Provläsning Mästaren

Janus kvinnohandlaren

Det började skymma då Janus kom med sina varor in i huvudstaden Cibia från djungeln. Egentligen borde skogens mörker vara farligt med alla vilddjur som smög omkring efter byte, men Janus visste inte om ett ställe där husen stod så tätt inpå varandra kanske var otryggare ändå. En ensam man med en flock kvinnor kunde inte försvara dessa mot soldater från den religiösa armén om de fick för sig att överfalla dem. Därför gick han in i Cibia via den breda Paradgatan som ledde upp till Paradplatsen framför slottet. Han inbillade sig att ljudet från hans egna och kvinnornas mjuka mockasiner ekade mellan de tysta stenhusen på den tomma gatan. Sirianernas nöjesliv fanns på helt andra ställen i staden.

På Paradplatsen konstaterade han att slottets kopparportar var stängda. Banketten var säkert i full gång där inne. Han gick in i förlängningen av Marknadsgatan till vänster om slottet och lyfte piskan i hälsning upp mot de bågformade fönstren på andra våningen. Här, på gränsen mellan de svarthårigas och de brunhårigas stadsdel, ändrade byggnaderna karaktär från bastanta kubiska stenhus med takterrasser till mörka timmerhus med gräsbevuxna snedtak. Där fanns hans mål, en ovanligt stor byggnad utan fönster mot gatan. Kvinnohandlarnas marknad var ett bastant hus byggt av grovt timmer från Nairobidalen. Alla öppningar låg in mot gården i mitten. Janus föste varorna in genom den trånga porten. En mörk gång, svagt upplyst av en gul smidesjärnslykta under taket, ledde ut till den öppna gården mitt i byggnaden. De svarthåriga kvinnorna kastade en förstulen blick på podiet som ruvade bakom den släckta eldstaden mitt på gården. De visste vad som väntade. Flera dagar tidigare hade de stått på ett liknande podium i Robesdalen.

Janus gick direkt till sitt rum. Han var en framgångsrik kvinnohandlare med eget rum i kvinnohandlarnas marknad. Inte ens hans morfar och läromästare hade uppnått den statusen.

Rummet var ombonat med flera våningssängar med mjuka madrasser längsmed tre väggar och ett litet kök under fönstret ut mot gården. Kvinnorna sjönk ner på sängarna. Janus rotade i ryggsäcken och tog fram frukt och grönsaker de hade plockat i djungeln under dagen. I sidfickan på ryggsäcken hade han en plunta med jäst alkolomjölk som han bjöd laget runt. De slappnade av. Därefter fick en av kvinnorna i uppdrag att göra sallad, en annan skar upp den hårda vita frukten som kunde användas istället för bröd och smakade sött, den tredje sattes till att göra grönsaksstuvning och den fjärde gjorde fruktsallad. Den femte var bara en ung flicka som inte hade bytt hudfärg än. Ingen förväntade sig att hon skulle arbeta. De andra undvek henne. Hon såg hela tiden ner i golvet. När hon råkade titta på dem, såg de att hon hade gyllene ögon.

Då det började dofta mat, hade kvinnorna slappnat av så mycket att de vågade samtala. Alla undrade hur deras liv i Cibia skulle bli, om de skulle få en snäll make eller hamna på en bordell. Janus höll sig utanför samtalet. Det samma gjorde den halvvuxna flickan. Hon åt snabbt och tittade vaksamt runt sig, som om hon var van vid att försvara maten eller sig själv.

De fyra kvinnorna ställde disken till tork på en handduk efter avslutat arbete. De hade ätit upp salladen och fruktsalladen, som inte skulle hålla sig till dagen efter. Resten av stuvningen skulle de äta till frukost. Den fick stå i lerkärlet under lock. Det som var kvar av den vita brödfrukten sattes på en djup tallrik med en annan över som lock, annars skulle den bli angripen av insekter. Det var svårt att spara mat till dagen efter. Den ruttnade snabbt.

Våningssängarna var byggda som dubbelsängar på nedervåningen med en enkelsäng ovanför. De fyra vuxna kvinnorna fick plats i två sängar. Janus lade sig i sängen närmast dörren och lät den halvvuxna flickan klättra upp i sängen ovanför.

Då de steg upp dagen efter, fick alla äta sig mätta innan auktionen. Det gjorde dem belåtna och positiva inför det som skulle hända. De tvättade sig och kammade håret noga. Sen fick de ta på en specialblandad parfym som skulle göra männen intresserade.

Janus gick ut på gården. Han studerade varorna som varje kvinnohandlare framförde. Inga var så fina som hans kvinnor och såldes inte för det pris han tänkte kräva.

Till slut var det hans tur att presentera sina varor. Janus kvinnor fördes fram. Det var ett livfullt sällskap som föstes nakna upp på podiet. Auktionisten ropade upp dem: ”Friskt blod från Robesdalen! Garanterat diversifierat framavlade!”

Spekulanterna samlades runt dem. De var inte tillåtna att nypa eller tillfoga flickorna blåmärken, bara känna försiktigt på hullet och granska tänderna. Den unga flickan som inte hade ändrat hudfärg än försökte gömma sig bakom de andra. Hon tittade ner i golvet. Kunderna var mest intresserade av de vuxna kvinnorna. Bara en kund visade intresse för flickan. Han tvingade flickan att se honom in i ögonen och stack handen mellan benen på henne. Hon gnällde och försökte trycka ihop låren. Janus studerade spekulanten. Det var en adelsman klädd i svart ylletunika och med dyrbara smycken i vitt guld, platina och titan. Tishtryiaklanen, gissade Janus. Han kände igen de olika klanmönstren efter att ha åkt planeten runt med morfar. Kunden var småväxt och hade ljusblå hud. Den mannen visste vad han var ute efter.

Budgivningen började. En och en hämtades kvinnorna av nya ägare. Guldklimparna rasslade ner på auktionistens bricka.

Till slut fanns bara den unga flickan kvar. Ingen annan än adelsmannen var intresserad av henne.

Vad ska du ha för denna udda produkt?” sa han direkt till Janus.

Fyra stora guldstycken. Hon är jungfru.”

Hon går alltså för ordinarie jungfrupris? Det tycks inte vara något större intresse för henne.”

Det räcker med en kund.”

Adelsmannen skrattade. ”Jag tar henne.” Guldklimparna landade på brickan. Auktionisten tog sin provision och lämnade resten till Janus, som stoppade guldet i sin midjepåse.

Adelsmannen lade handflatorna samman framför hjärtat och bugade. ”Jag är Damion Tishtryia. Glad att få göra affärer med dig, Janus Robes.”

Janus hälsade på samma vis. Tishtryiaklanens ledare hade alltså visat såpass stort intresse för kvinnoauktionen att han kom själv. Janus var inte förvånad över att Tishtryia visste vem han var. Klanledare brukade hålla sig med informatörer.

Tishtryia överlät flickan till sina följeslagare. ”För henne till Den Jublande Horan.”

Janus försökte att inte visa sitt ogillande med att en så ung flicka skulle till en bordell.

Tishtryia genomskådade honom. ”Hon kommer att få det bra där. Bordellmamman är snäll. Jag utgår ifrån att hon har fått adekvat upplärning av sin mor?”

Det vet jag inget om.”

Tishtryia lyfte ögonbrynen. Han studerade Janus med de genomträngande svarta ögonen i det bleka ansiktet. ”Du intresserar mig. Jag vill bli bekant med dig och bjuder på en måltid på en taverna på Paradplatsen.”

Janus accepterade. Han undrade vad Tishtryia egentligen ville honom. Det var inte något som andra skulle höra.

De passerade genom övre delen av Marknadsgatan, den som gick längsmed slottsmurens vänstra sida. Janus hälsade omärkligt i riktning mot de bågformade fönstren på andra våningen, ovanför muren. Tishtryia lade märke till den svaga gesten.

Tavernan var en av Tishtryiaklanens ägor. De två männen satte sig vid ett bord utomhus, så de kunde se slottets ingång. De stora kopparportarna stod öppna. Alltså var härskaren Urian av Cibia hemma.

Tishtryia beställde in flera rätter. Janus visste att Tishtryiaklanen brukade äta starkt kryddad mat, men kryddningen visade sig vara anpassad efter vad cibianerna stod ut med. Först serverades morotstänger och blekselleri i stavar som skulle dippas i en sås gjord på alkoloyoghurt med vitlök och en diskret antydan till stark pepparfrukt. Till det drack de blekrosa vin från Tishtryiadalen. Janus hade hört att det vinet kallades ”snackevin” för att det gjorde folk pratsamma. Han försökte låta bli dricka för mycket, men Tishtryia hällde glaset fullt åt honom. Nästa rätt kom in. Det var en grönsaksstuvning, och den var starkare, så Janus var tvungen att dricka mera vin. Han erbjöds inget vatten.

Översteprästinnan är din mor, är hon inte?” sa Tishtryia.

Janus hade aldrig berättat om sin mor för någon utanför familjen. De visste bara att han var son till värdshusvärden och bergsföraren Faja Robes, och att hans morfar var kvinnohandlaren Nairu Robes. Robesklanens män pratade ogärna om sina mäktiga kvinnor. Janus visste inte hur släktskapet med den ökända Fanny Robes skulle mottagas av affärskontakterna.

Översteprästinnan lär vara kannibal”, fortsatte Tishtryia.

Jag känner inte till den delen av hennes liv”, sa Janus. Han försökte inte förneka sitt påbrå, som han trodde var en hemlighet. ”Jag är hennes son. Söner är inte betydelsefulla i Robesklanens kultur.”

Du bär Robesklanens pärlväv runt halsen under tunikan.”

Även det hade Tishtryia lagt märke till.

Den fick jag av min farmor. Hon sade att den skyddar mot netromiter”, sa Janus.

Det kom in flera rätter, baserade på olika frukter som plockades i Cibiadjungeln under livsfara. En rätt med färska fikon, dadlar och ingefära föll Janus väl i smaken.

Tishtryia nickade. ”Jag är intresserad av halvblod som den jag köpte av dig i dag, men inte den vilda sorten, som din mor lär vara, om du förstår vad jag menar.”

Jag kan skaffa flera. Fanny är en anomali. De flesta är som den du köpte.”

Får jag fråga varifrån du får dem? Eller är det en affärshemlighet?”

De kommer från Robesdalen. Den gula drottningen Laila Robes skaffar fram dem. Hon vet allt om netromiterna och är glad hon kan rädda några försvarslösa halvblod.”

Jag är bara intresserad av de svarthåriga.”

Starkt kaffe i små koppar kom in efter vinet och de kryddiga rätterna. Båda slök den starka drycken i ett drag.

Nästa gång du har varor av den sorten jag vill ha, kan du leverera dem direkt till mitt kontor i Tishtryiaklanens cirkus”, sa Tishtryia.

Det lovade Janus.