Rappt tempo

En droppe i rymden av Lisa Rodebrand. 362 sidor. Fantasiförlaget.

Detta är en ungdomsbok inom vad jag skulle kalla science fiction mer än fantasy. Texten är rapp, koncentrerad och glider fram. Strukturen är klar och tydlig.

Huvudpersoner: Diez Thomas, kallad Dito, son till befälhavaren på militärbasen på planeten Kyofanis. André, flykting från jorden. Caroline, flicka från Kolonierna.

Alla dessa är tonåringar. Jag får intryck av en hård värld där barn tvingas bli vuxna tidigt, en riktig nybyggarkultur.

Miljön: Planeten Kyofanis. En ökenliknande värld där natt och dag är mycket längre än på jorden. Urinnevånarna är maskliknande djur som kallas ozriiter. De är telepatiska. Ditos syster får god kontakt med dessa varelser. Människornas koloni där vattentornen spelar stor roll är noggrant beskrivet.

Handlingen: André och Caroline nödlandar på Kyofanis och Dito skickas ut för att ta reda på vem de är. Han blir snart indragen i en konflikt som sträcker sig helt till jorden, där genmanipulerade människor kallad klykoner har tagit makten. På Kyofanis är klykonerna människornas tjänare och hjälpare. Framåtrörelsen är snabb, koncentrationen tät, vilket gör boken till en slukarhistoria. Dito och hans vänner träffar både de olagliga, kriminella som förvisats till en av Kyofanis månar, samt Mark Keyel, en skum typ med oklar agenda som är ute efter Caroline och André. De stackars tonåringarna får fly och rädda varandra hela tiden. Och de kriminella, vad har de egentligen gjort för att förvisas? Svaret är överraskande.

Perspektivet växlar mellan olika personer i olika kapitel, vilket gör det översiktligt. Vi tvivlar aldrig på vem som har perspektivet.

Dialogerna är trovärdiga på tonåringars nivå.

Detaljerna är väl valda, beskrivningarna av de olika hinder i miljön huvudpersonerna måste ta sig igenom är tillräckligt beskrivet till att vi ser utrymmena tydligt för oss.

Jag läste boken på en flygning mellan Malmö – Kiruna turochretur. Den var så spännande att jag inte kunde sluta läsa. Kan absolut rekommenderas!

En kul grej: Jag känner en man som heter Thomas Diez, måste vara den vanligaste namnet i den spansktalande världen.

Provläsning Arvingen

Fannys dotter

Kvinnohandlaren Janus Robes kom hem från huvudstaden Cibia med sin kvinnoflock för att vila några dagar innan han drog vidare över Robesberget. Alla kvinnorna var klädda i färgrika, mönstrade bomullskjolar, tunga guldsmycken och turban. Janus log när hans färgglada följe väckte uppseende där de drog fram. Kvinnorna tittade ner i gatan och samlade kjolarna runt sig.

Som vanligt hade Janus tagit den snabbaste vägen genom djungeln. De hade träffat på netromitstammen Det Sura Vinhus inte långt från byn som var deras första mål och hans hemby. Janus visade sin skyddsamulett och skyndade på kvinnorna så de kunde nå fram innan lunch. Han lyfte piskan och tystade dem innan de passerade Nairobistammens läger. Där var allt lugnt och inga soldater sugna på att våldta passerande kvinnor syntes till. Nairobistammen skulle själv få försvara sig mot de aggressiva vilddjuren i Det Sura Vinhus. De var så hungriga att de kunde bryta sig in i civilisationen under dagtid.

I byn vid foten av Robesberget satt folk sammansjunkna under solsegel eller i skuggan av markiser och drog efter andan genom tänderna som om det skulle generera extra drag. Värmen och fukten fick luften att darra. Kvinnorna på tvättplatsen vid floden halvsov under lövrika träd, medan de då och då kastade ett öga på tvätten som var fastsatt på flodbotten med stora stenar. Insekter med genomskinliga vingar surrade runt dem. Blommor i lysande färger sträckte sig efter solstrålarna. Det ständiga tjattret från hönsfåglar av flera storlekar bröt den monotona insektstonen. Janus stannade till hos borgmästaren Kali och berättade om netromiterna. Borgmästaren kallade ihop alla vapenföra män och befallde dem att hålla vakt runt byn. Männen lutade sig på sina spjut och blinkade mot diset. Några ungar lekte och plaskade där floden var som mest stilla. De blev tillsagda att hålla sig nära sina beskyddare och inte ge sig in i djungeln.

Janus drog vidare vid soluppgången några dagar därefter för att ta sig från Cibiadalen till Robesdalen. Kvinnorna var utvilade, men ovana vid att vandra i berg, så han hoppades de skulle nå värdshuset på platån ovanför byn innan kvällen. Det färgrika följet ormade sig uppför bergssidan. Varje gång de kom till en svår passage på stigen, väntade han och hjälpte var och en förbi.

De starka vindarna stormade genom bergsdalarna och tog med sig kronblad från de lila blommorna där uppe. Där fukten från dalen träffade den kalla luften från berget, bildades snökristaller som fördes i väg med vinden. Himlen var oföränderligt blålila, mörkast rakt ovanfrån och ljusare, nästan vit, i horisonten.

På platån mellan de kalla bergsvindarna och den darrande hettan från Cibiadalen, stod ett stort tvåvåningshus med ett mindre hus på andra sidan gårdsplanen. Här var temperaturen precis lagom. En grupp kvinnor plockade bär som mognat tidigt bakom det större huset. Små barn sprang mellan dem och lekte kurragömma under deras kjolar, tills de fick en dask och kommenderades ut från trädgården.

På baksidan av det mindre huset fanns en örtträdgård där flera kvinnor i mångfärgade kjolar arbetade. En brunhårig ung pojke satt lutad mot husväggen och glodde värderande på dem med gröna ögon. Han tittade upp på Janus då den trötta flocken anlände fram på eftermiddagen och nickade till hälsning utan att resa sig. Janus hälsade med piskan lyft och gick in på gården mellan husen.

Stället tillhörde värdshusvärden och bergsföraren Faja, en av de rikaste männen på planeten och var Janus barndomshem.

Faja, som satt på bänken utanför huset och läskade sig med en kruka vin, höll handen för ansiktet för att skydda sig mot solen. Han reste sig och gick snabbt mot gästen med ett brett leende. De hade ett mer vänskapligt förhållande nu när Janus inte längre bodde hemma.

Faja kramade sonen och daskade honom på ryggen. Janus var alltid uppmärksam på hans behov.

Jag har något som kommer att passa dig utmärkt”, sa Janus.

Varorna stod tysta i bakgrunden och tittade.

Du vet jag accepterar endast konventionella artiklar”, sa Faja. Han rullade samman piskan som låg på bänken och lät ögonen glida över flocken. Janus visslade en signal. Kvinnorna ställde upp sig med barnen i främsta raden, och de längsta kvinnorna bakerst. Småflickorna tittade med oskuldens nyfikenhet. De halvvuxna flickorna kunde knappt stå stilla och puttade fnittrande på varandra. De äldre kvinnorna betraktade Faja med avsky i blicken. Han visste vad de tänkte. Under Nairobikriget hade han färgat håret beroende på om de brunhåriga eller de svarthåriga hade övertaget. Trots att den nuvarande härskaren hade svart hår, behöll han numera sitt bruna på grund av sin brunhåriga hustru. Hon skulle aldrig ha tolererat en svarthårig make.

En liten flicka stod för sig själv i utkanten av flocken. Faja fäste ögonen på henne. Hon hade ett sött, hjärtformat ansikte som dominerades av två stora, snedställda ögon som var så mörka att det inte gick att urskilja pupillen.

Vem är hon?” Faja pekade med piskan.

Janus log. ”Jag visste du var kvinnokännare nog att plocka ut Polla.”

Heter hon Polla på riktigt?” sa Faja. ”Var kommer hon ifrån?”

Janus undvek Fajas blick. ”Jag har köpt henne av en annan kvinnohandlare.”

Jag vill titta närmare på henne.”

Janus drog fram flickan i armen. Hon följde tillitsfullt med. Då Faja såg in i hennes ögon, gled hennes blick undan flera gånger. Efteråt tittade hon snabbt på honom med en viss nyfikenhet.

Har du alltid bott hos kvinnohandlare?” Faja undersökte hennes armringar. De var blanka, och avslöjade ingen stam eller klantillhörighet. Hon kunde vara efterlyst. Och vilka föräldrar var i stånd att kalla sitt barn Polla – häxa?

Flickan slog ner blicken innan hon svarade. ”Ja.”

Faja genomskådade henne. Hon ljög. Hans intresse väcktes. ”Är hon sund och stark? Är hon renrasig?”

Janus drog turbanen av henne. Håret föll i mjuka, svarta lockar ner över axlarna och ryggen. Några få jämnt fördelade bruna hårstrån gav det en varm glöd som avslöjade att hon inte var riktigt gångbar på den konventionella marknaden. Flickan var blandrasbarn av samma obestämbara grad som Fajas egen mor hade varit.

Janus log inställsamt. ”Ser du? Hon kan gå för att vara svart. Kan du öppna munnen, Polla?”

Flickan spärrade upp gapet.

Snygga, starka tänder”, konstaterade Faja.

Ta av dig kjolen och gå omkring lite”, sa Janus.

Polla lydde utan att ändra ansiktsuttryck.

Har hon inte vackra rörelser, kanske? Lite smal, men det är de i den åldern, vet du. Bara göd henne väl, speciellt när hon kommer i puberteten. Dessutom är hon ett snällt och fogligt barn”, sa Janus.

Faja visste att sonen var en duktig kvinnohandlare som kunde få avsättning för sina okonventionella artiklar. Janus varor var ofta lika spräckliga under som utanpå turbanen. Varför ville sonen lura på honom en flicka som kanske var efterlyst? ”Hur mycket?”

Jag hade tänkt mig fem stora guldstycken, vanligt jungfrupris.”

Hon är ung. Vad om det händer henne något innan hon uppnår arbetsför ålder? Jag bjuder inte mera än två stora för en läckerhet som henne när de är i den åldern.” I vanliga fall brukade Faja ge fem små guldstycken för så små barn.

Så säger vi fyra stora guldstycken, och då får du henne billigt.”

Det är uteslutet. Två stora är dubbelt pris.”

Då blir det ingen handel. Vad tror du Urians religiösa kultledare skulle betala för en flicka med hennes kvalifikationer?”

Polla spärrade upp ögonen, plockade upp kjolen och höll den framför sig. Faja blev mera intresserad. ”Vad sägs om tre stora för din kultprästinna?”

Det kan jag godta. Du får hyra ut henne dyrt när hon växer till sig.”

Janus hukade bredvid flickan. ”Nu måste du vara tapper, Polla. Faja kommer att skydda dig och vara snäll. Hos mig är du inte längre säker.”

Polla nickade och tog på kjolen. Janus samlade ihop alla hennes smycken och packade in dem i turbanen. Flickan följde grannlåten med blicken, sträckte fram handen och försökte ta tillbaka den.

Var inte rädd, du kommer att få nya smycken av Faja”, sa Janus, skrattade och ryckte undan paketet.

Polla gjorde ett kast med huvudet och strök det vilda håret bort från ansiktet.

Fajas brunhåriga hustru kom ut och sa att den vanliga sovsalen var redo att ta emot Janus och hans kvinnor.

Du får ta dig an Polla och ge henne ett bad, Ehli”, sa Faja.

Polla leddes bort till uthuset. Den lilla byggnaden dominerades av en stor murad spis med bakugn längst in i rummet. Det glödde i den öppna spisen. Längsmed väggen vid sidan om skorstenen var ved staplat. Ehli byggde upp en brasa och blåste på glöden. Hon fyllde vatten från en trätunna ner i en stor koppargryta och värmde till badet. Sedan blandade hon varmt och kallt vatten i en badbalja. Polla protesterade inte mot att kliva upp i den, som småflickor uppväxta hos kvinnohandlare vanligtvis gjorde. Ehli betraktade henne utan att säga något. Värmen i Cibiadalen fick alla att svettas, och dammet de rörde upp från stigen under uppfarten till Robesberget låg som ett tjockt lager på kroppen. Polla tittade upp på den äldre brunhåriga kvinnan. ”Jag kan inte hjälpa att jag är så smutsig. Kan du vara snäll och skrubba mig på ryggen, tack?”

Polla tvättade kjolen samtidigt som hon badade. Den torkade snabbt i solen. Hon såg att Fajas kvinnor hade församlats på gården utanför. Alla betraktade henne.

Efteråt skulle Janus och hans varor bada tillsammans. Kvinnorna drog badbaljan ut på gården, klädde av sig och daskade till Janus stånd som reste sig vid synen av alla nakna kvinnokroppar. Han förde med sig kvinnor av alla raser, svarthåriga och gulhåriga till Robesdalens kunder, och brunhåriga till Nairobidalen. De trängdes i badet, skrattade och sprutade vatten på varandra. Fajas kvinnor fnittrade, bara Polla och en ung svarthårig kvinna bland dem vågade skratta med gästerna. Polla mötte hennes blick. Den äldre flickan drog upp överläppen i en erkännande morrning. Det skulle säkert bli bra hos Faja. Polla litade på det Janus sa. Dessutom hade Faja brunt hår. Alla brunhåriga män var snälla.

Det stora rummet innanför ingångsdörren i det största huset låg i kyligt halvmörker. Polla fick vänta en stund innan ögonen vande sig efter solljuset utanför. Dörren till vänster ledde in till en stor sovsal som Janus ockuperade tillsammans med sina varor. Polla kunde höra deras skratt genom väggen. En bred trappa ledde upp till andra våningen. Under trappan var köket, med öppen spis och hyllor med keramik. Där var tallrikar i olika storlekar, bringare och muggar. Köket avgränsades av en bardisk. Längst in på motsatta väggen i rummet fanns en dörr till.

Husets kvinnor blev snart upptagna med att betjäna gästerna och överlät Polla åt Faja. Han flinade och stirrade ingående på sitt dyra nyförvärv. ”Saknar du något, unga dam?”

Jag skulle gärna vilja ha ett par örringar som hänger ner.”

Faja ryckte till. Han skyndade in på sitt rum och märkte inte att Ehli smög efter. Faja letade i den kistan enbart han hade nyckel till. Han vände sig rasande och smällde ner locket då han blev varse hustruns närvaro. ”Spionerar du på mig?”

Vet du vad för slags flicka vi har fått i huset?” sa Ehli.

Faja slickade sig om munnen och flinade lystet.

Hon är vad namnet säger: En häxa”, fortsatte Ehli. ” Hon ljuger. Barnet har ett vårdat språk, mera som en överklassflicka än en primitiv unge uppväxt i en rå kvinnohandlarmiljö.”

Skitprat. Häxor existerar inte.” Faja kunde inte dölja irritationen. Han blottade tänderna i ett lystet flin. ”Jag har varit gift med den värsta av dem alla, vet du.”

Och henne tämjde du inte, om jag kommer ihåg rätt.”

Denna ska jag nog klara av. Hon är ung och verkar foglig.” Faja föste hustrun ut ur rummet. ”Polla!”

Barnet kom strax och ställde sig mellan knäna på sin nya ägare. Vad hon än varit med om innan i livet, var hon åtminstone inte blyg för vuxna män. Faja lät de långa örringarna dingla framför hennes ögon. Han fäste de vackra smyckena i öronen, i de små ringarna som redan fanns där. Därefter kastade hon armarna om hans hals och tackade. Polla skakade på huvudet och lät örringarna dansa.

Faja tog Pollas ansikte hårt mellan händerna. Han stirrade länge in i de mörka ögonen. Hon slog ner blicken. Fajas ögon var olivgröna, inte klargröna som normalt bland de brunhåriga. ”Polla, ljög du då du berättade att du var uppväxt hos en kvinnohandlare?”

Barnet tittade snabbt på honom och flackade med blicken. ”Det är alldeles sant.”

Det får vi tala mera om senare.” Han gav henne en klapp i baken. ”Gå ut och lek med de andra barnen.”

Faja satte sig vid bordet utanför husväggen och bad om att få en ny bringare vin och två muggar. Janus satte sig hos honom. De skålade genom att lyfta varsitt glas upp i ansiktshöjd med armbågarna tätt intill kroppen. Bara religiösa soldater fällde upp armbågen i vinkel mot kroppen när de skålade.

Hur artar sig Narda?” sa Janus.

Din son är en duktig bergsförare.”

Du tänker alltså behålla honom en stund till?”

Åtminstone tills han försöker utmana mig som ormboets överhuvud.”

Janus skakade på huvudet. ”Han har några år tills dess.”

Du var alltid vild. Han verkar vara en fredligare typ än du är.”

Den brunhårige unge pojken och kvinnorna från örtagården kom med stora knippen örter i korgar.

Narda, kom och sätt dig”, sa Janus. ”Vill du ha vin?”

Han får inget vin”, sa Faja. ”Han är för ung. Han får vänta tills han får nosringen.”

Janus skrattade. ”Säkert klokt. Om han inte gör som jag, förser sig när inte du passar på.”

Narda såg förebrående på sin far, som om tanken inte fallit honom in. Han hade brunt hår och samma olivgröna ögon som sin far och farfar.

Det är klokt att göra som Faja säger, pojke. Jag blev utslängd innan jag var fullvuxen då far inte stod ut med mig”, sa Janus.

Ehli bjöd in till aftonmålet.

Polla visade sig ha lika förnämliga maner vid bordet som hennes språk var vårdat. Hon tycktes inte alls vara ovan vid att sitta vid ett bord och äta. Sporken och kniven låg tillsammans ovanför tallriken. Polla tog det skedliknande redskapet i vänster hand och kniven i höger, tillsynes utan att tänka på det. De andra kvinnorna verkade mera osäkra på hur de skulle äta med två redskap. Ehli kastade en snabb blick på Faja.

Då Janus och hans varor gick in i sovsalen på första våningen, ville Polla följa med. Faja stoppade henne. ”Du glömmer att du bor här nu. Min hustru ska visa dig ditt rum.”

Polla fick anvisat ett eget sovrum på andra våningen, snett över Fajas eget. Ehli följde barnet upp och visade henne till rätta. ”Du har fina vanor, tycks det. Jag trodde inte kvinnohandlare höll sina varor med dukade bord.”

Vi övernattade ofta på värdshus med den förra kvinnohandlaren.”

Värdshus, kanske, inte palats.”

Polla bleknade, och stirrade förskräckt på Ehli med tårar i ögonen.

Faja tycker inte om att små flickor ljuger. Vet du vad han gör med dem? Han slår dem med piskan.” Med denna godnatthälsning lämnade Ehli Pollas rum.

Då Faja kom upp, låg Polla med täcket draget helt upp till hakan. Hon tittade ner då deras ögon möttes, och fick syn på piskan i hans bälte.

Är vi redan under täcket? Det var duktig flicka, det”, sa Faja. ”Du är väl inte rädd för Faja? Faja är snäll mot flickor som lyder honom.”

Polla betraktade honom avvaktande. Bäst att inte säga något.

Du ska inte ljuga för Faja, Polla, för han vet allt. Du är dotter till Fanny och den förre härskaren Pluto Nairobi, är du inte?”

Pollas ögon fylldes med tårar. Hon snörvlade.

Faja log och satte sig på huk vid sängen. Deras ansikten kom nära varandra. Det kom en doft av vin från hans andedräkt. ”Jag kände Fanny mycket väl en gång. Hon var både maktgalen och hemsk på andra vis, men hon hade en del goda sidor som jag uppskattade mycket.” Fajas rosa tunga gled över hans läppor. ”Härskaren Urian av Cibia har förbjudit i lag att hon nämns och jag kommer aldrig att tala om för någon att du finns här. Jag ska skydda dig mot honom. Då förväntar jag mig att du är snäll och lydig mot mig.” Faja strök Polla över kinden. ”Hur dog Pluto, vet du det, Polla?”

Flickan drog djupt efter andan . ”Urian, den vilde mannen med det stora håret, jag är så rädd för honom så du anar inte. De kom in, många män klädda i lila tunikor. Fanny skrek åt dem, och de slog henne med piskor. Pluto föll död ner. Då blev hon alldeles galen och bet dem. De blödde fruktansvärt.” Tårarna trillade längsmed Pollas kinder. ”Den vilde Urian slog henne, hon skrek och skrek, jag var så rädd, hon skrek att jag skulle fly, och jag flydde mellan deras ben och ut i staden.” Hon grep Fajas ena hand med båda sina. ”Janus räddade mig. Jag har varit hos honom sedan dess. Urians soldater brukar göra oanmälda razzior i hans hus. Janus lovade att hitta någon vi kunde lita på som skulle skydda mig.”

Hur dog Pluto? Använde Urian kniv?” Faja strök henne över håret med den fria handen. Hennes grepp slappnade av.

Nej, han bara föll ner då Urian såg på honom.” Pollas grepp fastnade igen.

Är du säker på det?” Faja torkade bort hennes tårar från kinden.

Alldeles. Urian stod i dörren och stirrade. Jag är inte säker, men jag tror det kom en blixt ut ur hans ögon. Pluto reste sig och föll rakt ner, och det fanns inget blod eller något sår.” Polla ville inte släppa Fajas hand.

Då talar alltså ryktena sanning”, muttrade Faja. ”Urian kan döda med blicken.” Han fortsatte att stryka lugnande över Pollas hår. Då hon släppte hans hand, reste han sig, sa god natt och lämnade hennes rum.

Ehli var fortfarande vaken då Faja kom ner till deras rum. ”Är Polla Fannys dotter?”

Tig, Ehli, du vet ingen får nämna det namnet! Härskaren vill hon ska raderas ut ur folks minne.”

Du tänker på henne än. Du vill ha henne tillbaka.”

Sluta gnälla, kvinna!” Faja klädde av sig och kröp upp i sängen till hustrun. Han omfamnade henne hungrigt. Minnet av Fanny hade tänt något våldsamt inom honom. Under hans begär glömde Ehli både Polla och Fanny.

Dagen efter kom Ehli upp till Polla med tvättvatten och gav samtidigt besked om att hon måste sköta sig själv från och med nu. Det var slut på uppvaktningen. Hon fick fråga de andra kvinnorna om hon behövde hjälp med något.

Polla tittade på henne med sömniga, svarta ögon och njöt av att ligga kvar i sängen. Täcket var mjukt och madrassen tjock och fogade sig efter hennes kropp. Hon hade inte legat i en så skön säng sedan hon bodde i slottet med far och mamma. Polla längtade efter mamma, hennes doft, den stora kroppen hon brukade gömma sig mot och att få vara så liten att hon drack mjölk av hennes generösa bröst.

Om du inte stiger upp till den gemensamma frukosten, får du själv ordna mat. Jag råder dig att stiga upp tills du vet var allt finns, så du inte behöver bry oss andra med onödiga frågor.”

Men annars kan jag ligga så länge jag vill?”

Åtminstone när du inte har plikter i köket. Jag har satt dig upp till kökstjänst tillsammans med min dotter Shade.”

Polla steg upp och gick ner till köket där maten serverades. De andra satt redan och åt vid långbordet. Polla bar fortfarande sin färgrika kjol. Hon hade borstat håret framåt och tvinnat det i två långa lockar som låg ner över bröstet.

Faja satt vid ena bordsändan tillsammans med Narda. Ehli satt vid andra bordsändan. En svarthårig ung kvinna, samma som morrade till Polla dagen innan, satt vid sidan om henne. Hon klappade på sätet på andra sidan. Polla satte sig och såg att hon hade samma gröna ögon som Faja.

Jag tycker du ska ge Polla en tunika”, sa Shade.

Ehli instämde. Faja lovade att hitta en åt henne under dagen.

Var är Janus?” sa Polla.

Han lämnade huset vid soluppgången för att hinna till nästa övernattningsstuga”, sa Faja.

Efteråt hjälpte Polla till med att röja undan maten. Ehlis dotter Shade visade henne var all köksutrustning hade sin plats. Hon var vänlig och Polla kände sig tryggare med henne än med Ehli.

Då Polla var färdig med de husliga plikterna, tog Faja henne med in på sitt eget rum. Han klämde henne fast mellan knäna, strök över det tjocka håret, överkroppen och hakan. Hon såg lugnt på honom. Hans blick var konstig, men det kanske berodde på den underliga ögonfärgen. Polla försökte värja sig mot de närgångna händerna. Janus hade sagt att hon skulle vara trygg hos Faja. Dit kom inga religiösa soldater på razzior. Men hon gillade inte riktigt att Faja rörde vid henne.

Du är skapad fullkomligt perfekt. Jag betalade tre stora guldstycken för dig. Men jag håller med Janus om att det är för lite. Du kan inte betalas med guld, Polla. Den man som köper dig, betalar med sin själ.” Han släppte henne, öppnade kistan och tog ut en tunika. ”Shade har rätt. Du behöver nya kläder.”

Polla släppte ner kjolen och drog tunikan över huvudet. Hon hade haft tunika då hon bodde med far och mamma i Cibia. Faja tog upp ett långt guldsmycke. Polla stod stilla medan Faja flätade in det i hennes mörka hår. Han hängde på henne en guldkrage som gick långt ner på bröstet. Polla förstod att det var menat för en vuxen kvinna. ”Jag äger dig. Vet du vad det betyder, Polla?” Faja höll henne på armlängds avstånd och stirrade beundrande.

Hon tittade på honom. Det fanns definitivt något i hans blick hon inte gillade. Polla slog ner ögonen. ”Ja, man kan bli såld vidare utan rätt att protestera.”

Se på mig, Polla. Den som äger dig, kan göra vad han vill med dig, piska eller förstöra dig, döda dig, eller älska dig och göra det bästa för dig.”

Varför skulle du vilja piska eller döda mig? Janus sa att du skulle skydda mig.” Varför såg Faja besviken ut över att hon inte lät sig provoceras? Kanske hon skulle förstå mera när hon växte upp.