Magins två ansikten

Magins två ansikten av Christer Rindebratt.

Upplägget är bra: Kriget mellan städerna Kuth och Kish i det gamla Akkadien har pågått under några år. Mitt i centrum står helaren och magikern Dara, som jag uppfattar som bokens huvudperson. Han hamnar lite i skuggan av flera mera intressanta personer, som magikern Crow och bågskytten Minah. Det kan bero på att han bara är femton år och har inte hunnit utveckla några minnesvärda mänskliga egenskaper. Jag köper att vissa namn verkar väldigt moderna, som Giraud. Men jag reagerar på namnet Christoph. Det ger för stora associationer till kristendomen, som uppfanns först flera hundra år efter akkadisk tid. Det finns flera avsnitt med personer utan namn som verkar förvirrande. Jag förstår att de är en del av intrigen och att det rör sig om magi. Syftet är dock oklart. Det gäller de inledande scenerna och det kursiverade stycket på sida 16. Detta stycke lider dessutom av ett allvarligt språkligt fel: Presens och imperfektum blandas. Det finns en del tryckfel i bokens första del, som missade tecken och rena datorfel. T ex sida 75: Dara tog honom under armarna och släpade bak honom bakom huset. Annars är språket bra med en del uppfinningsrika litterära formuleringar och helt utan floskler. På sida 178 finns ett luddigt avsnitt till. Jag förstår att det har sammanhang med inledningen och stycket på sidan 16, men det är för vagt. Det samma gäller Den Utsände på sidan 167. Det blir inte tillräckligt spännande, det drunknar i mystik. De kapitlen kunde gott stramas upp ytterligare för att bidra till spänningen. De framstår bara som oklara lösryckta bitar. De namnlösa personerna skulle kunna bli riktiga antagonister, nu bara förstärker de förvirringen så att jag tappar intresset. Man ska känna författaren för att förstå vad det rör sig om. Den allmänna läsaren har svårt att sätta sig in i dessa avsnitt och få något begripligt ur dem. Avsnitten med den unge magikern Dara och bågskytten Minah är trevligare. Dara har förmågan att hela. Han skickar in ett blått klot i kropparna som ska botas och helar dem. Det sättet att hela träffade jag på då en vän av mig åkte till Amazonas till en helare som hade samma förmåga. Men i boken uppträder kraften i två former, den blå som helar och den röda som dödar. I tillägg till Dara har vi en annan magiker, Crow, som tar stor plats och ofrivilligt får bidra till humorn. Kapitel 20 sida 153 där magikerna träffas är riktigt kul, detsamma sida 212 när Crow blir besatt av Profetian som inte begriper en mänsklig kropps behov. Jag vet inte hur lyckat det är att boken slutar med en cliffhanger, som läsare blir man sur. Då har magikerna efter sig både ett sällskap som vill rädda Dara, otäckingen Uttuman som är ute efter Crow samt ett koppel zombier. Författaren verkar kunnig i gamla akkadiska skrifter och historia. Med en bra lektör och/eller redaktör skulle detta manus kunnat bli en mycket spännande bok. Som Anna Gable Frimodig skriver i en krönika, det räcker inte med snälla omdömen från släkt och vänner.