadalen fick alla att svettas, och dammet de rörde upp från stigen under uppfarten till Robesberget låg som ett tjockt lager på kroppen. Polla tittade upp på den äldre brunhåriga kvinnan. ”Jag kan inte hjälpa att jag är så smutsig. Kan du vara snäll och skrubba mig på ryggen, tack?”

Polla tvättade kjolen samtidigt som hon badade. Den torkade snabbt i solen. Hon såg att Fajas kvinnor hade församlats på gården utanför. Alla betraktade henne.

Efteråt skulle Janus och hans varor bada tillsammans. Kvinnorna drog badbaljan ut på gården, klädde av sig och daskade till Janus stånd som reste sig vid synen av alla nakna kvinnokroppar. Han förde med sig kvinnor av alla raser, svarthåriga och gulhåriga till Robesdalens kunder, och brunhåriga till Nairobidalen. De trängdes i badet, skrattade och sprutade vatten på varandra. Fajas kvinnor fnittrade, bara Polla och en ung svarthårig kvinna bland dem vågade skratta med gästerna. Polla mötte hennes blick. Den äldre flickan drog upp överläppen i en erkännande morrning. Det skulle säkert bli bra hos Faja. Polla litade på det Janus sa. Dessutom hade Faja brunt hår. Alla brunhåriga män var snälla.

Det stora rummet innanför ingångsdörren i det största huset låg i kyligt halvmörker. Polla fick vänta en stund innan ögonen vande sig efter solljuset utanför. Dörren till vänster ledde in till en stor sovsal som Janus ockuperade tillsammans med sina varor. Polla kunde höra deras skratt genom väggen. En bred trappa ledde upp till andra våningen. Under trappan var köket, med öppen spis och hyllor med keramik. Där var tallrikar i olika storlekar, bringare och muggar. Köket avgränsades av en bardisk. Längst in på motsatta väggen i rummet fanns en dörr till.

Husets kvinnor blev snart upptagna med att betjäna gästerna och överlät Polla åt Faja. Han flinade och stirrade ingående på sitt dyra nyförvärv. ”Saknar du något, unga dam?”

Jag skulle gärna vilja ha ett par örringar som hänger ner.”

Faja ryckte till. Han skyndade in på sitt rum och märkte inte att Ehli smög efter. Faja letade i den kistan enbart han hade nyckel till. Han vände sig rasande och smällde ner locket då han blev varse hustruns närvaro. ”Spionerar du på mig?”

Vet du vad för slags flicka vi har fått i huset?” sa Ehli.

Faja slickade sig om munnen och flinade lystet.

Hon är vad namnet säger: En häxa”, fortsatte Ehli. ” Hon ljuger. Barnet har ett vårdat språk, mera som en överklassflicka än en primitiv unge uppväxt i en rå kvinnohandlarmiljö.”

Skitprat. Häxor existerar inte.” Faja kunde inte dölja irritationen. Han blottade tänderna i ett lystet flin. ”Jag har varit gift med den värsta av dem alla, vet du.”

Och henne tämjde du inte, om jag kommer ihåg rätt.”

Denna ska jag nog klara av. Hon är ung och verkar foglig.” Faja föste hustrun ut ur rummet. ”Polla!”

Barnet kom strax och ställde sig mellan knäna på sin nya ägare. Vad hon än varit med om innan i livet, var hon åtminstone inte blyg för vuxna män. Faja lät de långa örringarna dingla framför hennes ögon. Han fäste de vackra smyckena i öronen, i de små ringarna som redan fanns där. Därefter kastade hon armarna om hans hals och tackade. Polla skakade på huvudet och lät örringarna dansa.

Faja tog Pollas ansikte hårt mellan händerna. Han stirrade länge in i de mörka ögonen. Hon slog ner blicken. Fajas ögon var olivgröna, inte klargröna som normalt bland de brunhåriga. ”Polla, ljög du då du berättade att du var uppväxt hos en kvinnohandlare?”

Barnet tittade snabbt på honom och flackade med blicken. ”Det är alldeles sant.”

Det får vi tala mera om senare.” Han gav henne en klapp i baken. ”Gå ut och lek med de andra barnen.”

Faja satte sig vid bordet utanför husväggen och bad om att få en ny bringare vin och två muggar. Janus satte sig hos honom. De skålade genom att lyfta varsitt glas upp i ansiktshöjd med armbågarna tätt intill kroppen. Bara religiösa soldater fällde upp armbågen i vinkel mot kroppen när de skålade.

Hur artar sig Narda?” sa Janus.

Din son är en duktig bergsförare.”

Du tänker alltså behålla honom en stund till?”

Åtminstone tills han försöker utmana mig som ormboets överhuvud.”

Janus skakade på huvudet. ”Han har några år tills dess.”

Du var alltid vild. Han verkar vara en fredligare typ än du är.”

Den brunhårige unge pojken och kvinnorna från örtagården kom med stora knippen örter i korgar.

Narda, kom och sätt dig”, sa Janus. ”Vill du ha vin?”

Han får inget vin”, sa Faja. ”Han är för ung. Han får vänta tills han får nosringen.”

Janus skrattade. ”Säkert klokt. Om han inte gör som jag, förser sig när inte du passar på.”

Narda såg förebrående på sin far, som om tanken inte fallit honom in. Han hade brunt hår och samma olivgröna ögon som sin far och farfar.

Det är klokt att göra som Faja säger, pojke. Jag blev utslängd innan jag var fullvuxen då far inte stod ut med mig”, sa Janus.

Ehli bjöd in till aftonmålet.

Polla visade sig ha lika förnämliga maner vid bordet som hennes språk var vårdat. Hon tycktes inte alls vara ovan vid att sitta vid ett bord och äta. Sporken och kniven låg tillsammans ovanför tallriken. Polla tog det skedliknande redskapet i vänster hand och kniven i höger, tillsynes utan att tänka på det. De andra kvinnorna verkade mera osäkra på hur de skulle äta med två redskap. Ehli kastade en snabb blick på Faja.

Då Janus och hans varor gick in i sovsalen på första våningen, ville Polla följa med. Faja stoppade henne. ”Du glömmer att du bor här nu. Min hustru ska visa dig ditt rum.”

Polla fick anvisat ett eget sovrum på andra våningen, snett över Fajas eget. Ehli följde barnet upp och visade henne till rätta. ”Du har fina vanor, tycks det. Jag trodde inte kvinnohandlare höll sina varor med dukade bord.”

Vi övernattade ofta på värdshus med den förra kvinnohandlaren.”

Värdshus, kanske, inte palats.”

Polla bleknade, och stirrade förskräckt på Ehli med tårar i ögonen.

Faja tycker inte om att små flickor ljuger. Vet du vad han gör med dem? Han slår dem med piskan.” Med denna godnatthälsning lämnade Ehli Pollas rum.

Då Faja kom upp, låg Polla med täcket draget helt upp till hakan. Hon tittade ner då deras ögon möttes, och fick syn på piskan i hans bälte.

Är vi redan under täcket? Det var duktig flicka, det”, sa Faja. ”Du är väl inte rädd för Faja? Faja är snäll mot flickor som lyder honom.”

Polla betraktade honom avvaktande. Bäst att inte säga något.

Du ska inte ljuga för Faja, Polla, för han vet allt. Du är dotter till Fanny och den förre härskaren Pluto Nairobi, är du inte?”

Pollas ögon fylldes med tårar. Hon snörvlade.

Faja log och satte sig på huk vid sängen. Deras ansikten kom nära varandra. Det kom en doft av vin från hans andedräkt. ”Jag kände Fanny mycket väl en gång. Hon var både maktgalen och hemsk på andra vis, men hon hade en del goda sidor som jag uppskattade mycket.” Fajas rosa tunga gled över hans läppor. ”Härskaren Urian av Cibia har förbjudit i lag att hon nämns och jag kommer aldrig att tala om för någon att du finns här. Jag ska skydda dig mot honom. Då förväntar jag mig att du är snäll och lydig mot mig.” Faja strök Polla över kinden. ”Hur dog Pluto, vet du det, Polla?”

Flickan drog djupt efter andan . ”Urian, den vilde mannen med det stora håret, jag är så rädd för honom så du anar inte. De kom in, många män klädda i lila tunikor. Fanny skrek åt dem, och de slog henne med piskor. Pluto föll död ner. Då blev hon alldeles galen och bet dem. De blödde fruktansvärt.” Tårarna trillade längsmed Pollas kinder. ”Den vilde Urian slog henne, hon skrek och skrek, jag var så rädd, hon skrek att jag skulle fly, och jag flydde mellan deras ben och ut i staden.” Hon grep Fajas ena hand med båda sina. ”Janus räddade mig. Jag har varit hos honom sedan dess. Urians soldater brukar göra oanmälda razzior i hans hus. Janus lovade att hitta någon vi kunde lita på som skulle skydda mig.”

Hur dog Pluto? Använde Urian kniv?” Faja strök henne över håret med den fria handen. Hennes grepp slappnade av.

Nej, han bara föll ner då Urian såg på honom.” Pollas grepp fastnade igen.

Är du säker på det?” Faja torkade bort hennes tårar från kinden.

Alldeles. Urian stod i dörren och stirrade. Jag är inte säker, men jag tror det kom en blixt ut ur hans ögon. Pluto reste sig och föll rakt ner, och det fanns inget blod eller något sår.” Polla ville inte släppa Fajas hand.

Då talar alltså ryktena sanning”, muttrade Faja. ”Urian kan döda med blicken.” Han fortsatte att stryka lugnande över Pollas hår. Då hon släppte hans hand, reste han sig, sa god natt och lämnade hennes rum.

Ehli var fortfarande vaken då Faja kom ner till deras rum. ”Är Polla Fannys dotter?”

Tig, Ehli, du vet ingen får nämna det namnet! Härskaren vill hon ska raderas ut ur folks minne.”

Du tänker på henne än. Du vill ha henne tillbaka.”

Sluta gnälla, kvinna!” Faja klädde av sig och kröp upp i sängen till hustrun. Han omfamnade henne hungrigt. Minnet av Fanny hade tänt något våldsamt inom honom. Under hans begär glömde Ehli både Polla och Fanny.

Dagen efter kom Ehli upp till Polla med tvättvatten och gav samtidigt besked om att hon måste sköta sig själv från och med nu. Det var slut på uppvaktningen. Hon fick fråga de andra kvinnorna om hon behövde hjälp med något.

Polla tittade på henne med sömniga, svarta ögon och njöt av att ligga kvar i sängen. Täcket var mjukt och madrassen tjock och fogade sig efter hennes kropp. Hon hade inte legat i en så skön säng sedan hon bodde i slottet med far och mamma. Polla längtade efter mamma, hennes doft, den stora kroppen hon brukade gömma sig mot och att få vara så liten att hon drack mjölk av hennes generösa bröst.

Om du inte stiger upp till den gemensamma frukosten, får du själv ordna mat. Jag råder dig att stiga upp tills du vet var allt finns, så du inte behöver bry oss andra med onödiga frågor.”

Men annars kan jag ligga så länge jag vill?”

Åtminstone när du inte har plikter i köket. Jag har satt dig upp till kökstjänst tillsammans med min dotter Shade.”

Polla steg upp och gick ner till köket där maten serverades. De andra satt redan och åt vid långbordet. Polla bar fortfarande sin färgrika kjol. Hon hade borstat håret framåt och tvinnat det i två långa lockar som låg ner över bröstet.

Faja satt vid ena bordsändan tillsammans med Narda. Ehli satt vid andra bordsändan. En svarthårig ung kvinna, samma som morrade till Polla dagen innan, satt vid sidan om henne. Hon klappade på sätet på andra sidan. Polla satte sig och såg att hon hade samma gröna ögon som Faja.

Jag tycker du ska ge Polla en tunika”, sa Shade.

Ehli instämde. Faja lovade att hitta en åt henne under dagen.

Var är Janus?” sa Polla.

Han lämnade huset vid soluppgången för att hinna till nästa övernattningsstuga”, sa Faja.

Efteråt hjälpte Polla till med att röja undan maten. Ehlis dotter Shade visade henne var all köksutrustning hade sin plats. Hon var vänlig och Polla kände sig tryggare med henne än med Ehli.

Då Polla var färdig med de husliga plikterna, tog Faja henne med in på sitt eget rum. Han klämde henne fast mellan knäna, strök över det tjocka håret, överkroppen och hakan. Hon såg lugnt på honom. Hans blick var konstig, men det kanske berodde på den underliga ögonfärgen. Polla försökte värja sig mot de närgångna händerna. Janus hade sagt att hon skulle vara trygg hos Faja. Dit kom inga religiösa soldater på razzior. Men hon gillade inte riktigt att Faja rörde vid henne.

Du är skapad fullkomligt perfekt. Jag betalade tre stora guldstycken för dig. Men jag håller med Janus om att det är för lite. Du kan inte betalas med guld, Polla. Den man som köper dig, betalar med sin själ.” Han släppte henne, öppnade kistan och tog ut en tunika. ”Shade har rätt. Du behöver nya kläder.”

Polla släppte ner kjolen och drog tunikan över huvudet. Hon hade haft tunika då hon bodde med far och mamma i Cibia. Faja tog upp ett långt guldsmycke. Polla stod stilla medan Faja flätade in det i hennes mörka hår. Han hängde på henne en guldkrage som gick långt ner på bröstet. Polla förstod att det var menat för en vuxen kvinna. ”Jag äger dig. Vet du vad det betyder, Polla?” Faja höll henne på armlängds avstånd och stirrade beundrande.

Hon tittade på honom. Det fanns definitivt något i hans blick hon inte gillade. Polla slog ner ögonen. ”Ja, man kan bli såld vidare utan rätt att protestera.”

Se på mig, Polla. Den som äger dig, kan göra vad han vill med dig, piska eller förstöra dig, döda dig, eller älska dig och göra det bästa för dig.”

Varför skulle du vilja piska eller döda mig? Janus sa att du skulle skydda mig.” Varför såg Faja besviken ut över att hon inte lät sig provoceras? Kanske hon skulle förstå mera när hon växte upp.

SF-gruppen på äventyr

Fantastika 2018. SF-gruppen på äventyr.

15/6. Efter en dramatisk utforskning av Södra Länken kom vi slutligen fram till Dieselverkstaden i Sickla. Vi avlevererade ett antal böcker i bokhandeln och registrerade vår närvaro. Därefter checkade vi in på Quality Hotel Nacka, drack kaffe och åt en macka innan vi gick till ro.

16/6. Vi gick på programmet I want to read good books som Tora fick lämna för att signera böcker i bokhandeln. Där blev hon fast till lunch med signering och läsning. Under I want to read good books fick vi tips om för det mästa okända böcker, men Tora kunde åtminstone referera till Coetze. Erik hade läst Elisabeth Moon.I panelen satt Oscar Källner, Ian Sales, Jukka Halme, Jenny Bristle, Sini Neuvonen. Erik gick på Time travel stories, ett föredrag av Jerry Määttä. Han berättade om fork-problemet, där tiden delar sig i en alfalinje och en betalinje. Brytpunkten kallade han nexus alfa-beta. Han berättade bland annat om fjärilseffekten som Bradbury berättade om. Farfarsparadoxen är en loop. Tiden ändrar sig inte. Vi åt lunch hos libanesen. Det har kommit en del nya restauranger sen vi var här senast, men huset där den vietnamesiska fanns, är rivet. Efteråt gick Erik på Ethics of generation ships. Där diskuterade man hur försvarar man att skicka iväg människor som bara får uppleva mitten av resan och inte se vare sig jorden eller målet. Hur många generationer får man ha för att kalla det ett generationsskepp? Vore det inte bättre att skicka robotar än människor? Kan en AI ersätta en människa? Kanske man skulle skicka embryon? I panelen satt Ian Sales, Tommy Persson, Eva Holmquist, Peter Ekberg, Tomas Cronholm. Tora såg säljande bokomslag. Där fick vi se hur omslagen på gamla klassiker har ändrats under tiderna, och att man kan se exakt vilket årtionde det nya omslaget kom till. Panel med Jörgen Jörälv, Nicolas Krizan, Elin Holmerin, Jerry Määttä, Gabriella Gomez, Linn Liljemo. Tora såg Will we drown or will we bake? Panelen bestod av Jennys Bristle, Edmund Schluessel, Mats Strandberg, A.R. Yngve, Ian Watson. Sistnämnde var så rolig att jag gapskrattade. Begreppen reddes ut, men de värsta farhågor faller nog inte in. Jorden kommer aldrig att bli som Venus, men havsnivån kan stiga. Till slut sjöng vi The bright side of life tillsammans med Ian Watson, så dystopin kokade bort i brittisk humor. Efteråt vaktade Tora Bokhandeln tillsammans med Sandra Petojevic en timme. Därefter lyssnade vi på Empires in SF. Panelen bestående av Anders Blixt, Martin Rundkvist, Simon Lundin, Linda Carey, Hans Persson diskuterade att dessa imperier var inspirerade av både the British Commenwealth och Sovjetunionen. Sådana imperier har vi ingen erfarenhet av i Skandinavien. Någon nämnde 1600-talet och svenska stormaktstiden och att de skämdes för den, något Tora inte begriper att svenskarna ska skämmas för. Även nazitiden nämndes, men det varade inte länge nog. Sedan lyssnade vi på Magic Frigrens föredrag om Fantasy och verklighetens alkemi. Ett lysande föredrag.

Magic Frigren håller föredrag om Alkemi.

Magic vill vara med oss på Bokmässan om hon kan komma ifrån, något både Sandra och jag ser fram emot. Till slut lyssnade vi på Alien sex, med panel bestående av Kij Johnsson, Anders Fager, Ian Watson, Cristina Macia. Ian Watsons brittiska humor fick oss att skratta under en hel timme, och Anders Fager såg mer och mer vättskrämd ut. Anders Fager är Sveriges främste skräckförfattare. Jag ska inte nämna vad jag tyckte om bläckfisksex då Ian Watson frågade om någon i publiken tände på bläckfiskar. Det räckte att se Anders Fagers min. Jag kunde se hur hans fantasi arbetade under högtryck med diverse bilder. Åtminstone den härliga brittiska humorn tänder mig. Det är något nostalgiskt över den, från barndomen och ungdomen.

Panel Alien sex.

17/6. Tyvärr fick vi bara höra halva föredraget om Non-Euclidian geometry av Edmund Schluessel innan vi skulle möta upp till gruvvandringen. Så visade sig att vi fick vänta i det oändliga innan någon sa att vi skulle träffas kl. 11. Vi blev sura, och någon sa att vi måste vara positiva, men det är svårt att vara positiv gentemot ren klantskallighet. Om vi hårddrar det, får vi ett disintegrerande samhälle av klantskallar som är positiva till allt, samma vad som händer. Jag har själv ett roligt minne av non-Euclidean geometri. Det var 1. april och jag sa till mina elever att de skulle ha prov, som jag delade ut. Jag kunde knappt hålla mig för skratt. Första uppgift var: Konstruera en trekant där vinkeln vid baslinjen är 90 grader. Jag lät dem svettas en stund med uppgifterna. Till slut sa en av elev: ”Fröken, det går inte att lösa de uppgifterna.” – April, april”, sa jag. Och så visade jag dem vid att lägga ett papper på en jordglob hur uppgiften kunde lösas. Gruvvandringen var ett av helgens höjdpunkter. Gruvan var i själva verket ett testområde för pneumatiska borrmaskiner. Vi visste inte att polarskeppet Frams dieselmotor var byggd på Dieselverkstaden. Så fick Tora vakta bokhandeln igen under tiden Erik gick på Science music videos med Per Lindberg. Han visade videor där kända melodier ackompagnerade vetenskapliga texter. Man kan hitta dessa på Acapella Science på Youtube. På kvällen gick vi till libanesen på Marcusplatsen och åt middag. De pratade engelska med oss. Erik sa att vi troligtvis hade kommit in i en gaffeltid där freden i Brömsebro aldrig hade hänt, så allt söder om Hässleholm tillhörde Danmark. Det påminner om den vandrarveckan med Marianne i Tryggaröd då alla små röda torp hade danska flaggor vajande utanför. Det sker en smygdanskifiering av snapphanebygden när alla torp köps upp av danskar.

Det var en riktigt fullmatad helg, där vi bland annat träffade Ahrvid Engholm och andra vänner.